tisdag 25 mars 2014

Staten, en Bonus Pater Familias, versus Anarkokapitalismen

Det finns de som tycks mena att vi inte behöver en stat, människor som är så historielösa att de tror att våra moderna samhällen kunnat blomstra upp enbart till följd av människors fria agerande på ett torg, en marknad som sedan expanderar rosenrött tack vare sina egna inneboende mekanismer.

Den synen på marknaden är naiv. Det fordras att en stat ser till att sköta marknaden, likt en trädgårdsmästare. Det fordras inte minst ett regelverk så att det inte bli krig istället för handel.

Men denna invändning mot anarkokapitalismen betyder naturligtvis inte att marknaden saknar förtjänstfulla sidor, bara att marknadsmekanismerna kan göra störst nytta om en klok stat förmår att utnyttja dem för sitt ändamål, dvs för befolkningens ändamål.

Så sker då staten har en investeringsbank som ger stöd åt unga företagares tekniska innovationer. Man ser här att det finns en grupp det är angeläget att stöda, en grupp som inte har mycket eget kapital och som bankerna är skeptiska emot. Staten står alltså inte bara som en garant för att upprätthålla trovärdigheten hos kreditmarknaden i stort, den förmår också skräddarsy lösningar för att stödja svaga grupper. Ett stöd som kan ge utdelning i framtiden, ty vi behöver kombinationen tekniskt kunnande + eget företagande. Det är en grupp som det långsiktigt ligger i Sveriges intresse att behålla i landet, låt vara att en viss breddning kommer att vara naturlig. Gruppen uppfinnare och företagare får inte behandlas på ett sådant sätt att de väljer att enbart etablera sig i andra länder.

Kommer dessa två grupper, tekniker och företagare, i synnerhet unga sådana, att bli illa behandlade samtidigt som uppfattningen att bankerna inte bör skapa pengar ur tomma intet sprider sig, ja, då ser framtiden dyster ut, åtminstone för den svenska kronan. Den som gillar euron önskar naturligtvis att den svenska kronan ska sluta fungera som ett smidigt betalningsmedel, dvs att en tröghet ska insmyga sig i systemet som gör det svårt att få abstrakta bytesvärden, som ju valutan är, med följd att hela ekonomin bromsas ner och att priset på lån stiger. Om det finns efterfrågan på pengar och utbudet minskar kommer detta betyda att lånen blir dyrare. Då kommer allt fler företagare att ta lån i euron istället och kanske flytta kontoren utomlands om detta skulle fordras för att få förmånliga lån i tider då Sverige inte har euron som officiell valuta.

Så kommer vi att få bubblor som spricker till följd av att vi själva skapat dem, eller rättare, till följd av att vi låtit bankfienderna skapat dem! Redan guldsmederna lånade ut mer än det guld de hade i förvar. Det är kreditväsendets egen inneboende logik. Vill man inte kännas vid denna krymper man ekonomin. Man ställer alltså till med ekonomiska problem till följd av att man inte vet vad man talar om.

Insikten att alla inte kommer att kräva ut guld på en gång gjorde att systemet fungerade. Tänk om alla skulle kräva att få förinlösa lånen på en gång samtidigt som alla sparare vill ta ut sina pengar! Det är klart att den situationen innebär svårigheter för många, men om nu folk inte beter sig på det sättet, eftersom det inte är rationellt att göra så, så kommer systemet att fungera vidare.

Många kreditinstitut sprider riskerna. Precis som många företag sprider riskerna. Att väst haft en ekonomisk uppgång beror inte minst på att många företag försvinner bort från marknaden. Detta uppvägs av att många nya startas. Alla kan inte fortsätta. Det är inte förnuftigt att alla fortsätter. Vi människor är inga robotar som programmerats att uppträda ekonomiskt korrekt i alla lägen och vi kan inte förutse allt. Det är därför det är för oss alla klokt att företag kan försvinna ifrån marknaden.

Det säger sig självt att ett samhälle som inte ger stöd åt utsatta grupper kommer att få svåra ekonomiska problem i tider då många företag måste bort från marknaden. Detta kan inte förändras för att man drömmer rosenröda drömmar om att inga kriser ska uppstå, man ämnar ju landsätta det perfekta regelverket eller bestämma över alla som lånar ut. Men det kan mildras av att staten är en Bonus Pater Familias, alltså en omtänksam aktör som ser till sina medborgare. Detta förstod redan Bismarck och Disraeli! De lagstiftade om kortare arbetstid och införde sociala stöd åt utsatta grupper. De förstod att marknadens brister inte kan åtgärdas av att man avskaffar marknaden själv, ty då går man miste om de uppenbara fördelarna. Däremot kan man mildra bristerna genom att staten agerar med detta för ögonen, alltså för att skapa balans.

Det var denna inställning som socialdemokraterna i Sverige kom att ge uttryck för då Sverige gick från fattigland till välfärdsland. Det var alltså inte några dunkla socialistiska läror som låg bakom framgången utan snarare det förhållandet att man INTE förverkligade dessa idéer utan istället valde en pragmatisk väg, en väg som byggde vidare på idén att stödja svaga grupper. Det var ett stöd som väl ingen ekonom kan förneka haft sin betydelse för den svenska hemmamarknaden.

Vad hade alternativet varit? Hur hade det sett ut förutan stöd till barnfamiljer, äldre, sjuka, arbetslösa? Då hade väl de fattigaste inte gjort något annat än att arbeta, men med en lön som sjunkit vid varje ekonomisk kris. En hemmamarknad hade inte kunnat arbetas upp. Sverige hade blivit en exportör av naturresurser som hade gett rikedomar åt de rikaste men inte åt ett helt folk.