Idag läste jag något som var pinsamt att läsa. Det var ett inlägg på Facebook gjort av en socialdemokratisk kvinna. Hon är med i en grupp som vänder sig emot bankernas skapande av pengar.
Hon påstod att det nu rådde skuldmättnad i samhället. Att bankerna skapade mer pengar än vad allmänheten, dvs hushåll och företag, kunde bruka. Hon menade att detta gap borde täppas till genom att staten gavs rätt att skapa pengar. Under en övergångstid skulle de två systemen finnas parallellt. Sedan menar hon att de privata bankernas rätt att skapa pengar, som hon säger, ska uppföra och staten få ett monopol.
Ett problem med detta resonemang gäller själva kärnan! Det bygger på en missuppfattning. Om det råder skuldmättnad och folk inte kan göra av med mer lånade pengar, ja, vad är det då för gap som ska fyllas av statliga pengar? Tvärtom borde man minska utlåningen i ett sådant läge (vilket kommer att visa sig då bankerna blir hårdare i sina bedömningar av låntagare).
Hon menar därtill att de bankpengar som skapas av bankernas interaktion med Riksbanken ska användas för att täcka statliga utgifter. Vi ser här vart det kan leda om inte experter har hand om penningpolitiken! Bankpengarna som är en teknisk företeelse för bokföring av skulder och fodringar i förhållandet mellan bankerna och Riksbanken och mellan bankerna är inget som "låses inne" eller som "borde komma ut till allmänheten" eller "användas för statliga utgifter". Ej heller lånar låntagaren sin egen skuldtäckning, som en annan bankfientlig debattör menar.
Alltså: Vad banken skapar då den lånar ut pengar och som rör bankens förbindelser med Riksbank och andra banker eller internt ska inte blandas samman med relationen långivare-låntagare. Hur skulle en långivning rent tekniskt utformas utan en anteckning av ett eller annat slag, en anteckning vars summa reduceras med amortering och räntebetalning? Det är en bokföring som inte tillhör låntagaren. Det är bankens bokföring. Men den visar en sida av verkligheten: relationens status mellan banken och låntagaren.
Övertron på statliga banker bygger på en romantiserad bild av staten. Man tror att denne är en perfekt aktör. Att staten ska klara mycket bättre det bankerna haft lång tid på sig att lära sig.
Om en privat aktör misslyckas finns det konkurrenter som tar över den felande bankens marknadsandel. Om staten felar kan katastrofen bli ett faktum.
Skulle den statliga kreditinrättningens många tjänstemän vara felfria? Skulle de klara sin kredithanterande uppgift bättre än vad de privata gör? Blir det bättre för att de utöver kreditvärderingen samtidigt ska lösa en massa andra uppgifter, uppgifter som kanske innebär att det hela slutar i vad en professionell värderare skulle bedöma som "ovarsam kredithantering" eller "vårdslös förvaltning av pengar".
Vi kan lätt se hur dessa bankfientliga statsromantiker kommer att "fylla gap" genom att trycka upp pengar. Inflation och kris kommer att bli följden. Friheten är hotad. Det är okunnigheten som hotar den. Vi tror att vi är vaccinerade, men Ryska revolutionen ligger inte hundra år tillbaka. Andra världskrigets bränder flammade upp till följd av okunnigt handhavande av pengar. Hade man kunnat förvalta penningen bättre hade inflationen aldrig uppstått som den gjort. Då hade vi sluppit allt det som kom efteråt.
De som påstår att dagens banker är ett hot mot samhället har väl tillstånden i Afghanistan och Nordkorea som föregångsländer. Ja, följer ni bankfiendernas väg vet ni redan vart det slutar!
