En ny politisk idé har blivit modern och sprids på internet: tanken att dela på bankerna. Det är bankkrisen som fått vissa att mena att en del av bankernas verksamhet inte är sådan som förtjänar statligt stöd vid kris.
Detta kan vara en felsyn av ett mycket besvärande slag. För det första är det ett allvarligt ingrepp i friheten att stadga att banker som utvecklats som svar på marknadsbehov nu plötsligt ska anta vissa fasta former. För det andra kan det vara så att båda slagen av bankaktivitet är värt ett statligt stöd vid kris.
Vi har här två frågor av intresse:
1) Frågan om hur bankverksamhet bör organiseras,
och
2) Frågan hur stödpaket till krisande banker ska utformas.
Tar vi frågorna i tur och ordning kan följande sägas (i korthet):
(1) En bank förmedlar kapital till intressenter i behov av pengar. Om detta sker i form av korttransfereringar, lån mot ränta eller av riskvilligt kapital så finns det, åtminstone på en väl fungerande marknad, alternativ till bankens aktiviteter. Betalning i butik kan ske kontant med sedlar och mynt eller medelst bankernas kort. Eller medelst skuldebrev. I vissa fall kanske även byten accepteras (dock knappast av de stora varuhusen).
Investeringar banker förmedlar konkurrerar med eget kapital ifrån kompanjoner i bolag. Tillgångar kan också säljas som ett sätt att få in kapital.
Större aktörer inom handeln har kort som möjliggör avbetalning, alltså en form av kredit. Vissa aktörer har rent av startat egna banker, dvs den aktivitet de bedrivit som konkurrerat med bankers har tagit sig en sådan omfattning att det blivit bank av den.
Varför, frågar man sig, ska då en lag införas som bestämmer att existerande banker ska skilja på olika aktiviteter? Är det en stor skillnad om en större kapitalsumma finns i en organisation istället för att delas i två mindre kapitalsummor i två organisationer? Skulle det inte kunna tänkas att de båda verksamheterna flätas in i varandra, inte minst kompetensmässigt, att en uppdelning är olycklig? Vore det inte bra att behålla en ordning sådan att bankpersonalen har eller åtminstone med tiden får en kompetens om hela fältet, inte bara av en sida, av en banktyp (efter uppdelning)? Varför ska staten bestämma över de privata aktörernas organisation här istället för att nöja sig med att bankerna fungerar och att om de inte fungerar ha en rationell ordning för stöd?
Nu kommer vi till den andra frågan:
(2) Om en bank inte längre klarar sig, så är det självklart att den bör rekonstrueras om. Det kan ju inte vara så att skattebetalarna ska finansiera en mycket risktagande bank, och alltså ge den konkurrensfördelar i förhållande till försiktigare, skötsammare banker. En större risktagare får också ta en större smäll om det inte går bra.
För att inte hela ekonomin ska hamna i gungning för att en bank fått problem bör staten ha en ordning för att säkra kundernas pengar. Det betyder inte att staten ska säkra den felande aktörens framtid. Kanske kan man låta kunder gå över till andra banker, till skötsamma sådana, och låta den felande gå omkull. Aktieägarna till den felande banken får naturligtvis här vidkännas en förlust. Bankens aktier är inte längre värda något. Men bankens aktiviteter har länkats över till andra, till banker som bättre förmår hantera risker (eller inte haft samma otur).
Dessa frågor är alltför svåra, alltför komplexa, för att kunna lösas en gång för alla via en lagstadgad omorganisation av bankerna. Det finns alltid risker i livet. Dessa bör man naturligtvis gardera sig emot. Men de lär knappast försvinna för att man kallar en bank två.
