Det talas ofta, speciellt från vänsterhåll, om vikten av anställningstrygghet. Och visst kan vi väl var och en hålla med om att det tycks konstigt att en gammal trotjänare sparkas medan en nyligen anställd får arbeta kvar. Detta tycks strida mot all moral. Dock är det inte alltid det är så enkelt. Den nyanställde kan ju vara en som är utbildad med allt det nya som fordras för jobbet medan den som arbetat länge inte har dessa nya kunskaper i bagaget. Hur många år måste det vara till ålderspensionen för att det ska te sig rimligare att låta den som arbetat länge i företaget gå? Det är en person som då inte längre betraktas som "en gammal trotjänare" utan som någon med förlegade kunskaper. På arbetsmarknaden behöver vederbörande individ ("hen") stöd, inte minst av utbildningsmässigt slag för att åter kunna göra sig gällande på arbetsmarknaden.
Nå, vi kan acceptera den moraliska ståndpunkten att den som arbetat länge bör få ha en rätt att stanna kvar. Men hur pass kan denna rätt göra sig gällande mot någon som inte har arbetat mindre med arbetsuppgiften utan kanske betydligt längre - låt vara hos en annan arbetsgivare?
Vi kan enkelt tänka oss en man som flyttar till en ny ort för att hans hustru, som tidigare varit arbetslös, där fått ett arbete. Mannen söker ett jobb och får det. Med sig har han en lång erfarenhet av det slags arbete han anställts för av sin nye arbetsgivare.
Plötsligt krymper orderboken! Ska "Först in-sist ut" eller "sist in-först ut" gälla kommer den här mannen att bli arbetslös. Men om det nu fanns starka moraliska skäl att låta trotjänaren arbeta kvar borde man kunna se denne också som en trotjänare. Visserligen har han bytt arbetsgivare och arbetsplats. Fråga: Ska man inte få göra det? Vad händer med ett samhälle och en ekonomi som inte låter folk flytta på sig? Kommer det att leda till ekonomisk tillväxt och fler jobb? Är det den mest moraliska positionen att säga "Flyttar du förlorar du jobbet!".
Vi ser att det hela inte är så enkelt som det först tycktes vara.
fredag 26 juni 2015
måndag 15 juni 2015
Milton Friedman och statliga ingrepp
Milton Friedman påstås vara motståndare till statliga ingrepp. Detta är väl sant då det gäller ekonomin. Jag tror inte att den lärde professorn var emot statliga ingrepp för att de var just statliga. Anledningen var naturligtvis uppfattningen att statliga ingrepp gjorde mer skada än nytta för ekonomin.
Orden "för ekonomin" är viktiga här! Det kan ju inte uteslutas att Milton Friedman accepterade statliga ingrepp på andra områden. Då han var anhängare av en stat, dvs att det åtminstone finns en liten stat, accepterade han också, uppenbarligen, att staten gjorde ingrepp i människors liv.
Sådana ingrepp kan ju dikteras av hänsyn till människors väl och ve. Att skydda människor inom statens territorium kan ju kräva att krav riktas på de som bor där. Att skydda gränserna så att staten kan bevaras och därmed den frihet den garanterar är ett skäl för statliga ingrepp i människors liv. Många har t o m menat att krig kan startas av denna anledning. Ett krig för friheten, åtminstone för att inte förlora den. Om friheten försvinner ifrån den ena staten efter den andra kanske frihetens gnista aldrig mer kan tändas. Utan stat av något slag är det fritt fram att blåsa ut frihetens låga. Väl rustad mot eventualiteter står knappast den som vägrar att organisera sig för framtida eventualiteter av obehagligt slag.
Om vi nu delar Milton Friedmans uppfattning att en marknad som lämnas åt sig själv kommer att innebära en bättre ekonomi än en sådan med statliga ingrepp, betyder det att vi ska säga nej till alla former av statliga ingrepp? Svaret måste bli ett bestämt NEJ.
Varför ska vi alltid föredra det ekonomiskt rikare alternativet? Vi kan alltså tänkas acceptera statliga ingrepp för att få ett mindre fördelaktigt ekonomiskt alternativ än det som blir följden av en Låt-gå-politik utan statliga ingrepp. Just det förhållandet att naturen inte klarar vilken exploatering som helst leder oss att acceptera statliga ingrepp i vissa fall. Ja, dessa miljömässiga skäl borde också ha fått en varm anhängare av Milton Friedmans läror att acceptera statliga ingrepp, ingrepp med syftet att ta hänsyn till vad som kallas "miljöskulden", rätt bokföra denna och således bromsa en ekonomi som i fritt, ohämmat tillstånd skulle kunna vara alltför framgångsrik. Så framgångsrik att vi i efterhand måste betala för att korrigera skador. Och då är det alltså inte fråga om framgångsrik på lång sikt!
Jag tror denna analys kan sluta vid konstaterandet att i en ekonomi helt utan miljökonsekvenser skulle staternas roll kunna begränsas men i den verklighet vi lever i måste det finnas storheter som är frikopplade från marknaden för att vi både ska kunna ha en god miljö och en väl fungerande marknad.
Orden "för ekonomin" är viktiga här! Det kan ju inte uteslutas att Milton Friedman accepterade statliga ingrepp på andra områden. Då han var anhängare av en stat, dvs att det åtminstone finns en liten stat, accepterade han också, uppenbarligen, att staten gjorde ingrepp i människors liv.
Sådana ingrepp kan ju dikteras av hänsyn till människors väl och ve. Att skydda människor inom statens territorium kan ju kräva att krav riktas på de som bor där. Att skydda gränserna så att staten kan bevaras och därmed den frihet den garanterar är ett skäl för statliga ingrepp i människors liv. Många har t o m menat att krig kan startas av denna anledning. Ett krig för friheten, åtminstone för att inte förlora den. Om friheten försvinner ifrån den ena staten efter den andra kanske frihetens gnista aldrig mer kan tändas. Utan stat av något slag är det fritt fram att blåsa ut frihetens låga. Väl rustad mot eventualiteter står knappast den som vägrar att organisera sig för framtida eventualiteter av obehagligt slag.
Om vi nu delar Milton Friedmans uppfattning att en marknad som lämnas åt sig själv kommer att innebära en bättre ekonomi än en sådan med statliga ingrepp, betyder det att vi ska säga nej till alla former av statliga ingrepp? Svaret måste bli ett bestämt NEJ.
Varför ska vi alltid föredra det ekonomiskt rikare alternativet? Vi kan alltså tänkas acceptera statliga ingrepp för att få ett mindre fördelaktigt ekonomiskt alternativ än det som blir följden av en Låt-gå-politik utan statliga ingrepp. Just det förhållandet att naturen inte klarar vilken exploatering som helst leder oss att acceptera statliga ingrepp i vissa fall. Ja, dessa miljömässiga skäl borde också ha fått en varm anhängare av Milton Friedmans läror att acceptera statliga ingrepp, ingrepp med syftet att ta hänsyn till vad som kallas "miljöskulden", rätt bokföra denna och således bromsa en ekonomi som i fritt, ohämmat tillstånd skulle kunna vara alltför framgångsrik. Så framgångsrik att vi i efterhand måste betala för att korrigera skador. Och då är det alltså inte fråga om framgångsrik på lång sikt!
Jag tror denna analys kan sluta vid konstaterandet att i en ekonomi helt utan miljökonsekvenser skulle staternas roll kunna begränsas men i den verklighet vi lever i måste det finnas storheter som är frikopplade från marknaden för att vi både ska kunna ha en god miljö och en väl fungerande marknad.
lördag 13 juni 2015
Om mat och produktutveckling
Sitter just och lyssnar på P1. En man har beklagat sig över att det hamnat frukt, ananas, på pizzan. En gastronomisk konservatism skiner igenom mycket av vad det som sägs.
Visst kan man ha synpunkter på korv som ligger och uppvärms hela tiden, på mackar och andra ställen. Kanske en och annan bilist som rest långt är av annan uppfattning...
Om man inte får lägga frukt på pizzor för att man då inte "är trogen pizzans italienska rötter" tycks man stängt vägen för veganer att äta sig mätta. Klart att rätterna måste utvecklas. Det är det centrala temat i vad som kallas produktutveckling.
Vi äter väl pizza för att det är gott. Italien kan ta åt sig äran av att ha uppfunnit den, men konceptet spränger nationella gränser och blir en världsrätt. Som vegetarian kan jag bara reagera med avsmak på synpunkter som inte medger förändring. Att ta vara på rester och göra en pizza av borde vara lika föränderligt som det det blir rester ut av!
Visst kan man ha synpunkter på korv som ligger och uppvärms hela tiden, på mackar och andra ställen. Kanske en och annan bilist som rest långt är av annan uppfattning...
Om man inte får lägga frukt på pizzor för att man då inte "är trogen pizzans italienska rötter" tycks man stängt vägen för veganer att äta sig mätta. Klart att rätterna måste utvecklas. Det är det centrala temat i vad som kallas produktutveckling.
Vi äter väl pizza för att det är gott. Italien kan ta åt sig äran av att ha uppfunnit den, men konceptet spränger nationella gränser och blir en världsrätt. Som vegetarian kan jag bara reagera med avsmak på synpunkter som inte medger förändring. Att ta vara på rester och göra en pizza av borde vara lika föränderligt som det det blir rester ut av!
tisdag 9 juni 2015
Om lärares karriärvägar
Det talas ofta om nödvändigheten för lärare att göra karriär. Det sägs vara viktigt för elevernas kunskapsinhämtning att det finns vägar framåt/uppåt för deras lärare. Men är det inte i klassrummet det både börjar och slutar? Vilka karriärvägar måste en lärare ha? Jag menar, administrerande rektor eller studierektor, med ringa undervisningstid eller ingen alls, det är en post som borde gå till de som kanske försökt i klassrummet men inte riktigt "nått ända fram".
Läraryrket bör liknas vid coachen. Det är tränaren, exempelvis för ett fotbolls- eller ishockeylag, som bör utgöra modellen för den moderne läraren.
En fotbollstränare har en utbildning för uppdraget, dvs han har lärts upp av andra tränare och haft erfarenhet som spelare, innan han själv blev tränare. Målsättningen för coachen är att få framgång för laget.
Hur ser det då ut i klassrummet? En nyutexaminerad lärare är rimligtvis inte lika bra som en med erfarenhet. Ska det finnas karriärvägar och inte en jämn men god bas med högre lön för större erfarenhet (vilket jag intuitivt anser vara idealet då vissa saker kanske inte kan lönesättas utan bör prisas på andra sätt) bör det rimligtvis ske så att den nye läraren vägleds av en äldre. Den nyutexaminerade läraren får kanske hjälpa elever som inte tagit till sig vad den mer erfarne föreläst om eller instruerat. Den nye blir en resurs för den äldre.
Detta borde minska osäkerheten för nya lärare. De handleds in i sin roll och har inte att konkurrera med erfarna lärare genom att från start vara lärare med egen klass.
Lärare som vill forska och fördjupa sig i sitt ämne gör detta rimligtvis av kärlek till ämnet. Denna passion smittar av sig inte bara till de "assisterande lärarna" utan också till eleverna.
Att lärare får fördjupa sig och alltså slippa "stängas in" i ett klassrum är nog viktigare än vi vanligtvis föreställer oss.
Läraryrket bör liknas vid coachen. Det är tränaren, exempelvis för ett fotbolls- eller ishockeylag, som bör utgöra modellen för den moderne läraren.
En fotbollstränare har en utbildning för uppdraget, dvs han har lärts upp av andra tränare och haft erfarenhet som spelare, innan han själv blev tränare. Målsättningen för coachen är att få framgång för laget.
Hur ser det då ut i klassrummet? En nyutexaminerad lärare är rimligtvis inte lika bra som en med erfarenhet. Ska det finnas karriärvägar och inte en jämn men god bas med högre lön för större erfarenhet (vilket jag intuitivt anser vara idealet då vissa saker kanske inte kan lönesättas utan bör prisas på andra sätt) bör det rimligtvis ske så att den nye läraren vägleds av en äldre. Den nyutexaminerade läraren får kanske hjälpa elever som inte tagit till sig vad den mer erfarne föreläst om eller instruerat. Den nye blir en resurs för den äldre.
Detta borde minska osäkerheten för nya lärare. De handleds in i sin roll och har inte att konkurrera med erfarna lärare genom att från start vara lärare med egen klass.
Lärare som vill forska och fördjupa sig i sitt ämne gör detta rimligtvis av kärlek till ämnet. Denna passion smittar av sig inte bara till de "assisterande lärarna" utan också till eleverna.
Att lärare får fördjupa sig och alltså slippa "stängas in" i ett klassrum är nog viktigare än vi vanligtvis föreställer oss.
onsdag 3 juni 2015
Hycklande tolerans
Många världsligt inriktade agnostiker och ateister menar att den teistiska, religiösa uppfattningen är förknippad med stränghet i moralfrågan, medan de själva är toleranta och förstående. Ja, så är det kanske i teorin, den de själva snickrat ihop i sin religionsfientlighet.I verkligheten är situationen en annan. Religionen har i själva verket skapat eller rättare sagt vidareutvecklat skillnaden mellan rätt och fel och skapat ett sätt att förhålla sig till felsteg.
Religionen innehåller alltså också förståelsen och förlåtelsen som ett komplement till "läran om rätt och fel". Redan i Moseböckerna kan vi lära hur syndare får sina synder förlåtna och utraderade genom att offra. Denna uppfattning har sedan vidareutvecklats. Den kristna uppfattningen om Jesus som offerlammet sätter definitivt stopp på den offerkultur som fanns tidigare. Vi ska dock akta oss för att vara nedlåtande mot denna blodiga sed. Den är en del av religionens historia. Jag tar upp den för att illustrera att religionen redan från början innehållit sätt att förlåta felsteg.
De materialistiska ateister som menar att religionen är sträng ser alltså bara en sida av saken. I verkligheten kan dessa ateister vara de strängaste moralister men till skillnad ifrån teisterna har de ingen förlåtelse att komma med utan de som klassas som syndare av dessa självupphöjda moraldomare har ingen chans till förlåtelse. Något som visar att utan Gud, ingen kärlek.
Religionen innehåller alltså också förståelsen och förlåtelsen som ett komplement till "läran om rätt och fel". Redan i Moseböckerna kan vi lära hur syndare får sina synder förlåtna och utraderade genom att offra. Denna uppfattning har sedan vidareutvecklats. Den kristna uppfattningen om Jesus som offerlammet sätter definitivt stopp på den offerkultur som fanns tidigare. Vi ska dock akta oss för att vara nedlåtande mot denna blodiga sed. Den är en del av religionens historia. Jag tar upp den för att illustrera att religionen redan från början innehållit sätt att förlåta felsteg.
De materialistiska ateister som menar att religionen är sträng ser alltså bara en sida av saken. I verkligheten kan dessa ateister vara de strängaste moralister men till skillnad ifrån teisterna har de ingen förlåtelse att komma med utan de som klassas som syndare av dessa självupphöjda moraldomare har ingen chans till förlåtelse. Något som visar att utan Gud, ingen kärlek.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)