Vad föredrar bankerna?

Jag läste ett inlägg idag där författaren menade att bankerna föredrar att cirkulera ut pengarna i samhället via lån till köp av fastigheter. Detta var ett starkt påstående och därför intressant. Man undrar hur inläggsförfattaren kan veta detta? Besitter skribenten i fråga sådana förmågor att han kan tränga in i hjärnan på bankpersonalen och förstå vad som byggs upp av elektriska signaler mellan grå celler? Eller är det bara en gissning? Eller ett slarvigt sätt att uttrycka sig?

Vid närmare eftertanke förhåller det väl sig som så att det är låntagarna som vill låna. Bankerna arbetar på en marknad och naturligtvis innebär deras utbud en begränsning för vad folk kan efterfråga, men om låntagarna föredragit att låna till annat så hade bankerna lånat ut till detta om låntagaren bedömts kreditvärdig.

Lånen styrs av företags och hushålls behov, inte av hur bankerna föredrar att cirkulera ut pengar i samhället.

Det hade inte blivit några lån om det inte bedömts som en ekonomiskt god sak av banken att låna ut. Den vill inte riskera sina pengar i onödan. Det är inte fråga om ideella föreningar. Bankerna sitter inte och skapar pengar för att de vill utöka penningmängden. Penningmängden utökas för att det finns ett behov av att utföra ekonomiska aktiviteter i samhället och detta behov finns om det finns en möjlighet att få avkastning på den gjorda investeringen.

Visst kan investerare använda sina medel till vällovlig verksamhet utan att kräva avkastning (annat än att tillgången good-will ökar). Vi anser det moraliskt gott om företag inte alltid väljer den högsta profiten utan istället en mix mellan profit och andra hänsyn. Ska sanningen fram så är väl många av de ekonomiska aktiviteterna av just detta slag, de är ekonomistiska, inte enbart ekonomiska, dvs de försöker skapa ett värde inte bara i kronor och ören utan i annat också, sådant som inte räknas i pengar.

Ska vi ha en samhällelig utveckling måste vi dock låta företagen få avkastning på sina investeringar. Därför är det viktigt att just omställningen till ett kretsloppssamhälle blir ekonomiskt intressant för marknadens aktörer. Kan dessa tjäna pengar på omställningen kommer vår förmåga att använda kasserade textilier, kanske också porslin och trä öka i framtiden, en framtid som förhoppningsvis kommer innebära anläggningar för att bryta ner molekylstrukturer till dess olika ämnen, som sedan kan bli nya resurser för industrin.

Om inte bankerna får skapa pengar medelst lån och om inte företagen får göra en avkastning på sin investering kommer detta nödvändiga omställningsarbete att försvåras. Politikens uppgift måste vara att underlätta omställningen och försvåra den osunda produktionen och konsumtionen. Då kan investeringar gå i sundare banor och såväl produktion som konsumtion ställas om. Tror man att man kan klara sig undan marknadsmekanismernas hävstångsarbete begår man ett misstag. Samma slags misstag som den gör som slår sönder ett helt dricksglas för att bygga ett nytt av skärvorna. Inte någon effektiv väg för att få sig ett nytt läskande glas vatten (eller druvjuice)!

Det är en oklok sak att säga nej till den hjälp man behöver!

Är det bankernas fel?

Folk som påpekar att hushållens skulder till bankerna ökar gör ibland det felslutet att detta beror på bankernas girighet. Detta är en tragisk felsyn då bankerna bara svarar på en efterfrågan ifrån ett marknadssegment. Om allmänheten inte vill låna till hus och bilar utan istället spara så hade bankerna fått förhålla sig till detta och konkurrera med madrasser, konst, guld och annat för att tillgodose folks behov av sparande.

Nu är det som så att vi alla behöver någonstans att bo. Kan vi inte betala kontant för vår bostad måste vi låna. Är efterfrågan på bostäder större än utbudet kommer priset att vara högt och stiga med den ökade efterfrågan. Folk måste låna för att ha råd att komma över dessa allt dyrare bostäder.

Men är detta bankernas fel? Är det inte andra aktörers fel att det exempelvis i Stockholmsområdet lär efterfrågas 300 000 nya bostäder för att balans ska uppstå mellan utbud och efterfrågan? Det är denna fråga som ska besvaras, detta problem som ska lösas, och som glöms bort då folk lyssnar på hatpropaganda mot bankerna i synnerhet och mot det ekonomiska systemet i allmänhet.

I stället för att önska ett ekonomiskt system där allt omhändertas av de politiska instanserna kunde man önska att just dessa instanser såg till att minska obalansen på bostadsmarknaden, något som nog lär bli svårt att göra om man säger nej till att utländska firmor arbetar på den svenska byggmarknaden som ett komplement.

Framtidstro

Det går inte att bygga upp allt i en ekonomi kring bankerna, trots att många vill få oss att tro att det är dessa som styr allt. Sanningen är snarare den att bankernas ställning beror på hur förutsättningarna för ekonomisk aktivitet är i ett land. Bedöms det som  gott att investera i ett land kommer eget kapital dit, vilket gör ekonomin starkare. Allt kring frågan om hus ska byggas, solpaneler installeras, fabriker uppföras beror på om det är ett sådant klimat i landet att sådant kan ske.

Om en investering, en aktivitet, en ansträngning leder till ett värde som ges den som gör ansträngningen kommer följden bli producerade varor och tjänster. Bankerna får här ett starkt fundament. På en fungerande marknad, dvs en marknad sådan att ett ökat behov av x leder till ett ökat utbud av x, kommer de handlare som till följd av utvecklingen konsoliderat sin ställning genom sammanslagningar och uppköp också att ge krediter, dvs konkurrera med bankerna.

De som vid skrivbordet vill rita upp olika verksamhetsfält som ska utföras av olika banker kan påbörjat en farlig väg. Att kräva transparens är en annan sak. Det är vad som ledde till att affärsredovisningen föddes. Denna medförde inte bara fördelar för staten utan också för marknadsaktörerna själva. Det var dessas intresse av att känna rörelserna inom rörelsen som ledde till att den upptecknade erfarenheten systematiserades till vetenskap.

Också konsumenternas behov av grundtrygghet är av stor vikt. Det säger sig självt att i ett samhälle där datorer, robotar och mikroorganismer - varvid säkert alltfler i framtiden kommer att vara syntetiskt framställda för att bryta ner ett ämne i dess beståndsdelar och för att sedan bygga upp något nytt - arbetar, där kommer behovet av mänsklig arbetskraft att vara mindre än i ett samhälle där allt arbete utförs av människor med hjälp av ytterst enkel teknik.

Det var uppfinningen av myntet som fick kommersen att ta verklig fart. Alltså först då det var möjligt att med pengar göra mindre köp, inte bara dyrare, kom marknaden att tillväxa då den nu verkligen gick ifrån byteshandel till penninghandel. Just denna ökning av kommersen, av handeln och därför också av produktionen, kom att göra ledig tid möjlig. En sådan ledig tid som fordras för vetenskap och filosofi. För tänkande. Vi ser genast att denna lediga tid användes mycket produktivt av de gamla grekerna, inte minst långsiktigt, då det inte finns många vetenskapliga upptäckter och landvinningar som inte dessa antikens greker snuddade vid i sitt tänkande.

Den tekniska utvecklingen skapar nu förutsättningar för mer av ledig tid. Låt oss hoppas att detta också leder till en ökning av produktivt tänkande. Att inte folk förslavas i fattigdom och misär och slås bort från marknaden som både konsumenter och producenter utan att en sorts grundtrygghet i framtiden kan göra det möjligt att vara båda, åtminstone i en viss utsträckning.

Ökade skulder - och tillgångar!

De som idag gör sak av att skuldsättningen ökat har rätt i att det har sina risker att inte betala av skulder. Det finns inget egenvärde med att skuldsätta sig. Den som är satt i skuld är inte fri, brukar det heta (så ofta att det t o m blivit titel på en bok), men samtidigt ger avbetalningen oss friheten att konsumera det köpta medan vi betalar av det. En del av oss anser detta vara värt en eventuell ränta.

Vi ska också minnas att tillgångarna hos världens företag och hushåll väl aldrig någonsin under mänsklighetens historia haft dagens höga nivåer. Visst har skuldsättningen ökat, men det har också tillgångssidan. Den ökade skuldsättningen har naturligtvis varit en bidragande förklaring till att tillgångarna kunnat öka.

Man säger idag att bostadsköparna bör amortera av sina lån. Det kan visst ligga någonting i den saken. Dock ska vi ha klart för oss att om de gör detta kommer inte bara skuldsättningen att minska. Mängden pengar i den övriga ekonomin, tillgängliga för övrig konsumtion, kommer också att göra det. Mot bakgrund av detta ter det sig lite onyanserat att säga att det är fel att inte amortera. Det beror på den individuella situationen. Lån ska betalas tillbaka, varför det ter sig konstigt om folk med betalningsförmåga underlåter att amortera och på så sätt minska skuldbördan, kanske göra sig förmögen till att ta ett annat lån senare, ett lån som kanske inte har någon ränta, inte av någon höjd i vart fall, om det får råda konkurrens på marknaden. Men den som blir förtrogen med den individuella situationen kommer kanske sluta att förundras, då de rutiga och randiga orsakerna bakom förhållandet då framträder, förhoppningsvis.

Ska vi fördyra lånen kommer detta att få återverkningar på utbudssidan. Handelns aktörer kommer då att få ett mindre utbud om svårigheter ska skapas för det främmande kapitalet. Vi ser att denna svårighet omedelbart slår över på konsumenterna, ty mindre utbud betyder högre pris.

Marknadens demokrati versus valurnans

Det finns de som hävdar att mycket av den politiska demokratins yttringar är positioneringar av olika slag. I EU-val röstar folk på oppositionen i det egna landet. Är dessa röster verkligen uttryck för folks meningar? Finns det ett mer äkta demokratiskt uttyck?

På marknaden, i butiken, där vi gör våra val utrycker vi, lever vi, demokratin. Där får varje individs mening ett individuellt uttryck. Du inte bara röstar för en vara, du förverkligar också ditt ställningstagande medelst ett köp och ditt köp påverkar den framtida produktionen i den meningen att förändringar på efterfrågesidan får återverkningar på pris och produktion.

Vill du, som privatperson eller företagare, låna pengar för något ändamål är det för hela systemet viktigt, naturligtvis, att du är kreditvärdig. Men är det inte ganska enkelt att få lån idag? Vissa menar att det är för enkelt.

Kontrastera detta marknadsförhållande med hur det kommer att bli om de får som de vill som menar att pengar bara ska få skapas av demokratiskt tillsatta instanser!!! Vi kommer inte längre se skuldebrev fungera som betalningsmedel. Växeln och checkens tid måste väl gå mot sitt slut för hur stor skillnad är det på dessa värdepapper och de sedlar som skapats och som vi kallar för pengar?

Då du i framtiden kommer till en statlig bank får du kanske avslag på din låneansökan. Antingen har folk inte satt in tillräckligt med pengar på banken för att möjliggöra ytterligare en utlåning eller så anses du inte kreditvärdig. Vem finner en sådan ordning mer demokratisk än dagens?

Jag låter läsaren själv få komma med svaret.

Stort exportland utan import?

Det sägs ibland att Sverige är ett exportberoende land. Ja, det må vara sant.  Självklart förhåller det sig så. Sverige exporterar varor till utlandet. Men det hör till saken att Sverige importerar många varor också. Det är alltså också sant att Sverige är ett importberoende land.

Att vilja ha en egen valuta bara för att kunna sälja billigt till utlandet är som att vilja ge pengar åt bolag som försäkrar säljare mot valutaförluster. Att vissa delar av USA går sämre än andra har knappast att göra med att delstaterna inte har egna valutor. Problemet att inte ha kapital får lösas av att dra till sig intressenter ifrån andra delstater - eller länder.

Om en del av en union inte säljer så har den att dra till sig kapital. Det är inte bara det egna landets kreditinstitut som står till förfogande om vi har en gemensam valuta. En stor valuta ger relativt sett lägre räntekostnader. Kostnaden att få kapital blir billigare om det är lättare.

Den som säljer andra varor bör vinna på stabilitet. Får vi fördelar av att ändra valutans värde i förhållande till andra kommer en instabilitet att uppträda, som vi såg så rikliga exempel på under slutet av 70-talet, då ett lands devalvering utlöste en kedjereaktion av devalveringar. Vilka vinner på sådant? Jo, de som spekulerar i dessa förändringar naturligtvis!

För Sverige som nation kan knappast något stå att vinna i att det blir billigare att exportera om det samtidigt blir dyrare att importera. Snarare bör man se på det allmänna kostadsläget inom landet. Hit hör energipriser osv.

Men förhållandet att Sverige kanske inte idag kan sälja lika mycket skog och malm som vid ett lägre energipris, behöver inte betyda katastrof. Varför ska man slumpa bort naturresurser? Kommer inte framtida generationer behöva skog och malm? 

Är man inte anhängare av casinoekonomi bör man inte låta valutan vara det som bestämmer. Den bör synas så lite som möjligt. Vara ett smidigt abstrakt bytesvärde, inget som man trixar med för att vinna på uppgångar eller nedgångar. Om vi bestämmer oss för att importera gas så ska det vara för att vi har ett tillfälligt behov av gas. En jämförelse görs då mellan lämpliga säljarkandidater. Varför ska man i sig se det som så viktigt att valutan ska hoppa upp eller ner, med följd att handeln blir mindre förutsebar?

Ett Europa utan euron skulle föra oss tillbaka till en tid då devalveringar och annat trixande blir aktuella åtgärder. Då kommer vi åter att få se den svenska kronans utvecklingskurva noga följa den tyska D-markens.

Det är då bättre att marknadens aktörer kan handla med samma valuta i Europa. Den som menar något annat drömmer sig måhända tillbaka till en tid då Sverige var uppdelat i olika områden som först hade olika valutor vid sidan av tullarna, sedan bara tullar. När dessa handelshinder försvann utvidgades ekonomin.

Kris och utveckling

På Facebook kan man läsa hur folk som är kritiska mot bankerna förutspår en snar kris för det ekonomiska systemet och åskådliggör detta genom att publicera bilder på massvis med osålda bilar. Detta är något man vill ge bankerna skulden för. Med ett annat ekonomiskt system skulle bilarna tydligen rulla på vägarna.

Dessa kritiker tycks inte vilja se vilken konkretion av våra problem denna bild av osålda bilar ger!!! Det är ju en miljökris och energikris som ligger bakom att bilarna inte kan säljas. Vi måste ställa om till energisnålare bilar, byta bränslesystem till sådana som kan driva bilar på ett miljövänligt och förnybart sätt.

De osålda bilarna talar ett tydligt språk till investerare: Kan ni få dessa bilar att gå på miljövänliga och förnyelsebara bränslen till rimliga priser kommer ni också att få köpare till dem!

Vi förstår alla att här är det mycket pengar i potten. Så forskas det också nu om olika slags biobränslen m m för den framtida bilen.

Vi bör inte vara så konsumtionistiska att vi till varje pris ska konsumera sådant som bilar. Men den dag det finns bilar som inte orsakar miljöproblem ter sig situationen onekligen annorlunda mot idag. Varför skulle vi protestera mot att folk köpte sådana bilar?

Dagens kris är den utveckling som leder till morgondagens produktion och konsumtion.

Frihandel som fair trade

Skälet att vi inte kan acceptera frihandel utan inskränkningar är inte att svensk ekonomi skulle gå sämre för att den betalades i euron och att inga tullar fanns. Tvärtom finns det starka skäl för att just en gemensam valuta och avsaknaden av tullar skulle gagna ett land som Sverige. Då nyliberalerna under tvåkammarriksdagens tid raserade tullarna inom landet kom detta att gagna hela landet, alltså på båda sidor om tidigare tullgränser. Ett handelshinder hade avlägsnats!

Då vi exporterar mycket till EU skulle naturligtvis handeln underlättas av en gemensam valuta. De ekonomiska problem som Grekland och andra länder haft beror inte på euron. Det är saker som med nödvändighet hade pockat på åtgärder oavsett valuta.

Nej, skälet att vara på sin vakt mot en oinskränkt frihandel är naturligtvis att produktionen inte sker under samma villkor i alla länder. Det bör inte gå att få konkurrensfördelar genom att inte ta hänsyn till arbetsmiljö, natur eller djur osv.

Frihandel måste därför ha formen av frihandelsavtal.

Att bankerna går över riksgränserna är bara något naturligt. Det finns företag som är medelstora och som blir större och som verkar inom landet endast. Dessa, några av dem, kommer säkert att ägna sig åt bankverksamhet i framtiden. Handeln ger krediter m m.

De som klagar på att bankerna gör affärer utanför landsgränserna tycks tro att Sverige går att avgränsa ifrån omvärlden. Exporterar inte Sverige?

Väl skötta banker borde kunna vara i verklig mening EU-banker utan att detta ska ses som något annat än något positivt. Det är dock en naturlig utveckling att de inledningsvis blott täcker delar av unionen, precis som banker förr kunde vara häradsbanker i Sverige.

Edmund Burke menade inte att utvecklingen stod stilla. Vi kan när det gäller handeln i allmänhet och bankerna i synnerhet se att här har vi en utveckling som vi idag är en del utav, en utveckling som knappast går att vrida tillbaka hur nationell man än är i retoriken.

När allt kommer omkring var Gustav Vasa halvtysk...

Bubbelbildning?

De som vill använda Riksbanken till att, styrd av riksdagen, skapa jobb åt ungdomar medelst riktade lån med låg ränta är ute på tunn is. Vad kommer dessa slags åtgärder leda till om inte att företagen gör sig beroende av dessa stöd, jobb som skapas för att det ska jobbas, inte lån som tas och anställningar som görs för att det finns behov av att uträtta något?

Förmodligen skapas en bubbla. Eller åtminstone stegrade priser som leder till högre kostnader tills den dag det står klart att lånen ska betalas tillbaka. Många lån med låg ränta kan bli till stora summor. Satsningarna kan mycket väl bli felsatsningar det kostar att städa upp efter. När sedan näringslivet behöver folk finns det inte folk att tillgå på grund av dessa stimulanspaket. Då trissas lönerna upp. Kostnaderna för företagen stiger. Är det samtidigt fel att nyttja firmor från andra länder anstränges ekonomin och den stimulans man varit ute efter blir något annat.

Nej, istället för en stimulans med lånat kapital bör vi få en expansion byggd på eget kapital!

Att ge stöd åt ungdomar så att de får jobb är alls inte fel. Det är sättet man bör tänka på. Om det inte funkar med sänkta arbetsgivaravgifter finns det inte mycket som talar för att det skulle bli bättre för att man riktar förmånliga lån åt saken. Om ett företag behöver expandera anställer det. Ska det anställa och sedan fråga om det behöver expandera?

För framtiden finns det mycket som talar för ett system med grundtrygghet. Mat för dagen behöver vi ju alla, men tekniken kan innebära frihet för människan om den ställs i människans tjänst istället för att folk ska tvingas ut i olika åtgärdspaket bara för att de ska arbeta, när det inte finns efterfrågan för deras sysselsättning.

Får de utbilda sig, vara kreativa och konstnärliga kan framtida företag skapas av detta. Ska man ha dem att konkurrera bort de redan anställda medelst specialriktade lösningar som ökar skuldberget förlorar vi frihetsvärden.

Riksbankens uppgifter

Det har varit en strävan hos många centralbanker att låta räntan vara låg. Detta för att det främmande kapitalet, dvs lånen, ska bli billigare, inte minst för våra företag, som ju är de som skapar sysselsättning. Det är dock inte bara gagneliga villkor för företagen som är bra för sysselsättningen. Detsamma är fallet om villkoren är bra för konsumenterna. Låga räntor gör bolån och andra lån hushållen tar billigare än höga. Detta ger hushållen köpkraft, något som i sin tur skapar sysselsättning.

Detta bör väl rimligtvis vara Riksbankens enda sysselsättningsmål. Den har inte kompetens för något annat. Därtill finns det olika uppfattningar om vad som bör göras. Menar man att hushållens köpkraft ska nyttjas för något gagneligt, exempelvis för att byta energisystem, är detta en sak som knappast Riksbanken bör ta hand om.

Sysselsättningsmål kan parlament, regering och arbetsförmedlingar ha. Vilken bedömning ska Riksbanken göra om den ska försöka öka sysselsättningen på annat sätt än idag om man menar att en sysselsättningsökning som är möjlig på kort sikt kommer att leda till större arbetslöshet i framtiden än om man låter arbetslösheten vara lite högre på kort sikt för då kommer sysselsättningen öka på längre sikt? Och hur kan svaret på den frågan spela in i hur man bör bedöma ränteläget?

Poesi och upphovsrätt

Den uppfattning jag tidigare gett uttryck för, nämligen att poesin går mot en renässans, är en uppfattning jag står fast vid. Bruket av rimmad meter har redan kommit tillbaka, och det är något jag önskat, inte för att ersätta den fria versen utan för att komplettera den. Det vore konstigt om poesin som under så lång tid varit rimmad eller på annat sätt bunden nu bara skulle bestå i fri vers eller utav prosadikter.

Dock, denna renässans kommer inte utan smärta. Den bygger på den digitala tekniken. Då jag själv uppnått en ålder då man anar att livet inte är oändligt, såvida man inte vidtar mått och steg för att uppnå enhet med det gudomliga djupet, känns det som att jag antingen måste fortsätta skänka bort mina dikter, med en mycket osäker rättslig ställning för mina alster, eller sluta skriva, åtminstone att publicera poesi.

Då mina dikter finns att läsa på mina diktbloggar Dannes dikter, Dannes Poetik och Dannes Epos med nedanstående adresser

www.dannesdikter.blogspot.com

www.dannespoetik.blogspot.com

www.dannesepos.blogspot.com

kan den som är intresserad av att läsa min poesi även i fortsättningen göra det. Själv har jag att genomgå en sorts alkemisk process, en process som leder till omvandling, till uppodlandet av mark ej tidigare brukad eller åtminstone blott sparsamt brukad. Det går inte att nyttja en åker för en gröda alltför länge utan att suga all näring ur jorden. Måhända kommer jag tillbaka till poesin. Sluta läsa poesi vore förfärligt och ett sådant steg ämnar jag inte ta.

Det är inte bokförlagens fel eller någon politiks fel. Det är inte heller mitt eget. Det bara blir så att ibland kommer något att förlora sin mening. Då är det dags att förändra sig.

Kreditexpansion utan inflation

Både von Mises och Rothbard har hävdat att centralbanker med konstlade medel försöker hålla nere räntan och att kreditexpansionen leder till inflation, speciellt då det inte finns ett samband mellan valutan och guldet.

Vi kan konstatera att en kreditexpansion naturligtvis har sina risker. Om alla lånar utan att bry sig om att betala och sedan inte har pengar då de ska betala tillbaka så har man skapat en ekonomisk kris. Kanske har de ekonomiska problemen blivit större av att inte hanteras då lånet togs utan problemet har fått växa och bli större till följd av att lånen gjort detta möjligt.

För många krisdrabbade länder kanske situationen är just denna. Om de inte sanerar sin ekonomi och gör den mer attraktiv för investeringar, dvs för ekonomisk aktivitet, kommer de ekonomiska problemet att finnas kvar, ty när de lånade pengarna konsumerats uppstår ett behov av nya krediter. Kritiker av långivare brukar inte sällan raljera över långivarnas krav. Men det är väl inte orimligt att tänka på låntagarens framtida intressen? Om en långivare som har lång erfarenhet ser att låntagaren inte hanterar pengar på ett förnuftigt sätt, med följd att de ekonomiska problem som föranlett lånet kommer att bli större och föranleda behov av nya lån, så har långivaren knappast fullgjort sin skyldighet ur ett moraliskt perspektiv, om inte ett önskemål om förändringar framförs.

Låntagaren bör naturligtvis se till att enskilda inte kommer i kläm. Det är en sak jag inte vidare kan gå in på här och det är inte heller poängen med mitt resonemang.

Poängen är att den libertarianska kritiken mot kreditexpansion inte är utan poänger MEN att deras påstående att centralbankernas arbete leder till kreditexpansion och inflation är ett påstående som falsifierats av de senaste decenniernas ekonomiska utveckling.

Det finns alltså förhållanden sådana att en kreditexpansion kan ske utan att åtföljas av inflation. Det är den större öppenheten som är svaret på att det kunnat bli så här. Utbudssidan har fyllts på med billigare varor och tjänster med urprung utanför det egna landet. Denna import har pressat ner prisnivåerna och gjort att mer av ekonomisk aktivitet har kunnat äga rum. Hade trösklarna in i landet varit större hade en kreditexpansion fått fart på inflationen. Men den hade väl sannolikt inte ägt rum om det inte funnits projekt med framtidsutsikter som lockat till sig eget kapital och för att få större slagkraft därför också dragit till sig krediter, då nu sådana är ett normalt inslag i en rationellt ordnad affärsverksamhet.

Investeringar i Kina och handel med Kina har lett till lägre inflation här. Det är önskvärt att EU på motsvarande sätt handlar med Nordafrika, då det finns komperativa fördelar av att sådant sker. Ett uppsving här kommer att leda till att Nordafrika investerar i Afrika söder om sig.

Inte minst energi och livsmedelsproduktion är områden som bör gagnas av ett större samarbete mellan EU och Nordafrika, något som sannolikt också skulle minska trycket att lämna Afrika för att bosätta sig i Europa.

Vi ser alltså att utan EU lär länderna i Europa handla splittrat och vi lär sakna de nödvändiga förutsättningarna för att bygga en framtid som minimerar konflikterna.

Den nödvändiga interventionismen

Läser man vad Ludwig von Mises och hans anhängare menar får man intrycket att en interventionistisk politik inte skulle kunna fungera. Antingen ska vi ha en statligt centralstyrd planekonomi eller en marknadsekonomi utan statliga interventioner.

Min personliga uppfattning är att detta är alltför starkt formulerade påståenden. Jag inte bara menar att det är önskvärt med en viss lindrigare statlig intervention i ekonomin, jag menar också att en sådan är nödvändig.

Ett samhälle måste ha lagar för att kunna fungera. Vad lagen tillåter, påbjuder eller förbjuder får ekonomiska konsekvenser. Man kan inte säga att "dessa ekonomiska konsekvenser av en lag ingår inte i vad vi menar med 'ekonomi', medan dessa andra gör det". Lagar måste finnas och de har konsekvenser för ekonomin.

Ska marknaden bestämma hur explosiva varor ska transporteras? Hur skulle en sådan reglering se ut? Då de inte kommer gälla alla, då de inte kan vara tvingande utan bygger på frivilliga överenskommelser, kommer de som låter bli de föreslagna föreskrifterna att kunna få ekonomiska fördelar och den risk deras agerande har riskerar att ställa till skada.

Visserligen är det väl sant att en bildad allmänhet kommer att kräva säkra transporter och att något liknande "fair trade"-märkning skulle kunna uppstå. Men en sådan strategi kan vara för långsam. Ingen ansvarig politiker skulle vilja låta marknaden sköta allt. Man anser att vissa saker, inte minst sådana rörande hälsa och säkerhet, är något för staten att ta sig an.

Oavsett vad vi vill måste ett samhälle ha regler som antingen säger ja eller nej till narkotika. Dessa regler får konsekvenser för ekonomin. Det är inte bara marknaden som bestämmer vad som ska vara tillåtet. På marknaden väljer vi mellan det som är tillåtet, medan valet mellan det som ska vara tillåtet eller förbjudet är en politisk fråga, något för stater och andra publika instanser, som EU, kommuner, regionala församlingar m m.

Vi ser alltså att en statlig interventionism är nödvändig. Den måste finnas för att samhället ska kunna fungera. Dessa ingrepp är så naturliga att många libertariant sinnade människor inte tänker på att det är något som har med ekonomi att göra.

Att bygga rymdraketer är inte marknadens beslut, men beslutet får stora konsekvenser för tillverkningsindustrin. Det är ett beslut som bestämmer riktningen för många förmögenhetöverföringar: att medel ska gå till de som tillverkar komponenter till rymdraketerna. Det är något vi anser önskvärt eftersom vi vill ha dessa rymdraketer.

Vi accepterar också att förmögenheter går till de som bygger och äger fastigheter avsedda för boende. Om staten exempelvis stimulerar bostadsbyggandet genom att sänka en skatt så kommer en större förmögenhet än tidigare att gå till de som bygger och äger fastigheter avsedda för boende. Det är en förmögenhetsöverföring som är önskvärd, då vi vill ha dessa bostäder och då vi inser att i ett marknadsekonomiskt samhälle får den som ger marknaden varor och tjänster sin betalning i pengar.

Att acceptera fackföreningar betyder att en viss arbetslöshet kommer att finnas. Detta vänder sig libertarianerna emot. Men om fackföreningarna aldrig kräver större löneökningar än vad branschen, alltså marknaden klarar, är det bättre att hålla upp lönerna för de anställda än att låta den järnhårda lönelagen pressa ner dem till massfattigdomens nivåer. Upprätthållna löner - med högre arbetslöshet än om lönerna får sjunka - innebär att de som är arbetslösa, om de ges stöd av olika slag, kan ställa om sig till att göra annat än att bygga bostäder och att de redan anställda inte behöver avstå köpkraft för att minska arbetslösheten. Därtill:  Den minskade arbetslösheten som blir följden av sänkta löner leder till en ökad arbetslöshet då de anställdas köpkraft minskar.

Som marknadsvänlig ekologist anser jag att man ska utnyttja marknadskrafterna för att uppnå önskade mål. Vad man då måste göra är att förstå vilka resurser som finns, vilka konsekvenser den rådande produktionen har, vilka möjligheter till förändringar som finns och sedan med denna kunskapsbas som grund vikta variablerna i ekonomin för att gå mot ett grönare samhälle. En konsekvens av detta kan bli en viss form av interventionism. Inte så att staten ska bestämma att handlare inte får gå över en viss prisnivå, men att man arbetar för att de som exempelvis producerar fossila bränslen går över till miljövänlig produktion. Ska detta kunna ske på ett optimalt sätt måste de som äger  och kontrollerar de fossila bränslena få tjäna pengar på detta, kanske medelst karteller, mot att de investerar medel i grön produktion. De kommer då inte längre se de miljövänliga alternativen som ett hot. De har inte bara haft samma möjlighet som alla andra att investera i dem utan man har sett till att de kan tjäna pengar på att investera grönt OCH ändå vara kvar i det fossila, genom att de får hålla uppe priserna här, med följd att resurserna räcker längre. Inte en oviktig grön poäng!

Punktskatter för att minska rökning, koldioxidskatt m m är exempel på statlig intervention. En viktig sak är att dessa viktningar av variablerna inte snedvrider konkurrensen och att marknadsmekanismerna ändå bestämmer priset till slut, bara med den modifikationen att en punktskatt fått priset att bli högre än annars. Då minskar efterfrågan och utbudet varar längre. Denna statliga intervention är ett exempel på en lindrig intervention då den utnyttjar mekanismerna för sina syften, försöker inte bestämma det slutliga priset för här får vi ge Mises rätt att en sådan intervention inte har långsiktiga förutsättningar att fungera. De exempel på lönestopp, prisstopp och annat sådant som förut införts är exempel på sådana misslyckanden som numera väl får folk mest att le lite med munnen, tänkandes att förr hade man inte riktigt koll på hur ekonomi verkar, trots att man bedrev ekonomisk politik.

Om marknaden vill

Det finns idag många människor som vill avskaffa ränteekonomin. Jo, det är väl en riktig reflektion du gör om du ser detta som ett underkännande av demokratin och något som fordrar totalitära lösningar. På demokratisk väg går det inte att avskaffa räntan. Det blir ett spel för att stärka den egna identiteten eller för att positionera mot andra människor. Ska räntan avskaffas är det för att marknaden så vill. Vi ser hur handlare av kapitalvaror erbjuder sina kunder räntefria krediter. Som kund har du att nappa på sådana här alternativ och säga nej till alternativ som innebär ränta.

Du bör dock låta detta vara ditt eget val! Om ett företag som vill producera miljöbränsle behöver kapital för sin forskning eller för sin verksamhet i allmänhet är det viktigt att sådana medel finns till förfogande. Att staten är välvillig med avdrag för sådana här satsningar, också med direkta stöd är bra men inte tillräckligt. Att dessa för framtiden så viktiga företag inte skulle få betala ränta riskerar inte bara att krympa ekonomin utan också att skada miljön genom att pengar inte finns tillgängliga för att höja ribban. Tror du verkligen att det är den produktion som skadar miljön man kommer att säga nej till i brist på pengar till följd av brist på krediter? Nej, miljösatsningarna kommer att skjutas på framtiden till följd av att folk gjort en prestigesak att avskaffa räntorna.

Att krediter kan ges via staten är visst en möjlighet. Den utnyttjas redan via investeringsbanker och olika stöd. Dessa vägar kan inte pressas för mycket i tron att de skulle kunna ersätta vad ränteekonomin förmår göra.

Vad är det för krafter som fått en så stark makt över opinionen att såväl höger som vänster vill avskaffa ränta och centralbank?

Marknaden, staten och penningen

Den som surfar omkring på nätet, inte minst på Facebook, upptäcker att vänster och höger möts i mycket av kritiken mot dagens banker. Framgångsrika och starka banker ses tydligen som ett hot. Jag tror snarare att man bör se dem som en möjlighet.

Kraven på en penningreform är väl av det slaget att om en penningreform ska genomföras så fort någon är missnöjd med dagens ordning kommer vi tvingas leva i ett tillstånd av ständigt penningreformerande. Det framstår som bättre att lappa och laga på den bestående ordningens grund. Dock gäller det att vara medveten om att all kreditverksamhet har sina risker. Just det förhållandet att räntor är låga betyder att priset för lån är lågt och blir det då fart på hjulen i samhället kan allt fler ta lån, lån som de skulle aktat sig för om priset varit högre. Om många står med lån som inte kan betalas tillbaka uppstår naturligtvis en mycket bekymmersam situation.

Vi ser här att vi tycks ha svårt att klara oss utan en centralbank. Vem ska annars starta processen att göra det dyrare att skapa nya krediter? En höjd moms eller fastighetsskatt försöker göra samma sak som en räntehöjning av centralbanken, men det är vapen som inte säkert har samma precision, då de inte just riktar sig mot skapandet av nya krediter.

Alltså: Vill man kyla av ekonomin förutan räntevapen och då tänker använda sig av momshöjningar och fastighetsskatt kanske följden blir något vi inte förutsett. Självklart önskar vi att dessa vapen ska fungera. Kanske följden blir att en ökad efterfrågan motas bort från landet för att istället söka sig till ett område av EU där det inte råder samma efterfrågetryck. En sådan utjämning skapar onekligen en sorts balans och med en gemensam valuta underlättas integreringen.

Dock kan detta vara tankar bakom skrivbordet. Verkligheten är betydligt trögare. Istället för att höja momsen borde man, uttryckt på ekonomiska, flytta utbud-efterfrågekurvan snett upp till höger genom att öka utbudet. Istället för att efterfrågan föses ut ur landet medelst höjda skatter ökar man då utbudet genom att välkomna ett arbetskraftsöverskott ifrån andra delar av unionen. Mer kan då byggas. Då fler finns i sektorn till följd av inflyttning kommer den ekonomiska uppvärmningen inte till stånd utan ekonomin kan expandera litet grand utan att räntan ska höjas.

Om ett samhälle har sådana vibbar i sig att man vill vara aktiv tycks det riktiga vara att bejaka denna inställning, inte att dämpa den eller driva den ut ur landet. Andra länder med andra ekonomiska villkor än ekonomisk hetta har att försöka åstadkomma en uppvärmning genom att göra sig intressanta.

Att bygga allt på skatterna som vänstern vill leder till problem då det då blir så mycket som ska fixas via skatterna. Att låta marknadskrafterna sköta allt, vilket libertarianerna tycks vilja, tycks vara att ha en övertro på marknaden och en alltför stor skepsis mot staten. En välvillig stat kan göra mycket för marknaden. Det är alltså som så att en hel del problem kan lösas om staten får agera på marknaden, med lätt hand och välvilligt. Detta kommer att resultera i bättre siffror i företagens årsrapporter än om allt ska skötas privat. Förutan statliga regler, överstatliga också, om exempelvis penningen kommer risken vara stor att det abstraherade bytesvärdet förlorar i trovärdighet. Detta leder alltså till inflation. Om privata aktörer får skapa pengar och konkurrera med lägsta priset kommer naturligtvis banker att försöka bjuda under varandra. Detta är visserligen inget fel men om de kan göra detta genom att skapa egna pengar utan inblanding av en centralbank är det fara å färde.

Får bankerna bara låna ut inlåning kommer det bli ont om krediter. Priset på lån kommer att stiga. Räntan blir alltså högre och detta skapar naturligtvis sådana problem att, om en penningreform införts på grund av kritik mot dagens system vunnit allmänt gehör, så kommer då krav på en ny penningreform.

Libertarianernas synpunkt att en centralbank leder till hög inflation är en synpunkt som falsifierats av utvecklingen. Idag har vi ju knappast någon inflation.