Bankskeptikerna riktar kritik mot affärsbankerna, menandes att de "utökar penningmängden" vid lån, ty då "skapar banken pengar ur luft".
Är det ett problem att penningmängden utvidgas? Är inte syftet med lånet just att få pengar? Problemet är alltså inte att det finns för mycket pengar utan för lite. Vill vi inte tvinga folk att sälja sin egendom bör möjligheten att låna finnas. När lånet amorteras och ränta på det lånade beloppet betalas krymper penningmängden tillgänglig för konsumtion, dvs låntagaren har med lånet tidigarelagt inkomster och konsumtion. Betalas ränta för lånet måste alltså lånet ha skapat ett värde för låntagaren som överstiger räntan.
måndag 31 mars 2014
Himmelskt tänkande
I det andliga sökandet, dvs vägen för att utveckla självet, inte egot, möter man uppfattningen att man med "Himmel" menar inte bara ett transcendent rike utan tänkandet. Genom att exempelvis recitera heliga texter lyfter man detta tänkande till högre och ädlare oktaver. Som om den psykiska energin som finns i hjärnan och hela tiden nyproduceras i hjärnbarken förs upp till de övre lagren i hjärnan. En rofylld känsla uppstår. En väg har beträtts som leder, om den fullföljs stegvis och målmedvetet, till den förening med Gud som mystikerna talar om.
Vissa väljer att se Jesus som Gud personifierad. Vad kan detta vara om inte ett tänkande à la sufin för att föra oss närmare detta enande med Gud, påtalandes det förhållande att Gud finns i oss alla och att det är i hjärnan som en öppning till det gudomliga finns - vilket naturligtvis förutsätter att hjärtat med ödmjukandets konst öppnat denna så viktiga port!
Det heliga blir i samhället betrampat på många olika sätt. Inte bara att världsliga, materiella angelägenheter får oss att tänka på sådant som inte höjer tillståndet i hjärnan, utan kanske bidrar till motsatsen. Också det förhållandet att olika religiösa inriktningar strider mot varandra för oss bort i från det heliga. Att bruka våld för att strida för en religiös angelägenhet bara för att man inte accepterar en annan andlig yttring gör en bedrövad till sinnet. Den gemensamma kärnan hos religionerna är vad som borde spela någon roll. Och denna gemensamma kärna är strängt taget också en gemensam kärna för övrigt moraliskt tänkande. Stämmer religionernas yttranden kommer ju sanningen till stora delar att finnas hos oss som en potential vi ska väcka upp. Läsandet av religiösa texter kan väcka upp denna sanning.
Att läsa religiösa texter räcker emellertid inte. Det fordras också att man utöver de andliga insikterna får erfarenheter och kunskaper om det externa. Om hur vi kan få jorden att grönska. Hur vi kan återanvända avfall så att sopor förvandlas till ekonomiskt värdefulla resurser.
Den djupare inre kärleken, den som överskrider det egna jaget och omfamnar allt, har inget att göra med hat mot banker och företagande. Att vända sig emot egoism och utnyttjande av andra, att vända sig emot nonchalans och dåligt uppförande, det är en sak som inte måste innebära att man stryper framtida kapitalförsörjning.
Det finns många personer som har goda kunskaper i ekonomi, och det finns många som har goda kunskaper i ekologi. Synd att inte fler har kunskaper om båda områdena. En ekonomi som innehåller styrinstrument för att aktörernas handlande ska bidra till en bättre hushållning med jordens resurser är vad vår värld behöver. Att de som äger företag som sysslar med fossil bränsleproduktion och distribution investerar i miljövänliga alternativ, både för att öka inslaget av det gröna och för att minska bubblor som beror på att pengar, inte minst pensionsfonders pengar, investerat i gårdagens lösningar, inte morgondagens i samma utsträckning, med följd att värdena kommer att gå ner på dessa företag då den fossila produktionen minskar. Detta är alltså något som bolagen själva kan undvika genom att bredda sig. Intuitivt tycker man ju att det ligger i de fossila bränsleföretagens intresse att göra det. De älskar väl inte olja och kol så mycket att de inte kan tänka sig andra källor för sin energiproduktion? Jag hoppas att de älskar pengar mer och därför väljer att tänka långsiktigt och strategiskt. Att staterna måste hjälpa till tycks givet. En situation sådan som fångarnas dilemma vill vi inte ha. Genom att så att säga vikta variablerna i marknadsekonomin kan staterna göra, och gör väl så i viss mindre utsträckning redan, så att marknaden tror att de fossila resurserna finns i mindre utsträckning än de verkligen finns. Det ger företagen större marginaler och får resurserna att räcka längre samtidigt som kapital skapas som kan föras över till den miljövänliga sektorn. För detta arbete fordras alltså välvilliga marknadsaktörer som svarar på signaler, stater som hjälper till i detta OCH banker som kan skapa pengar "ur tomma intet". De inkomster som morgondagens energiproduktion med säkerhet ger (då vi ju behöver energi) går då åt att betala tillbaka lånen, vilket betyder att vi inte behöver anstränga dagens ekonomi med alla de kostnader som är att relatera till en framtida energiförbrukning.
Men så länge det andliga tänkandet inte trängt igenom det yttre religiösa bokstavsskalet vågar man väl inte drömma om större förändringar av det mänskliga sinnelaget. Molnen i vår egen inre himmel skingras inte om vi ej förmår nå djupet. Når vi inte djupet förmår vi inte överblicka marknaden. Då ser vi inte att den utgör ett medel och inte ett mål i sig. Och vi lär inte se vad värdefullt marknaden kan uträtta då dess mekanismer förmår folk att uträtta ett arbete både sig själva och andra till gagn.
Vissa väljer att se Jesus som Gud personifierad. Vad kan detta vara om inte ett tänkande à la sufin för att föra oss närmare detta enande med Gud, påtalandes det förhållande att Gud finns i oss alla och att det är i hjärnan som en öppning till det gudomliga finns - vilket naturligtvis förutsätter att hjärtat med ödmjukandets konst öppnat denna så viktiga port!
Det heliga blir i samhället betrampat på många olika sätt. Inte bara att världsliga, materiella angelägenheter får oss att tänka på sådant som inte höjer tillståndet i hjärnan, utan kanske bidrar till motsatsen. Också det förhållandet att olika religiösa inriktningar strider mot varandra för oss bort i från det heliga. Att bruka våld för att strida för en religiös angelägenhet bara för att man inte accepterar en annan andlig yttring gör en bedrövad till sinnet. Den gemensamma kärnan hos religionerna är vad som borde spela någon roll. Och denna gemensamma kärna är strängt taget också en gemensam kärna för övrigt moraliskt tänkande. Stämmer religionernas yttranden kommer ju sanningen till stora delar att finnas hos oss som en potential vi ska väcka upp. Läsandet av religiösa texter kan väcka upp denna sanning.
Att läsa religiösa texter räcker emellertid inte. Det fordras också att man utöver de andliga insikterna får erfarenheter och kunskaper om det externa. Om hur vi kan få jorden att grönska. Hur vi kan återanvända avfall så att sopor förvandlas till ekonomiskt värdefulla resurser.
Den djupare inre kärleken, den som överskrider det egna jaget och omfamnar allt, har inget att göra med hat mot banker och företagande. Att vända sig emot egoism och utnyttjande av andra, att vända sig emot nonchalans och dåligt uppförande, det är en sak som inte måste innebära att man stryper framtida kapitalförsörjning.
Det finns många personer som har goda kunskaper i ekonomi, och det finns många som har goda kunskaper i ekologi. Synd att inte fler har kunskaper om båda områdena. En ekonomi som innehåller styrinstrument för att aktörernas handlande ska bidra till en bättre hushållning med jordens resurser är vad vår värld behöver. Att de som äger företag som sysslar med fossil bränsleproduktion och distribution investerar i miljövänliga alternativ, både för att öka inslaget av det gröna och för att minska bubblor som beror på att pengar, inte minst pensionsfonders pengar, investerat i gårdagens lösningar, inte morgondagens i samma utsträckning, med följd att värdena kommer att gå ner på dessa företag då den fossila produktionen minskar. Detta är alltså något som bolagen själva kan undvika genom att bredda sig. Intuitivt tycker man ju att det ligger i de fossila bränsleföretagens intresse att göra det. De älskar väl inte olja och kol så mycket att de inte kan tänka sig andra källor för sin energiproduktion? Jag hoppas att de älskar pengar mer och därför väljer att tänka långsiktigt och strategiskt. Att staterna måste hjälpa till tycks givet. En situation sådan som fångarnas dilemma vill vi inte ha. Genom att så att säga vikta variablerna i marknadsekonomin kan staterna göra, och gör väl så i viss mindre utsträckning redan, så att marknaden tror att de fossila resurserna finns i mindre utsträckning än de verkligen finns. Det ger företagen större marginaler och får resurserna att räcka längre samtidigt som kapital skapas som kan föras över till den miljövänliga sektorn. För detta arbete fordras alltså välvilliga marknadsaktörer som svarar på signaler, stater som hjälper till i detta OCH banker som kan skapa pengar "ur tomma intet". De inkomster som morgondagens energiproduktion med säkerhet ger (då vi ju behöver energi) går då åt att betala tillbaka lånen, vilket betyder att vi inte behöver anstränga dagens ekonomi med alla de kostnader som är att relatera till en framtida energiförbrukning.
Men så länge det andliga tänkandet inte trängt igenom det yttre religiösa bokstavsskalet vågar man väl inte drömma om större förändringar av det mänskliga sinnelaget. Molnen i vår egen inre himmel skingras inte om vi ej förmår nå djupet. Når vi inte djupet förmår vi inte överblicka marknaden. Då ser vi inte att den utgör ett medel och inte ett mål i sig. Och vi lär inte se vad värdefullt marknaden kan uträtta då dess mekanismer förmår folk att uträtta ett arbete både sig själva och andra till gagn.
söndag 30 mars 2014
Om skolor och elevers kompetens
Det talas för jämnan om Pisaundersökningar och hur illa det är ställt med skolorna i Sverige. En dyster bild målas upp: eleverna i svenska skolor kan ingenting. Dystert, dystert, dystert.
Är detta överensstämmande med sanningen? Och om det nu är så att svenska elever genomsnittligt inte kan lika mycket i matematik som förut så kan de betydligt mer om datorer idag än förut. Sverige är ett samhälle med stor datatäthet. Att kunna hantera datorer betyder mycket. Allt blir inte föremål för betygssättning. Detta visar att skolorna inte är allt. Betygen redovisar inte hela sanningen.
Så länge tillräckligt många elever är duktiga i matematik så att försörjningen av tekniker och ingengörer blir tillgodosedd torde det inte vara någon större fara. Vad man borde undersöka är naturligtvis hur matematik lärs ut. Var det som på min tid förstår jag att resultatet är sjunkande.
Det fordras att skolor av olika slag finns och att möjlighet att läsa in i efterhand också finns.
Om de offentliga skolorna inte vill lära ut till alla elever är det en bra sak att det finns en mängd alternativa skolor. Därtill bör de enskilda ämnena vara möjliga att fördjupa sig i på ett riktigare sätt än vad som åtminstone var möjligt för några decennier sedan. Frågan är om inte kurser av sådant slag som finns på College i USA borde visa vägen för Sverige. Det är ett utbildningssystem som har i tanke vad som kan vara intressant för marknaden att ta till sig. Det är inte bara teoretiska utbildningar utan förankring i verkligheten. Dörren till verkstadsgolvet är hela tiden öppen. Man ser inte ner på entreprenörskunskapen utan inser att vi måste ha dessa kunskaper för att det vi lär oss i skolan ska bli förverkligat, omsatt i sådant som kan ge några dollars åt studenterna senare i livet. Utöver detta har man en annan dörr öppen, dörren till "högre studier", dvs till ett andligt studium, som vid Sufi Centra o dyl. Detta är visserligen något som inte ligger på collegenivå, där ska man ju läsa annat, men det är en ordning som visar att man både kan vara öppen för och uppskatta entreprenörskunskap OCH uppskatta att folk medelst ett andligt studium väcker upp de högre hjärnfakulteterna, något som torde fordra att man under en ganska lång tid bygger upp hjärnan medelst andra kunskaper än direkt andliga. Det blir ett ömsesidigt arbete, helt enkelt att man hämtar vatten ifrån de två oceanerna: den yttre erfarenhetsvärlden som vetenskapen får sin kunskap ifrån och den inre värld där insikter gror till visdom och kontakten till det gudomliga finns.
Är detta överensstämmande med sanningen? Och om det nu är så att svenska elever genomsnittligt inte kan lika mycket i matematik som förut så kan de betydligt mer om datorer idag än förut. Sverige är ett samhälle med stor datatäthet. Att kunna hantera datorer betyder mycket. Allt blir inte föremål för betygssättning. Detta visar att skolorna inte är allt. Betygen redovisar inte hela sanningen.
Så länge tillräckligt många elever är duktiga i matematik så att försörjningen av tekniker och ingengörer blir tillgodosedd torde det inte vara någon större fara. Vad man borde undersöka är naturligtvis hur matematik lärs ut. Var det som på min tid förstår jag att resultatet är sjunkande.
Det fordras att skolor av olika slag finns och att möjlighet att läsa in i efterhand också finns.
Om de offentliga skolorna inte vill lära ut till alla elever är det en bra sak att det finns en mängd alternativa skolor. Därtill bör de enskilda ämnena vara möjliga att fördjupa sig i på ett riktigare sätt än vad som åtminstone var möjligt för några decennier sedan. Frågan är om inte kurser av sådant slag som finns på College i USA borde visa vägen för Sverige. Det är ett utbildningssystem som har i tanke vad som kan vara intressant för marknaden att ta till sig. Det är inte bara teoretiska utbildningar utan förankring i verkligheten. Dörren till verkstadsgolvet är hela tiden öppen. Man ser inte ner på entreprenörskunskapen utan inser att vi måste ha dessa kunskaper för att det vi lär oss i skolan ska bli förverkligat, omsatt i sådant som kan ge några dollars åt studenterna senare i livet. Utöver detta har man en annan dörr öppen, dörren till "högre studier", dvs till ett andligt studium, som vid Sufi Centra o dyl. Detta är visserligen något som inte ligger på collegenivå, där ska man ju läsa annat, men det är en ordning som visar att man både kan vara öppen för och uppskatta entreprenörskunskap OCH uppskatta att folk medelst ett andligt studium väcker upp de högre hjärnfakulteterna, något som torde fordra att man under en ganska lång tid bygger upp hjärnan medelst andra kunskaper än direkt andliga. Det blir ett ömsesidigt arbete, helt enkelt att man hämtar vatten ifrån de två oceanerna: den yttre erfarenhetsvärlden som vetenskapen får sin kunskap ifrån och den inre värld där insikter gror till visdom och kontakten till det gudomliga finns.
lördag 29 mars 2014
Varning för debattens virus och trojaner!
Det är en vanlig härskarteknik att avfärda meningsmotståndare som troll i olika debattfora. Dock vill jag varna för andra än de som återkommer ofta till ett forum för att diskutera, sådana som inte ger sig utan står upp för sakfrågan. Dessa bör man inte avfärda genom att kalla dem "troll". För att vi ska ha klart för oss att dessa inte utgör faran ska figurerna "virus" och "trojaner" nu lanseras.
Ett virus är en infektion som bryter ner. Det är inte kul att ha dem i kroppen. Det är inte heller kul att ha dem i datorn. Vi kan konstatera att den politiska debatten utsätts för ett virusangrepp. "Trojaner" kan vi kalla de som angriper folk i en debatt men som gör detta inte på ett sakligt sett utan med syftet att bryta ner ett motstånd, skapa förvirring, för att sedan, när debattmotståndaren "knäckts" försöka förvandla vederbörande.
Jag har sett hur bankrealister i debatten mot bankhatarna angripits med argument som att "den monetära basen betyder ingenting för penningmängden", alltså en radda begrepp som inte definieras utan som man medvetet bollar med för att de är luddiga och ger ett intryck av kunskap. Men hur skulle det kunna vara så att en monetär bas saknar betydelse för penningmängden? Den måste väl ha någon betydelse. Istället för att klargöra vad saken gäller kommer man med fler inlägg, gärna i frågeform. Två eller flera ger sig på, som etttriga terrier, en debattör som försöker debattera sakligt.
Det jag kallar "virus" består här av organiserade grupper som bl a sprider hat mot Bilderbergergruppen. Denna grupp, som väl inte är någon organisation i juridisk mening, utan snarare en informell klubb där folk med know how diskuterar samhälleliga problem av vikt. Sådant kan vi knappast sägas ha för mycket av. Att man inte påstår att "World Economic Forum" är en organisation med syftet att härska över världen beror väl på att den bumerangen hade varit så uppenbart tanklöst ivägkastad, då alla förstår att den hade träffat "World Social Forum" i nacken - och då kanske gett upphov till ett eller annat skratt.
Lite löjlig propaganda mot Bilderbergergruppen sprides i sådan riklig omfattning och på ett så likartat sätt att det talar om att här, här har vi en organisation, ett medvetet destabiliseringsarbete. Bilderbergergruppen utgörs av inflytelserika personer, då det är sådana personers erfarenheter och åsikter man vill få del av. Den organisation som sprider hat mot Bilderbergergruppen behöver inte vara organiserad i en fast struktur, men att man utgör ett nätverk som sprider propagandan syns klart. Nu för man in allt fler människor i bankkritiska nätverk.
Syftet är att härska över folk. De förstår mycket väl att de inte kan avskaffa bankerna. Men höger och vänster ingår en förening för att härska och ödelägga den ansvarstagande grupp som finns däremellan. En grupp som utgörs av bl a socialdemokrater av socialliberalt slag, moderater som inte är anarkokapitalistiska fundamentalister (sådana finns väl idag i andra partier), kunniga miljöpartister, centerpartister m fl.
Påståendet som förs fram att vi inte ska handla med pengar utesluter bl a att man växlar. Är det så klokt att göra växlandet av pengar till föremål för ideellt arbete?
Varför skulle inte en aktör på marknaden få köpa sin kommande köpkraft? Det är ju innebörden av ett lån: att du medelst ett köp av pengar tidigarelägger köpkraft. Vill du ha en dator innan du sparat till den kan du köpa den på avbetalning eller låna beloppet den kostar och sedan köpa den. Det är kredit i båda fallen. Förhållandet att handeln erbjuder räntefria krediter visar att den fria konkurrrensen fungerar. Om den fria konkurrensen fungerar får vi ett större utbud och lägre pris. På penningens område innebär detta att kredit kan ges utan ränta. Varför? Jo, aktören ifråga vill ha kunder.
Vi ser här att vinstmaximeringen inte innebär att handlaren eller andra aktörer, som kreditgivare, väljer ett så högt pris som möjligt. Fungerar konkurrensen slås du ur brädet om du tar ett högre pris än konkurrenterna. (Det går inte i längden för ett konditori att sälja bakverk för tusen kronor stycket, även om det kanske gick den första dagen då konditoriet etablerat sig i ett rikemansområde nära en psykiatrisk klinik.)
Det är bl a härför vi fått lägre matpriser till följd av EU medlemskapet! Grossistledet har fått konkurrens av aktörer med en annan horisontell integrering, dvs man finns även i andra länder och kan nyttja detta för sin verksamhet, oss alla till gagn.
Vad man bör vända sig emot är inte de som skapar abstrakta bytesvärden, pengar, så att vi kan betala varor och tjänster och slipper förvandla ekonomin till ett trögt och illa rullande hjul, nej, udden bör riktas åt ett annat håll: På kvaliteten av varor och tjänster. Att varor som inte är bra ej bör få konkurrera med priset som vapen. Detta upplysningsarbete fordrar energi och kunskap. Det är konstruktivt, till skillnad ifrån bankfiendernas destruktiva arbete.
Kanske du tar lättvindigt på talet om virus och trojaner. Gör inte det! Den kunskap som finns om andliga fakulteter rör vårt sätt att tänka. I andliga sammanslutningar finns kunskapen om att vissa delar av hjärnan sätter oss i kontakt med det gudomliga (jfr sikhernas tal om the Godhead!). Andra i nära anslutning kallas "änglafakulteter". Änglar kan alltså vara något som finns i hjärnan, utöver andra existensformer. "Himlen" brukar fungera som symbol för hjärnan eller tänkandet.
Det andliga sökandet bör naturligtvis syfta till att öppna upp dessa högre hjärnfakulteter. Tyvärr missbrukas denna kunskap på så vis att folk som några med kunskapen inte vill ska få denna kunskap medvetet felbehandlas för att ledas fel. Detta är ett allvarligt övergrepp mot en enskild människa. Det är också ett grovt brott mot demokratin och mot våra mänskliga fri- och rättigheter.
Ett sätt att hindra folk att utvecklas till att nå dessa högre punkter är att utsätta barn för sexuella övergrepp när de är i tolvårsåldern. Det är då ifrågavarande områden i hjärnan börjar utvecklas. Vad det sedan handlar om är att få makt över personens tänkande. Då kan virus och trojaner i debatten vara ett medel för att styra folk bort ifrån det sunda humanitära liberala samhället som vill gå vägen mot kretsloppsoptimering. Istället för att diskutera sakfrågorna tar man en sådan sak som bankerna och gör sak av detta, i syfte att förvilla folk. Debatten ifrån bankfienderna syftar inte till att upplysa. Den syftar till att förvilla. Det finns organiserade nätverk. De verkar i det fördolda och angriper andra grupper på ett sätt som gör att man undrar varför inte säkerhetstjänsten observerat metodiken.
Ett virus är en infektion som bryter ner. Det är inte kul att ha dem i kroppen. Det är inte heller kul att ha dem i datorn. Vi kan konstatera att den politiska debatten utsätts för ett virusangrepp. "Trojaner" kan vi kalla de som angriper folk i en debatt men som gör detta inte på ett sakligt sett utan med syftet att bryta ner ett motstånd, skapa förvirring, för att sedan, när debattmotståndaren "knäckts" försöka förvandla vederbörande.
Jag har sett hur bankrealister i debatten mot bankhatarna angripits med argument som att "den monetära basen betyder ingenting för penningmängden", alltså en radda begrepp som inte definieras utan som man medvetet bollar med för att de är luddiga och ger ett intryck av kunskap. Men hur skulle det kunna vara så att en monetär bas saknar betydelse för penningmängden? Den måste väl ha någon betydelse. Istället för att klargöra vad saken gäller kommer man med fler inlägg, gärna i frågeform. Två eller flera ger sig på, som etttriga terrier, en debattör som försöker debattera sakligt.
Det jag kallar "virus" består här av organiserade grupper som bl a sprider hat mot Bilderbergergruppen. Denna grupp, som väl inte är någon organisation i juridisk mening, utan snarare en informell klubb där folk med know how diskuterar samhälleliga problem av vikt. Sådant kan vi knappast sägas ha för mycket av. Att man inte påstår att "World Economic Forum" är en organisation med syftet att härska över världen beror väl på att den bumerangen hade varit så uppenbart tanklöst ivägkastad, då alla förstår att den hade träffat "World Social Forum" i nacken - och då kanske gett upphov till ett eller annat skratt.
Lite löjlig propaganda mot Bilderbergergruppen sprides i sådan riklig omfattning och på ett så likartat sätt att det talar om att här, här har vi en organisation, ett medvetet destabiliseringsarbete. Bilderbergergruppen utgörs av inflytelserika personer, då det är sådana personers erfarenheter och åsikter man vill få del av. Den organisation som sprider hat mot Bilderbergergruppen behöver inte vara organiserad i en fast struktur, men att man utgör ett nätverk som sprider propagandan syns klart. Nu för man in allt fler människor i bankkritiska nätverk.
Syftet är att härska över folk. De förstår mycket väl att de inte kan avskaffa bankerna. Men höger och vänster ingår en förening för att härska och ödelägga den ansvarstagande grupp som finns däremellan. En grupp som utgörs av bl a socialdemokrater av socialliberalt slag, moderater som inte är anarkokapitalistiska fundamentalister (sådana finns väl idag i andra partier), kunniga miljöpartister, centerpartister m fl.
Påståendet som förs fram att vi inte ska handla med pengar utesluter bl a att man växlar. Är det så klokt att göra växlandet av pengar till föremål för ideellt arbete?
Varför skulle inte en aktör på marknaden få köpa sin kommande köpkraft? Det är ju innebörden av ett lån: att du medelst ett köp av pengar tidigarelägger köpkraft. Vill du ha en dator innan du sparat till den kan du köpa den på avbetalning eller låna beloppet den kostar och sedan köpa den. Det är kredit i båda fallen. Förhållandet att handeln erbjuder räntefria krediter visar att den fria konkurrrensen fungerar. Om den fria konkurrensen fungerar får vi ett större utbud och lägre pris. På penningens område innebär detta att kredit kan ges utan ränta. Varför? Jo, aktören ifråga vill ha kunder.
Vi ser här att vinstmaximeringen inte innebär att handlaren eller andra aktörer, som kreditgivare, väljer ett så högt pris som möjligt. Fungerar konkurrensen slås du ur brädet om du tar ett högre pris än konkurrenterna. (Det går inte i längden för ett konditori att sälja bakverk för tusen kronor stycket, även om det kanske gick den första dagen då konditoriet etablerat sig i ett rikemansområde nära en psykiatrisk klinik.)
Det är bl a härför vi fått lägre matpriser till följd av EU medlemskapet! Grossistledet har fått konkurrens av aktörer med en annan horisontell integrering, dvs man finns även i andra länder och kan nyttja detta för sin verksamhet, oss alla till gagn.
Vad man bör vända sig emot är inte de som skapar abstrakta bytesvärden, pengar, så att vi kan betala varor och tjänster och slipper förvandla ekonomin till ett trögt och illa rullande hjul, nej, udden bör riktas åt ett annat håll: På kvaliteten av varor och tjänster. Att varor som inte är bra ej bör få konkurrera med priset som vapen. Detta upplysningsarbete fordrar energi och kunskap. Det är konstruktivt, till skillnad ifrån bankfiendernas destruktiva arbete.
Kanske du tar lättvindigt på talet om virus och trojaner. Gör inte det! Den kunskap som finns om andliga fakulteter rör vårt sätt att tänka. I andliga sammanslutningar finns kunskapen om att vissa delar av hjärnan sätter oss i kontakt med det gudomliga (jfr sikhernas tal om the Godhead!). Andra i nära anslutning kallas "änglafakulteter". Änglar kan alltså vara något som finns i hjärnan, utöver andra existensformer. "Himlen" brukar fungera som symbol för hjärnan eller tänkandet.
Det andliga sökandet bör naturligtvis syfta till att öppna upp dessa högre hjärnfakulteter. Tyvärr missbrukas denna kunskap på så vis att folk som några med kunskapen inte vill ska få denna kunskap medvetet felbehandlas för att ledas fel. Detta är ett allvarligt övergrepp mot en enskild människa. Det är också ett grovt brott mot demokratin och mot våra mänskliga fri- och rättigheter.
Ett sätt att hindra folk att utvecklas till att nå dessa högre punkter är att utsätta barn för sexuella övergrepp när de är i tolvårsåldern. Det är då ifrågavarande områden i hjärnan börjar utvecklas. Vad det sedan handlar om är att få makt över personens tänkande. Då kan virus och trojaner i debatten vara ett medel för att styra folk bort ifrån det sunda humanitära liberala samhället som vill gå vägen mot kretsloppsoptimering. Istället för att diskutera sakfrågorna tar man en sådan sak som bankerna och gör sak av detta, i syfte att förvilla folk. Debatten ifrån bankfienderna syftar inte till att upplysa. Den syftar till att förvilla. Det finns organiserade nätverk. De verkar i det fördolda och angriper andra grupper på ett sätt som gör att man undrar varför inte säkerhetstjänsten observerat metodiken.
Bakom ytan: en mycket rå kapitalism!
På Facebook och andra fora på Internet sprider nu bankfiender systematiskt sin propaganda. De bildar ett flertal nätverk för att få så stor bredd som möjligt. Det är den klassiska kommunistiska strategin. Sedan tar de mörkröda över den inre styrande kretsen, är tanken.
Det är dock som om den strategin övertagits av andra. Som om det bland bankfiendernas led insmugit sig anarkokapitalistiska strömningar som bara vill utnyttja folks missnöje med bankerna för att ta bort statens Riksbankens inflytande över räntan och därmed över de privata lånen i ekonomin.
Så skrev exempelvis en ung flicka att hon ville att bankernas rätt att "skapa nya pengar ur luft" skulle vara en rätt för staten. Ja, det där lät i mina öron lika orealistiskt som socialistiskt. Varför tycka något sådant? Flickan själv kom med svaret: Man borde, skrev hon, utöver den statliga banken och den vanliga valutan också acceptera privata banker som fick skapa en egen valuta om de ville. Detta skulle vara något helt mellan den privata banken och dess kunder. Staten skulle inte lägga sig i. Om banken gick omkull fick den gå omkull. Någon statlig insättargaranti skulle inte finnas. Centralbanken ska bort. Den statliga bankens penningpolitik ska ytterst vara en angelägenhet för majoritetsbeslut av riksdagen.
Så ser vi här ett försök att splittra ekonomin genom att införa en statlig valuta och flera parallella privata. Den statliga skulle väl komma att nyttjas för statens handhavande. De privata för den privata sektorns angelägenheter.
Den som inte får lån av den statliga banken, lån i svenska kronor, ska kunna gå till en privat för att få lån i, ja, någon slags bitcoins. Räntan på dessa lån ska inte staten lägga sig i. Går banken omkull får du skylla dig själv.
Det sociala skyddsnätet ska alltså monteras ner i en penningreforms skugga. Den statliga banken ska bara ta hand om en del av pengarna. Resten ska få fritt spelutrymme. Ingen centralbank som höjer räntan ska finnas utan istället ska avtalsfrihet råda mellan privata banker och kunder om att skapa nya pengar i parallella valutor. När Riksbanken, centralbanken, är borta kommer väl dessa "bankfiender" visa sitt rätta jag och med den nya möjligheten att i privata bankers regi skapa nya pengar ur luft, kommer de iscensätta en inflation som endast skickliga spekulanter i längden kan tjäna på. (Det lär inte dröja förrän skottkärror, i det här fallet digitala, fordras för att vi ska kunna handla det livsnödvändiga - och då är grogrunden riktigt cementerad för det totalitära maktövertagandet.)
Det finns de som argumenterar emot centralbanker ifrån en högerposition. Den amerikanske republikanen Ron Paul gör det tydligen liksom Lyndon LaRouche, en politiker i USA som skapat en rörelse som förgrenat sig till Europa där man kallar sig "Europeiska ArbetarePartiet" (EAP). Vissa menar, med tanke på rötterna, att det varken är europieskt eller ett arbetarparti. Det får vara hur som helst med den saken. Det viktiga är att det finns krafter som inte vill ha en centralbank och som menar att Världsbanken och Internationella Valutafonden agerar fel. Jag har inte studerat deras argumentation så jag kan inte avgöra huruvida det ligger något i kritiken av dessa instituts agerande i u-länder. Det skulle, föreställer jag mig, vara en kritik som också kan drabba många andra slags aktörer, aktörer som inte tar inhemska intressenter på tillräckligt stort allvar med följd att en stabil marknad inte kan byggas upp. Så fort den ser ut att bli stark bryts den ner igen.
Det är här man önskade sig att biståndspengar kunde göra någon nytta. Genom investeringar som bygger upp en marknadsstruktur så att denna av sig självt kan försörja folk. Pengar som går direkt till länders statsbudgetar eller till projekt som innebär att den inhemska företagsamheten slås ut är kontraproduktiva och borde betraktas som minst lika stora fel som sådana kreditgivare kan göra sig skyldiga till.
Personligen tror jag att vi måste ha en Centralbank och att affärsbankerna måste ha en rätt att "skapa pengar ur tomma intet". Det tror jag också många bankkritiker menar. De använder sig av en list i sin iver att reformera det monetära systemet. Då går det fint att påstå sådant som att "andra måste arbeta för att tjäna pengar men en bank kan bara skapa dem ur intet". Räntan blir sedan pengar banken tjänar på pengar skapade ur intet.
Detta kan inte betraktas som en seriös argumentation. Det är ju inte banken som får pengarna som skapas! Det är låntagaren! Det är alltså låntagaren som tjänar pengar på att "pengar skapas ur luft"! Räntan är en inkomst som banken skulle kunnat få på annat sätt. Köpa och sälja aktier. Öppna spelhålor. Mångla ut rusdrycker. Producera pornografiskt material. Vad banken istället får betalt för är att ge dig pengar så att du kan använda dem för något du bestämt, inte bankens ägare!
Här ser vi sådant som ger mer makt åt folket: att folk kan låna pengar för vad de önskar förverkliga, att de kan välja mellan olika former av skolor. Att deras val är det val som betyder något. Att de styr i sin vardag, inte blott styrs av staten.
Det är dock som om den strategin övertagits av andra. Som om det bland bankfiendernas led insmugit sig anarkokapitalistiska strömningar som bara vill utnyttja folks missnöje med bankerna för att ta bort statens Riksbankens inflytande över räntan och därmed över de privata lånen i ekonomin.
Så skrev exempelvis en ung flicka att hon ville att bankernas rätt att "skapa nya pengar ur luft" skulle vara en rätt för staten. Ja, det där lät i mina öron lika orealistiskt som socialistiskt. Varför tycka något sådant? Flickan själv kom med svaret: Man borde, skrev hon, utöver den statliga banken och den vanliga valutan också acceptera privata banker som fick skapa en egen valuta om de ville. Detta skulle vara något helt mellan den privata banken och dess kunder. Staten skulle inte lägga sig i. Om banken gick omkull fick den gå omkull. Någon statlig insättargaranti skulle inte finnas. Centralbanken ska bort. Den statliga bankens penningpolitik ska ytterst vara en angelägenhet för majoritetsbeslut av riksdagen.
Så ser vi här ett försök att splittra ekonomin genom att införa en statlig valuta och flera parallella privata. Den statliga skulle väl komma att nyttjas för statens handhavande. De privata för den privata sektorns angelägenheter.
Den som inte får lån av den statliga banken, lån i svenska kronor, ska kunna gå till en privat för att få lån i, ja, någon slags bitcoins. Räntan på dessa lån ska inte staten lägga sig i. Går banken omkull får du skylla dig själv.
Det sociala skyddsnätet ska alltså monteras ner i en penningreforms skugga. Den statliga banken ska bara ta hand om en del av pengarna. Resten ska få fritt spelutrymme. Ingen centralbank som höjer räntan ska finnas utan istället ska avtalsfrihet råda mellan privata banker och kunder om att skapa nya pengar i parallella valutor. När Riksbanken, centralbanken, är borta kommer väl dessa "bankfiender" visa sitt rätta jag och med den nya möjligheten att i privata bankers regi skapa nya pengar ur luft, kommer de iscensätta en inflation som endast skickliga spekulanter i längden kan tjäna på. (Det lär inte dröja förrän skottkärror, i det här fallet digitala, fordras för att vi ska kunna handla det livsnödvändiga - och då är grogrunden riktigt cementerad för det totalitära maktövertagandet.)
Det finns de som argumenterar emot centralbanker ifrån en högerposition. Den amerikanske republikanen Ron Paul gör det tydligen liksom Lyndon LaRouche, en politiker i USA som skapat en rörelse som förgrenat sig till Europa där man kallar sig "Europeiska ArbetarePartiet" (EAP). Vissa menar, med tanke på rötterna, att det varken är europieskt eller ett arbetarparti. Det får vara hur som helst med den saken. Det viktiga är att det finns krafter som inte vill ha en centralbank och som menar att Världsbanken och Internationella Valutafonden agerar fel. Jag har inte studerat deras argumentation så jag kan inte avgöra huruvida det ligger något i kritiken av dessa instituts agerande i u-länder. Det skulle, föreställer jag mig, vara en kritik som också kan drabba många andra slags aktörer, aktörer som inte tar inhemska intressenter på tillräckligt stort allvar med följd att en stabil marknad inte kan byggas upp. Så fort den ser ut att bli stark bryts den ner igen.
Det är här man önskade sig att biståndspengar kunde göra någon nytta. Genom investeringar som bygger upp en marknadsstruktur så att denna av sig självt kan försörja folk. Pengar som går direkt till länders statsbudgetar eller till projekt som innebär att den inhemska företagsamheten slås ut är kontraproduktiva och borde betraktas som minst lika stora fel som sådana kreditgivare kan göra sig skyldiga till.
Personligen tror jag att vi måste ha en Centralbank och att affärsbankerna måste ha en rätt att "skapa pengar ur tomma intet". Det tror jag också många bankkritiker menar. De använder sig av en list i sin iver att reformera det monetära systemet. Då går det fint att påstå sådant som att "andra måste arbeta för att tjäna pengar men en bank kan bara skapa dem ur intet". Räntan blir sedan pengar banken tjänar på pengar skapade ur intet.
Detta kan inte betraktas som en seriös argumentation. Det är ju inte banken som får pengarna som skapas! Det är låntagaren! Det är alltså låntagaren som tjänar pengar på att "pengar skapas ur luft"! Räntan är en inkomst som banken skulle kunnat få på annat sätt. Köpa och sälja aktier. Öppna spelhålor. Mångla ut rusdrycker. Producera pornografiskt material. Vad banken istället får betalt för är att ge dig pengar så att du kan använda dem för något du bestämt, inte bankens ägare!
Här ser vi sådant som ger mer makt åt folket: att folk kan låna pengar för vad de önskar förverkliga, att de kan välja mellan olika former av skolor. Att deras val är det val som betyder något. Att de styr i sin vardag, inte blott styrs av staten.
fredag 28 mars 2014
Kräver räntan tillväxt?
Bland yttranden av alla dessa fiender till det ekonomiska systemet som finns kan man bl a gång på gång läsa att tagandet av ränta som pris för lån kräver att ekonomin hela tiden expanderar. Det sägs t o m att man måste ta nya lån för att klara av att betala gamla. Att detta är felaktigt ska nedanstående resonemang visa!
Då du tar ett lån kan du göra detta för att ditt företag behöver kapital. Du tar väl knappast ett lån om du inte menar dig kunna vinna något på att få denna köpkraft, dvs på att få i förväg den köpkraft du kommer att få senare (och som du nyttjar för att betala tillbaka lånet med). Det förväntas uppstå en mellanskillnad sedan räntan och amorteringen gjorts. I annat fall hade du inte lånat.
Detta är hur de flesta lånen utvecklas. Ett företag som lånar för att klara sina åtaganden och som exporterar sin produktion kan tjäna pengar på att exportera tack vare lånet. Exporten leder till att kapital förs till landet. Detta kapital används för att betala tillbaka lån och ränta. På vilket sätt tvingar räntan fram nya lån? På vilket sätt är det en skuldfälla att betala för att låna, när man lånar för att få inkomster?
När köpmännen i Champagne inte kunde betala vad de ville köpa kunde de få lån av penningutlånare som fanns på platsen och betala när mässan var slut. Hade de inte sålt mer än vad de köpt fanns möjlighet till längre krediter om någon pålitlig gick i god för dig. Naturligtvis har dessa lån kostat, oavsett om avgiften getts formen av en ränta på det lånade beloppet eller på annat sätt.
Vi ser här hur ränta och borgen är spontana svar på marknadsbehov. De fyller ett behov i omsättningen och har hållit uppe omsättningen av varor och därmed gjort att utbudet av varor på torgen och på andra ställen ökat. Det har varit något samhälleligt nyttigt att köpmännen kunnat låna. Det har varit något rationellt att de haft att stödja sig på någon pålitlig och att de fått betala för att låna. I annat fall hade även betalningsoförmögna kunnat pocka på rätten att låna för att företa något de menat ha vinster i utsikt. Kravet på borgen eller åtminstone av att någon pålitlig gått i god för dig och det egentligen självklara att ett lån, precis som andra tjänster, kostar något har gjort att de som vidtagit de projekt som haft vinst i stegriktningen också varit personer förmögna att ro det hela i hamn.
Om inte långivaren får ta ränta kan kanske köpmannen bara få låna av en vän. Vad blir följden av detta? Jo, rimligtvis att summan som kan lånas blir mindre. Då blir värdet av handeln inte bara lägre för köpmannen utan också av de som gagnas av köpmannens handlande: kunderna. Alltså, något för räntemotståndarna att begrunda: Utan ränta blir utbudet mindre. Då stiger priset. Betalar du hellre ett högre pris för en vara än att köpmannen betalar en ränta på sina lån? Är räntan låg, dvs priset lågt för lånet, har jag svårt att se att det är detta fall som menas då invändningar görs mot tagande av ränta, exempelvis i Koranen. (Hur som helst tycks den här frågan vara föremål för de visas tolkning på nästan samma sätt som historien om Moses och Khidr som skulle mötas "där de två haven(eller oceanerna) möts". Det var, har vi fått lära oss, inte i Kapstaden de skulle träffas. Det hade blivit en lång vandring för Moses. Det var olika former av kunskaper och lärdom som de två haven står för. En inre och en yttre. Den historien, liksom många andra, är full av betydelser som ger ett sällsamt djup. Tänker man efter får man mer och mer visdom ur sådana historier.)
Om bankfienderna får som de vill kommer bankerna inte kunna låna ut pengar då det finns någon som vill låna, alldeles oavsett om dessa är kreditvärdiga eller inte. Det är följden av att bankfienderna är emot vad de kallar, i sitt sätt att försöka mystifiera det hela (eller av en beklaglig okunskap), att "skapa pengar ur tomma intet". Om inte de skuldsedlar som av praktiska skäl fått sedlars och mynts form får skapas av bankerna kommer penningmängden att bli ansträngd.
Kan bankerna inte skapa pengar måste du ha in pengar exempelvis via export. Att smidigheten minskar är klart. Ekonomin reduceras till något slags nollsummespel, istället för att tillväxt ska kunna öka penningmängden där det finns växtkraft i samhället.
Redan guldsmederna i England tog emot folks pengar som insättning och lånade sedan ut pengar, "guldsmedssedlar", utan att det fanns en hundraprocentig matchning mellan dessa sedlar och de pengar som lämnats in till förvar. Då inte alla kräver tillbaka sina insättningar samtidigt kunde man låna ut mer än vad man hade. Jämför vi detta med våra dagars storbanker så förstår vi att dessa har mycket på tillgångssidan. Att de kan låna ut betydligt mer än insättningen så länge de har ett värde som är högre. Det viktiga är att de inte är slarviga i kreditgivningen, inte tar risker. Därför får vi acceptera att få nej många gånger då vi gör en låneansökan.
Krav att bankerna inte ska få låna ut mer än vad som är inlånat är löjliga krav. De räddar sin stympning av ekonomin, tror de, genom att ta statliga banker som ett kort ur rockärmen.
Men är det inte bättre med ett transparent system med privata banker och kreditinstitut än med ett grumligt där det bara finns en statlig bank? En statlig bank som kan bli svår att skilja på ifrån övriga statliga aktiviteter. De privata instituten får gå omkull om de inte sköts. Andra kan ta deras marknadsandelar.
Då du tar ett lån kan du göra detta för att ditt företag behöver kapital. Du tar väl knappast ett lån om du inte menar dig kunna vinna något på att få denna köpkraft, dvs på att få i förväg den köpkraft du kommer att få senare (och som du nyttjar för att betala tillbaka lånet med). Det förväntas uppstå en mellanskillnad sedan räntan och amorteringen gjorts. I annat fall hade du inte lånat.
Detta är hur de flesta lånen utvecklas. Ett företag som lånar för att klara sina åtaganden och som exporterar sin produktion kan tjäna pengar på att exportera tack vare lånet. Exporten leder till att kapital förs till landet. Detta kapital används för att betala tillbaka lån och ränta. På vilket sätt tvingar räntan fram nya lån? På vilket sätt är det en skuldfälla att betala för att låna, när man lånar för att få inkomster?
När köpmännen i Champagne inte kunde betala vad de ville köpa kunde de få lån av penningutlånare som fanns på platsen och betala när mässan var slut. Hade de inte sålt mer än vad de köpt fanns möjlighet till längre krediter om någon pålitlig gick i god för dig. Naturligtvis har dessa lån kostat, oavsett om avgiften getts formen av en ränta på det lånade beloppet eller på annat sätt.
Vi ser här hur ränta och borgen är spontana svar på marknadsbehov. De fyller ett behov i omsättningen och har hållit uppe omsättningen av varor och därmed gjort att utbudet av varor på torgen och på andra ställen ökat. Det har varit något samhälleligt nyttigt att köpmännen kunnat låna. Det har varit något rationellt att de haft att stödja sig på någon pålitlig och att de fått betala för att låna. I annat fall hade även betalningsoförmögna kunnat pocka på rätten att låna för att företa något de menat ha vinster i utsikt. Kravet på borgen eller åtminstone av att någon pålitlig gått i god för dig och det egentligen självklara att ett lån, precis som andra tjänster, kostar något har gjort att de som vidtagit de projekt som haft vinst i stegriktningen också varit personer förmögna att ro det hela i hamn.
Om inte långivaren får ta ränta kan kanske köpmannen bara få låna av en vän. Vad blir följden av detta? Jo, rimligtvis att summan som kan lånas blir mindre. Då blir värdet av handeln inte bara lägre för köpmannen utan också av de som gagnas av köpmannens handlande: kunderna. Alltså, något för räntemotståndarna att begrunda: Utan ränta blir utbudet mindre. Då stiger priset. Betalar du hellre ett högre pris för en vara än att köpmannen betalar en ränta på sina lån? Är räntan låg, dvs priset lågt för lånet, har jag svårt att se att det är detta fall som menas då invändningar görs mot tagande av ränta, exempelvis i Koranen. (Hur som helst tycks den här frågan vara föremål för de visas tolkning på nästan samma sätt som historien om Moses och Khidr som skulle mötas "där de två haven(eller oceanerna) möts". Det var, har vi fått lära oss, inte i Kapstaden de skulle träffas. Det hade blivit en lång vandring för Moses. Det var olika former av kunskaper och lärdom som de två haven står för. En inre och en yttre. Den historien, liksom många andra, är full av betydelser som ger ett sällsamt djup. Tänker man efter får man mer och mer visdom ur sådana historier.)
Om bankfienderna får som de vill kommer bankerna inte kunna låna ut pengar då det finns någon som vill låna, alldeles oavsett om dessa är kreditvärdiga eller inte. Det är följden av att bankfienderna är emot vad de kallar, i sitt sätt att försöka mystifiera det hela (eller av en beklaglig okunskap), att "skapa pengar ur tomma intet". Om inte de skuldsedlar som av praktiska skäl fått sedlars och mynts form får skapas av bankerna kommer penningmängden att bli ansträngd.
Kan bankerna inte skapa pengar måste du ha in pengar exempelvis via export. Att smidigheten minskar är klart. Ekonomin reduceras till något slags nollsummespel, istället för att tillväxt ska kunna öka penningmängden där det finns växtkraft i samhället.
Redan guldsmederna i England tog emot folks pengar som insättning och lånade sedan ut pengar, "guldsmedssedlar", utan att det fanns en hundraprocentig matchning mellan dessa sedlar och de pengar som lämnats in till förvar. Då inte alla kräver tillbaka sina insättningar samtidigt kunde man låna ut mer än vad man hade. Jämför vi detta med våra dagars storbanker så förstår vi att dessa har mycket på tillgångssidan. Att de kan låna ut betydligt mer än insättningen så länge de har ett värde som är högre. Det viktiga är att de inte är slarviga i kreditgivningen, inte tar risker. Därför får vi acceptera att få nej många gånger då vi gör en låneansökan.
Krav att bankerna inte ska få låna ut mer än vad som är inlånat är löjliga krav. De räddar sin stympning av ekonomin, tror de, genom att ta statliga banker som ett kort ur rockärmen.
Men är det inte bättre med ett transparent system med privata banker och kreditinstitut än med ett grumligt där det bara finns en statlig bank? En statlig bank som kan bli svår att skilja på ifrån övriga statliga aktiviteter. De privata instituten får gå omkull om de inte sköts. Andra kan ta deras marknadsandelar.
torsdag 27 mars 2014
Den väl spridda lögnen
På Facebook finns det nätverk som bildats mot bankernas skapande av pengar ur luft. Man sprider föreställningen att bankerna har ett monopol på att skapa pengar och menar att de tillverkar dessa ur tomma intet och därmed förbinder folk att betala ränta. Man menar att räntan är lättförtjänta pengar. Att långivarna tjänar pengar på ingenting.
Detta är fel!!! Man sprider lögner och det tycks vara som om gruppen som sprider lögnen består av två kategorier: 1) Gruppen som är okunnig om vad saken gäller, och 2) Gruppen som medvetet sprider lögnen för att få makt över folk ("öka sina marknadsandelar bland vänsterfolk").
Det är fel att banker har monopol på att skapa betalningsmedel! Du gör samma sak då du utfärdar ett skuldebrev! Du låter någon få en vara och ni skriver ett papper på att denne någon ska betala senare. Ett sådant här skuldebrev kan i vissa fall överlåtas. Om så ska kunna ske beror på hur handlingen formulerats. Det är alltså du som kreditgivare som bestämmer om skuldebrevet ska vara löpande eller förses med orden "icke till order". Är skuldebrevet icke möjligt att överlåta kommer krediten bara kunna lösas av den som skuldebrevet uttryckligen är ställt till. Detta förtar inte handlingen värdet av att vara ett betalningsmedel, låt vara av begränsat slag.
Du har som aktör på marknaden möjlighet att ge kredit genom att utfärda skuldebrev. Du kan göra detta även som privatperson som då någon ska handla en sak av dig och inte kan betala då varan överlämnas.
Tänker vi oss handeln förr i tiden så ser vi att vid torget sattes upp bord av folk som hade överskott. De lånade ut detta överskott för att de hade det. Öveskottet kom att fungera som en vitamininjektion i handeln. På det viset kunde man betala utan att skuldebrev utfärdades. Alla accepterade kanske inte sådana utan ville ha kontant betalning.
Jag kan inte förstå varför man ogillar att bankerna kan utöka kreditmängden medelst nya pengar. Dessa nya pengar är ju vad låntagaren ska betala tillbaka vid ett senare tillfälle. Det är här grunden för pengarnas skapande finns. Det är här man har att värdera krediten, se om låntagaren är kreditvärdig eller inte. Det är här ödesdigra misstag kan begås om långivaren slentrianmässigt lånar ut och det sedan visar sig att konjunkturen vänder samtidigt som många optimister fått lån på lättvindiga grunder.
Det är viktigt att granska kreditsektorn, men jag tror att det vore en bättre idé att undersöka varför byggandet inte matchar behovet av nya bostäder. Det är initiativ här som skulle kunna motverka framtida bostadsbubblor och det är behovet av bostäder som både pressar upp bostadspriserna och behovet av lån.
Kanske borde en och annan politiker inse att det nu är tid för aktiv handling för att lösa detta problem. Blott tal räcker inte.
Detta är fel!!! Man sprider lögner och det tycks vara som om gruppen som sprider lögnen består av två kategorier: 1) Gruppen som är okunnig om vad saken gäller, och 2) Gruppen som medvetet sprider lögnen för att få makt över folk ("öka sina marknadsandelar bland vänsterfolk").
Det är fel att banker har monopol på att skapa betalningsmedel! Du gör samma sak då du utfärdar ett skuldebrev! Du låter någon få en vara och ni skriver ett papper på att denne någon ska betala senare. Ett sådant här skuldebrev kan i vissa fall överlåtas. Om så ska kunna ske beror på hur handlingen formulerats. Det är alltså du som kreditgivare som bestämmer om skuldebrevet ska vara löpande eller förses med orden "icke till order". Är skuldebrevet icke möjligt att överlåta kommer krediten bara kunna lösas av den som skuldebrevet uttryckligen är ställt till. Detta förtar inte handlingen värdet av att vara ett betalningsmedel, låt vara av begränsat slag.
Du har som aktör på marknaden möjlighet att ge kredit genom att utfärda skuldebrev. Du kan göra detta även som privatperson som då någon ska handla en sak av dig och inte kan betala då varan överlämnas.
Tänker vi oss handeln förr i tiden så ser vi att vid torget sattes upp bord av folk som hade överskott. De lånade ut detta överskott för att de hade det. Öveskottet kom att fungera som en vitamininjektion i handeln. På det viset kunde man betala utan att skuldebrev utfärdades. Alla accepterade kanske inte sådana utan ville ha kontant betalning.
Jag kan inte förstå varför man ogillar att bankerna kan utöka kreditmängden medelst nya pengar. Dessa nya pengar är ju vad låntagaren ska betala tillbaka vid ett senare tillfälle. Det är här grunden för pengarnas skapande finns. Det är här man har att värdera krediten, se om låntagaren är kreditvärdig eller inte. Det är här ödesdigra misstag kan begås om långivaren slentrianmässigt lånar ut och det sedan visar sig att konjunkturen vänder samtidigt som många optimister fått lån på lättvindiga grunder.
Det är viktigt att granska kreditsektorn, men jag tror att det vore en bättre idé att undersöka varför byggandet inte matchar behovet av nya bostäder. Det är initiativ här som skulle kunna motverka framtida bostadsbubblor och det är behovet av bostäder som både pressar upp bostadspriserna och behovet av lån.
Kanske borde en och annan politiker inse att det nu är tid för aktiv handling för att lösa detta problem. Blott tal räcker inte.
onsdag 26 mars 2014
Om reseväxlar och penningens fiender
De som vänder sig emot att bankerna skapar pengar ur tomma intet måste i konsekvensens namn också vända sig emot att reseväxlar utfärdas. Det måste ligga i deras agenda att förbjuda utfärdandet av skuldebrev överhuvud taget, ty vilken väg skulle långivarna vandra om inte utfärda denna typ av handlingar då man inte kan skapa pengar?
Grunden för pengar är mycket djupare än vad bankfienderna vill låta påskina. Om inte deras argumentations enda syfte är att antingen dölja att de har det gott ställt eller beklaga att de inte har det, så missar de att det fordras en låntagare för att pengar ska "skapas". En domstols dom hänger inte i luften. Visserligen är det domstolen som dömer, men domen beror inte på domarens nycker utan på att någon befunnits ha brutit mot lagen och en process inletts.
Om domen beror på domarens nycker och inte har med lagen att göra, har domaren brutit mot lagen. Då blir han själv mål för lagens åtgärder.
Frågan hur aktier och andra tillgångar ska värderas är naturligtvis av betydelse då det går dåligt för ett företag i synnerhet eller för samhället i allmänhet. Försiktighetsprincipen säger att aktier ska värderas lägre än sitt uppskattade värde. Detta då man inte vet att värdet vid en försäljning kommer att vara lika högt som vid värderingstillfället.
Då man säger att en person är miljonär för att hans aktieinnehav värderas till flera miljoner, kan sanningen vara att han bor i en enkelt möblerad etta och inte unnar sig mycket. Det finns exempel på människor som haft stora aktietillgångar men gått och samlat burkar på för att panta så att de inte behöver sälja aktier för att få mat för dagen.
En ekonomisk kris kan göra att aktiernas värde minskar. Vad händer då med miljonären? Kanske han ångrar att han inte åt sig ordentligt mätt medan han kunnat!
Vad händer med en fastighet som ingen vill köpa? Till vilket värde uppskattas den? Folk som vill köpa den har inte råd med driftskostnaderna och de som har råd med driftskostnaderna vill inte köpa den.
Det säger sig självt att staten har en viktig uppgift för att lindra omställningen för människor då företag läggs ner. Det finns privata initiativ också som kombinerar vikten av att agera i samhället medelst handlande på marknaden medelst värdet av att stödja de som inte kan klara sin vardag. Vi ser ett tydligt prov, kanske det tydligaste, på detta sinnelag i sikhernas "öppna restauranger". Folk arbetar ideellt för att laga god mat i myckenhet som delas ut till folk som vill ha. Man frågar inte efter om folk verkligen är behövande. Så får man också frivilliga gåvor till verksamheten. Det som är värdefullt är det ett värde i att stödja.
Det går inte att säga: "Detta är marknaden och den fungerar så och så". Vad vi kan konstatera är att marknaden möjliggör en mängd alternativ av handlingar. Det är sedan upp till aktörerna att göra sina val.
Vi är alla, i större eller mindre grad, aktörer på marknaden.
Grunden för pengar är mycket djupare än vad bankfienderna vill låta påskina. Om inte deras argumentations enda syfte är att antingen dölja att de har det gott ställt eller beklaga att de inte har det, så missar de att det fordras en låntagare för att pengar ska "skapas". En domstols dom hänger inte i luften. Visserligen är det domstolen som dömer, men domen beror inte på domarens nycker utan på att någon befunnits ha brutit mot lagen och en process inletts.
Om domen beror på domarens nycker och inte har med lagen att göra, har domaren brutit mot lagen. Då blir han själv mål för lagens åtgärder.
Frågan hur aktier och andra tillgångar ska värderas är naturligtvis av betydelse då det går dåligt för ett företag i synnerhet eller för samhället i allmänhet. Försiktighetsprincipen säger att aktier ska värderas lägre än sitt uppskattade värde. Detta då man inte vet att värdet vid en försäljning kommer att vara lika högt som vid värderingstillfället.
Då man säger att en person är miljonär för att hans aktieinnehav värderas till flera miljoner, kan sanningen vara att han bor i en enkelt möblerad etta och inte unnar sig mycket. Det finns exempel på människor som haft stora aktietillgångar men gått och samlat burkar på för att panta så att de inte behöver sälja aktier för att få mat för dagen.
En ekonomisk kris kan göra att aktiernas värde minskar. Vad händer då med miljonären? Kanske han ångrar att han inte åt sig ordentligt mätt medan han kunnat!
Vad händer med en fastighet som ingen vill köpa? Till vilket värde uppskattas den? Folk som vill köpa den har inte råd med driftskostnaderna och de som har råd med driftskostnaderna vill inte köpa den.
Det säger sig självt att staten har en viktig uppgift för att lindra omställningen för människor då företag läggs ner. Det finns privata initiativ också som kombinerar vikten av att agera i samhället medelst handlande på marknaden medelst värdet av att stödja de som inte kan klara sin vardag. Vi ser ett tydligt prov, kanske det tydligaste, på detta sinnelag i sikhernas "öppna restauranger". Folk arbetar ideellt för att laga god mat i myckenhet som delas ut till folk som vill ha. Man frågar inte efter om folk verkligen är behövande. Så får man också frivilliga gåvor till verksamheten. Det som är värdefullt är det ett värde i att stödja.
Det går inte att säga: "Detta är marknaden och den fungerar så och så". Vad vi kan konstatera är att marknaden möjliggör en mängd alternativ av handlingar. Det är sedan upp till aktörerna att göra sina val.
Vi är alla, i större eller mindre grad, aktörer på marknaden.
Hypnos och politik
Redan då jag var ung fick jag höra av en man att "vi ska diskutera politik med dig". Det var alltså inte fråga om att sitta runt ett bord som jämlikar och utbyta åsikter. Syftet var bland annat att "vi ska knäcka dig politiskt".
Nå, nu är jag inte så särskilt intresserad av politik och är väl med i miljöpartiet de gröna mer som ett ställningstagande för framtiden, en sorts markering, än som en vilja att påverka något personligen. Att jag bloggar om olika saker beror på att vissa saker tagit upp mitt intresse. Något har skrivits eller sagts som jag vill korrigera på ett eller annat sätt.
Nu är frågan varför man reagerar med denna vilja.
Då jag skulle handla en bok på et loppis stod en man sidan om som föreföll bekant utan att jag kände igen honom. Han talade till en kvinna som kunde vara hans hustru men också en vän. Han menade på att de kunde köpa några glas trots att de var trasiga i kanten. Jag tittade instinktivt på glasen. Jag fann att det inte vore något vidare att sätta sådana glas till munnen, men paret i fråga verkade bestämda att de skulle köpa glasen. Den tejpade karaffen skulle de däremot inte bry sig om, kunde jag inte undgå att höra, trots att jag försökte låta bli.
Vad var nu detta? Något oskyldigt? Ja, det kan det ha varit. Men det kan också ha varit något helt annorlunda! Nämligen ett försök att hypnotisera mig. Då jag blickar på glasen fokuserar jag mitt medvetande på dem. Jag blir konfunderad. Det rör sig om hypnosis by confusion. Så får hypnotisören makt över sitt offer genom att dennes medvetande splittras upp. Man bibehåller ett mått av koncentration på att man står i en kö och ska köpa en bok, men en del av koncentrationen avledes, konfunderas, förvillas. Då kan den som kan hypnos manipulera med sitt utsedda offer.
Karl Johan Björkegren, en känd överläkare, sa: "Jag kan hypnotisera vem som helst!" Han utförde experiment som många funnit oetiska där han bevisar att han satt starka skeptiker i mycket djup hypnos.
Jag sätter hypnosförsöket av mig i samband med mitt bloggande och med vad som sagts tidigare om att "knäcka mig politiskt". Jag har inget politiskt program men det finns kanske en vilja att forma om mig.
Jag misstänker till vad! Att knäcka en politiskt innebär att avfärda ens uppfattning utan att behöva bekymra sig om sakfrågan. Här har vi orsaken till varför Bonniers alltid refuserat mig, trots att jag skrivit dikter som varit i klass, eller över, de som valts in i Svenska Akademien. Detta tystar man ner. Varför? Jo, man vill att jag ska fokusera på släkten Bonniers judiska ursprung, bara se att folk med detta ursprung refuserat mig, och inte se vad judiska köpmän gjort för Sverige, inte enbart inom bokbranschen utan generellt inom handeln. Det var dessa som förde varuhusen till Sverige. EPA hette ett varuhus startat av en judisk köpman. Tankegången var att sälja billigt till vanligt folk. Då jag var barn handlade vi där ofta. Också kläder som de också hade i viss utsträckning. Där köptes en tröja som blev min favorittröja, långt innan jag blev medveten om att många såg ner på "billiga kläder från EPA".
Nu har vi fått två liberala skribenter i tidningsvärlden som fått plötslig framgång. Wolodarski på DN och Silberstein på SvD. Varför? Jo, agendan är naturligtvis att dessa ska framstå som liberalismens agenter. Att det är judar som är den fria marknadens aktörer och försvarare. Det är inte jordbruksministern.
Det hade kanske varit klokt att låta dessa unga herrar, hur begåvade de än är, ha lite mer undanskymda positioner så att folk inte undrar varför de fått så plötslig framgång trots sin unga ålder. Det brukar vara lite äldre som blir chefredaktörer.
Nej, agendan är klar: De vill knäcka oss politiskt genom att göra oss till antisemiter. Sedan ska vi omedvetet dras vänsterut.
Som ett led i detta förvirringsarbete tycks man använda sig av påhittade identiteter på sociala medier som Facebook.
Nå, nu är jag inte så särskilt intresserad av politik och är väl med i miljöpartiet de gröna mer som ett ställningstagande för framtiden, en sorts markering, än som en vilja att påverka något personligen. Att jag bloggar om olika saker beror på att vissa saker tagit upp mitt intresse. Något har skrivits eller sagts som jag vill korrigera på ett eller annat sätt.
Nu är frågan varför man reagerar med denna vilja.
Då jag skulle handla en bok på et loppis stod en man sidan om som föreföll bekant utan att jag kände igen honom. Han talade till en kvinna som kunde vara hans hustru men också en vän. Han menade på att de kunde köpa några glas trots att de var trasiga i kanten. Jag tittade instinktivt på glasen. Jag fann att det inte vore något vidare att sätta sådana glas till munnen, men paret i fråga verkade bestämda att de skulle köpa glasen. Den tejpade karaffen skulle de däremot inte bry sig om, kunde jag inte undgå att höra, trots att jag försökte låta bli.
Vad var nu detta? Något oskyldigt? Ja, det kan det ha varit. Men det kan också ha varit något helt annorlunda! Nämligen ett försök att hypnotisera mig. Då jag blickar på glasen fokuserar jag mitt medvetande på dem. Jag blir konfunderad. Det rör sig om hypnosis by confusion. Så får hypnotisören makt över sitt offer genom att dennes medvetande splittras upp. Man bibehåller ett mått av koncentration på att man står i en kö och ska köpa en bok, men en del av koncentrationen avledes, konfunderas, förvillas. Då kan den som kan hypnos manipulera med sitt utsedda offer.
Karl Johan Björkegren, en känd överläkare, sa: "Jag kan hypnotisera vem som helst!" Han utförde experiment som många funnit oetiska där han bevisar att han satt starka skeptiker i mycket djup hypnos.
Jag sätter hypnosförsöket av mig i samband med mitt bloggande och med vad som sagts tidigare om att "knäcka mig politiskt". Jag har inget politiskt program men det finns kanske en vilja att forma om mig.
Jag misstänker till vad! Att knäcka en politiskt innebär att avfärda ens uppfattning utan att behöva bekymra sig om sakfrågan. Här har vi orsaken till varför Bonniers alltid refuserat mig, trots att jag skrivit dikter som varit i klass, eller över, de som valts in i Svenska Akademien. Detta tystar man ner. Varför? Jo, man vill att jag ska fokusera på släkten Bonniers judiska ursprung, bara se att folk med detta ursprung refuserat mig, och inte se vad judiska köpmän gjort för Sverige, inte enbart inom bokbranschen utan generellt inom handeln. Det var dessa som förde varuhusen till Sverige. EPA hette ett varuhus startat av en judisk köpman. Tankegången var att sälja billigt till vanligt folk. Då jag var barn handlade vi där ofta. Också kläder som de också hade i viss utsträckning. Där köptes en tröja som blev min favorittröja, långt innan jag blev medveten om att många såg ner på "billiga kläder från EPA".
Nu har vi fått två liberala skribenter i tidningsvärlden som fått plötslig framgång. Wolodarski på DN och Silberstein på SvD. Varför? Jo, agendan är naturligtvis att dessa ska framstå som liberalismens agenter. Att det är judar som är den fria marknadens aktörer och försvarare. Det är inte jordbruksministern.
Det hade kanske varit klokt att låta dessa unga herrar, hur begåvade de än är, ha lite mer undanskymda positioner så att folk inte undrar varför de fått så plötslig framgång trots sin unga ålder. Det brukar vara lite äldre som blir chefredaktörer.
Nej, agendan är klar: De vill knäcka oss politiskt genom att göra oss till antisemiter. Sedan ska vi omedvetet dras vänsterut.
Som ett led i detta förvirringsarbete tycks man använda sig av påhittade identiteter på sociala medier som Facebook.
tisdag 25 mars 2014
Staten, en Bonus Pater Familias, versus Anarkokapitalismen
Det finns de som tycks mena att vi inte behöver en stat, människor som är så historielösa att de tror att våra moderna samhällen kunnat blomstra upp enbart till följd av människors fria agerande på ett torg, en marknad som sedan expanderar rosenrött tack vare sina egna inneboende mekanismer.
Den synen på marknaden är naiv. Det fordras att en stat ser till att sköta marknaden, likt en trädgårdsmästare. Det fordras inte minst ett regelverk så att det inte bli krig istället för handel.
Men denna invändning mot anarkokapitalismen betyder naturligtvis inte att marknaden saknar förtjänstfulla sidor, bara att marknadsmekanismerna kan göra störst nytta om en klok stat förmår att utnyttja dem för sitt ändamål, dvs för befolkningens ändamål.
Så sker då staten har en investeringsbank som ger stöd åt unga företagares tekniska innovationer. Man ser här att det finns en grupp det är angeläget att stöda, en grupp som inte har mycket eget kapital och som bankerna är skeptiska emot. Staten står alltså inte bara som en garant för att upprätthålla trovärdigheten hos kreditmarknaden i stort, den förmår också skräddarsy lösningar för att stödja svaga grupper. Ett stöd som kan ge utdelning i framtiden, ty vi behöver kombinationen tekniskt kunnande + eget företagande. Det är en grupp som det långsiktigt ligger i Sveriges intresse att behålla i landet, låt vara att en viss breddning kommer att vara naturlig. Gruppen uppfinnare och företagare får inte behandlas på ett sådant sätt att de väljer att enbart etablera sig i andra länder.
Kommer dessa två grupper, tekniker och företagare, i synnerhet unga sådana, att bli illa behandlade samtidigt som uppfattningen att bankerna inte bör skapa pengar ur tomma intet sprider sig, ja, då ser framtiden dyster ut, åtminstone för den svenska kronan. Den som gillar euron önskar naturligtvis att den svenska kronan ska sluta fungera som ett smidigt betalningsmedel, dvs att en tröghet ska insmyga sig i systemet som gör det svårt att få abstrakta bytesvärden, som ju valutan är, med följd att hela ekonomin bromsas ner och att priset på lån stiger. Om det finns efterfrågan på pengar och utbudet minskar kommer detta betyda att lånen blir dyrare. Då kommer allt fler företagare att ta lån i euron istället och kanske flytta kontoren utomlands om detta skulle fordras för att få förmånliga lån i tider då Sverige inte har euron som officiell valuta.
Så kommer vi att få bubblor som spricker till följd av att vi själva skapat dem, eller rättare, till följd av att vi låtit bankfienderna skapat dem! Redan guldsmederna lånade ut mer än det guld de hade i förvar. Det är kreditväsendets egen inneboende logik. Vill man inte kännas vid denna krymper man ekonomin. Man ställer alltså till med ekonomiska problem till följd av att man inte vet vad man talar om.
Insikten att alla inte kommer att kräva ut guld på en gång gjorde att systemet fungerade. Tänk om alla skulle kräva att få förinlösa lånen på en gång samtidigt som alla sparare vill ta ut sina pengar! Det är klart att den situationen innebär svårigheter för många, men om nu folk inte beter sig på det sättet, eftersom det inte är rationellt att göra så, så kommer systemet att fungera vidare.
Många kreditinstitut sprider riskerna. Precis som många företag sprider riskerna. Att väst haft en ekonomisk uppgång beror inte minst på att många företag försvinner bort från marknaden. Detta uppvägs av att många nya startas. Alla kan inte fortsätta. Det är inte förnuftigt att alla fortsätter. Vi människor är inga robotar som programmerats att uppträda ekonomiskt korrekt i alla lägen och vi kan inte förutse allt. Det är därför det är för oss alla klokt att företag kan försvinna ifrån marknaden.
Det säger sig självt att ett samhälle som inte ger stöd åt utsatta grupper kommer att få svåra ekonomiska problem i tider då många företag måste bort från marknaden. Detta kan inte förändras för att man drömmer rosenröda drömmar om att inga kriser ska uppstå, man ämnar ju landsätta det perfekta regelverket eller bestämma över alla som lånar ut. Men det kan mildras av att staten är en Bonus Pater Familias, alltså en omtänksam aktör som ser till sina medborgare. Detta förstod redan Bismarck och Disraeli! De lagstiftade om kortare arbetstid och införde sociala stöd åt utsatta grupper. De förstod att marknadens brister inte kan åtgärdas av att man avskaffar marknaden själv, ty då går man miste om de uppenbara fördelarna. Däremot kan man mildra bristerna genom att staten agerar med detta för ögonen, alltså för att skapa balans.
Det var denna inställning som socialdemokraterna i Sverige kom att ge uttryck för då Sverige gick från fattigland till välfärdsland. Det var alltså inte några dunkla socialistiska läror som låg bakom framgången utan snarare det förhållandet att man INTE förverkligade dessa idéer utan istället valde en pragmatisk väg, en väg som byggde vidare på idén att stödja svaga grupper. Det var ett stöd som väl ingen ekonom kan förneka haft sin betydelse för den svenska hemmamarknaden.
Vad hade alternativet varit? Hur hade det sett ut förutan stöd till barnfamiljer, äldre, sjuka, arbetslösa? Då hade väl de fattigaste inte gjort något annat än att arbeta, men med en lön som sjunkit vid varje ekonomisk kris. En hemmamarknad hade inte kunnat arbetas upp. Sverige hade blivit en exportör av naturresurser som hade gett rikedomar åt de rikaste men inte åt ett helt folk.
Den synen på marknaden är naiv. Det fordras att en stat ser till att sköta marknaden, likt en trädgårdsmästare. Det fordras inte minst ett regelverk så att det inte bli krig istället för handel.
Men denna invändning mot anarkokapitalismen betyder naturligtvis inte att marknaden saknar förtjänstfulla sidor, bara att marknadsmekanismerna kan göra störst nytta om en klok stat förmår att utnyttja dem för sitt ändamål, dvs för befolkningens ändamål.
Så sker då staten har en investeringsbank som ger stöd åt unga företagares tekniska innovationer. Man ser här att det finns en grupp det är angeläget att stöda, en grupp som inte har mycket eget kapital och som bankerna är skeptiska emot. Staten står alltså inte bara som en garant för att upprätthålla trovärdigheten hos kreditmarknaden i stort, den förmår också skräddarsy lösningar för att stödja svaga grupper. Ett stöd som kan ge utdelning i framtiden, ty vi behöver kombinationen tekniskt kunnande + eget företagande. Det är en grupp som det långsiktigt ligger i Sveriges intresse att behålla i landet, låt vara att en viss breddning kommer att vara naturlig. Gruppen uppfinnare och företagare får inte behandlas på ett sådant sätt att de väljer att enbart etablera sig i andra länder.
Kommer dessa två grupper, tekniker och företagare, i synnerhet unga sådana, att bli illa behandlade samtidigt som uppfattningen att bankerna inte bör skapa pengar ur tomma intet sprider sig, ja, då ser framtiden dyster ut, åtminstone för den svenska kronan. Den som gillar euron önskar naturligtvis att den svenska kronan ska sluta fungera som ett smidigt betalningsmedel, dvs att en tröghet ska insmyga sig i systemet som gör det svårt att få abstrakta bytesvärden, som ju valutan är, med följd att hela ekonomin bromsas ner och att priset på lån stiger. Om det finns efterfrågan på pengar och utbudet minskar kommer detta betyda att lånen blir dyrare. Då kommer allt fler företagare att ta lån i euron istället och kanske flytta kontoren utomlands om detta skulle fordras för att få förmånliga lån i tider då Sverige inte har euron som officiell valuta.
Så kommer vi att få bubblor som spricker till följd av att vi själva skapat dem, eller rättare, till följd av att vi låtit bankfienderna skapat dem! Redan guldsmederna lånade ut mer än det guld de hade i förvar. Det är kreditväsendets egen inneboende logik. Vill man inte kännas vid denna krymper man ekonomin. Man ställer alltså till med ekonomiska problem till följd av att man inte vet vad man talar om.
Insikten att alla inte kommer att kräva ut guld på en gång gjorde att systemet fungerade. Tänk om alla skulle kräva att få förinlösa lånen på en gång samtidigt som alla sparare vill ta ut sina pengar! Det är klart att den situationen innebär svårigheter för många, men om nu folk inte beter sig på det sättet, eftersom det inte är rationellt att göra så, så kommer systemet att fungera vidare.
Många kreditinstitut sprider riskerna. Precis som många företag sprider riskerna. Att väst haft en ekonomisk uppgång beror inte minst på att många företag försvinner bort från marknaden. Detta uppvägs av att många nya startas. Alla kan inte fortsätta. Det är inte förnuftigt att alla fortsätter. Vi människor är inga robotar som programmerats att uppträda ekonomiskt korrekt i alla lägen och vi kan inte förutse allt. Det är därför det är för oss alla klokt att företag kan försvinna ifrån marknaden.
Det säger sig självt att ett samhälle som inte ger stöd åt utsatta grupper kommer att få svåra ekonomiska problem i tider då många företag måste bort från marknaden. Detta kan inte förändras för att man drömmer rosenröda drömmar om att inga kriser ska uppstå, man ämnar ju landsätta det perfekta regelverket eller bestämma över alla som lånar ut. Men det kan mildras av att staten är en Bonus Pater Familias, alltså en omtänksam aktör som ser till sina medborgare. Detta förstod redan Bismarck och Disraeli! De lagstiftade om kortare arbetstid och införde sociala stöd åt utsatta grupper. De förstod att marknadens brister inte kan åtgärdas av att man avskaffar marknaden själv, ty då går man miste om de uppenbara fördelarna. Däremot kan man mildra bristerna genom att staten agerar med detta för ögonen, alltså för att skapa balans.
Det var denna inställning som socialdemokraterna i Sverige kom att ge uttryck för då Sverige gick från fattigland till välfärdsland. Det var alltså inte några dunkla socialistiska läror som låg bakom framgången utan snarare det förhållandet att man INTE förverkligade dessa idéer utan istället valde en pragmatisk väg, en väg som byggde vidare på idén att stödja svaga grupper. Det var ett stöd som väl ingen ekonom kan förneka haft sin betydelse för den svenska hemmamarknaden.
Vad hade alternativet varit? Hur hade det sett ut förutan stöd till barnfamiljer, äldre, sjuka, arbetslösa? Då hade väl de fattigaste inte gjort något annat än att arbeta, men med en lön som sjunkit vid varje ekonomisk kris. En hemmamarknad hade inte kunnat arbetas upp. Sverige hade blivit en exportör av naturresurser som hade gett rikedomar åt de rikaste men inte åt ett helt folk.
söndag 23 mars 2014
Staten och kapitalet
Det finns vissa som har uppfattningen att staten ska planer allt. Få initiativ vill de överlåta åt medborgarna. Det säger sig självt att detta alternativ förverkligat är ett alternativ med en myckenhet av övervakning och tvång.
Det finns andra som har uppfattningen att exempelvis Kinas omställning skulle kunnat ske förutan statens synliga hand. Att det inte bara skulle gått lika bra utan ännu bättre att gå över till ett marknadsekonomiskt system förutan statligt agerande.
Jag tror att denna uppfattning grundar sig i att man klistrat fast vid skrivbordsstolen och inte kan komma loss. Verkligheten visar att det finns ett nära samband mellan marknad och offentlig sektor. Att marknaden inte frodas om inte staten utför ett arbete i dess rabatt.
Hur stort inslag en marknad kan ha av statliga aktörer går inte att besvara genom att titta i en skolboks facit. Det går att agera i en marknad på olika sätt. Staten kan driva utvecklingen framåt genom att beställa saker av privata aktörer, få dem att arbeta åt sig. Har inte rymdindustrin utgjort ett exempel på hur kapital och tekniskt kunnande tillvuxit till följd av ett statligt agerande, ett agerande bestående i att efterfråga just kapital och tekniskt kunnande för att komma ut i rymden, till månen m m?
Idag har vi också gjort insikten att kreditgivningen i viktiga avseenden måste försäkras av staten. EU bildar en bankunion just för att man ska veta hur en eventuell framtida kris ska hanteras. Denna får varken innebära att dåliga, oansvariga, aktörer belönas så att de kan fortsätta med sina felaktigheter eller att spararna drabbas av panik. Den reala ekonomins överskott, också de vanliga hushållens, måste få komma kreditmarknaden till godo. Då är det en gagnelig sak för alla, för systemet, att kreditmarknadens aktörer arbetar i ett regelverk sådant att kunderna, och andra aktörer, kan känna sig trygga. En kedja av fallande dominobrickor kan vara vacker att skåda på ett bord där inga störande föremål skämmer synen av skådespelet, men i finansvärlden vill vi inte se aktörerna drabbas av detta syndrom.
På samma sätt skyddar staterna den fria konkurrensen genom att motverka monopol och oligopol. Åtminstone där man inte vill ha dessa strukturer. Inom vissa områden kan det kanske anses rationellt med sådana inslag. Våldsmonopol för polisen. Dessa arbetar tack och lov inte på en fri marknad även om kanske en och annan menar att de rika får ett större skydd än fattiga. Systembolaget är ett utslag av att de tongivande krafterna i samhället menat att försäljningen av rusmedel bör ligga i ett monopolbolags händer.
Att statens agerande betyder något för marknaden vet vi då vi betraktar energisektorn. Alldeles oavsett vilka konklusioner vi kan komma fram till bakom ett skrivbord är det ett faktum att statens stödjande av kärnkraften samtidigt innebar att andra energikällor inte fick stöd. Om staten hade inrättat ett antal professurer i vågkraftsenergiteknik och skjutet till rikligt med pengar hade vi idag kanske fått mycket energi av vattenmassor som aldrig är stilla. Tänker vi oss antenner i vattnet som rörs av vågorna och att dessa vågor ger energi gäller det att kunna ta tillvara denna energi. Det är en förnyelsebar energikälla. Menar man att de privata aktörerna ska klara av denna bit blir det som det länge har varit. Inga stora framsteg görs. Det måste till något i stil med vad de offentliga krafterna i USA presterat kring NASA: att man har en vilja och att man söker medel att gå mot målen. Tomt pladder leder ingenstans. Att dumpa marknaden med en skenbart billig kärnkraftsenergi kan leda utvecklingen i allt annat än önskade banor. Medlen borde ha anslagits så att man kunde gå mot de önskade målen. Om begåvade tekniker fick arbetsförhållanden för forskning hade vi kanske både haft nya energikällor idag och nobelpris åt Sverige.
Det finns andra som har uppfattningen att exempelvis Kinas omställning skulle kunnat ske förutan statens synliga hand. Att det inte bara skulle gått lika bra utan ännu bättre att gå över till ett marknadsekonomiskt system förutan statligt agerande.
Jag tror att denna uppfattning grundar sig i att man klistrat fast vid skrivbordsstolen och inte kan komma loss. Verkligheten visar att det finns ett nära samband mellan marknad och offentlig sektor. Att marknaden inte frodas om inte staten utför ett arbete i dess rabatt.
Hur stort inslag en marknad kan ha av statliga aktörer går inte att besvara genom att titta i en skolboks facit. Det går att agera i en marknad på olika sätt. Staten kan driva utvecklingen framåt genom att beställa saker av privata aktörer, få dem att arbeta åt sig. Har inte rymdindustrin utgjort ett exempel på hur kapital och tekniskt kunnande tillvuxit till följd av ett statligt agerande, ett agerande bestående i att efterfråga just kapital och tekniskt kunnande för att komma ut i rymden, till månen m m?
Idag har vi också gjort insikten att kreditgivningen i viktiga avseenden måste försäkras av staten. EU bildar en bankunion just för att man ska veta hur en eventuell framtida kris ska hanteras. Denna får varken innebära att dåliga, oansvariga, aktörer belönas så att de kan fortsätta med sina felaktigheter eller att spararna drabbas av panik. Den reala ekonomins överskott, också de vanliga hushållens, måste få komma kreditmarknaden till godo. Då är det en gagnelig sak för alla, för systemet, att kreditmarknadens aktörer arbetar i ett regelverk sådant att kunderna, och andra aktörer, kan känna sig trygga. En kedja av fallande dominobrickor kan vara vacker att skåda på ett bord där inga störande föremål skämmer synen av skådespelet, men i finansvärlden vill vi inte se aktörerna drabbas av detta syndrom.
På samma sätt skyddar staterna den fria konkurrensen genom att motverka monopol och oligopol. Åtminstone där man inte vill ha dessa strukturer. Inom vissa områden kan det kanske anses rationellt med sådana inslag. Våldsmonopol för polisen. Dessa arbetar tack och lov inte på en fri marknad även om kanske en och annan menar att de rika får ett större skydd än fattiga. Systembolaget är ett utslag av att de tongivande krafterna i samhället menat att försäljningen av rusmedel bör ligga i ett monopolbolags händer.
Att statens agerande betyder något för marknaden vet vi då vi betraktar energisektorn. Alldeles oavsett vilka konklusioner vi kan komma fram till bakom ett skrivbord är det ett faktum att statens stödjande av kärnkraften samtidigt innebar att andra energikällor inte fick stöd. Om staten hade inrättat ett antal professurer i vågkraftsenergiteknik och skjutet till rikligt med pengar hade vi idag kanske fått mycket energi av vattenmassor som aldrig är stilla. Tänker vi oss antenner i vattnet som rörs av vågorna och att dessa vågor ger energi gäller det att kunna ta tillvara denna energi. Det är en förnyelsebar energikälla. Menar man att de privata aktörerna ska klara av denna bit blir det som det länge har varit. Inga stora framsteg görs. Det måste till något i stil med vad de offentliga krafterna i USA presterat kring NASA: att man har en vilja och att man söker medel att gå mot målen. Tomt pladder leder ingenstans. Att dumpa marknaden med en skenbart billig kärnkraftsenergi kan leda utvecklingen i allt annat än önskade banor. Medlen borde ha anslagits så att man kunde gå mot de önskade målen. Om begåvade tekniker fick arbetsförhållanden för forskning hade vi kanske både haft nya energikällor idag och nobelpris åt Sverige.
Om finansbaroners nytta
Det är lätt att klaga på rika människor som är aktiva i ekonomin. Det visar inläggen på Internet med all tänkvärd tydlighet. Låt vara att jag personligen saknar all materiell rikedom, men förnuft saknar jag inte. Därför vill jag något nyansera den negativa bild som ges av människor som ibland kallas "finansbaroner", ibland "bankbaroner", antydandes att det är kapitalister av det slag som baserar sin affärsidé på att förse andra med kapital, inte på att tjäna pengar genom att producera varor och tjänster (av annat slag än att förse folk med krediter).
"Det är till finansbaronerna räntorna går. Det är denna grupp som tjänar pengar på att expandera ekonomin medelst skapandet av pengar ur luft." Så klagar de traditionella bankernas fiender.
Är det sant att finansbaronerna bara tjänar pengar på pengar?
Jag tror sanningen är en annan. Men sanningen fordrar att man gräver lite grand. Att man lämnar rummet för egna spekulationer - och frustrationer - för att besöka verkligheten och undersöka historien. Finner vi inte ett eller annat företag som producerat varor och tjänster i botten av det hela? Vi hade guldsmederna som lånade ut sitt överskott. Det finns alltid ett sådant överskott i botten.
Om du tjänar pengar på att låna ut pengar innebär det att du avstått ifrån att producera varor och tjänster i den reala . Det nära sambandet mellan den reala och den finansiella sektorn ligger i begreppet "tjänst", ty torghandlaren som säljer gurkor och tomater arbetar på sitt sätt i tjänstesektorn. Det är en tjänst han gör, att handla med gurkor och tomater som han själv eller annan odlat. Kan han inte använda det egna överskottet i rörelsen ber han att få låna en annans överskott.
Så har vissa blivit bra på att odla, andra på att handla, en tredje på att ge krediter. Det är tre aktörer med som står nära varandra. Som berikar varandra. När handlaren inte odlar egna grödor sker en specialisering. Denna ger både handlaren och odlarna större rikedom. Produktionen har effektiviserats.
Då en tredje aktör kommer in i bilden och lånar ut, inte pengar ur tomma intet, utan en del av handlarens eller odlarens framtida inkomster, så kommer effektiviteten att öka än mer. Handlaren kan skaffa större lokaler, utöka utbudet. Odlarna kan effektivisera sina odlingsmetoder eller köpa mer mark. En ökad avkastning ger större vinst.
Det finns en rationalitet i detta som bankfienderna missar. De ondgör sig över vad de kallar finansbaroner. Alltså folk som blivit framgångsrika inom det tredje av våra områden: kreditgivning. Men skulle dessa aktörer inte varit framgångsrika skulle inte de andra heller ha varit det. Då hade det inte blivit pengar till att rationalisera handel eller odlingstekniker. Transporten hade inte fört andra typer av grödor till oss. Utbudet hade blivit så begränsat att det inte hade kunnat föda befolkningen.
"Det är till finansbaronerna räntorna går. Det är denna grupp som tjänar pengar på att expandera ekonomin medelst skapandet av pengar ur luft." Så klagar de traditionella bankernas fiender.
Är det sant att finansbaronerna bara tjänar pengar på pengar?
Jag tror sanningen är en annan. Men sanningen fordrar att man gräver lite grand. Att man lämnar rummet för egna spekulationer - och frustrationer - för att besöka verkligheten och undersöka historien. Finner vi inte ett eller annat företag som producerat varor och tjänster i botten av det hela? Vi hade guldsmederna som lånade ut sitt överskott. Det finns alltid ett sådant överskott i botten.
Om du tjänar pengar på att låna ut pengar innebär det att du avstått ifrån att producera varor och tjänster i den reala . Det nära sambandet mellan den reala och den finansiella sektorn ligger i begreppet "tjänst", ty torghandlaren som säljer gurkor och tomater arbetar på sitt sätt i tjänstesektorn. Det är en tjänst han gör, att handla med gurkor och tomater som han själv eller annan odlat. Kan han inte använda det egna överskottet i rörelsen ber han att få låna en annans överskott.
Så har vissa blivit bra på att odla, andra på att handla, en tredje på att ge krediter. Det är tre aktörer med som står nära varandra. Som berikar varandra. När handlaren inte odlar egna grödor sker en specialisering. Denna ger både handlaren och odlarna större rikedom. Produktionen har effektiviserats.
Då en tredje aktör kommer in i bilden och lånar ut, inte pengar ur tomma intet, utan en del av handlarens eller odlarens framtida inkomster, så kommer effektiviteten att öka än mer. Handlaren kan skaffa större lokaler, utöka utbudet. Odlarna kan effektivisera sina odlingsmetoder eller köpa mer mark. En ökad avkastning ger större vinst.
Det finns en rationalitet i detta som bankfienderna missar. De ondgör sig över vad de kallar finansbaroner. Alltså folk som blivit framgångsrika inom det tredje av våra områden: kreditgivning. Men skulle dessa aktörer inte varit framgångsrika skulle inte de andra heller ha varit det. Då hade det inte blivit pengar till att rationalisera handel eller odlingstekniker. Transporten hade inte fört andra typer av grödor till oss. Utbudet hade blivit så begränsat att det inte hade kunnat föda befolkningen.
lördag 22 mars 2014
Statliga lånebehov och JAK-medlemsbanken
Ibland måste staten låna då den inte fått tillgång till skatteintäkterna. Dessa vet man ska komma så det blir inga problem att få lån.
Om sådana här lån för att lösa problem då inkomster och utgifter inte matchar varandra ska lösas utan traditionella banker, något den allt större skaran bankhatare tycks vilja, måste nya grepp till. Eller gamla. Sådana som använts då gruvarbetare inte fått betalt i fattiga länder. De får vänta kanske flera månader på att få sin lön. Då kan de inte konsumera annat än medelst små lån. Det är ett alternativ som stryper den ekonomiska tillväxten och förvandlar den till motsatsen.
Ska då staten sälja egendom? Kanske kan en och annan fastighet säljas. Men, nej, det lär ta tid! Pantsättas då?
Nej, pantsättning tycks inte heller bra.
Frågan är hur stort sparandet i JAK-medlemsbanken måste bli för att denna bank ska kunna bispringa staten i den prekära pekuniära situationen?
Jag låter läsaren besvara frågan!
Alternativet att utfärda obligationer kan inte vara ett alternativ som bankfienderna vill använda sig av. Det är ett alternativ som är nära förknippat med traditionell kreditgivning. Eller ska obligationer som kan köpas och säljas tillåtas?
Vad jag menar med min kritik mot bankfienderna är att de inte ser vad de traditionella bankerna gör bra och inte heller de brister som finns hos alternativen.
Själv tycker jag att det är konstigt att en enskild person kan ha tillgång till så mycket pengar att spekulera med att det överskrider medlen i en hedgefond! Varför ska man spekulera för att tjäna mer när man redan är rik och då det ekonomiska systemet kan råka i gungning till följd av spekulationen? Känner man till jaga-svansen-syndromet borde man akta sig för att ta för stora risker i det avseendet. Jag kan känslomässigt sympatisera med föreställningen att det vore bättre att tjäna pengar på att producera varor och tjänster i den reala ekonomin än att spekulera i upp- och nedgångar i värdepapper. Om utdelningen stiger på en aktie för att företaget producerat något som uppskattats av kunderna är det bra och i linje med vad man anger som marknadsekonomins förtjänster, att det bättre alternativet ska ta marknadsandelar ifrån det sämre. Kommer utfallet av handeln (utdelning + försäljningsintäkt) att öka till följd av att folk spekulerar i aktier och andra värdepapper och priserna därför stiger utan att man har klart för sig huruvida det finns en verklig grund för antagandet om en större avkastning, ja, då känns det som om tid kunde använts till något samhällsekonomiskt bättre. Dock är jag personligen av den övertygelsen att verkligheten alltid kommer i kapp spekulationen, dvs om inte värdet i den reala ekonomin motsvarar spekulationens omsättning av värdepapper så kommer en justering att ske den dag informationen om sakförhållandet spridits. Då kan dock mycket ha hänt redan.
Vi får väl tacka den "ekonomi-hackern" George Sorros för att ha visat oss att the economic man inte alltid är så speciellt rationell!
Om sådana här lån för att lösa problem då inkomster och utgifter inte matchar varandra ska lösas utan traditionella banker, något den allt större skaran bankhatare tycks vilja, måste nya grepp till. Eller gamla. Sådana som använts då gruvarbetare inte fått betalt i fattiga länder. De får vänta kanske flera månader på att få sin lön. Då kan de inte konsumera annat än medelst små lån. Det är ett alternativ som stryper den ekonomiska tillväxten och förvandlar den till motsatsen.
Ska då staten sälja egendom? Kanske kan en och annan fastighet säljas. Men, nej, det lär ta tid! Pantsättas då?
Nej, pantsättning tycks inte heller bra.
Frågan är hur stort sparandet i JAK-medlemsbanken måste bli för att denna bank ska kunna bispringa staten i den prekära pekuniära situationen?
Jag låter läsaren besvara frågan!
Alternativet att utfärda obligationer kan inte vara ett alternativ som bankfienderna vill använda sig av. Det är ett alternativ som är nära förknippat med traditionell kreditgivning. Eller ska obligationer som kan köpas och säljas tillåtas?
Vad jag menar med min kritik mot bankfienderna är att de inte ser vad de traditionella bankerna gör bra och inte heller de brister som finns hos alternativen.
Själv tycker jag att det är konstigt att en enskild person kan ha tillgång till så mycket pengar att spekulera med att det överskrider medlen i en hedgefond! Varför ska man spekulera för att tjäna mer när man redan är rik och då det ekonomiska systemet kan råka i gungning till följd av spekulationen? Känner man till jaga-svansen-syndromet borde man akta sig för att ta för stora risker i det avseendet. Jag kan känslomässigt sympatisera med föreställningen att det vore bättre att tjäna pengar på att producera varor och tjänster i den reala ekonomin än att spekulera i upp- och nedgångar i värdepapper. Om utdelningen stiger på en aktie för att företaget producerat något som uppskattats av kunderna är det bra och i linje med vad man anger som marknadsekonomins förtjänster, att det bättre alternativet ska ta marknadsandelar ifrån det sämre. Kommer utfallet av handeln (utdelning + försäljningsintäkt) att öka till följd av att folk spekulerar i aktier och andra värdepapper och priserna därför stiger utan att man har klart för sig huruvida det finns en verklig grund för antagandet om en större avkastning, ja, då känns det som om tid kunde använts till något samhällsekonomiskt bättre. Dock är jag personligen av den övertygelsen att verkligheten alltid kommer i kapp spekulationen, dvs om inte värdet i den reala ekonomin motsvarar spekulationens omsättning av värdepapper så kommer en justering att ske den dag informationen om sakförhållandet spridits. Då kan dock mycket ha hänt redan.
Vi får väl tacka den "ekonomi-hackern" George Sorros för att ha visat oss att the economic man inte alltid är så speciellt rationell!
onsdag 19 mars 2014
Poesin som ofullbordat faktum
Då jag startade den här bloggen tänkte jag att jag skulle ägna en del av inläggen på den åt att recensera den svenska diktutgivningen. Dock har mitt intresse för just detta avtagit markant då jag insett att jag som skrivit poesi under mer än trettio år aldrig blivit utgiven och knappast läst. Inte ens min egen tvillingbror mäktar ta sig igenom dikterna på det av mig avsedda sättet.
Min poesi framstår som ett ofullbordat faktum. Jag skriver alltså knappast för att gillas av andra. Då borde jag ha slutat med skrivandet för längesen. Dikterna har snarare varit en del av ett sökande, andligt och existentiellt. Inte av det dogmatiska och systematiska slaget utan snarare som en sorts kommentarer i marginalen.
Den katharsisupplevelse man kan få av att läsa dikt infinner sig ofta starkt då man skriver poesi. Just under skrivandet försätter man sig i ett slags trancetillstånd, ett intensivt tillstånd av koncentration som varar en kort tid. Då man är i detta tillstånd upphör omvärlden att existera. Dikten blir livet. Kommentaren blir liv. Sökandet, prövandet, blir mål och väg. Läsare finns inte då. Framtid finns inte då. Det förflutna har krympt ihop till ett intet.
Belöningen som skrivandet av poesi ger är stor. Det är därför jag har skrivit. Det har varit en lekfull sysselsättning som speciellt varit spännande då man prövat nya vägar.
Dock, förutan en sorts "The Poet´s Corner", där folk kan läsa sina dikter inför andra, blir mina dikter en röst i rymden. Den lust att skriva poesi, som jag ser som en sorts livslust, ett bejakande av livet, har avtagit markant. Det är naturligtvis illavarslande. Som om lusten att förhålla sig till livet avtagit. Jag har ju inte med självklarhet trettio år till att dikta under, och om jag så haft dessa år till mitt förfogande hade det inte gjort någon skillnad. Upplever man sitt skaldande som ett misslyckande måste andra vägar prövas för den kreativa ådran och lusten (så länge sådan existerar). Det är naturligt.
Lusten att läsa dikter har inte avtagit. Jag läser nu dikter ifrån andra tider och länder. Det är internet och nätbokhandeln jag har att tacka för denna möjlighet som verkligen berikar mitt liv.
Så jag får leva med att min dikt är ett slags ofullbordat faktum, en mening som påbörjades men aldrig riktigt avslutades. Det kan ju vara en bra bild för själva livet. Det är så mycket som inte fullbordas.
Min poesi framstår som ett ofullbordat faktum. Jag skriver alltså knappast för att gillas av andra. Då borde jag ha slutat med skrivandet för längesen. Dikterna har snarare varit en del av ett sökande, andligt och existentiellt. Inte av det dogmatiska och systematiska slaget utan snarare som en sorts kommentarer i marginalen.
Den katharsisupplevelse man kan få av att läsa dikt infinner sig ofta starkt då man skriver poesi. Just under skrivandet försätter man sig i ett slags trancetillstånd, ett intensivt tillstånd av koncentration som varar en kort tid. Då man är i detta tillstånd upphör omvärlden att existera. Dikten blir livet. Kommentaren blir liv. Sökandet, prövandet, blir mål och väg. Läsare finns inte då. Framtid finns inte då. Det förflutna har krympt ihop till ett intet.
Belöningen som skrivandet av poesi ger är stor. Det är därför jag har skrivit. Det har varit en lekfull sysselsättning som speciellt varit spännande då man prövat nya vägar.
Dock, förutan en sorts "The Poet´s Corner", där folk kan läsa sina dikter inför andra, blir mina dikter en röst i rymden. Den lust att skriva poesi, som jag ser som en sorts livslust, ett bejakande av livet, har avtagit markant. Det är naturligtvis illavarslande. Som om lusten att förhålla sig till livet avtagit. Jag har ju inte med självklarhet trettio år till att dikta under, och om jag så haft dessa år till mitt förfogande hade det inte gjort någon skillnad. Upplever man sitt skaldande som ett misslyckande måste andra vägar prövas för den kreativa ådran och lusten (så länge sådan existerar). Det är naturligt.
Lusten att läsa dikter har inte avtagit. Jag läser nu dikter ifrån andra tider och länder. Det är internet och nätbokhandeln jag har att tacka för denna möjlighet som verkligen berikar mitt liv.
Så jag får leva med att min dikt är ett slags ofullbordat faktum, en mening som påbörjades men aldrig riktigt avslutades. Det kan ju vara en bra bild för själva livet. Det är så mycket som inte fullbordas.
Privatspanare?
Jag råkade lyssna på radions Ring P1 idag. Det var inte för att jag på något sätt åstundade att lyssna på åsikter, men jag hade radion på. Ett inslag fångade mitt intresse. Det var en man som tvingats kontakta alla banker då någon kommit över hans uppgifter och tydligen missbrukat dessa.
Det var en man som till skillnad ifrån mig har så mycket pengar att han kan överväga att köpa en båt. Det är klart att en sådan person har extra mycket att förlora av att andra gett sig tillgång till hans konto och därmed till hans pengar.
Det ligger således i sakens natur att det främst är, relativt sett, rika som kan komma ifråga för den här typen av brott, men även den som bara har några tusen i månaden lider stora men om andra kommer över pengarna.
Saken var, beklagade sig mannen, att polisen ansåg att man inte kunde gå vidare med ärendet. Trots att mannen sa sig veta var kortet använts och påpekat att man kanske skulle kunna se gärningsmannen på varuhusets övervakningskameror. Polisen ville inte gå vidare.
Man frågar sig om det är rätt att en instans ska kunna släcka en utredning. Om det inte borde finnas en möjlighet för privata instanser att driva ärendet vidare, att helt enkelt besvära sig över polisens beslut.
Det går att överklaga många beslut, eller besvära sig över dem som det heter på förvaltningsspråk. Den här saken bör också övervägas då man nu tydligen vill utreda om det är lämpligt att politiker sitter i våra domstolar. Ska domstolarna vara oberoende instanser känns det mycket fel att det ska finnas politiker i dem. Precis som politiska intressen skulle väga tyngre än juridiska. Som om den juridiskt utbildade domaren ska sitta med händer och fötter fjättrade av kommunister, sverigedemokrater och för den delen andra politiskt tillsatta nämndemän.
Behovet av att få kunskap om "förhållanden på orten" skulle man kunna få på annat sätt. Varför inte av att en obereonde jury kan få ge sin synpunkt på saken eller att man åtminstone ska kunna sända en videoinspelning av rättegång och dom till en jury för prövning. Till denna jury, som kanske skulle kunna vara öppen (enligt tankegångar framförda av P O Bolding, som på sin tid var professor i processrätt vid Lunds universitet), skulle domen och dess underlag kunna föras för prövning. Det blir en annan sorts prövning än den som ett överklagande till hovrätten innebär. Juryn, som kan ingå i underrätten eller ställas fri från den, gäller mer om man ifrån en allmän synpunkt kan säga att rättegången gått rätt till. Någon kanske utbrister: "Men det tar ju för tusan mycket längre tid att ta sig ifrån Järnspånsgatan 3 till Överstens gränd än vad som sägs i domen! Då kan ju den tilltalade inte vara skyldig!"
Den invändningen borde ha framförts av den tilltalades advokat. Vinner invändningen gehör skulle den kunna användas i ett ärende mot advokaten inför Advokatssamfundets disciplinnämnd.
För att tillgodose både allmänhetens behov av utredningsresurser då polisen sagt nej till fortsatt utredande borde fristånde privata utredare få finnas. Det är utredare som bör ha grunden för sin kompetens i dels skicklighet i polisiärt utredningsarbete, dels i en förmåga att förstå handelns och kreditväsendets intressen och rutiner.
Jag tror vår demokrati pockar på reformer av det slaget.
Det var en man som till skillnad ifrån mig har så mycket pengar att han kan överväga att köpa en båt. Det är klart att en sådan person har extra mycket att förlora av att andra gett sig tillgång till hans konto och därmed till hans pengar.
Det ligger således i sakens natur att det främst är, relativt sett, rika som kan komma ifråga för den här typen av brott, men även den som bara har några tusen i månaden lider stora men om andra kommer över pengarna.
Saken var, beklagade sig mannen, att polisen ansåg att man inte kunde gå vidare med ärendet. Trots att mannen sa sig veta var kortet använts och påpekat att man kanske skulle kunna se gärningsmannen på varuhusets övervakningskameror. Polisen ville inte gå vidare.
Man frågar sig om det är rätt att en instans ska kunna släcka en utredning. Om det inte borde finnas en möjlighet för privata instanser att driva ärendet vidare, att helt enkelt besvära sig över polisens beslut.
Det går att överklaga många beslut, eller besvära sig över dem som det heter på förvaltningsspråk. Den här saken bör också övervägas då man nu tydligen vill utreda om det är lämpligt att politiker sitter i våra domstolar. Ska domstolarna vara oberoende instanser känns det mycket fel att det ska finnas politiker i dem. Precis som politiska intressen skulle väga tyngre än juridiska. Som om den juridiskt utbildade domaren ska sitta med händer och fötter fjättrade av kommunister, sverigedemokrater och för den delen andra politiskt tillsatta nämndemän.
Behovet av att få kunskap om "förhållanden på orten" skulle man kunna få på annat sätt. Varför inte av att en obereonde jury kan få ge sin synpunkt på saken eller att man åtminstone ska kunna sända en videoinspelning av rättegång och dom till en jury för prövning. Till denna jury, som kanske skulle kunna vara öppen (enligt tankegångar framförda av P O Bolding, som på sin tid var professor i processrätt vid Lunds universitet), skulle domen och dess underlag kunna föras för prövning. Det blir en annan sorts prövning än den som ett överklagande till hovrätten innebär. Juryn, som kan ingå i underrätten eller ställas fri från den, gäller mer om man ifrån en allmän synpunkt kan säga att rättegången gått rätt till. Någon kanske utbrister: "Men det tar ju för tusan mycket längre tid att ta sig ifrån Järnspånsgatan 3 till Överstens gränd än vad som sägs i domen! Då kan ju den tilltalade inte vara skyldig!"
Den invändningen borde ha framförts av den tilltalades advokat. Vinner invändningen gehör skulle den kunna användas i ett ärende mot advokaten inför Advokatssamfundets disciplinnämnd.
För att tillgodose både allmänhetens behov av utredningsresurser då polisen sagt nej till fortsatt utredande borde fristånde privata utredare få finnas. Det är utredare som bör ha grunden för sin kompetens i dels skicklighet i polisiärt utredningsarbete, dels i en förmåga att förstå handelns och kreditväsendets intressen och rutiner.
Jag tror vår demokrati pockar på reformer av det slaget.
Alternativa banker
De som ogillar de traditionella bankerna inte bara har utan bör ha alternativ till storbankerna.
Ska du handla en kapitalvara kan du antingen:
1) Betala den själv med egna pengar,
2) Köpa den på avbetalning, dvs betala den i omgångar enligt avtal med handlaren,
3) Ta ett lån mot ränta och köpa varan och sedan betala tillbaka lånet (en form som liknar avbetalningsköp men det är till banken du betalar pengarna),
4) Ta ett lån av en islamsk bank, vilket betyder att, om jag förstått det rätt, banken köper varan och du köper varan av banken. Du kommer överens med banken om en avbetalningsplan och får betala en avgift för upplägget. Banken är skyldig att vara transparent med den summa som är priset för tjänsten och denna måste vara fullt förutsebar.
Jämför man dessa alternativ finner man alternativ (1) vara det bästa. De andra alternativen är naturligtvis till för att vi inte alltid kan betala allt själv och att det är rationellt att kunna köpa något ändå. Du kan behöva en bil för att komma till jobbet. Inkomsten du får av ditt arbete gör det möjligt för dig att betala bilen, och bilen gör det möjligt för dig att ta jobbet. Den extra kostnad det innebär att låna eller avbetalningsköpa bilen kan vara ett pris du anser ringa i förhållande till vad du vinner.
I ett fritt samhälle bör alternativ finnas. I ett fritt samhälle ska du kunna starta något eget alternativ om du inte är nöjd med de som finns. Det är alltså inte utan att man beklagar att så många människor bara klagar på bankerna och det ekonomiska systemet utan att tänka på fördelarna med det eller hur ett annat alternativ skulle fungera.
Jag är övertygad om att de som idag klagar på bankerna skulle klaga mycket bittert över att de inte finns om en sådan ordning skulle införas. Folk bör tänka sig för, ty precis som många bäckar små exempelvis kan leda pengar till något gott kan en illvilja hos många få negativa konsekvenser för framtiden.
Kunde demokraterna medelst små gåvor finansiera Obamas presidentkampanj och alltså falsifiera ryktet - eller traditionen - att man måste vara stenrik för att kunna vinna val i USA, åtminstone de som betyder något, så kan folk gå samman för att skapa alternativ till de banker man är missnöjda med. Det är genom att agera på marknaden bankerna har fått sin ställning. Det är genom att agera på marknaden som kunderna bestämmer vilken roll bankerna kan ha i framtiden.
Vi kan också notera att de som menar att vi sitter i de traditionella bankernas nät bör ta hänsyn till att om det är ett avbetalningsköp vi väljer så kan vi sägas vara i handlarens nät, väljer vi en finansiär av slaget islamisk bank kommer det vi köper först vara i bankens ägo för att sedan övergå till din. Du kan då sägas vara "i bankens nät".
Med att "vara i någons nät" tycks här betyda att "få hjälp av nätinnehavaren"!
Vill du inte vara i någons nät: låna inte och handla inte på avbetalning! Men försök inte slå i oss att du kan klara ett modernt samhälle utan finansiella institut.
Villkoren för kooperativt företagande och banker av den islamska typen bör man se över. Det bör ju inte ske en snedvridning av konkurrensen.
Ska du handla en kapitalvara kan du antingen:
1) Betala den själv med egna pengar,
2) Köpa den på avbetalning, dvs betala den i omgångar enligt avtal med handlaren,
3) Ta ett lån mot ränta och köpa varan och sedan betala tillbaka lånet (en form som liknar avbetalningsköp men det är till banken du betalar pengarna),
4) Ta ett lån av en islamsk bank, vilket betyder att, om jag förstått det rätt, banken köper varan och du köper varan av banken. Du kommer överens med banken om en avbetalningsplan och får betala en avgift för upplägget. Banken är skyldig att vara transparent med den summa som är priset för tjänsten och denna måste vara fullt förutsebar.
Jämför man dessa alternativ finner man alternativ (1) vara det bästa. De andra alternativen är naturligtvis till för att vi inte alltid kan betala allt själv och att det är rationellt att kunna köpa något ändå. Du kan behöva en bil för att komma till jobbet. Inkomsten du får av ditt arbete gör det möjligt för dig att betala bilen, och bilen gör det möjligt för dig att ta jobbet. Den extra kostnad det innebär att låna eller avbetalningsköpa bilen kan vara ett pris du anser ringa i förhållande till vad du vinner.
I ett fritt samhälle bör alternativ finnas. I ett fritt samhälle ska du kunna starta något eget alternativ om du inte är nöjd med de som finns. Det är alltså inte utan att man beklagar att så många människor bara klagar på bankerna och det ekonomiska systemet utan att tänka på fördelarna med det eller hur ett annat alternativ skulle fungera.
Jag är övertygad om att de som idag klagar på bankerna skulle klaga mycket bittert över att de inte finns om en sådan ordning skulle införas. Folk bör tänka sig för, ty precis som många bäckar små exempelvis kan leda pengar till något gott kan en illvilja hos många få negativa konsekvenser för framtiden.
Kunde demokraterna medelst små gåvor finansiera Obamas presidentkampanj och alltså falsifiera ryktet - eller traditionen - att man måste vara stenrik för att kunna vinna val i USA, åtminstone de som betyder något, så kan folk gå samman för att skapa alternativ till de banker man är missnöjda med. Det är genom att agera på marknaden bankerna har fått sin ställning. Det är genom att agera på marknaden som kunderna bestämmer vilken roll bankerna kan ha i framtiden.
Vi kan också notera att de som menar att vi sitter i de traditionella bankernas nät bör ta hänsyn till att om det är ett avbetalningsköp vi väljer så kan vi sägas vara i handlarens nät, väljer vi en finansiär av slaget islamisk bank kommer det vi köper först vara i bankens ägo för att sedan övergå till din. Du kan då sägas vara "i bankens nät".
Med att "vara i någons nät" tycks här betyda att "få hjälp av nätinnehavaren"!
Vill du inte vara i någons nät: låna inte och handla inte på avbetalning! Men försök inte slå i oss att du kan klara ett modernt samhälle utan finansiella institut.
Villkoren för kooperativt företagande och banker av den islamska typen bör man se över. Det bör ju inte ske en snedvridning av konkurrensen.
måndag 17 mars 2014
Socialismens svårigheter
Många människor är skeptiska till bankernas utlåning. Visst finns det risker med utlåningen, men det finns risker att passera en gata också. Ändå går vi över den. Alla stannar åtminstone inte inomhus hela tiden.
Problemet med bankfienderna är att de inte bara vill socialisera bankerna. Förstatligade banker kombineras med nej till utländskt kapital, exempelvis ifrån Kina, önskan om höga bolagsskatter och viljan att driva elproduktionen i offentlig regi.
Till den offentliga sektorn vill man alltså föra: kreditgivning och energiproduktion m m.
Bankerna ska inte få "skapa pengar ur tomma intet", dvs låna ut annat än inlåningen. Utländska investerare gör sig inte besvär. Det egna kapitalet kommer att beskattas hårt.
Usch, vilken olycka de vill föra Sverige mot!
Problemet med bankfienderna är att de inte bara vill socialisera bankerna. Förstatligade banker kombineras med nej till utländskt kapital, exempelvis ifrån Kina, önskan om höga bolagsskatter och viljan att driva elproduktionen i offentlig regi.
Till den offentliga sektorn vill man alltså föra: kreditgivning och energiproduktion m m.
Bankerna ska inte få "skapa pengar ur tomma intet", dvs låna ut annat än inlåningen. Utländska investerare gör sig inte besvär. Det egna kapitalet kommer att beskattas hårt.
Usch, vilken olycka de vill föra Sverige mot!
Islamska banker
Islamska banker kan vara ett intressant alternativ till räntebetalande banker. Vill du köpa en bil utan att betala ränta så köper banken bilen och låter dig köpa den av banken på avbetalning. Banken delar risken.
Jag förstår detta som att om du saknar säkerhet kan du köpa av banken genom att dess kapital är en brygga mellan dig som kund och säljaren. Du måste alltså ha inkomst men kan sakna säkerhet.
Ordet "kan" indikerar att banken också kan neka dig lån/förmedlat avbetalningsköp.
Islamska banker får ses som intressanta alternativ. Det är verkligheten som får fälla avgörandet vilken typ av bank som är bäst för vanligt folk.
Vad gäller risker kan följande sägas:
Vanliga banker får problem om folk inte kan betala tillbaka lånen. Räntan går de då också miste om.
Islamska banker får problem om kunden inte kan betala i avtalsenlig ordning.
Både islamska och vanliga banker tar alltså en viss form av risk. Blir det i en sektor av samhället svårigheter lär detta slå tillbaka också mot bankerna, oavsett vilken form de har. Det är därför det är så viktigt med konkurrens. Alla ägg bör inte placeras i samma korg och olika typer av korgar är bra då de motverkar olika typer av olyckor.
Jag förstår detta som att om du saknar säkerhet kan du köpa av banken genom att dess kapital är en brygga mellan dig som kund och säljaren. Du måste alltså ha inkomst men kan sakna säkerhet.
Ordet "kan" indikerar att banken också kan neka dig lån/förmedlat avbetalningsköp.
Islamska banker får ses som intressanta alternativ. Det är verkligheten som får fälla avgörandet vilken typ av bank som är bäst för vanligt folk.
Vad gäller risker kan följande sägas:
Vanliga banker får problem om folk inte kan betala tillbaka lånen. Räntan går de då också miste om.
Islamska banker får problem om kunden inte kan betala i avtalsenlig ordning.
Både islamska och vanliga banker tar alltså en viss form av risk. Blir det i en sektor av samhället svårigheter lär detta slå tillbaka också mot bankerna, oavsett vilken form de har. Det är därför det är så viktigt med konkurrens. Alla ägg bör inte placeras i samma korg och olika typer av korgar är bra då de motverkar olika typer av olyckor.
Kinesiskt kapital
Bland bankfiendernas inlägg på Facebook har man nu också kunnat läsa att Kinas rikaste man vill köpa energibolaget Fortum. Detta vänder man sig emot. Detta räds man. Det bolag som idag ägs av finska intressenter vill man ska bli ett offentligt svenskt elbolag.
Man vill alltså föra över kapital ifrån kommunernas kärnverksamhet som vård, skola, omsorg och lägga på energiproduktionen. Det är inte så att endast ett bolag ska vara kommunalt, med möjlighet till kompletteringar och konkurrens, nej, man vill att all energiproduktion ska vara offentlig.
Dessa idéer tror jag kan vara mycket farliga för Sverige!
Vi har inget emot att västerländska företag investerar i Kina och där äger bolag, men när det motsatta förhållandet blir fallet, då blir det svårt. Men det kapital som genereras till följd av investeringar i Kina och handel med Kina köper inte bara obligationer i väst utan investerar också i andra länder. Detta är inget konstigt. Det är både något naturligt och något önskvärt. Ett kinesiskt övertagande av Fortum skulle kunna föra den horisontella integrationen till nya och intressanta nivåer.
En kinesisk investerare i svensk elproduktion bör ju ifrån start ha klart för sig att vi här önskar en så miljövänlig elproduktion som möjligt. Att det är kring detta, bl a, som konkurrensen mellan de olika bolagen handlar.
En kinesisk investerare skulle kunna utnyttja produktion i Kina av låt oss säga solpaneler för elproduktion i Sverige. Vi har många andra områden där utvecklingen dikteras av tekniska framsteg som skulle kunna gagnas av en sådan här ägarstruktur.
Att säga nej till detta för att istället önska allt i "gemensam ägo" är att inte kunna se möjligheterna av de gemensamma intressen som uppstår då investerare verkar i andra länder än sitt eget. Vi behöver varandra!
Man vill alltså föra över kapital ifrån kommunernas kärnverksamhet som vård, skola, omsorg och lägga på energiproduktionen. Det är inte så att endast ett bolag ska vara kommunalt, med möjlighet till kompletteringar och konkurrens, nej, man vill att all energiproduktion ska vara offentlig.
Dessa idéer tror jag kan vara mycket farliga för Sverige!
Vi har inget emot att västerländska företag investerar i Kina och där äger bolag, men när det motsatta förhållandet blir fallet, då blir det svårt. Men det kapital som genereras till följd av investeringar i Kina och handel med Kina köper inte bara obligationer i väst utan investerar också i andra länder. Detta är inget konstigt. Det är både något naturligt och något önskvärt. Ett kinesiskt övertagande av Fortum skulle kunna föra den horisontella integrationen till nya och intressanta nivåer.
En kinesisk investerare i svensk elproduktion bör ju ifrån start ha klart för sig att vi här önskar en så miljövänlig elproduktion som möjligt. Att det är kring detta, bl a, som konkurrensen mellan de olika bolagen handlar.
En kinesisk investerare skulle kunna utnyttja produktion i Kina av låt oss säga solpaneler för elproduktion i Sverige. Vi har många andra områden där utvecklingen dikteras av tekniska framsteg som skulle kunna gagnas av en sådan här ägarstruktur.
Att säga nej till detta för att istället önska allt i "gemensam ägo" är att inte kunna se möjligheterna av de gemensamma intressen som uppstår då investerare verkar i andra länder än sitt eget. Vi behöver varandra!
lördag 15 mars 2014
Muslimsk medborgarlön?
Det tycks ha funnits en muslimsk medborgarlön under kalifen Ali ibn Abu Talibs tid. Varje torsdag fick muslimerna del av statsinkomsterna. Utbetalningen var lika för alla. Ali fick, trots att han var kalif, vid denna utdelning inte mer än andra, och slavar fick lika mycket som fria. Det gjordes ingen skillnad mellan araber, perser eller svarta.
Låt mig som stöd för det sagda citera ur boken "Peak of Eloquence, Nahjul Balagha", New York 2009:
"Imam Ali [...] was the first man who declared that a ruler´s share of income from the state was equal to that of any commoner." (Nahjul Balagha s. 265)
[Det som ska stå där punkterna nu finns mellan klamrar är den arabiska bokstaven ayn som här betyder något i stil med "peace and blessings be upon him".]
Den "share of income" det talas om här var alltså del av en utbetalning som inte var den enda inkomst folk hade. Militärer hade lön för det uppdrag de hade. Domare hade en fast lön sådan att de inte skulle frestas att ta emot mutor. Höga officerer var också gott avlönade för att förbli lojala. Bönder fick inkomst av att sälja grödor de producerade. Men varje torsdag fick de en utbetalning, en sorts medborgarlön, som åtminstone utgjorde ett välkommet bidrag till försörjningen.
"A principle of equal distribution of public money was introduced. For the first time, a system of weekly distribution was adopted. Every Thursday the accounts were closed and every Saturday started with fresh book of accounts." (Nahjul Balagha s. 266)
Ali ibn Abu Talib såg skatterna som ett medel och skattebetalarna som ett mål. Ett citat av hans egna ord visar detta:
"He [Ali] said, 'As far as the collection of land revenue is concerned, you must always keep in view the welfare of the taxpayer wich is primarily of more importance than the taxes themselves. And the actual taxable capacity of the people rests on the fertility quotient of the land. More attention should, therefore, be paid to the land fertility and the prosperity of the taxpayers than to the collection of revenues.'" (Nahjul Balagha s. 266)
Det upplevdes alltså som angeläget av Ali att öka jordens avkastning, något han själv rent praktiskt, fysiskt arbetade med innan han blev kalif: Genom att gräva brunnar för att skapa ett system med konstbevattning.
Vår okunskap om islamsk filosofi har, tror jag, fått ödesdigra konsekvenser. Den låsning som nu uppstått hade inte behövt bli fallet om folk tidigare fått kunskap om islam som en human politisk filosofi, en åskådning som ville förbättra människors levnadsvillkor och skapa rättvisa på jorden. (Visst finns det de som haft en annan tolkning eller tillämpning av islam, men just det förhållandet att man ej tagit fasta på den humana och liberala, givet tiden då åsikterna framfördes, har bäddat för icke-toleranta tillämpningar; men de värsta övergreppen har väl skett av människor som inte trott på religionen; så var också fallet med kristna korsfarare som inte var fromma kristna utan fått rollen som korsfarare för att de inte varit det och för att rädda livhanken.)
Jag tror att denna åskådning väl skulle kunna harmoniera med ett liberalt tänkande, därtill förankra ett sådant frihetligt och marknadsvänligt i en åskådning som värnar människan och de resurser på jorden hon lever utav.
Denna sammansmältning kanske är jordens framtid.
Låt mig som stöd för det sagda citera ur boken "Peak of Eloquence, Nahjul Balagha", New York 2009:
"Imam Ali [...] was the first man who declared that a ruler´s share of income from the state was equal to that of any commoner." (Nahjul Balagha s. 265)
[Det som ska stå där punkterna nu finns mellan klamrar är den arabiska bokstaven ayn som här betyder något i stil med "peace and blessings be upon him".]
Den "share of income" det talas om här var alltså del av en utbetalning som inte var den enda inkomst folk hade. Militärer hade lön för det uppdrag de hade. Domare hade en fast lön sådan att de inte skulle frestas att ta emot mutor. Höga officerer var också gott avlönade för att förbli lojala. Bönder fick inkomst av att sälja grödor de producerade. Men varje torsdag fick de en utbetalning, en sorts medborgarlön, som åtminstone utgjorde ett välkommet bidrag till försörjningen.
"A principle of equal distribution of public money was introduced. For the first time, a system of weekly distribution was adopted. Every Thursday the accounts were closed and every Saturday started with fresh book of accounts." (Nahjul Balagha s. 266)
Ali ibn Abu Talib såg skatterna som ett medel och skattebetalarna som ett mål. Ett citat av hans egna ord visar detta:
"He [Ali] said, 'As far as the collection of land revenue is concerned, you must always keep in view the welfare of the taxpayer wich is primarily of more importance than the taxes themselves. And the actual taxable capacity of the people rests on the fertility quotient of the land. More attention should, therefore, be paid to the land fertility and the prosperity of the taxpayers than to the collection of revenues.'" (Nahjul Balagha s. 266)
Det upplevdes alltså som angeläget av Ali att öka jordens avkastning, något han själv rent praktiskt, fysiskt arbetade med innan han blev kalif: Genom att gräva brunnar för att skapa ett system med konstbevattning.
Vår okunskap om islamsk filosofi har, tror jag, fått ödesdigra konsekvenser. Den låsning som nu uppstått hade inte behövt bli fallet om folk tidigare fått kunskap om islam som en human politisk filosofi, en åskådning som ville förbättra människors levnadsvillkor och skapa rättvisa på jorden. (Visst finns det de som haft en annan tolkning eller tillämpning av islam, men just det förhållandet att man ej tagit fasta på den humana och liberala, givet tiden då åsikterna framfördes, har bäddat för icke-toleranta tillämpningar; men de värsta övergreppen har väl skett av människor som inte trott på religionen; så var också fallet med kristna korsfarare som inte var fromma kristna utan fått rollen som korsfarare för att de inte varit det och för att rädda livhanken.)
Jag tror att denna åskådning väl skulle kunna harmoniera med ett liberalt tänkande, därtill förankra ett sådant frihetligt och marknadsvänligt i en åskådning som värnar människan och de resurser på jorden hon lever utav.
Denna sammansmältning kanske är jordens framtid.
fredag 14 mars 2014
Var profeten Muhammad skrivkunnig?
Det sägs att det är vid universitet och högskolor man får lära sig sanningen om olika områden. Då jag studerade praktisk filosofi hade jag alltså grundad anledning anta att det var en representativ bild av världens filosoferande över sociala och politiska frågor som skulle bibringas mig, speciellt om jag då också vid sidan av läste filosofihistoria för mitt intresses skull.
Nej, det var inte hela sanningen! Det var inte ens en representativ bild av den. Den bild som förmedlades gjorde inte mycket för att förändra intrycket av de arabiska folken som nomader boende i tält.
Men var var Europa i sin kulturella utveckling då profeten Muhammad under 600-talet predikade mot polyteism och grymma sedvänjor (som att gräva ner flickebarn levande om maten inte räckte till)? Läser man Koranen får man en annan bild än den som förmedlas av media. En bild av rättvisa och omtanke förmedlas. En tro på människans möjligheter att skapa en bättre värld förmedlas, en vilja att förbättra för föräldralösa barn och kvinnor gör sig starkt gällande.
Propagandan mot islam är ensidig. Den lyfter ut vissa bitar ur sitt historiska sammanhang och fokuserar inte på vad som står i Koranen. Hur många känner till vad profeten Muhammads svärson och kusin Ali ibn Abu Talib lärde ut? Hade en västerlänning presenterat denna sociala och politiska filosofi hade åskådningen presenterats utförligt i läroböckerna. Nu, inte en notis! Det kan jag själv bära vittnesbörd om!
Då jag har mina egna rötter inom kristendomen kan jag konstatera att på djupet är det samma budskap i Bibeln och Koranen. Profeten Muhammad påstod inte något annat. Det var samma budskap som nu med honom som budbärare förmedlades till ett område av världen som tidigare inte fått del av det monoteistiska budskapet, åtminstone inte sedan araberna i Mekka övergav vad Abraham och Ismail där lärt ut vid det tempel de uppförde, eller åtminstone påstås ha uppfört, till Guds ära, ett tempel som ännu finns kvar: Kaba.
Vi i väst känner inte till att Mekka var ett handelscentrum långt innan profetens födelse. Vi känner inte till den höga nivå som poesin befann sig på. Att den kom till under karavanerna under inflytande av kamelernas taktfasta gång. Att poesin framfördes inför en poesiälskande publik i Mekka, vid Kaba, under eller i anslutning till marknadsdagar. Att tävlingar hölls.
Det fanns med andra ord ett klimat för poesin att frodas i. Detta låtsas man inte om i väst. Istället förmedlas bilden av araberna som ett efterblivet folk som inte kommit någonstans.
Detta är antingen okunnighet eller rena lögner.
En annan sak som man kan fundera över är bilden av profeten Muhammad som analfabet. Det är väl en bild som muslimerna själva omhuldat, men att sanningen många gånger är relativ torde framgå av nedan följande citat ifrån inledningen till Nahjul Balagha (Peak of Eloquence), en samling predikningar, tal och brev av Ali ibn Abu Talib. Citatet är ifrån inledningen och det är alltså inte Ali som formulerat meningarna som rör profetens sista tid i livet (på jorden):
"He came out of the swoon and looked at those tear sprinkled faces around him and said, 'Bring a pen, some ink and a paper so that I may write a will for you that will keep you on the straight path.' Some of his companions wanted to offer him the pen and paper while `Umar was of the opinion that ha was talking insanely on account of the intensity of his illness." (Peak of Eloquence, Nahjul Balagha, New York 2009 s. 238.)
Varför fråga efter penna och papper om man inte kan skriva?
Nej, det var inte hela sanningen! Det var inte ens en representativ bild av den. Den bild som förmedlades gjorde inte mycket för att förändra intrycket av de arabiska folken som nomader boende i tält.
Men var var Europa i sin kulturella utveckling då profeten Muhammad under 600-talet predikade mot polyteism och grymma sedvänjor (som att gräva ner flickebarn levande om maten inte räckte till)? Läser man Koranen får man en annan bild än den som förmedlas av media. En bild av rättvisa och omtanke förmedlas. En tro på människans möjligheter att skapa en bättre värld förmedlas, en vilja att förbättra för föräldralösa barn och kvinnor gör sig starkt gällande.
Propagandan mot islam är ensidig. Den lyfter ut vissa bitar ur sitt historiska sammanhang och fokuserar inte på vad som står i Koranen. Hur många känner till vad profeten Muhammads svärson och kusin Ali ibn Abu Talib lärde ut? Hade en västerlänning presenterat denna sociala och politiska filosofi hade åskådningen presenterats utförligt i läroböckerna. Nu, inte en notis! Det kan jag själv bära vittnesbörd om!
Då jag har mina egna rötter inom kristendomen kan jag konstatera att på djupet är det samma budskap i Bibeln och Koranen. Profeten Muhammad påstod inte något annat. Det var samma budskap som nu med honom som budbärare förmedlades till ett område av världen som tidigare inte fått del av det monoteistiska budskapet, åtminstone inte sedan araberna i Mekka övergav vad Abraham och Ismail där lärt ut vid det tempel de uppförde, eller åtminstone påstås ha uppfört, till Guds ära, ett tempel som ännu finns kvar: Kaba.
Vi i väst känner inte till att Mekka var ett handelscentrum långt innan profetens födelse. Vi känner inte till den höga nivå som poesin befann sig på. Att den kom till under karavanerna under inflytande av kamelernas taktfasta gång. Att poesin framfördes inför en poesiälskande publik i Mekka, vid Kaba, under eller i anslutning till marknadsdagar. Att tävlingar hölls.
Det fanns med andra ord ett klimat för poesin att frodas i. Detta låtsas man inte om i väst. Istället förmedlas bilden av araberna som ett efterblivet folk som inte kommit någonstans.
Detta är antingen okunnighet eller rena lögner.
En annan sak som man kan fundera över är bilden av profeten Muhammad som analfabet. Det är väl en bild som muslimerna själva omhuldat, men att sanningen många gånger är relativ torde framgå av nedan följande citat ifrån inledningen till Nahjul Balagha (Peak of Eloquence), en samling predikningar, tal och brev av Ali ibn Abu Talib. Citatet är ifrån inledningen och det är alltså inte Ali som formulerat meningarna som rör profetens sista tid i livet (på jorden):
"He came out of the swoon and looked at those tear sprinkled faces around him and said, 'Bring a pen, some ink and a paper so that I may write a will for you that will keep you on the straight path.' Some of his companions wanted to offer him the pen and paper while `Umar was of the opinion that ha was talking insanely on account of the intensity of his illness." (Peak of Eloquence, Nahjul Balagha, New York 2009 s. 238.)
Varför fråga efter penna och papper om man inte kan skriva?
torsdag 13 mars 2014
Bankers vilja - och Svenska Akademiens
För alla som älskar poesi vill jag varmt rekommendera Lars Gustafssons sonetter. Enligt min mening vore sonett XXVIII tillräcklig för att ge skalden en plats i både Svenska Akademiens och i diktälskarnas hjärta. Den första strofen lyder (så att ni vet vilken dikt jag talar om):
"Det kommer sent. Det hade långt att gå.
Det har väl inget namn men kallas sorg.
En knuten näve är en bräcklig korg
av spröda fingerben, och att förstå"
Sedan fortsätter dikten formriktigt med tre strofer till. Jag ska inte diskutera innehållet, bara påtala att Lars Gustafsson inte bara skrivit sådana här formsköna dikter, med djup i, utan också fri vers där ofta filosofiska tankegångar eller plötsliga oväntade insikter blixtrar till. Få ord nyttjas för att måla upp ett brett panorama av föreställningar. Olika former används för dikten.
Lars Gustafsson är inte bara poet. Han är också romanförfattare och filosof. Han har disputerat på en avhandling i språkfilosofi. Flera romaner har uppmärksammats utomlands, älskats av människor som talar ett annat språk. Exempelvis "En biodlares död". Det finns tankegångar i romanerna. Det är en sida av hans författarskap jag ännu inte hunnit bekanta mig med mer ingående, men det jag läst är tillräckligt för att bilden av en författare som vet vad han gör ska framträda.
Utöver att vara poet, romanförfattare och filosof har Lars Gustafsson gjort sig känd som liberal debattör. Och det är väl här skon klämmer för Svenska Akademien. Hade det varit i Frankrike Lars Gustafsson verkat, med franska som språk, hade han självklart varit en medlem av Franska Akademien. Man hade uppskattat att han hade en åskådning och inte krävt att han ska tycka likadant som alla andra.
Den inställningen finns inte i Sverige. Här ska alla tycka likadant och sitta och hålla med varandra. En liten grupp vänsterintellektuella håller landet mentalt i ett fast grepp.De har medelklassbakgrund. De tycks livrädda för folk med andra åsikter. Dyker sådana ändå upp dröjer det inte förrän marxisterna sätter igång med övningar i hajlandets obskyra konst. Ja, det är ju ingen verklig konst utan snarare en anti-konst.
Det är anti-konst Svenska Akademien ägnar sig åt då de inte väljer in en så klar kandidat som Lars Gustafsson. Istället har man valt in...(nå, vi stoppar här!)
Vad vilja Svenska Akademien? Det är ju klart att det är något som akademin önskar åstadkomma med sina val, både att välja in och att stänga ute.
Det är som då Swedbank inte tar emot växelpengar ifrån handeln. De vill något med detta. De vill ha fler kortbetalningar i handeln, göra det svårare att använda sedlar och mynt. Denna hantering får andra aktörer ta hand om. Kanske Swedbank vill strama upp sin verksamhet, inte tjäna alla utan en mindre mängd än förut i tron att banken kan bli bättre på det viset. Agendan tycks klar. Gillar man den inte får man välja en annan aktör. Kanske en annan bank eller alternativ till bankerna.
Vilka alternativ finns det till Svenska Akademien? Vad är det för mandat de förfuskar?
Det är beklagligt att man inte kommit till den mognadsnivå där man gläds åt skillnader istället för att motarbeta dem.
"Det kommer sent. Det hade långt att gå.
Det har väl inget namn men kallas sorg.
En knuten näve är en bräcklig korg
av spröda fingerben, och att förstå"
Sedan fortsätter dikten formriktigt med tre strofer till. Jag ska inte diskutera innehållet, bara påtala att Lars Gustafsson inte bara skrivit sådana här formsköna dikter, med djup i, utan också fri vers där ofta filosofiska tankegångar eller plötsliga oväntade insikter blixtrar till. Få ord nyttjas för att måla upp ett brett panorama av föreställningar. Olika former används för dikten.
Lars Gustafsson är inte bara poet. Han är också romanförfattare och filosof. Han har disputerat på en avhandling i språkfilosofi. Flera romaner har uppmärksammats utomlands, älskats av människor som talar ett annat språk. Exempelvis "En biodlares död". Det finns tankegångar i romanerna. Det är en sida av hans författarskap jag ännu inte hunnit bekanta mig med mer ingående, men det jag läst är tillräckligt för att bilden av en författare som vet vad han gör ska framträda.
Utöver att vara poet, romanförfattare och filosof har Lars Gustafsson gjort sig känd som liberal debattör. Och det är väl här skon klämmer för Svenska Akademien. Hade det varit i Frankrike Lars Gustafsson verkat, med franska som språk, hade han självklart varit en medlem av Franska Akademien. Man hade uppskattat att han hade en åskådning och inte krävt att han ska tycka likadant som alla andra.
Den inställningen finns inte i Sverige. Här ska alla tycka likadant och sitta och hålla med varandra. En liten grupp vänsterintellektuella håller landet mentalt i ett fast grepp.De har medelklassbakgrund. De tycks livrädda för folk med andra åsikter. Dyker sådana ändå upp dröjer det inte förrän marxisterna sätter igång med övningar i hajlandets obskyra konst. Ja, det är ju ingen verklig konst utan snarare en anti-konst.
Det är anti-konst Svenska Akademien ägnar sig åt då de inte väljer in en så klar kandidat som Lars Gustafsson. Istället har man valt in...(nå, vi stoppar här!)
Vad vilja Svenska Akademien? Det är ju klart att det är något som akademin önskar åstadkomma med sina val, både att välja in och att stänga ute.
Det är som då Swedbank inte tar emot växelpengar ifrån handeln. De vill något med detta. De vill ha fler kortbetalningar i handeln, göra det svårare att använda sedlar och mynt. Denna hantering får andra aktörer ta hand om. Kanske Swedbank vill strama upp sin verksamhet, inte tjäna alla utan en mindre mängd än förut i tron att banken kan bli bättre på det viset. Agendan tycks klar. Gillar man den inte får man välja en annan aktör. Kanske en annan bank eller alternativ till bankerna.
Vilka alternativ finns det till Svenska Akademien? Vad är det för mandat de förfuskar?
Det är beklagligt att man inte kommit till den mognadsnivå där man gläds åt skillnader istället för att motarbeta dem.
onsdag 12 mars 2014
Moraliskt sönderfall?
Det skrivs och rapporteras om våldtäkter och överfall. Om ett allmänt moraliskt sönderfall. Det tycks som om den sociala ordningen ej längre fungerar. Frågan är hur länge till det ska kunna vara nattöppet om dessa tendenser håller i sig. Föräldrar har mist greppet om sina barn. Äktenskapen håller inte längre speciellt länge. Barnen åker in och ut ur fosterhemsplaceringar. Misshandel, våldtäkt, övergrepp, hån och förtryck blir en vardag, den hårda form som uppenbarat sig i vad vissa kallat "lössläppthetens kölvatten".
Äktenskapsåldern blir allt högre. Allt senare flyttar ungdomen hemifrån. Trångboddheten ökar till följd av bostadsbristen.
Det konstiga är inte att våld och olyckor äger rum. Det konstiga är att det inte blivit mer av den varan.
Hur länge ska ungdomar hållas i ett tillstånd som om de vore barn? Ska de hela livet förvägras att göra ett handtag? Och därtill beskyllas för att vara lata?
Att något här gått fel måste man tydligen vara politiker för att inte fatta!
Äktenskapsåldern blir allt högre. Allt senare flyttar ungdomen hemifrån. Trångboddheten ökar till följd av bostadsbristen.
Det konstiga är inte att våld och olyckor äger rum. Det konstiga är att det inte blivit mer av den varan.
Hur länge ska ungdomar hållas i ett tillstånd som om de vore barn? Ska de hela livet förvägras att göra ett handtag? Och därtill beskyllas för att vara lata?
Att något här gått fel måste man tydligen vara politiker för att inte fatta!
Kan Tobinskatten verkligen fungera?
Förslaget om att införa en Tobinskatt verkar lockande på många. Jag måste erkänna att jag då och då frestats av möjligheten att få in pengar till gagneliga ändamål medelst en beskattning på valutaväxling och finansiella transaktioner. Tanken att folk med pengar istället för att handla med värdepapper ges ekonomiska incitament att investera i den s k reala ekonomin är lockande.
Dock inställer sig en del frågor!
Om en skatt läggs på finansiella transaktioner och växling lägger man en kostnad på banker och andra inblandade aktörer. Sannolikheten att dessa kommer att övervältra denna kostnad på andra, till syvende og sidst allmänheten, är hög. Är inte själva tankegången bakom Riksbankens diskontohöjningar att bankerna ska följa efter, höja räntorna och därmed minska efterfrågan på bankernas krediter?
En skatt på finansiella transaktioner kommer att göra den finansiella transaktionen mindre lönsam. Vad blir då följden? Är inte den logiska följden en prissänkning? Det stegrade priset till följd av övervältringen, som drabbar konsumenterna, resulterar i ett lägre pris. Då kommer handeln att kunna öka igen. På ekonomiska: Inget annat har hänt än att man flyttat på utbud-efterfrågekurvan!
Hur blir det med Riksbankens oberoende om aktiviteter som har med valutan att göra ska kunna få ett ändrat pris till följd av en Tobinskatt som påläggs av andra?
Tankegången att Tobinskatten ska hålla tillbaka en valuta och på det viset minska flödet fram och tillbaka mellan olika valutaområden torde vara felaktig. Vad som händer då Tobinskatten införs är att det blir dyrare för aktörer att växla pengar. Valutaskillnaden blir mindre om vi ser det ifrån den starka valutans horisont. Den blir större om det är den svagare valutan som ska växla till den starkare.
Vad blir följden av detta? Följden lär inte bli annan än att den svagare valutan blir ännu svagare. Det rika landet kommer på det viset återfå sin valutaskillnad. Det blir åter möjligt att flytta ut medel för investeringar i andra valutaområden. Det ekonomiskt svagare landets valuta får vänta tills dessa investeringar gjort landet starkare innan det återfått valutaskillnaden som fanns innan Tobinskatten.
Tobinskatten lär vara improduktiv, rent av stridande mot sitt eget ändamål. Om den svagare valutan sjunker än mer så att det nu inte blir dyrare att agera över gränsen än innan Tobinskatten, ja då är Tobinskatten inte längre ett hinder för rika länder. Den lär blir det för fattiga länder. Deras import blir dyrare.
En skatt på värdepapper kan te sig som en inkomstkälla för staten. Men situationen är likadan här. Kommer skatten att ha en effekt kommer en justering att ske. Kommer man inte ha råd att handla lika mycket som förut lär priset sjunka. Då kan man handla mer igen.
Vi ser hur trubbigt skatteinstrumentet är då det gäller att styra aktörerna till den önskade aktiviteten!
Därtill finns det redan en skatt på vinster vid försäljning av aktier och andra värdepapper.
Det man önskar, att få kapital till den reala ekonomin, lär inte bli verklighet av att man lägger skatter på finansiella transaktioner och valutaväxling. Vill vi att bankernas roll ska minska önskar vi säkert att Drakarnas ska öka. "Drakar", små och stora, eller rättare sagt stora och större, är aktörer med riskvilligt kapital, aktörer som är beredda att satsa detta kapital i bolagsbildning tillsammans med personer som har goda idéer men ont om pengar. (Namnet "Drakar" är efter ett teveprogram.)
Sanningen är ju att bankerna inte är så negativa som vi menar. De öser inte kapital över marknaden, krediter som aktörerna sedan inte kan betala. Många har behov av kapital men nekas lån av bank. Deras projekt bedöms som osäkra då de inte har eget kapital.
Ska du få lån, alltså främmande kapital, behöver du ha ett eget kapital. Har du idéer som är bra men saknar pengar måste du bilda ett bolag tillsammans med någon som har kapital.
En liten justering av Riksbankens diskonto gör lånen i bank dyrare. En liten justering av bolagsskatten nedåt skulle kunna göra dem billigare. Genom att mängden Drakar då skulle kunna öka kommer kreditvärdigheten att öka. Många tekniska lösningar i det lilla, som tillsammans skulle kunna ha en ofantlig effekt, kan bli verklighet om mängden eget kapital kan öka. Då kommer det egna kapitalet att dra till sig en mindre mängd främmande kapital, dvs pengar som "skapas av bankerna ur tomma intet", som bankfienderna säger. Vi får av dessa källor, eget och främmande kapital och nya idéer, ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska tillväxten innebär fler beskattningsbara transaktioner, fler sysselsatta, färre arbetslösa.
Varför kan inte Attack och andra vira en palestinasjal runt halsen och gå ut och propagera för dessa idéer? Är de rädda för en bättre värld?
Dock inställer sig en del frågor!
Om en skatt läggs på finansiella transaktioner och växling lägger man en kostnad på banker och andra inblandade aktörer. Sannolikheten att dessa kommer att övervältra denna kostnad på andra, till syvende og sidst allmänheten, är hög. Är inte själva tankegången bakom Riksbankens diskontohöjningar att bankerna ska följa efter, höja räntorna och därmed minska efterfrågan på bankernas krediter?
En skatt på finansiella transaktioner kommer att göra den finansiella transaktionen mindre lönsam. Vad blir då följden? Är inte den logiska följden en prissänkning? Det stegrade priset till följd av övervältringen, som drabbar konsumenterna, resulterar i ett lägre pris. Då kommer handeln att kunna öka igen. På ekonomiska: Inget annat har hänt än att man flyttat på utbud-efterfrågekurvan!
Hur blir det med Riksbankens oberoende om aktiviteter som har med valutan att göra ska kunna få ett ändrat pris till följd av en Tobinskatt som påläggs av andra?
Tankegången att Tobinskatten ska hålla tillbaka en valuta och på det viset minska flödet fram och tillbaka mellan olika valutaområden torde vara felaktig. Vad som händer då Tobinskatten införs är att det blir dyrare för aktörer att växla pengar. Valutaskillnaden blir mindre om vi ser det ifrån den starka valutans horisont. Den blir större om det är den svagare valutan som ska växla till den starkare.
Vad blir följden av detta? Följden lär inte bli annan än att den svagare valutan blir ännu svagare. Det rika landet kommer på det viset återfå sin valutaskillnad. Det blir åter möjligt att flytta ut medel för investeringar i andra valutaområden. Det ekonomiskt svagare landets valuta får vänta tills dessa investeringar gjort landet starkare innan det återfått valutaskillnaden som fanns innan Tobinskatten.
Tobinskatten lär vara improduktiv, rent av stridande mot sitt eget ändamål. Om den svagare valutan sjunker än mer så att det nu inte blir dyrare att agera över gränsen än innan Tobinskatten, ja då är Tobinskatten inte längre ett hinder för rika länder. Den lär blir det för fattiga länder. Deras import blir dyrare.
En skatt på värdepapper kan te sig som en inkomstkälla för staten. Men situationen är likadan här. Kommer skatten att ha en effekt kommer en justering att ske. Kommer man inte ha råd att handla lika mycket som förut lär priset sjunka. Då kan man handla mer igen.
Vi ser hur trubbigt skatteinstrumentet är då det gäller att styra aktörerna till den önskade aktiviteten!
Därtill finns det redan en skatt på vinster vid försäljning av aktier och andra värdepapper.
Det man önskar, att få kapital till den reala ekonomin, lär inte bli verklighet av att man lägger skatter på finansiella transaktioner och valutaväxling. Vill vi att bankernas roll ska minska önskar vi säkert att Drakarnas ska öka. "Drakar", små och stora, eller rättare sagt stora och större, är aktörer med riskvilligt kapital, aktörer som är beredda att satsa detta kapital i bolagsbildning tillsammans med personer som har goda idéer men ont om pengar. (Namnet "Drakar" är efter ett teveprogram.)
Sanningen är ju att bankerna inte är så negativa som vi menar. De öser inte kapital över marknaden, krediter som aktörerna sedan inte kan betala. Många har behov av kapital men nekas lån av bank. Deras projekt bedöms som osäkra då de inte har eget kapital.
Ska du få lån, alltså främmande kapital, behöver du ha ett eget kapital. Har du idéer som är bra men saknar pengar måste du bilda ett bolag tillsammans med någon som har kapital.
En liten justering av Riksbankens diskonto gör lånen i bank dyrare. En liten justering av bolagsskatten nedåt skulle kunna göra dem billigare. Genom att mängden Drakar då skulle kunna öka kommer kreditvärdigheten att öka. Många tekniska lösningar i det lilla, som tillsammans skulle kunna ha en ofantlig effekt, kan bli verklighet om mängden eget kapital kan öka. Då kommer det egna kapitalet att dra till sig en mindre mängd främmande kapital, dvs pengar som "skapas av bankerna ur tomma intet", som bankfienderna säger. Vi får av dessa källor, eget och främmande kapital och nya idéer, ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska tillväxten innebär fler beskattningsbara transaktioner, fler sysselsatta, färre arbetslösa.
Varför kan inte Attack och andra vira en palestinasjal runt halsen och gå ut och propagera för dessa idéer? Är de rädda för en bättre värld?
Verklig frihet
En gång fanns det mörka människor som bodde i Göteborgs skärgård och som nyttjade ett sinnrikt system för att kunna begränsa möjligheten av oväntade besök. De bodde i delar av vad som idag är Sverige och skulle kunnat kallas för svenskar om de inte antingen gav sig av frivilligt eller drevs i väg av de utlänningar i området som med tiden kommit att kallas svenskar. Dessa germanska stammar har väl kommit ifrån Asien.
Norden var en transitplats för många av dessa stammar. I omgångar har de lämnat Norden för att bli angler och saxare m fl på kontinenten. Dessa drog sig senare västerut, över till det som numera kallas "de brittiska öarna". Vikingarna eller nordmännen var de kvarstannande stammarnas urartade handelsresor: erövring och kolonisation.
Ingen torde kunna förneka släktskapet mellan kontinentens germaner och Nordens. På kontinenten har andra folk också funnits som germanerna länkats samman med för att bilda de olika folken. Dessa är inte hermetiskt slutna enheter.
Rädslan för Europa tycks därför vara en rädsla för sina egna släktingar. Tyskar, holländare, engelsmän m fl grupper är besläktade med svenskar och danskar.
Det finns alltså ingen anledning för svenskar att frukta en utveckling sådan att Europa konsolideras. Friheten kan öka om så sker. Kommer unionen en gång att bli en federation är en sak säker: Vi som lever nu är mull och aska för längesen.
Den historiska utvecklingen kan inte påskyndas utan allvarliga konsekvenser. Den torde heller inte kunna stoppas utan att det också får allvarliga konsekvenser. Den som tror att förändringen sker snabbt är naiv.
Sverige konsoliderades, blev ett land, under en utdragen tidsperiod. De olika landsändarna har sedan harmoniserats med varandra. De språkliga och kulturella skillnaderna har blivit mindre. Det betyder inte att kulturella vanor upphört. Det kan likasågärna vara att de tagits över av andra grupper. Man har tagit det som varit bra och bildat något nytt av detta, något svenskt.
Det halländska, värmländska, västerbottniska, skånska m fl kulturyttringarna går på många sätt än att hållas isär. Det finns ett värde i att dessa skillnader lever vidare. Men värdet består inte i att behålla dem för deras egen skull utan i att behålla dem för människornas. Så att dessa kan känna levande delar av sin historia.
En integrering med Europa skulle kulturellt sett inte ske över en natt. Språken är så skilda att även om det politiska och ekonomiska samarbetet blev stort skulle språken vara kvar som skilda kommunikationsmedel. Jag tror att engelskan blir ett språk som många kommer att använda vid sidan av modersmålet, men att tro att modesmålet upphör är att ha en övertro på integrationens effekter.
EU har redan idag betytt mycket för att inflationen ska vara låg. Lidl och Netto är två utländska aktörer som håller nere priserna. Det gör också aktörer som invandrare skapat. De har därtill utökat utbudet av grönsaker och frukt.
Kan den horisontella integrationen innebära att vi inte bara får lägre priser utan också starkare företag och att de som idag dominerar ägandet i Sverige får en sund konkurrens tror jag att vi kan känna framtiden an med tillförsikt. Frihetens fåglar kan få flyga också i morgon. Det blir svårare för en liten grupp vänsterintellektuella att dominera medievärlden och kulturvärlden. De många försök att lyckas som idag gjorts för att tysta ihjäl folk, att därmed kränka deras skapande och deras människovärde, blir inte lika framgångsrika i ett fritt samhälle, speciellt inte ett sådant samhälle som lägger tryggheten inte i anställningen utan i medborgarskapet eller i det att man är en individ och har rättigheter som tillfaller en sådan.
Författaren och poeten Lars Gustafsson är väl det exempel som en framtida historieskrivning, om den inte styrs av vänstern, kommer att betrakta som utsatt för ett kränkande rättsövergrepp. Både det förhållandet att han inte sitter i Svenska Akademien och att Tomas Tranströmer fick nobelpris i litteratur, medan Gustafsson kallades till tevesofforna för att kommentera det hela, vittnar om ett osmakligt maktmissbruk av en akademi vars ledamöter borde ta sitt ansvar och avgå med omedelbar verkan.
Norden var en transitplats för många av dessa stammar. I omgångar har de lämnat Norden för att bli angler och saxare m fl på kontinenten. Dessa drog sig senare västerut, över till det som numera kallas "de brittiska öarna". Vikingarna eller nordmännen var de kvarstannande stammarnas urartade handelsresor: erövring och kolonisation.
Ingen torde kunna förneka släktskapet mellan kontinentens germaner och Nordens. På kontinenten har andra folk också funnits som germanerna länkats samman med för att bilda de olika folken. Dessa är inte hermetiskt slutna enheter.
Rädslan för Europa tycks därför vara en rädsla för sina egna släktingar. Tyskar, holländare, engelsmän m fl grupper är besläktade med svenskar och danskar.
Det finns alltså ingen anledning för svenskar att frukta en utveckling sådan att Europa konsolideras. Friheten kan öka om så sker. Kommer unionen en gång att bli en federation är en sak säker: Vi som lever nu är mull och aska för längesen.
Den historiska utvecklingen kan inte påskyndas utan allvarliga konsekvenser. Den torde heller inte kunna stoppas utan att det också får allvarliga konsekvenser. Den som tror att förändringen sker snabbt är naiv.
Sverige konsoliderades, blev ett land, under en utdragen tidsperiod. De olika landsändarna har sedan harmoniserats med varandra. De språkliga och kulturella skillnaderna har blivit mindre. Det betyder inte att kulturella vanor upphört. Det kan likasågärna vara att de tagits över av andra grupper. Man har tagit det som varit bra och bildat något nytt av detta, något svenskt.
Det halländska, värmländska, västerbottniska, skånska m fl kulturyttringarna går på många sätt än att hållas isär. Det finns ett värde i att dessa skillnader lever vidare. Men värdet består inte i att behålla dem för deras egen skull utan i att behålla dem för människornas. Så att dessa kan känna levande delar av sin historia.
En integrering med Europa skulle kulturellt sett inte ske över en natt. Språken är så skilda att även om det politiska och ekonomiska samarbetet blev stort skulle språken vara kvar som skilda kommunikationsmedel. Jag tror att engelskan blir ett språk som många kommer att använda vid sidan av modersmålet, men att tro att modesmålet upphör är att ha en övertro på integrationens effekter.
EU har redan idag betytt mycket för att inflationen ska vara låg. Lidl och Netto är två utländska aktörer som håller nere priserna. Det gör också aktörer som invandrare skapat. De har därtill utökat utbudet av grönsaker och frukt.
Kan den horisontella integrationen innebära att vi inte bara får lägre priser utan också starkare företag och att de som idag dominerar ägandet i Sverige får en sund konkurrens tror jag att vi kan känna framtiden an med tillförsikt. Frihetens fåglar kan få flyga också i morgon. Det blir svårare för en liten grupp vänsterintellektuella att dominera medievärlden och kulturvärlden. De många försök att lyckas som idag gjorts för att tysta ihjäl folk, att därmed kränka deras skapande och deras människovärde, blir inte lika framgångsrika i ett fritt samhälle, speciellt inte ett sådant samhälle som lägger tryggheten inte i anställningen utan i medborgarskapet eller i det att man är en individ och har rättigheter som tillfaller en sådan.
Författaren och poeten Lars Gustafsson är väl det exempel som en framtida historieskrivning, om den inte styrs av vänstern, kommer att betrakta som utsatt för ett kränkande rättsövergrepp. Både det förhållandet att han inte sitter i Svenska Akademien och att Tomas Tranströmer fick nobelpris i litteratur, medan Gustafsson kallades till tevesofforna för att kommentera det hela, vittnar om ett osmakligt maktmissbruk av en akademi vars ledamöter borde ta sitt ansvar och avgå med omedelbar verkan.
Stulen frihet
Det är inte säkert vi har ett fritt samhälle bara för att det finns fri konkurrens. Om konkurrensen exempelvis inom medieområdet är begränsad kan friheten tas ifrån oss av en liten grupp som härskar över många. Friheten blir ett sken för galleriet. Den tycks kapad av en liten grupp vänsterintellektuella.
De håller koll på oss som är för verklig frihet. Under värdiga former naturligtvis. Metodiskt härskar de över oss. Försöker få våra tankar att glida bort mot osunda banor. Medelst sexualisering och övervakning. Medelst lögner och förtal.
Jag vet inte hur många gånger jag tryckt bort naket på Facebook. Men annonserna kommer envist tillbaka.Våra tankar ska ledas bort ifrån saken. Vår vilja att leva i ett fritt samhälle förslavas på ett maner man säkert lärt sig ifrån Stasi och KGB.
Så fort det bildas grupper som vill att fattiga länder ska få skuldavskrivning eller åtminstone skuldnedsättning eller att inte kärnkraften ska få dumpa marknaden med billig el som är farlig och som blir dyr då de verkliga kostnaderna hinner i fatt den, ja så fort sådana grupper bildas för att agera demokratiskt kapas de av en liten grupp vänsterfolk.
Samma ansikten dyker upp på mötena som ledare. Du hinner inte välja någon förrän de redan sitter där och leder det hela med en agenda som säkert bara de själva känner till. Diskuterar de med marknadsvänliga människor som är mörka eller har utländska rötter dröjer det inte länge förrän de "solidariska" och "rättvisetänkande" vänstermänniskorna kräks av främlingsfientlighet och utlänningehat.
De hatar bankerna och de hatar EU. De är som sverigedemokraterna med den enda skillnaden att SD inte vill ha en grupp utlänningar i landet medan vänsterfolket vill ha dem som en kader städare och lågavlönade slavar som "ska veta sin plats".
Vet de inte detta startas hajlandet.
Friheten tas ifrån oss, en god kaka som angrips av både höger och vänster, och alla låter det ske.
De håller koll på oss som är för verklig frihet. Under värdiga former naturligtvis. Metodiskt härskar de över oss. Försöker få våra tankar att glida bort mot osunda banor. Medelst sexualisering och övervakning. Medelst lögner och förtal.
Jag vet inte hur många gånger jag tryckt bort naket på Facebook. Men annonserna kommer envist tillbaka.Våra tankar ska ledas bort ifrån saken. Vår vilja att leva i ett fritt samhälle förslavas på ett maner man säkert lärt sig ifrån Stasi och KGB.
Så fort det bildas grupper som vill att fattiga länder ska få skuldavskrivning eller åtminstone skuldnedsättning eller att inte kärnkraften ska få dumpa marknaden med billig el som är farlig och som blir dyr då de verkliga kostnaderna hinner i fatt den, ja så fort sådana grupper bildas för att agera demokratiskt kapas de av en liten grupp vänsterfolk.
Samma ansikten dyker upp på mötena som ledare. Du hinner inte välja någon förrän de redan sitter där och leder det hela med en agenda som säkert bara de själva känner till. Diskuterar de med marknadsvänliga människor som är mörka eller har utländska rötter dröjer det inte länge förrän de "solidariska" och "rättvisetänkande" vänstermänniskorna kräks av främlingsfientlighet och utlänningehat.
De hatar bankerna och de hatar EU. De är som sverigedemokraterna med den enda skillnaden att SD inte vill ha en grupp utlänningar i landet medan vänsterfolket vill ha dem som en kader städare och lågavlönade slavar som "ska veta sin plats".
Vet de inte detta startas hajlandet.
Friheten tas ifrån oss, en god kaka som angrips av både höger och vänster, och alla låter det ske.
tisdag 11 mars 2014
Demokrati och egenintresse
Det har sagts på internet av bankfiender att egenintresset inte får kontrollera bankerna i en demokrati. Man gör gällande att det finns ett motsatsförhållande mellan demokrati och egenintresse.
Denna uppfattning är enligt min mening felaktig.
Hur ska vi kunna testa detta omdöme?
Jo, genom att fråga oss huruvida altruismen är demokratisk. Är det demokratiskt att vara altruistisk? Det är moraliskt gott att vara altruistisk. Det är fint att vara det. Människor som utför altruistiska handlingar är värda vårt beröm, vår uppskattning. Men påståendet att altruismen är demokratisk är ett utslag av att blanda samman saker och ting. Du kan vara altruistisk i en diktatur. Vårt behov av omtanke ifrån andra lär vara något som är förbundet med hur pass stora våra behov är. Visst har väl demokratier lyckats minska behoven av hjälp ifrån andra. Men det är inte för att människor varit altruistiska, snarare för att samhällena utöver att vara demokratier också varit marknadsekonomier.
Det är moraliskt gott med ett visst mått av egenintresse. Tänker man på sig själv behöver inte andra tänka på en. Om alla tänker på sig själva minskar gruppen som behöver stöd av andra. Det finns ingen motsättning mellan att bejaka egenintresse och att utföra altruistiska handlingar. Marknaden innebär att du tillgodoser andras behov genom att tillgodose dina egna.
Det är därför marknadsekonomier blivit de mest lyckade samhällena, samhällen med minst av fattigdom. De har låtit ömsesidigheten råda. Marknadens mekanismer har bejakats men man har garderat sig emot att den starke ska utnyttja den svage. Vi har fått rättsligt stöd åt arbetstagare, konsumenter, hyresgäster, arrendatorer m fl grupper.
Just förhållandet att en kreditgivare arbetar på en konkurrensutsatt marknad innebär att han inte ensam kan bestämma priset. Att han har att tillogodse sitt egenintresse innebär att ekonomiska medel handhaves på ett ansvarsfullt sätt. De kan inte bli föremål för slöseri eller improduktivt nyttjande som då det är en statlig instans som handhar medlen. Vi ska ju komma ihåg att en statlig bank eller en statlig fondstyrelse består av människor. Men då dessa människor handhar andras pengar, inte sina egna, kan de göra felsatsningar som står hela samhället dyrt.
Löntagarfonderna är ett varnande exempel på vad statliga banker kan innebära. Löntagarfonderna skulle få pengar, var det tänkt, av privata företag som gick bra. Löntagarfondens styrelse skulle sedan stödja företagande den ansåg det behjärtansvärt att stödja. Istället för en privat kreditgivare eller investerare skulle nu en löntagarfond med tvångsinförskaffade medel göra investeringen. Framstår inte detta för alla som klantigt, ja, ondskefullt? Vem tror idag att detta skulle leda till något annat än katastrof?
Jag föredrar privata banker som tänker på sitt egenintresse! Tänker de på sitt egenintresse måste de också tänka på allmänheten! På dig och mig!
Denna uppfattning är enligt min mening felaktig.
Hur ska vi kunna testa detta omdöme?
Jo, genom att fråga oss huruvida altruismen är demokratisk. Är det demokratiskt att vara altruistisk? Det är moraliskt gott att vara altruistisk. Det är fint att vara det. Människor som utför altruistiska handlingar är värda vårt beröm, vår uppskattning. Men påståendet att altruismen är demokratisk är ett utslag av att blanda samman saker och ting. Du kan vara altruistisk i en diktatur. Vårt behov av omtanke ifrån andra lär vara något som är förbundet med hur pass stora våra behov är. Visst har väl demokratier lyckats minska behoven av hjälp ifrån andra. Men det är inte för att människor varit altruistiska, snarare för att samhällena utöver att vara demokratier också varit marknadsekonomier.
Det är moraliskt gott med ett visst mått av egenintresse. Tänker man på sig själv behöver inte andra tänka på en. Om alla tänker på sig själva minskar gruppen som behöver stöd av andra. Det finns ingen motsättning mellan att bejaka egenintresse och att utföra altruistiska handlingar. Marknaden innebär att du tillgodoser andras behov genom att tillgodose dina egna.
Det är därför marknadsekonomier blivit de mest lyckade samhällena, samhällen med minst av fattigdom. De har låtit ömsesidigheten råda. Marknadens mekanismer har bejakats men man har garderat sig emot att den starke ska utnyttja den svage. Vi har fått rättsligt stöd åt arbetstagare, konsumenter, hyresgäster, arrendatorer m fl grupper.
Just förhållandet att en kreditgivare arbetar på en konkurrensutsatt marknad innebär att han inte ensam kan bestämma priset. Att han har att tillogodse sitt egenintresse innebär att ekonomiska medel handhaves på ett ansvarsfullt sätt. De kan inte bli föremål för slöseri eller improduktivt nyttjande som då det är en statlig instans som handhar medlen. Vi ska ju komma ihåg att en statlig bank eller en statlig fondstyrelse består av människor. Men då dessa människor handhar andras pengar, inte sina egna, kan de göra felsatsningar som står hela samhället dyrt.
Löntagarfonderna är ett varnande exempel på vad statliga banker kan innebära. Löntagarfonderna skulle få pengar, var det tänkt, av privata företag som gick bra. Löntagarfondens styrelse skulle sedan stödja företagande den ansåg det behjärtansvärt att stödja. Istället för en privat kreditgivare eller investerare skulle nu en löntagarfond med tvångsinförskaffade medel göra investeringen. Framstår inte detta för alla som klantigt, ja, ondskefullt? Vem tror idag att detta skulle leda till något annat än katastrof?
Jag föredrar privata banker som tänker på sitt egenintresse! Tänker de på sitt egenintresse måste de också tänka på allmänheten! På dig och mig!
Marknadsekonomi versus "förvaltningsekonomi"
Den som förespråkar en ordning med fria val behöver därför inte mena att allt ska vara föremål för fri prissättning. Torget är en bild för marknaden som ofta användes för att illustrera samband mellan utbud och efterfrågan. På torget säljer man bl a gurkor och förhållandet mellan antalet sålda gurkor och antalet efterfrågade gurkor bestämmer priset.
På en marknad, som under ett evenemang kallat "marknadsdagar", träffas säljare och köpare under en eller ett par dagar för att sedan skiljas åt. Det fanns marknader i Antwerpen och Brygge m fl platser. Marknadens ekonomi gav marknadsekonomin dess namn.
På en marknad kunde allt möjligt säljas. Kläder, boskap, hantverksprodukter, importvaror som kryddor och siden. Men knappast sjukvårdstjänster.
Vi kan alltså göra en åtskillnad mellan sådant vi anser kunna vara föremål för fri prissättning och sådant vi inte vill ska prissättas på ett sådant sätt. Det vi vill undanta fri prissättning är ofta sådant som vi menar alla bör få del av. Dit hör sjukvård och undervisning.
När vi idag i viss utsträckning har en marknad för utbildningstjänster är det dock ingen fri prissättning. Skolpengen finns för att alla ska ha en rätt att välja vilken skola man ska gå i. Alternativ skapas till den offentliga skolan. Bara för att en skola är offentlig måste den inte vara bäst. Man kan ha olika uppfattning om saker och ting. Det är inte mer än rätt att eleverna och deras föräldrar ges en vidare rätt att välja än den som kan förmedlas av den offentliga sektorn.
Nobelpristagaren och ekonomen James Buchanan har påståtts vara nyliberal. Men han lämnade aldrig det statliga Chicagouniversitet vid vilket han var anställd. Fria val möjliggör alternativ som är statliga.
Privat vård utan obligatorisk allmän försäkring tenderar att bli dyr. Det är kvalificerade tjänster som säljes. Insatserna som görs är dyra. Ska detta vara föremål för prissättning på samma sätt som gurkor eller sportbilar kan följderna bli allt annat än önskade. Priset skulle kunna bli mycket högt för tekniskt avancerade åtgärder, med följd att bara rika kan betala dem. Och då de har pengar och priset är fritt kommer vårdgivaren att lägga på lite extra, eftersom det råder osäkerhet rörande framtiden. Kommer fler att vilja köpa dessa tjänster?
För de fattiga lär en helt fri prissättning innebära att de kanske får vård. Men hur god kommer lågprisalternativet inom vården att vara?
Privata alternativ är bra som alternativ. Men vård och skola är områden där den fria prissättningens mekanismer inte kan vara allenarådande. Det fordras en balans sådan att alla kan ges vård och utbildning.
Det är en annan sak att prissättningen av sådant som sjukhus och skolor nyttjar kan ske enligt den fria prissättningens principer. Sålunda säljes gasbindor, rengöringsvätskor, skalpeller, tråd m m på ett sätt som bestäms av utbud och efterfrågan. Detta är till gagn för sjukhusen! Sjukhusadministrationen kan ju köpa in i så stora partier att man får de fördelar storköpen innebär: ett lägre styckpris.
Nationalekonomer menar att även ekonomin i USA är en blandekonomi ("mixed economy"). Det är inte fråga om ren marknadsekonomi. Det finns inslag av vad som kan kallas "förvaltningsekonomi". Som då man ifrån politiskt håll bestämmer om en prisbildning som innebär att ett pris ligger fast och inte blir föremål för de fluktuationer som blir följden då utbud och efterfrågan direkt bestämmer priset.
Den vård och den undervisning som ges vid torget är väl av det slag man inte betalar för. Det är en lärdom av det djupare slaget, en sådan en sufi kan ta åt sig.
På en marknad, som under ett evenemang kallat "marknadsdagar", träffas säljare och köpare under en eller ett par dagar för att sedan skiljas åt. Det fanns marknader i Antwerpen och Brygge m fl platser. Marknadens ekonomi gav marknadsekonomin dess namn.
På en marknad kunde allt möjligt säljas. Kläder, boskap, hantverksprodukter, importvaror som kryddor och siden. Men knappast sjukvårdstjänster.
Vi kan alltså göra en åtskillnad mellan sådant vi anser kunna vara föremål för fri prissättning och sådant vi inte vill ska prissättas på ett sådant sätt. Det vi vill undanta fri prissättning är ofta sådant som vi menar alla bör få del av. Dit hör sjukvård och undervisning.
När vi idag i viss utsträckning har en marknad för utbildningstjänster är det dock ingen fri prissättning. Skolpengen finns för att alla ska ha en rätt att välja vilken skola man ska gå i. Alternativ skapas till den offentliga skolan. Bara för att en skola är offentlig måste den inte vara bäst. Man kan ha olika uppfattning om saker och ting. Det är inte mer än rätt att eleverna och deras föräldrar ges en vidare rätt att välja än den som kan förmedlas av den offentliga sektorn.
Nobelpristagaren och ekonomen James Buchanan har påståtts vara nyliberal. Men han lämnade aldrig det statliga Chicagouniversitet vid vilket han var anställd. Fria val möjliggör alternativ som är statliga.
Privat vård utan obligatorisk allmän försäkring tenderar att bli dyr. Det är kvalificerade tjänster som säljes. Insatserna som görs är dyra. Ska detta vara föremål för prissättning på samma sätt som gurkor eller sportbilar kan följderna bli allt annat än önskade. Priset skulle kunna bli mycket högt för tekniskt avancerade åtgärder, med följd att bara rika kan betala dem. Och då de har pengar och priset är fritt kommer vårdgivaren att lägga på lite extra, eftersom det råder osäkerhet rörande framtiden. Kommer fler att vilja köpa dessa tjänster?
För de fattiga lär en helt fri prissättning innebära att de kanske får vård. Men hur god kommer lågprisalternativet inom vården att vara?
Privata alternativ är bra som alternativ. Men vård och skola är områden där den fria prissättningens mekanismer inte kan vara allenarådande. Det fordras en balans sådan att alla kan ges vård och utbildning.
Det är en annan sak att prissättningen av sådant som sjukhus och skolor nyttjar kan ske enligt den fria prissättningens principer. Sålunda säljes gasbindor, rengöringsvätskor, skalpeller, tråd m m på ett sätt som bestäms av utbud och efterfrågan. Detta är till gagn för sjukhusen! Sjukhusadministrationen kan ju köpa in i så stora partier att man får de fördelar storköpen innebär: ett lägre styckpris.
Nationalekonomer menar att även ekonomin i USA är en blandekonomi ("mixed economy"). Det är inte fråga om ren marknadsekonomi. Det finns inslag av vad som kan kallas "förvaltningsekonomi". Som då man ifrån politiskt håll bestämmer om en prisbildning som innebär att ett pris ligger fast och inte blir föremål för de fluktuationer som blir följden då utbud och efterfrågan direkt bestämmer priset.
Den vård och den undervisning som ges vid torget är väl av det slag man inte betalar för. Det är en lärdom av det djupare slaget, en sådan en sufi kan ta åt sig.
Om "positiva" pengar versus "negativa"
På nätet kan man läsa att vissa försöker skapa en distinktion mellan "positiva pengar" å ena sidan och "negativa pengar" å den andra. Pengar är positiva, menar man, om de skapas utan skuld, negativa om de kommer till medelst en skuld, vilket man menar vara fallet idag då en bank lånar ut pengar.
Den som tror att man kan skapa pengar, tillgångar, utan en motsvarande skuld är allt ute på hal is. Inte nog med att man vill ha en medborgarlön som ska betalas ut åt alla, åtminstone myndiga, en gång i månaden. Denna medborgarlön, eller basinkomst, ska bestå av "positiva pengar". De ska alltså inte komma till som en kredit.
Min tankegång att en basinkomst skulle kunna komma till medelst en skapad kredit, dvs att vi får pengar som betalas ut av Basbanken, för att sedan betalas tillbaka till Basbanken, är alltså en tankegång som ratas. Utbetalningen innebär ju att en skuld skapas. Skulden är Basbankens fodran på inbetalning till banken. Inbetalningen skapar balans i förhållande till utbetalningen. Utan inbetalningen till Basbanken skulle inflationen fräta sönder samhällsekonomin. Pengar skulle inte längre vara värda något. Det om något kan kallas "negativa pengar".
Bankfienderna vill inte ha höga skulder eller höga räntor. Nej, ingen vill väl ha skulder utan istället väldiga rikedomar. Men det som skapar ett behov av lån är inte bankernas girighet. De vill gå med vinst, kunna betala sina skulder, ge lön åt anställda, utdelning till ägare, så att folk kan betala sina räkningar, få mat på bordet. Helt enkelt leva vidare.
Problemet är att inflation uppstår inom vissa sektorer av ekonomin. Jag tänker inte så mycket på att en stark realekonomi och höga förväntningar på framtiden driver upp priserna på värdepapper utan på att bostadsbristen driver upp bostadspriserna. Det är dessa som skapar behov av lån. Ju mindre utbudet av bostäder är desto större kommer lånebehovet att vara.
Att se till att byggandets egenkapitalförsörjning förbättras och att dess allmänna verksamhetskostnader kan hållas nere, att se till att bygga billigt och snabbt, men ändå säkert, vore något som borde ges högsta prioritet. Då det ändå tar sin tid att bygga kommer det större utbudet att mjukt dämpa prishöjningarna på bostäder och sedan kanske differentiera dem så att det finns ett större utbud av billiga bostäder än idag. Detta kommer att skapa ett minskat behov av att låna.
Det är på det sättet som man minskar risken för folk att "hamna i bankernas nät". Det bara förvärrar saker och ting om man istället ger sig på bankerna, i den felaktiga tron att man kan få pengar ur ingenting som inte behöver betalas tillbaka till sin källa.
Bristen på ekonomiska insikter kan bli lika förödande som om icke tekniskt kunniga människor pockar på att få lösa problem med rymdfarkosters drift.
Den som tror att man kan skapa pengar, tillgångar, utan en motsvarande skuld är allt ute på hal is. Inte nog med att man vill ha en medborgarlön som ska betalas ut åt alla, åtminstone myndiga, en gång i månaden. Denna medborgarlön, eller basinkomst, ska bestå av "positiva pengar". De ska alltså inte komma till som en kredit.
Min tankegång att en basinkomst skulle kunna komma till medelst en skapad kredit, dvs att vi får pengar som betalas ut av Basbanken, för att sedan betalas tillbaka till Basbanken, är alltså en tankegång som ratas. Utbetalningen innebär ju att en skuld skapas. Skulden är Basbankens fodran på inbetalning till banken. Inbetalningen skapar balans i förhållande till utbetalningen. Utan inbetalningen till Basbanken skulle inflationen fräta sönder samhällsekonomin. Pengar skulle inte längre vara värda något. Det om något kan kallas "negativa pengar".
Bankfienderna vill inte ha höga skulder eller höga räntor. Nej, ingen vill väl ha skulder utan istället väldiga rikedomar. Men det som skapar ett behov av lån är inte bankernas girighet. De vill gå med vinst, kunna betala sina skulder, ge lön åt anställda, utdelning till ägare, så att folk kan betala sina räkningar, få mat på bordet. Helt enkelt leva vidare.
Problemet är att inflation uppstår inom vissa sektorer av ekonomin. Jag tänker inte så mycket på att en stark realekonomi och höga förväntningar på framtiden driver upp priserna på värdepapper utan på att bostadsbristen driver upp bostadspriserna. Det är dessa som skapar behov av lån. Ju mindre utbudet av bostäder är desto större kommer lånebehovet att vara.
Att se till att byggandets egenkapitalförsörjning förbättras och att dess allmänna verksamhetskostnader kan hållas nere, att se till att bygga billigt och snabbt, men ändå säkert, vore något som borde ges högsta prioritet. Då det ändå tar sin tid att bygga kommer det större utbudet att mjukt dämpa prishöjningarna på bostäder och sedan kanske differentiera dem så att det finns ett större utbud av billiga bostäder än idag. Detta kommer att skapa ett minskat behov av att låna.
Det är på det sättet som man minskar risken för folk att "hamna i bankernas nät". Det bara förvärrar saker och ting om man istället ger sig på bankerna, i den felaktiga tron att man kan få pengar ur ingenting som inte behöver betalas tillbaka till sin källa.
Bristen på ekonomiska insikter kan bli lika förödande som om icke tekniskt kunniga människor pockar på att få lösa problem med rymdfarkosters drift.
måndag 10 mars 2014
Den fattiges frihet
Jag äger inte mycket. Några böcker, en laptop, några stolar, två bord, några tavlor. Det är allt.
Det är blott indirekt nytta jag har av att försvara bankerna och marknaden emot dess fiender. Får dessa bank- och marknadsfiender sin vilja igenom blir skadorna på samhällsbygget betydande. Som samhällsmedborgare känner man ett visst ansvar.
Men är det bara okunskap eller en snedvriden god vilja som ligger bakom att folk attackerar bankerna och företagen? Det kan ligga annat bakom. Pengar. Att likt de medelklassfolk som behärskar bokförlagen sprida en röd fernissa över sig så att den egna förmögenheten inte syns. Hettar det till får argumentsationen inte bara en marknadsfientlig inriktning. Den blir direkt antisemitisk. Allt detta för att vara, som man tror, en bred massa till lags. Det är tydligen angeläget för vissa med pengar att sjunga högt och dansa vackert för de som samlas för att kritisera skapandet av pengar. Kanske en och annan som just har pengar tycker att det börjar bli besvärande, att det är bättre att inte bara stämma in i klagokörens toner utan att sjunga högst av alla.
Trots att judarna väl inte längre finns kvar inom judendomen och de judiska familjerna försvenskats skuldbeläggs människor som är mörka. Nidbilder som skulle föreställa en mr Goldman visade en person med mörkt skägg, stor näsa och stora utstående ögon. Den verkliga bilden var en annan. Den föreställer en ljushårig person (ser mer ut att vara brittisk än orientalisk; liknar en britt, liknar inte alls någon från Orienten). Så är det på område efter område. De mörka finns inte kvar. De har ersatts. Nu finns där andra. Sådana som liknar värdfolket och som gör så för att de blandats upp med dem. Men de antisemtiska föreställningarna finns kvar. Och det är inte nidbilder av folk som liknar värdfolket som tas fram för att styra folkhavet.
Är det så en demokrati ska skötas? Att de som talar mest om ekonomi är de som begriper minst? Att man tar fram argumentum ad hominem istället för att hålla sig till sak?
Det må vara hänt att judarna ägt banker, ägnat sig åt kreditverksamhet. Frågan bör vara om detta varit bra. Vilka som gagnats av av få främmande kapital.
Någon på en bankkritisk sida menade att Rotschild styrde alla centralbanker utom de i Nordkorea och Afghanistan. Ja, där har ni två exempel på den katastrof som väntar om kapitalets fiender får lov att sätta samhället i brand! Då kommer det snart inte finnas något välstånd längre. Då skapas inte nya pengar medelst krediter. Då investerar inte storbolagen i Sverige. De tar bort sitt kapital härifrån. Då höjs bolagsskatten. Ännu fler bolag försvinner. Arbetslösheten blir större och större. Hatet sprids. Demonstrationer hålles. Motdemonstrationer också. Förtvivlan skriks ut på gator och torg. Våldets kräfta tuggar sig allt djupare in i samhällsköttet. Krig står för dörren...
Det kan snart vara för sent om folk inte tar varning och undviker de som hetsar mot det kapital vi är beroende av för så mycket. De som inte bara tycker att nyliberalismen är fel utan också socialdemokrater och miljöpartister.
På en fri marknad (men obs: allt är inte tillåtet!) med konkurrens och som har goda villkor för det egna kapitalet kommer det bli möjligt för etniska svenskar, invandrare med danskt eller norskt påbrå, eller tyskt eller iranskt eller arabiskt m m att sätta igång med en kreditverksamhet. Det är hur aktörerna svarar på utbud och efterfrågan som avgör vilka som lyckas bra och vilka som lyckas mindre bra. Olika alternativ bör finnas. Också alternativ som lanserar sig som räntefria.
Den som agerar med framgång på marknaden agerar inte bara för sin egen fördel. De tjänar också andra. De går också andras ärenden. Det är inte bara judar som äger banker. Det är inte bara judar som får lån av bank.
Ska det demokratiska samhället få malas sönder av okunskap och illvilja istället för att de kreativa krafterna får kanaliseras i gynnsamma banor, gagneliga för alla?
Det är blott indirekt nytta jag har av att försvara bankerna och marknaden emot dess fiender. Får dessa bank- och marknadsfiender sin vilja igenom blir skadorna på samhällsbygget betydande. Som samhällsmedborgare känner man ett visst ansvar.
Men är det bara okunskap eller en snedvriden god vilja som ligger bakom att folk attackerar bankerna och företagen? Det kan ligga annat bakom. Pengar. Att likt de medelklassfolk som behärskar bokförlagen sprida en röd fernissa över sig så att den egna förmögenheten inte syns. Hettar det till får argumentsationen inte bara en marknadsfientlig inriktning. Den blir direkt antisemitisk. Allt detta för att vara, som man tror, en bred massa till lags. Det är tydligen angeläget för vissa med pengar att sjunga högt och dansa vackert för de som samlas för att kritisera skapandet av pengar. Kanske en och annan som just har pengar tycker att det börjar bli besvärande, att det är bättre att inte bara stämma in i klagokörens toner utan att sjunga högst av alla.
Trots att judarna väl inte längre finns kvar inom judendomen och de judiska familjerna försvenskats skuldbeläggs människor som är mörka. Nidbilder som skulle föreställa en mr Goldman visade en person med mörkt skägg, stor näsa och stora utstående ögon. Den verkliga bilden var en annan. Den föreställer en ljushårig person (ser mer ut att vara brittisk än orientalisk; liknar en britt, liknar inte alls någon från Orienten). Så är det på område efter område. De mörka finns inte kvar. De har ersatts. Nu finns där andra. Sådana som liknar värdfolket och som gör så för att de blandats upp med dem. Men de antisemtiska föreställningarna finns kvar. Och det är inte nidbilder av folk som liknar värdfolket som tas fram för att styra folkhavet.
Är det så en demokrati ska skötas? Att de som talar mest om ekonomi är de som begriper minst? Att man tar fram argumentum ad hominem istället för att hålla sig till sak?
Det må vara hänt att judarna ägt banker, ägnat sig åt kreditverksamhet. Frågan bör vara om detta varit bra. Vilka som gagnats av av få främmande kapital.
Någon på en bankkritisk sida menade att Rotschild styrde alla centralbanker utom de i Nordkorea och Afghanistan. Ja, där har ni två exempel på den katastrof som väntar om kapitalets fiender får lov att sätta samhället i brand! Då kommer det snart inte finnas något välstånd längre. Då skapas inte nya pengar medelst krediter. Då investerar inte storbolagen i Sverige. De tar bort sitt kapital härifrån. Då höjs bolagsskatten. Ännu fler bolag försvinner. Arbetslösheten blir större och större. Hatet sprids. Demonstrationer hålles. Motdemonstrationer också. Förtvivlan skriks ut på gator och torg. Våldets kräfta tuggar sig allt djupare in i samhällsköttet. Krig står för dörren...
Det kan snart vara för sent om folk inte tar varning och undviker de som hetsar mot det kapital vi är beroende av för så mycket. De som inte bara tycker att nyliberalismen är fel utan också socialdemokrater och miljöpartister.
På en fri marknad (men obs: allt är inte tillåtet!) med konkurrens och som har goda villkor för det egna kapitalet kommer det bli möjligt för etniska svenskar, invandrare med danskt eller norskt påbrå, eller tyskt eller iranskt eller arabiskt m m att sätta igång med en kreditverksamhet. Det är hur aktörerna svarar på utbud och efterfrågan som avgör vilka som lyckas bra och vilka som lyckas mindre bra. Olika alternativ bör finnas. Också alternativ som lanserar sig som räntefria.
Den som agerar med framgång på marknaden agerar inte bara för sin egen fördel. De tjänar också andra. De går också andras ärenden. Det är inte bara judar som äger banker. Det är inte bara judar som får lån av bank.
Ska det demokratiska samhället få malas sönder av okunskap och illvilja istället för att de kreativa krafterna får kanaliseras i gynnsamma banor, gagneliga för alla?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)