Ränta som pris för en tjänst

Religioner säger ofta att man inte ska ta ränta, att ocker är förbjudet. Frågan är då om detta ska tolkas som om det alltid är förbjudet med ränta. Eller ska vi kanske säga att precis som viss ränta kan räknas som ocker kan viss ränta räknas som ett acceptabelt pris för en tjänst, kanske på ett sådant sätt att man inte talar om den som "ränta", i vart fall inte i religiös mening.

Tänker vi en livsmedelshandlare föreställer vi oss en person som säljer grönsaker, bröd, kött, senap, ketchup, läsk, jäst m m. Ingen anser väl det som onaturligt att livmedelshandlaren tar betalt för vad han eller hon säljer.  Livsmedelshandlaren har haft utgifter vid inköp från grossister. Lokalhyran måste betalas. Den egna bostaden har månatliga kostnader.

När livsmedelshandlaren tar betalt av dig får hon (eller han) pengar till att betala allt detta som vederbörande förpliktat sig att betala.

Ingen säger: "Du är en skurk som tar betalt för mjölken!" eller "Har inte folk rätt att äta?! Ska du tjäna pengar på detta grundläggande behov!?"

Om nu livsmedelshandlaren vill utvidga sin verksamhet så att utbudet kan bli större, till gagn för konsumenterna, ansöker hän om ett lån. Ett lån innebär att livsmedelshandlaren kan utvidga rörelsen och tjäna mer pengar samtidigt som lånet betalas tillbaka. Även vid en liten ränta som pris för lånet kommer värdet av detta att överväga kostnaden för livsmedelshandlaren. Det gagnar konsumenterna och hela samhället. Det leder till fler skattepliktiga transaktioner. Utan lånet: färre skattepliktiga inkomster. Då blir det mindre tjänster möjliga att utföra för den offentliga sektorn (speciellt om denna inte får låna mot ränta och räntefria lån i dessa sammanhang är nog inte vanliga).

Banken har att göra en kreditvärdering, alltså se till att livsmedelshandlarens bedömning har saklig grund, inte är verklighetsfrånvända drömmerier. Krav på säkerhet kommer att ställas. Kan livsmedelshandlaren inte betala tillbaka kommer säkerheten att tas i anspråk. Kanske får livsmedelshandlaren sälja sitt hus, kanske flytta till hyreslägenhet som en del av kunderna.

Ovanstående visar, tycker jag, det rimliga i att långivaren tar betalt för sin tjänst. Att priset för tjänsten kan vara ett procentuellt belopp av det utlånade beloppet är inte det väsentliga. Det väsentliga är att det borde ses som rätt att ta betalt för en utlåning som har påtagligt gagneliga följder. Att detta inte är att betrakta som förbjuden ränta, ens i religiös mening.

Att det finns ett alternativ som innebär att en intressent kommer in med eget kapital innebär att denne ska ha en del av den framtida vinsten - och inflytande över verksamheten. Kanske livsmedelshandlaren inte vill detta. Är den lilla räntan mindre betungande för livsmedelshandlaren än vad det är att släppa in en intressent i verksamheten borde ju räntealternativet vara att föredra också ur religiös mening, åtminstone om det är låntagaren man månar om.

Varför skulle inte banken få ta betalt för en tjänst som innebär att det blir något bättre livsmedelshandlaren tar betalt för? 

Vad är pengar?

Man möter allt oftare, vid läsning på nätet, hur folk vill göra sak av att bankerna "skapar pengar ur tomma intet" som man säger. Man påpekar att bankerna inte lånar ut pengar som man förvarar i valv utan att "pengarna skapas ur intet". Är detta sant?

Jag vill hävda att det inte är sant! Det är inte affärsbankerna som ökar penningmängden! Det är fysiska och juridiska personer som vill tidigarelägga projekt som skapar pengarna! Det är deras vilja att betala av en vara eller tjänst medan den nyttjas som gör att bankerna lånar ut pengar, dvs ökar penningmängden i en formell, teknisk mening.

Penningen är ett abstraherat bytesvärde. Men det är en rent fysisk verklighet som format penningens verklighet. Metallstänger fick fungera som bytesmedel. Då värdet av dessa i bytessammanhang inte blev mindre då de delades upp i mindre bitar blev mynten en verklighet. Vi kan ju göra fler byten om vi har fler valörer.

Istället för att byta fisk mot bröd lämnas några metallbitar. Dessa representerar ett bytesvärde. Det värde de representerar är de varor och tjänster man kan få för dem.

Vill du nu utföra en ekonomisk aktivitet idag men saknar bytesvärden kan du låna av en bank. De inkomster du tjänar in i framtiden används för att amortera av lånet. Du får ett värde då du arbetar, ett värde att byta med. Genom att låna får du värden tidigare som du skulle fått senare. Du betalar en liten ränta för detta. Men detta pris bedömer du understiga värdet av att tidigarelägga konsumtionen (av saker och tjänster som kan bli produktion av andra konsumtionsvaror).

Får du inte låna pengar, dvs tidigarelägga de abstraherade bytesvärdena, kommer penningmängden inte att utökas med mängden varor och tjänster. Vill du göra det du ämnat låna till måste du alltså ta av den redan existerande penningmängden. Summan av ett sådant här handlande gör att avkastningen minskar för företagen. Ska mer produceras måste penningmängden bli större i motsvarande utsträckning.

Varför gör man då sak av att bankerna "skapar pengar ur tomma intet"? Vad de försöker göra är ju inget annat än att matcha varumängd med penningmängd. De har att göra en kreditvärdering och kräva säkerhet för att inte penningmängden ska öka utan att det man lånar för utförs. Kommer mer pengar ut minskar ju penningen i värde. Kan låntagaren inte prestera vad kreditavtalet säger kommer säkerheten att tas i anspråk. På det viset får banken värden som motsvarar det man lånat ut.

Intet är mätbart!

Med "Intet är mätbart" menar jag "Tomrummet kan mätas". Det är alltså inte den skeptiska meningen "Det finns inte något som kan mätas" som avses.

Man hör ofta folk påstå att utanför rum-tiden är det meningslöst att tala om tidens existens. Det är väl något man kan hålla med om: finns ingenting finns det ju ingen anledning att skaffa sig klocka!

Tänker vi för ovanlighetens skull efter lite grand finner vi dock att det måste finnas en tid utanför tiden, dvs ser du tiden som förbunden med rummet, kommer en tid, Tid 1, att vara knuten till ett rum, Rum 1, och en annan tid, Tid 2, vara knuten till ett annat rum, Rum 2 osv. Och det finns en tredje tid T 3 för det rum som R 1 och R 2 finns eller existerat i, en tid som gör det möjligt för en tänkt objektiv betraktare att säga att R 1 fanns före eller efter R 2 i T 3. Det tredje rummet, R 3, är Intet, ett tomrum, (om nu inte ett universum kan födas inuti ett annat!).

Alltså: Det finns en tid för varje existerande universa. Vårt universum har sin tid och det hade också ett, åtminstone tänkt, universum som fanns här innan vårt föddes.

Ser vi ett universum som en explosionsbubbla inser vi att denna bubbla inte skapar rummet. Den uppfyller rummet. Givetvis finns det ingenting att vara i om ingenting finns men att detta ingenting som allt finns i dels existerar, dels är ett rum, vet den som betänker att ett universum utvidgas. Det finns alltså något utanför varje universum och som detta inkorpererar vid sin utvidgning.

Ett universum är ju, som jag föreställer mig saken åtminstone, inte ett kompakt rum med tänjbara väggar utan något porösare. Det kan finnas stora ytor av ingenting i ett universum.

Det syaffärsbiträde som medelst ett måttband mäter upp en rulle tyg vet både att tyget existerar och att det har utsträckning. Den som mäter upp intet vet inte om intets existens om det mäter med intet. Men om vi kastar ut två partiklar i ett ingenting kan vi mäta avständet mellan dessa. Då det inte är tyg utan ingenting som finns mellan partiklarna kommer vi att ha mätt upp en del av intet. Då intet är oändligt kan vi aldrig bli färdig med att mäta upp det. Men saknar intet existens bara för att vi inte kan mäta hur stort det är eller ens föreställa oss det?

Det är väl snarare en av tillvarons paradoxer att intet existerar.