Dynamikens fördelar och konsekvenser

Det finns kanske en och annan som tror att nedlagda företag är ett krisfenomen. Så enkelt är det inte. Det marknadsekonomiska samhällets stora överlevnadsvärde ligger just i detta att det hela tiden läggs ner företag. Skulle man hållit alla dessa företag under armarna, ja, då hade krisen snabbt infunnit sig och tett sig fruktansvärd.

Företag som inte är lönsamma, alltså varken företagsekonomiskt eller samhällsekonomiskt, läggs ner då ägarna inte vill förlora kapital i större utsträckning än nödvändigt. Marknaden ger oss rättigheter som konsumenter, men vi har inte alla rätten att vara företagare. Etableringsrätt och näringsfrihet till trots så är det marknadens dom som avgör om vi bör vara företagare eller inte.

Att man månat om bilföretagen har väl varit en önskan att få till stånd en mjuk övergång eller en överoptimistisk tro på att nya ägare ska skjuta in pengar. Räddningen har varit att Kinas marknad öppnats för bilföretagen. Genom att bräddas kan de överleva.

Om stöd inte hade givits hade vi kanske fortare fått en grönare form av bilism. Då stöden till de existerande företagen samtidigt kan sägas vara ett hinder för nya företag som skulle kunnat ta marknadsandelar inser vi snabbt att man bör vara försiktig med att ge mycket pengar åt en ägargrupp. Varför ska inte andra få? Varför inte de ägargrupper som vill ge oss miljövänligare bilar? Varför skulle just vissa företag ha stora statliga stöd och på det viset kunna överleva och bli spelare i Asien, medan andra företag, som inte fått stöd, nu får det svårare att konkurrera i Asien?

Ger vi pengar åt egna bilmärken samtidigt som vi stänger dörren för nya indiska shoppingbilar som kanske funnit kompanjoner i Europa om inte staterna satsat sitt stöd på konkurrenter med sämre inriktning för miljön?

Ibland kan man bli upprörd, både på hur stöden utformas och på hur vissa systemkritiker ser nedläggningar av företag som stora katastrofer. De predikar undergångsstämning, när sanningen är att våra samhällen har så mycket teknisk know how och så mycket kapital att det kan klara en omställning - men inte utan att företag läggs ner. Då frigörs resurser för startandet av nya.

Vi kommer aldrig få ett samhälle med välstånd och ha ett tillstånd där företag inte går omkull. Det är en del av vardagen. Det är därför tankar på basinkomst (medborgarlön) känns som något extra angeläget. Det skulle göra omställningen mjukare, åtminstone om det inte är en hög materiell levnadsstandard du till varje pris vill ha utan du kan nöja dig med en mer vanlig eller modest (bra för miljön kanske). Vill du ha en högre levnadsstandard kommer du väl att arbeta för att ha det och då bör givetvis variablerna i samhället vara sådana att ditt berikande av dig själv också berikar andra genom att ge jobb och en hållbar utveckling.

Alternativet till dagens penningsystem

De som kritiserar bankerna i allmänhet och penningsystemet i synnerhet må betänka att systemet blir så som vi utformar det till, dvs att ett kapitalistiskt system har förmågan att utvecklas till en kall råkapitalism men också till en humanitärt medveten marknadsekonomi som gjort ekonomiska incitament av ekologiska hänsyn.

Istället för att kräva ett nytt system bör man alltså för det första se över vad det nuvarande kan uträtta, för det andra titta på alternativen med kritisk blick.

De som önskar koppla penningen till guldet må betänka att ett sådant system har lagt tonvikten vid fel saker. Det upplevdes som viktigt, ja av avgörande betydelse, att hitta guld så att penningmängden kunde utökas. Med en utökad penningmängd kunde realekonomin expandera. Men om man nu ifrån bankkritiskt håll menar att det är ett fel att bankerna kan "utvidga penningmängden och skapa pengar ur luft" så måste man väl ändå inse att det blir väl inte stor skillnad, inte till det bättre i vart fall, för att man först måste hitta guld. (Kopplingen till guld eller andra metaller får ses som ett kanske nödvändigt steg i penningens utveckling, ett steg som måste överges för att man ska komma vidare och inte stå och stampa på ett ställe.)

Mer guld kan utöka penningmängden med följd att ekonomin expanderar, då projekt som fordrat finansiering nu kan få sådan.

Mer pengar i omlopp till följd av att bankerna lånat ut till företag och hushåll efter noggrann kreditvärdering leder till expanderad realekonomi UTAN att det finns en koppling till guldet.

Om det finns en koppling till guldet och man finner guld och skapar mer pengar MEN expansionen av realekonomin uteblir, så blir penningen mindre värd. Ja, guldet blir mindre värt.

Om ekonomin expanderas utan att penningen är kopplad till guldet så ser vi att företag som står för utvidgningen av realekonomin representerar det värde som tryggar ekonomin istället för guldet. Guldet kan inte fylla någon funktion som inte dessa företags arbete gör, ty vi vet ju att mer guld riskerar att betyda inflation och betyder det inte inflation att det finns mer guld så har företag och hushåll nyttjat utökningen av guld till att agera på marknaden så att mer produceras. Dock kan denna utvidgning ske utan att det finns en koppling till guldet. Kan bankerna stå för en utvidgning av penningmängden genom att skapa pengar "ur luft" eller "ur ingenting", ja, då är det väl bättre än att vi ska vara beroende av guldvaskarnas arbete! Vi ser att vi kan klara oss utan guldet! Att fylla valv efter valv med guld har visst sin betydelse, men det är tillgångar för staten och samhället som också fylls av förråd med sojabönor! (Jag rekommenderar "The History of Money" av Jack Weatherford för den intresserade). Om staten har mycket guld i sina valv men företagen inte producerar något av värde är guldet blott till ringa hjälp.

I den bok jag nyss rekommenderat kan man läsa vad som händer då folk är beroende av sitt eget kapital, dvs inte kan låna: De måste bygga sina hus i etapper. Då de får pengar bygger de på huset för dessa slanter. När pengarna tar slut gör de en paus. Hade den finansiella sektorn fungerat hade de snabbare kunnat få huset färdigt.

Bilden blir allt klarare: Bankernas och det ekonomiska systemets kritiker har att kritisera sig själva!

(Jag påstår inte att det inte finns ett värde i att kritisera banker och penningsystemet. Vi vet ju att det kan leda till problem om bankernas transaktioner inte är transparenta. Får de för sig att bunta ihop skulder och sedan sälja dessa kan detta väl vara okej om folk vet vad det rör sig om. Men om det inte står klart för folk kan det väl knappast bli annat än problem, förr eller senare. Kritikens funktion bör alltså vara att konstruktivt avslöja svagheter så att dessa kan åtgärdas, inte att kräva införandet av ett annat ekonomiskt system, ett system som istället för företagsbeslut får myndighetsbeslut med följd att marknadsmekanismerna slutar att fungera. Det är när de fungerar och utnyttjas för samhället syften som det kapitalistiska systemet visar sin smidighet och produktionsförmåga.)

Fast grund och bärande väggar

Ett stabilt samhälle fordrar inte bara en fast grund utan också bärande väggar. Eller tvärtom: Det går inte att bygga ett hus med bärande väggar på en instabil grund.

Samhälleligt kan detta förstås som att ett samhälle inte bara fordrar frihet utan också trygghet. Det ligger alltså i samhällsinvånarnas eget intresse att marknaden inte bara kan sysselsätta folk utan också underlåta att göra det och att dessa icke sysselsatta får en ersättning så att de kan klara sig. En basinkomst, en medborgarlön, ja, kalla det vad ni vill är vad marknaden långsiktigt fordrar för att kunna realisera sin inneboende frihetspotential - som ytterst är individernas egna val.

Knappheten i samhället leder till att alla inte sysselsättes. Vi ska nog vara glada för att det förhåller sig så! Det förhållandet att marknaden inte sysselsätter alla utgör en nyttig broms som får oss att tänka efter.

Den som säger åt någon annan att "Du ska inte få tjäna en krona på marknaden" (vilket faktiskt hänt mig, underligt nog, under min ungdoms dagar) ger inte röst åt marknadens mening och vilja. Du kanske inte får ett jobb och kanske du inte heller kan starta något eget utan är beroende av stöd av något slag för att klara dig. Det är inte marknadens vilja att du inte ska få ett lönearbete. Det är resultatet av mättnad, av brist på efterfrågan eller finansiering. Det är klart att några kommer att befinna sig i en sådan situation att marknaden inte betalar dem en krona direkt, men så sker indirekt, och de har nytta av marknaden som konsumenter. Det är andra krafter som bär viljan att den eller den inte ska tjäna en krona på marknaden. Några som kanske stalkar andra och lägger sig i deras liv. Detta är en inställning som gott kan kallas för en antimarknadsinställning, då marknaden inte stalkar, ringar in och utesluter på ett så kalkylerande medvetet sätt.

Det är inte bara grundtryggheten som är en bärande vägg i samhället (idag har vi vad som kan kallas en "lapptäcksgrundtrygghet"). Också den politiska funktionens agerande på marknaden för att göra marknaden till ett instrument för kretsloppstänkande och ekologism är en bärande vägg. Friheten är en förutsättning, låt vara att det inte måste vara en frihet som omfattar allt. Vi kanske inte klarar en sådan frihet. Vi behöver därtill inte en frihet som får utslag i ett parlament som omröstar kring frågan om vi ska ha frisk luft eller inte. Det är något vi ska ha, alltså är omröstningar här onödiga. Det är medlen som kan diskuteras, inte målet.

Vi ser idag med fair trade och ekologisk märkning av livsmedel och annat att marknaden lyssnar till konsumenternas samveten. Då folk vill ha varor som uppfyller ekologiska och etiska krav är det en uppgift för marknaden att fixa detta. Vi har alla här ett ansvar för att upplysa om underliggande sakförhållande så att det är informerade val vi gör i butiken OCH som företagens inköpsavdelningar gör, ja, också de val som träffas av de produktionsansvariga!

På Facebook har jag läst folk som är kritiska mot banker mena att kapitalismen är förskräcklig men att kommunismen kanske kan vara något. En skribent menade att hur kommunismen blev i praktiken det berodde allt på oss, på vad vi gjorde den till, hur vi utformade samhället.

Jaha, tänkte jag, är han verkligen så naiv att han tror att det blir en lätt sak att omstöpa ett totalitärt samhälle så att det fattar beslut som är folk till behag?! Vore det inte bättre att omforma ett kapitalistiskt samhälle, tänkte jag, genom att agera på marknaden och att utnyttja den värdefulla friheten till att upplysa om sakförhållanden det är nyttigt att känna till!?

Folk har dött och de fortsätter att dö i kampen för frihet. Samtidigt så börjar de kusliga molnen torna upp sig vid horisonten. Kommunismen är ett lik som lever, eller som åtminstone vissa vill blåsa liv i. Vart det kan sluta vill jag inte tänka på. Att det blir katastrof torde vara säkert.

Vem bestämmer över bankerna?

På Facebook finns grupper som kritiserar bankerna. Där kan man läsa inlägg författade av personer som hävdar att det är bankerna som skapar pengarna och bestämmer vilka som ska använda dem. Detta kan naturligtvis sägas vara sant i den meningen att bankerna visst bestämmer över en del av pengarna, nämligen över de som lånas ut. Ska lån  beviljas eller inte. Men detta är bara ett formellt drag, precis som konstaterandet att bankerna kan skapa nya pengar "ur ingenting" eller "ur luft". Det finns ju en låntagare också. Det är denne som tagit initiativet till ett kreditavtal. Det är ett kreditavtal som ingås vid lånet och pengarna är ju, oavsett om de har formen av sedlar, mynt eller digitala noteringar, att se som ett slags skuldebrev. Pengarna ska betalas tillbaka och de pengar som låntagaren, exempelvis en rörelseidkare, tjänat genom att ta lånet kan klassas som "erhållna abstrakta bytesvärden som inte har karaktären av skuldebrev".

Vi ser alltså att penningen kan vara av olika slag men tjäna samma ändamål: att vara betalningsmedel.

Om du smälter ner guld, silver och koppar och därefter låter prägla egna mynt kan dessa visst fungera som en liten parallell valuta. I den mån folk accepterar dem i omsättningen. Om du låter innefatta ädla stenar i mynten så har du skapat valörer för lite större köp.

Det är alltså inte sant att bankerna har monopol på att skapa pengar i Sverige! Den som präglar egna mynt och låter dessa fungera som betalningsmedel kommer naturligtvis inte att ha skapat en valuta som kan ta över den svenska kronan, än mindre euron eller dollarn. Men om företag och privatpersoner tycker att det är något värdefullt du erbjuder dem måste de inte säga nej till detta bara för att du låtit det värdefulla få formen av mynt. Så ville ju renässanskonstnären Titian ibland ha betalt i gods i stället för pengar. Några gånger var det tapeter och gobelänger, i andra fall mark. Under förhandlingarna om ett lämpligt pris kan du alltså erbjuda betalning i en egen valuta - eller i gods!

Den som besöker lite större klädbutiker i Sverige lär upptäcka att man kan betala i svenska kronor, i euro, i danska kronor och i norska kronor. Kanske också i andra valutor. Vi ser alltså att marknaden accepterar mer än en valuta i Sverige.

Du har naturligtvis att ställa dig frågan om det är värt besväret att skapa en egen valuta. Är det inte enklare att använda den eller de som redan nyttjas? Jo, naturligtvis! Det är knappast rationellt att försöka etablera en egen valuta. Därför sker sådant bara där det finns en poäng med det hela. I ett mindre sällskap där arbete kan generera marker som man sedan kan byta till sig varor med. Intäkter från loppisverksamhet kan växlas till föreningens marker osv.

Är det bankerna som bestämmer över företag och hushåll? De som ställer denna fråga och besvarar den med ett ja gör det misstaget att de bunkar samman alla banker och kreditinstitut till en enhet som påstås agera unisont. I verkligheten har vi att göra med ett flertal konkurrerande institut och om de beviljar kredit har naturligtvis stor betydelse, men då det råder konkurrens och låg ränta bör vi kanske snarare begrunda det förhållandet att kreditinstitut som banker är beroende av marknaden, dvs av hushåll och företags behov och ageranden. Om de inte levererar vad allmänheten efterfrågar kommer de att försvinna från marknaden.

Kedjor inom handeln har skapat egna banker. Detta är en utvidgning av att de erbjudit avbetalningsköp. Vi ser här en ändamålsenlig konkurrens till de traditionella bankerna. JAK-medlemsbanken och andra icke-traditionella banker agerar också på marknaden. Ekonomiska överskott ifrån realekonomin återgår till denna efter att ha tagit vägen via finansiella institut. Detta är något normalt och inte alls något som måste betraktas som omoralisk girighet. Tvärtom kommer denna marknadskänsliga finansiering att erbjuda oss prisvärda varor. Ställer kunderna krav på miljöhänsyn så blir detta en del av vad de finansiella instituten vill finansiera. Politikens uppgift blir att vikta det hela så att de på ett tidigare stadium blir lönsamt för kretsloppsagerande och andra ekologiska och humanitära hänsyn. Finansiella institut besitter inte med en naturlags nödvändighet den kunskap som är nödvändig för ett ekologiskt hänsynsfullt agerande. Det är en uppgift för andra att informera om detta och sedan för aktörerna att ta sitt ansvar på detta område, precis som vi vanliga dödliga får ta vårt.

Om vi inte låter banker, storföretag och andra aktörer på marknaden få säga sitt, få inflytande vid sidan av den allmänhet man har att tjäna blir frågan vem det då blir som kommer att styra. Alltså: Om inte en upplyst och ekologiskt och humanitärt fungerande marknad bestämmer, vem gör det då? Illuminati?

Helt rätt riktning!

Man måste ge både Riksbanken och finansministern en eloge för att de förmått se vad som är bäst att göra: sänka räntan och kräva amorteringar av bostadslån!

Att som vissa mena att sänkt ränta är fel då det leder till ökad skuldsättning är att bestraffa företag för vad de måste göra för att vara kvar på spelplanen: ingå avtal om kredit! Detta har varit något som förekommit sedan de stora marknadsdagarna i Antwerpen och Brygge. Köpmän lånade för att kunna handla och av de inkomster de fick vid försäljning betalade de tillbaka lånen och kunde också klara av att betala ett pris på lånet, en ränta eller en fastställd avgift. Skillnaden mellan vad de fick vid försäljning och vad de betalat under marknadsdagarna var tillräckligt stor för detta. Skulle man förbjudit köpmännen att ta lån så skulle man ha förbjudit marknaderna att växa och vi hade aldrig fått någon utveckling av samhället.

Det kan alltså inte vara rätt väg att gå att göra lånen dyrare. Men för att inte fresta husköpare att skjuta lånebördan framför sig är det klokt att de betalar av bostadslånen så att dessa inte blir allt större.

Höjd restaurangmoms fel väg!

Det är inte utan att man blir förvånad över varför de s k rödgröna vill höja restaurangmomsen. Ska de höja bokmomsen också senare så att "det gamla är återställt"? Är inte den lägre momssatsen den rimliga om man ser på notan och urskiljer vad som går till restaurangen för det man ätit och vad som ska gå till staten?

Skulle inte lägre restaurangmoms och också bolagsskatt kunna vara en viktig del i en realistisk radikalism som värnar om jobben och vad folk äter samt unnar dem att äta ute ibland?

Den som inte har råd eller anser sig ha råd att köpa en oljemålning kan enkelt köpa en reproduktion, exempelvis via nätet. Kanske har den höjda momsens förespråkare tänkt sig att folk som inte klarar av prishöjningen som följer då restaurangmomsen höjs istället, ifrån en automat, ska beställa en inplastad macka...