Det säger sig självt att då vi fått en fri marknad för vårdföretagen att arbeta på, det stundtals kan inträffa att de inte förmår leverera vad det finns behov av. På samma sätt ser vi ju på bostadsmarknaden hur människor kan stå i kö till en bostad utan att få en. Om det inte finns tillräckligt med betalningsförmåga och om reglerna är för snåriga, skatterna för höga e dyl, ja, då finns inte incitamenten för byggande och vi får bostadslöshet.
Denna bostadslöshet löses genom att kommunen ifråga har ett bostadsbolag vars ansvar är ett annat än de privata bolagens. Det kommunala bolaget ska inte vara ett stort hål som igenfylles av en rinnande flod av skattemedel utan vara en avskild förmögenhet som arbetar för att motverka bostadslöshet och tillgodose bostadsmarknadens behov ur kommunal synvinkel, dvs om man ifrån kommunens sida vill se en viss framtid måste man gripa in och se till att få den. Se till att företag och människor flyttar till kommunen. Ja, då måste de också kunna ha någonstans att bo!
På motsvarande sätt kommer det finnas en avskild förmögenhet som kompletterar vad de privata vårdbolagen inte förmår leverera.
Med denna post vill jag komplettera något jag tycker inte riktigt kom fram i det tidigare inlägget idag. Att jag döpt om bloggen till "Om poesi m m" beror naturligtvis på att den tidigare titeln "Om poesi" sedan länge sprängts. I ett fritt samhälle anser jag det värdefullt att åsikter bryts mot varandra. Att folk säger sin mening. Nästa år kommer emellertid den här bloggen inte att vara lika aktiv. Då kommer jag istället att lägga ut "Jonathan Koppars bravader" på bloggen "Dannes epos" (genom att länka till ett pdf-dokument). När det är gjort har jag lagt ut det av min poesi som jag på någotm sätt anser värt att erbjuda andra för läsning.
Poesiskrivande har varit en hobby för mig under trettio år. Man kan säga att det är en sparlåga som hela tiden varit vid liv, medan prosans låga flammade vilt under ungdomen för att sedan falna väsentligt. Det var väl mitt livs gigantiska felsatsning att jag la energi på vad jag som något äldre och lite visare (eller lite äldre och något visare) inte i ringa utsträckning beklagar. De misslyckade resultaten har nu stoppats undan och för de många som i mig vill se en idiot är det tacksamt, ty nu kan de ju låtsas att de inte ens skrivits.
fredag 30 december 2011
En bättre värld
Vad kan vi önska oss inför det nya året om inte en bättre värld? En värld där våra böner omsätts i handling, dvs då de böner vi sänder till Gud får gro som gröda på marken. Det kommer kunna mätta många om vi får mer av bönväxter i världen! Jag ber om avsaltningsfabriker och vattenbruk som komplement till jordbruket i traditionell mening.
Vad kan en fattig man annars göra mer än att be? Min förhoppning står hela tiden till att de som har resurser handlar så som jag och många andra önskar. Vad är det för samhälle vi får om vi fattiga, relativt sett och materiellt sett, inte får göra vår röst hörd? Om vi får allt fler arbetsskadade och arbetshandikappade, utslitna människor som inte får jobba kvar då de inte kan hålla det tempo som den som tjänar pengar på deras arbete fordrar?
Ett modernt rikt samhälle har råd med generella stöd, exempelvis barnbidrag. Dessa bör enligt min mening inte inkomstprövas. Det viktiga är att skapa en god grund, inte att se till att alla får lika mycket pengar, totalt sett.
Om det finns ett behov och en förmåga att betala kommer dessa behov att leda till att en marknad uppstår. Fel på denna är helt och hållet att hänföra till bristande regler och kontroll, då de inte beror på mänskliga faktorn. Om du har ont i tummen efter att ha slagit ett felaktigt hammarslag och behöver vård kommer folk att vilja ge dig denna, de som har utbildat sig då de ansett att detta slags tjänster är sådana som efterfrågas. Önskar vi en bättre värld så önskar vi, idealt sett, en marknad där vård säljs till människor som har förmåga att betala. Att vi helt enkelt har en helt privat sjukvård. Varför skulle stater och landsting klara dessa saker bättre - om det finns förmåga att betala vill säga. Varför äldrepeng och dylikt kommer in i bilden.
Det finns alltså inget som säger att inte en privat vård skulle ge människor vad de behöver. I konkurrensen om patienterna kommer man erbjuda rabattkort av olika slag. Det kommer kännas angeläget att knyta människor till sig och det hela kan sluta med att vi får en långt mer mänsklig vård än den förvaltningsapparat vården traditionellt utgjort.
De fel som brukar skyllas på marknaden är oftast att hänföra till antingen vad som kallas mördande konkurens, som bör undvikas, eller till omedvetenhet eller till att ekonomin inte är tillräckligt utvecklad. Ett fattigt samhälle kan inte leverera vad folk behöver. Alldeles oavsett om det är stat eller privat som agerar.
Ett omedvetet agerande kan också spela in. Jag tror att Skånemejerier är nära att begå detta misstag, då de lockas sälja till en fransk jätte. Jag har alls inget emot utländska aktörer eller konkurrens. Tvärtom. Det vet ni som följt bloggen. Men om ett företag är en stark aktör på marknaden så frågar man sig varför de tror att de i framtiden kommer att få bättre betalt för att de avhänt sig beslutanderätten? Om det franska bolaget behöver köpa kommer de naturligtvis utnyttja företag de äger och låta dessa leverera råvaror till den egna huvudverksamheten. Då kommer Skåne stå med högre mjölkpriser utan att ha fått del av vinsten, undantaget det belopp Skånemejerier fått vid försäljningen. Vore det inte långt bättre om Skånemejerier erbjöd sig att teckna avtal om försäljning av mejeriprodukter till det franska bolaget och då som självständigt bolag kunna öka produktionen för försäljning till det franska bolaget? Skånemejerier har en stabil kundkrets och vi menar att just dessa livsmedels- och jordbruksbolag bör utgöra kärnan i det som ägs lokalt.
Så bör svenska bolag - och andra - gärna knyta avtal med afrikanska bolag och inte köpa upp för att själva ta hem alla vinster. Visst är det en stor vinst att ha ett arbete men om vi hade en farmare där från början borde denne företagare få del av framgången i form av ökad vinst, till gagn för honom, hans familj och den ort han bor på, där han nu kan agera på marknaden med sin vinst som arbetande företagsförmögenhet.
Det finns många som tror att vi får en bättre värld om staten sköter allt. Jag tror inte på denna fruktansvärt naiva uppfattning. Jag tror att människor måste medvetandegöras om de viktiga samhällssambanden. Om vad som är behov och efterfrågan. Om vad som är insats och utdelning. Om vad som finansierar och om vad som avlönar.
För att företagen ska arbeta bättre och sålunda ge oss en bättre värld tror jag att man bör tänka på vad de säger som menar att skatten gärna kan vara platt. Vi talar inte om att folk inte ska betala skatt till sjukvård och äldreomsorg. Vi talar inte om att sänka kommunalskatten. Vi talar istället om att de medel som i viss utsträckning går till staten bör gå till marknaden. Då kommer staten att indirekt få skattepengarna då verksamheten som finansieras med vad som tidigare gick i skatt nu arbetar och betalar skatt på en marknad. Pengar skulle inte fly Sverige om det var skattemässigt fördelaktigt att driva verksamhet här och om efterfrågesidan hölles stabil medelst olika former av stöd till människor vars handlande av kaffe, mjölk, skor, soppåsar, bröd, diskmedel gör att ekonomins hjul snurrar runt.
Vi kan få god vår och god poesi utan att det är staten som bestämmer vilka som ska skriva eller driva vården. Fallet Carema är ett utslag av lumpna felsteg för att skada de privata alternativens trovärdighet. Svaret är inte att skrämma bort det privata kapitalet. Svaret är istället att utforma reglerna trovärdigare och på ett sådant sätt att vi också kan få en privat sjukvård i allmänhet.
Vad kan en fattig man annars göra mer än att be? Min förhoppning står hela tiden till att de som har resurser handlar så som jag och många andra önskar. Vad är det för samhälle vi får om vi fattiga, relativt sett och materiellt sett, inte får göra vår röst hörd? Om vi får allt fler arbetsskadade och arbetshandikappade, utslitna människor som inte får jobba kvar då de inte kan hålla det tempo som den som tjänar pengar på deras arbete fordrar?
Ett modernt rikt samhälle har råd med generella stöd, exempelvis barnbidrag. Dessa bör enligt min mening inte inkomstprövas. Det viktiga är att skapa en god grund, inte att se till att alla får lika mycket pengar, totalt sett.
Om det finns ett behov och en förmåga att betala kommer dessa behov att leda till att en marknad uppstår. Fel på denna är helt och hållet att hänföra till bristande regler och kontroll, då de inte beror på mänskliga faktorn. Om du har ont i tummen efter att ha slagit ett felaktigt hammarslag och behöver vård kommer folk att vilja ge dig denna, de som har utbildat sig då de ansett att detta slags tjänster är sådana som efterfrågas. Önskar vi en bättre värld så önskar vi, idealt sett, en marknad där vård säljs till människor som har förmåga att betala. Att vi helt enkelt har en helt privat sjukvård. Varför skulle stater och landsting klara dessa saker bättre - om det finns förmåga att betala vill säga. Varför äldrepeng och dylikt kommer in i bilden.
Det finns alltså inget som säger att inte en privat vård skulle ge människor vad de behöver. I konkurrensen om patienterna kommer man erbjuda rabattkort av olika slag. Det kommer kännas angeläget att knyta människor till sig och det hela kan sluta med att vi får en långt mer mänsklig vård än den förvaltningsapparat vården traditionellt utgjort.
De fel som brukar skyllas på marknaden är oftast att hänföra till antingen vad som kallas mördande konkurens, som bör undvikas, eller till omedvetenhet eller till att ekonomin inte är tillräckligt utvecklad. Ett fattigt samhälle kan inte leverera vad folk behöver. Alldeles oavsett om det är stat eller privat som agerar.
Ett omedvetet agerande kan också spela in. Jag tror att Skånemejerier är nära att begå detta misstag, då de lockas sälja till en fransk jätte. Jag har alls inget emot utländska aktörer eller konkurrens. Tvärtom. Det vet ni som följt bloggen. Men om ett företag är en stark aktör på marknaden så frågar man sig varför de tror att de i framtiden kommer att få bättre betalt för att de avhänt sig beslutanderätten? Om det franska bolaget behöver köpa kommer de naturligtvis utnyttja företag de äger och låta dessa leverera råvaror till den egna huvudverksamheten. Då kommer Skåne stå med högre mjölkpriser utan att ha fått del av vinsten, undantaget det belopp Skånemejerier fått vid försäljningen. Vore det inte långt bättre om Skånemejerier erbjöd sig att teckna avtal om försäljning av mejeriprodukter till det franska bolaget och då som självständigt bolag kunna öka produktionen för försäljning till det franska bolaget? Skånemejerier har en stabil kundkrets och vi menar att just dessa livsmedels- och jordbruksbolag bör utgöra kärnan i det som ägs lokalt.
Så bör svenska bolag - och andra - gärna knyta avtal med afrikanska bolag och inte köpa upp för att själva ta hem alla vinster. Visst är det en stor vinst att ha ett arbete men om vi hade en farmare där från början borde denne företagare få del av framgången i form av ökad vinst, till gagn för honom, hans familj och den ort han bor på, där han nu kan agera på marknaden med sin vinst som arbetande företagsförmögenhet.
Det finns många som tror att vi får en bättre värld om staten sköter allt. Jag tror inte på denna fruktansvärt naiva uppfattning. Jag tror att människor måste medvetandegöras om de viktiga samhällssambanden. Om vad som är behov och efterfrågan. Om vad som är insats och utdelning. Om vad som finansierar och om vad som avlönar.
För att företagen ska arbeta bättre och sålunda ge oss en bättre värld tror jag att man bör tänka på vad de säger som menar att skatten gärna kan vara platt. Vi talar inte om att folk inte ska betala skatt till sjukvård och äldreomsorg. Vi talar inte om att sänka kommunalskatten. Vi talar istället om att de medel som i viss utsträckning går till staten bör gå till marknaden. Då kommer staten att indirekt få skattepengarna då verksamheten som finansieras med vad som tidigare gick i skatt nu arbetar och betalar skatt på en marknad. Pengar skulle inte fly Sverige om det var skattemässigt fördelaktigt att driva verksamhet här och om efterfrågesidan hölles stabil medelst olika former av stöd till människor vars handlande av kaffe, mjölk, skor, soppåsar, bröd, diskmedel gör att ekonomins hjul snurrar runt.
Vi kan få god vår och god poesi utan att det är staten som bestämmer vilka som ska skriva eller driva vården. Fallet Carema är ett utslag av lumpna felsteg för att skada de privata alternativens trovärdighet. Svaret är inte att skrämma bort det privata kapitalet. Svaret är istället att utforma reglerna trovärdigare och på ett sådant sätt att vi också kan få en privat sjukvård i allmänhet.
torsdag 29 december 2011
Lumpen härskarteknik
Vi får väl tacka f d vänsterledaren Gudrun Schyman för att hon gjort oss medvetna om härskarteknikernas existens. Det är emellertid inte enbart kvinnor som kan falla offer för härskartekniker, vilket nu ska visas.
Igår tittade jag på Kunskapskanalen och kom in mitt i en reprisering ifrån Bokmässan. Ett samtal pågick mellan förre ärkebiskopen K G Hammar, barnboksförfattaren Ulf Stark och en kvinnlig reporter, moderatorn, ifrån radions kulturredaktion. (I skrivande stund minns jag inte hennes namn, men med ledning av uppgifterna i denna post kan den intresserade lätt ta reda på den saken själv.)
Det var inte den förre ärkebiskopens lite trasiga uppenbarelse jag reagerade på. En teolog sprungen ur 68-generationens skepticism och radikalism kan väl kosta på sig att bära lite slitna kläder inför publik...(Därtill ett par gräsliga gympadojor. Tur luktteven ännu inte uppfunnits och påtvingats oss av någon Mammons apostel, tänkte jag och tog en klunk avsvalnat kaffe.)
Vad som fick mig att reagera var att en man utbildad för predikstolens ädla tjänst ondgjorde sig över författare som "skrev folk på näsan". Nähä, tänkte man i sitt stilla sinne! Vad har man gjort ifrån predikstolarna under generationer! Vissa människor har till och med associerat kyrkans budskap med ett förbud att ha roligt. Sex, vin och rock 'n' roll har ju hamnat på den lista från vilken man rikligen valt för att stämpla än den ene än den andre som syndare och förkastlig.
Denna lutherska straffpredikan är långt ifrån den mer katolska glädjen till bordets läckerheter och till det materiella. Till fruktskålen, till det ornamenterade vasen m m. Men allt i lagom dos! Ingen excess!
Jag tänkte: Varför ska inte en författare i ett fritt samhälle få skriva vad denne vill även om det innebär att författaren ifråga talar om för hela världen att den har fel, men att författaren har rätt?! Varför ska jag inte få säga: "Jag har rätt! Ändra dig och tyck som jag!" Strängt taget är det ju vad kyrkan alltid har gjort och till skillnad från denna hotar jag inte med helvetet.
Apropå att hota med helvetet! Nu kommer den modernt utbildade teologen säga att kyrkan inte alls tror på helvetet. Det är ivart fall inte en plats som existerar rumsligt utan mer ett tillstånd, avsaknaden av Gud. Jag kan acceptera detta apråkbruk, precis som jag kan acceptera att man säger att onda gärningar försvårar för individen att nå harmoni, Nirvana,och att onda följder av ens handlingar kan störa andra människor så att harmonin rubbas eller inte nås. Alltså: Att Nirvana inte uppnås.
Att säga att en författare skriver folk på näsan är detsamma som att försöka ta udden av vad den författaren påstår. Istället för att granska om det är gott litterärt och förnuftigt rent sakligt. Everything goes är ju maximen för den moderna vetenskapsteorin och borde vara det också för den moderna litteraturen som inte för intet rivit ner den franska litteraturklassicismens barocka regelbygge.
Nyttjandet av härksartekniker tog sig emellertid än mer uppseendeväckande former ifrån den förre ärkebiskopens sida: K G Hammar påstod sig stå på den judisk-kristna sidan eller ståndpunkten. Jaha, undrar man, vad innebär då denna? Det är tydligen inte fråga om endast det arv ifrån judendomen som blivit en del av kristendomen. Det rör sig om något mer. Det är att nu räcka ut handen åt judarna och säga att nu är vi ett lag mot de andra. Vissa räknas in, andra hålles ute.
Visserligen kan det finnas något gott i att judarna som tidigare exkluderats av så många kristna nu inkluderas. "Aha, de kristna har nu blivit medvetna om gångna misstag och gör nu bot och bättring!" Ja, om det nu ändå hade varit så väl!
Att inkludera judarna i K G Hammars "judisk-kristna gemenskap" är något som naturligtvis innebär att muslimer (och andra) exkluderas. Varför talade inte K G Hammar om den islamo-kristna sidan? Varför tar man inte fasta på likheterna mellan islam och kristendom och bygger på denna gemensamma grund? Det är en grund som innebär att man tar fasta på de moderata inslagen i Koranen, att judar och andra också har en rätt till Gud via sin väg. De behöver inte konvertera till islam, enligt dessa passager i Koranen. De andra passagerna, som förutspår gråt och tandagnisslan, har vi naturligtvis att se i en kontext det i skrivande stund är omöjligt för mig att beröra. Jag önskar bara att man i teologutbildningen läste Rumis Matlevi som kurslitteratur och att man la stor vikt vid Sofia Perennis.
Vi har alltså skäl att önska att kristna kyrkor uppmärksammar islam och dess uppfattningar. Att man strävar efter en gemenskap som antingen kan innebära att islam tillåtes i ett kristet Europa och kristendomen i en muslimsk orient eller att vi får ett liberalt ramverk som likställer religionerna och kyrkorna över allt. Detta är naturligtvis idealet och just den saken att prästerna inte talar om för församlingsborna allt i detalj utan att mycket är sådant som individen har att söka sig fram till, dvs gå vishetens väg, visar att påtvingade uppfattningar blott leder till diktatur och enkelspårighet medan tolerans och frihet leder till att vi var och en kan välja den kostym som passar.
Igår tittade jag på Kunskapskanalen och kom in mitt i en reprisering ifrån Bokmässan. Ett samtal pågick mellan förre ärkebiskopen K G Hammar, barnboksförfattaren Ulf Stark och en kvinnlig reporter, moderatorn, ifrån radions kulturredaktion. (I skrivande stund minns jag inte hennes namn, men med ledning av uppgifterna i denna post kan den intresserade lätt ta reda på den saken själv.)
Det var inte den förre ärkebiskopens lite trasiga uppenbarelse jag reagerade på. En teolog sprungen ur 68-generationens skepticism och radikalism kan väl kosta på sig att bära lite slitna kläder inför publik...(Därtill ett par gräsliga gympadojor. Tur luktteven ännu inte uppfunnits och påtvingats oss av någon Mammons apostel, tänkte jag och tog en klunk avsvalnat kaffe.)
Vad som fick mig att reagera var att en man utbildad för predikstolens ädla tjänst ondgjorde sig över författare som "skrev folk på näsan". Nähä, tänkte man i sitt stilla sinne! Vad har man gjort ifrån predikstolarna under generationer! Vissa människor har till och med associerat kyrkans budskap med ett förbud att ha roligt. Sex, vin och rock 'n' roll har ju hamnat på den lista från vilken man rikligen valt för att stämpla än den ene än den andre som syndare och förkastlig.
Denna lutherska straffpredikan är långt ifrån den mer katolska glädjen till bordets läckerheter och till det materiella. Till fruktskålen, till det ornamenterade vasen m m. Men allt i lagom dos! Ingen excess!
Jag tänkte: Varför ska inte en författare i ett fritt samhälle få skriva vad denne vill även om det innebär att författaren ifråga talar om för hela världen att den har fel, men att författaren har rätt?! Varför ska jag inte få säga: "Jag har rätt! Ändra dig och tyck som jag!" Strängt taget är det ju vad kyrkan alltid har gjort och till skillnad från denna hotar jag inte med helvetet.
Apropå att hota med helvetet! Nu kommer den modernt utbildade teologen säga att kyrkan inte alls tror på helvetet. Det är ivart fall inte en plats som existerar rumsligt utan mer ett tillstånd, avsaknaden av Gud. Jag kan acceptera detta apråkbruk, precis som jag kan acceptera att man säger att onda gärningar försvårar för individen att nå harmoni, Nirvana,och att onda följder av ens handlingar kan störa andra människor så att harmonin rubbas eller inte nås. Alltså: Att Nirvana inte uppnås.
Att säga att en författare skriver folk på näsan är detsamma som att försöka ta udden av vad den författaren påstår. Istället för att granska om det är gott litterärt och förnuftigt rent sakligt. Everything goes är ju maximen för den moderna vetenskapsteorin och borde vara det också för den moderna litteraturen som inte för intet rivit ner den franska litteraturklassicismens barocka regelbygge.
Nyttjandet av härksartekniker tog sig emellertid än mer uppseendeväckande former ifrån den förre ärkebiskopens sida: K G Hammar påstod sig stå på den judisk-kristna sidan eller ståndpunkten. Jaha, undrar man, vad innebär då denna? Det är tydligen inte fråga om endast det arv ifrån judendomen som blivit en del av kristendomen. Det rör sig om något mer. Det är att nu räcka ut handen åt judarna och säga att nu är vi ett lag mot de andra. Vissa räknas in, andra hålles ute.
Visserligen kan det finnas något gott i att judarna som tidigare exkluderats av så många kristna nu inkluderas. "Aha, de kristna har nu blivit medvetna om gångna misstag och gör nu bot och bättring!" Ja, om det nu ändå hade varit så väl!
Att inkludera judarna i K G Hammars "judisk-kristna gemenskap" är något som naturligtvis innebär att muslimer (och andra) exkluderas. Varför talade inte K G Hammar om den islamo-kristna sidan? Varför tar man inte fasta på likheterna mellan islam och kristendom och bygger på denna gemensamma grund? Det är en grund som innebär att man tar fasta på de moderata inslagen i Koranen, att judar och andra också har en rätt till Gud via sin väg. De behöver inte konvertera till islam, enligt dessa passager i Koranen. De andra passagerna, som förutspår gråt och tandagnisslan, har vi naturligtvis att se i en kontext det i skrivande stund är omöjligt för mig att beröra. Jag önskar bara att man i teologutbildningen läste Rumis Matlevi som kurslitteratur och att man la stor vikt vid Sofia Perennis.
Vi har alltså skäl att önska att kristna kyrkor uppmärksammar islam och dess uppfattningar. Att man strävar efter en gemenskap som antingen kan innebära att islam tillåtes i ett kristet Europa och kristendomen i en muslimsk orient eller att vi får ett liberalt ramverk som likställer religionerna och kyrkorna över allt. Detta är naturligtvis idealet och just den saken att prästerna inte talar om för församlingsborna allt i detalj utan att mycket är sådant som individen har att söka sig fram till, dvs gå vishetens väg, visar att påtvingade uppfattningar blott leder till diktatur och enkelspårighet medan tolerans och frihet leder till att vi var och en kan välja den kostym som passar.
måndag 19 december 2011
Da Vinci-kodens felslut
Genom sin bok Da Vinci koden har Dan Brown blivit en världsberömd författare. Frågan är om han inte drunknat i alla pengar. Teveproducenterna har varit snabba att hänga på trenden. Att kittla oss lite mer med uppgifter som alltid kanske är sanna, eller åtminstone kan vara det.
Dock blev jag under min uppväxt bekant med uppgifter om att Leonardo da Vinci var släkt med Jesus. Att han valdes till Grand Master för ett hemligt sällskap skulle alltså bero på detta släktskap. Till skillnad ifrån bokens story försökte inte det riktiga sällskapet göra sina uppgifter kända. Vad skulle en släkting till Jesus vinna på att folk skulle börja ifrågasätta det som deras släkting åstadkom och som andra sedan byggt vidare på? Till våra dagars kyrka. Förmodligen var Leonardo da Vinci smart nog att inte sätta full tilltro till uppgifter som kunde vara sanna, men ska man vandra Dan Browns väg så kanske vi ska göra sak av att Leonardo da Vinci inte målade ett ansikte på Jesus för sin nattvarsmålning. När han sedan väl gjorde det målade han dit sitt eget! Kyrkans företrädare menade visst att vissa ändringar borde göras...
Varför gjorde inte professor Robert Langdon sak av att Isaac Newton, som ju också var Grand Master, påstods åtminstone vara det, kunde vara släkt med Leonardo da Vinci? Sätter vi skägg och långt hår på Newton finner vi att ett universalgeni liknar ett annat, åtminstone tillräckligt för att bevisa ett släktskap. Och nog finner man likheter mellan dessa och den berömda svepeduken i Turin som därtill för tankarna till en annan släkting till dessa, nämligen kung Heile Sallasse, The Lion of Juda, som ju påstod sig ha släktskap med kung Salomo. Och denne var ju en anfader till den Jesus som blev Kristus!
Varför var Newton så intresserad av de yttersta dagarna? Kunde inte ett starkt psykologiskt incitament vara att det slut som Jesus profeterade om - och som man fortfarande väntade på under Newtons tid - var något Newton såg som sin uppgift att förklara. Var han, eller fick någon honom att tro att han var, släkt med da Vinci - och därmed Jesus, ja, då ville han inte, Newton alltså, att den egna släktingens profetior skulle vara något annat än förutsägelser om vad som skulle komma.
Det hemliga sällskapet ville hemlighålla. Därför kommer massmedia aldrig kunna avslöja en sanning som detta sällskap inte vill avslöja. Om man önskat sprida uppgifterna så skulle man knappast förtjäna att kallas ett hemligt sällskap.
Kanske har de tidiga kristna gjort så som muslimerna när de låter Muhammeds släktingar, via Ali, vara imamer. Islam har ju traditionellt inte skilt mellan stat och kyrka, mellan kung och patriark. Därför har Alis släktingar valts till imamer. Hade man gjort en åtskillnad kanske det hade varit kungavärdigheten som gått i arv, inte den religiösa.
Detta var några funderingar så här i juletid. Och julen är som bekant en kommersiell högtid och en familjehögtid som lämnar öppet för oss alla och envar att knyta an till religiösa föreställningar. Jesus föddes i januari, inte i december, men det är väl glädjande att man dels inte behöver vara rigid med data, dels kan uppfyllas och glädjas av något som också är kommersiellt.
Dock blev jag under min uppväxt bekant med uppgifter om att Leonardo da Vinci var släkt med Jesus. Att han valdes till Grand Master för ett hemligt sällskap skulle alltså bero på detta släktskap. Till skillnad ifrån bokens story försökte inte det riktiga sällskapet göra sina uppgifter kända. Vad skulle en släkting till Jesus vinna på att folk skulle börja ifrågasätta det som deras släkting åstadkom och som andra sedan byggt vidare på? Till våra dagars kyrka. Förmodligen var Leonardo da Vinci smart nog att inte sätta full tilltro till uppgifter som kunde vara sanna, men ska man vandra Dan Browns väg så kanske vi ska göra sak av att Leonardo da Vinci inte målade ett ansikte på Jesus för sin nattvarsmålning. När han sedan väl gjorde det målade han dit sitt eget! Kyrkans företrädare menade visst att vissa ändringar borde göras...
Varför gjorde inte professor Robert Langdon sak av att Isaac Newton, som ju också var Grand Master, påstods åtminstone vara det, kunde vara släkt med Leonardo da Vinci? Sätter vi skägg och långt hår på Newton finner vi att ett universalgeni liknar ett annat, åtminstone tillräckligt för att bevisa ett släktskap. Och nog finner man likheter mellan dessa och den berömda svepeduken i Turin som därtill för tankarna till en annan släkting till dessa, nämligen kung Heile Sallasse, The Lion of Juda, som ju påstod sig ha släktskap med kung Salomo. Och denne var ju en anfader till den Jesus som blev Kristus!
Varför var Newton så intresserad av de yttersta dagarna? Kunde inte ett starkt psykologiskt incitament vara att det slut som Jesus profeterade om - och som man fortfarande väntade på under Newtons tid - var något Newton såg som sin uppgift att förklara. Var han, eller fick någon honom att tro att han var, släkt med da Vinci - och därmed Jesus, ja, då ville han inte, Newton alltså, att den egna släktingens profetior skulle vara något annat än förutsägelser om vad som skulle komma.
Det hemliga sällskapet ville hemlighålla. Därför kommer massmedia aldrig kunna avslöja en sanning som detta sällskap inte vill avslöja. Om man önskat sprida uppgifterna så skulle man knappast förtjäna att kallas ett hemligt sällskap.
Kanske har de tidiga kristna gjort så som muslimerna när de låter Muhammeds släktingar, via Ali, vara imamer. Islam har ju traditionellt inte skilt mellan stat och kyrka, mellan kung och patriark. Därför har Alis släktingar valts till imamer. Hade man gjort en åtskillnad kanske det hade varit kungavärdigheten som gått i arv, inte den religiösa.
Detta var några funderingar så här i juletid. Och julen är som bekant en kommersiell högtid och en familjehögtid som lämnar öppet för oss alla och envar att knyta an till religiösa föreställningar. Jesus föddes i januari, inte i december, men det är väl glädjande att man dels inte behöver vara rigid med data, dels kan uppfyllas och glädjas av något som också är kommersiellt.
Inte bedrägeri utan POESI!
En del människor hävdar att stigmatiseringar som en del djupt religiösa säger sig uppleva är tecken på djup psykisk rubbning och att religioner som accepterar sådant som stigmatisering har spårat ur. Jag vill hävda att denna kritik är ett utslag av en beklaglig felsyn, av att man begått ett kategorimisstag, eller inte förstått betydelsen av olika språkspel, dvs det som sägs på ett sätt kanske ska tolkas i en särskild kontext och inte som ett påstående hängandes i luften.
Vi måste skilja mellan torra faktas förnuft och hängivenhetens förnuft. Det är inte oförnuftigt att visa tecken på stigmatisering, såsom padre Pio i Italien, för att ta ett exempel, gjorde. Det är inte ens oförnuftigt om såren framkallats medelst syror o dyl. Vad den stigmatiserade säger med sina sår är att vederbörande är hängiven. Så till den milda grad att uppgåendet i Gud tar sig tecknen av lidandets sår. Allmänheten ser i den religiöses stigma en beundransvärd hängivenhet. Är såren framkallade är det att se som ett inslag av en show, eller som ett inslag i den religiösa processionen. "Se, dessa tecken, hur hängiven jag är att Kristus sår blir mina egna!" Vi kan se detta som inte är lika hängivna. Vi lyfts andligen upp. Vi får se att det finns en kärlek som spränger de fysiska kropparnas gränser och förenar subjektet med objektet! Så befriande i dessa dagar då så mycket handlar om yttre framgång, både i karriären och i kärlekslivet, sett med parförhållandets glasögon, att skåda en person som lever i celibat uppvisa denna samansmältning med Kristus, denna hängivenhet som får oss andra att vilja gå upp på morgonen, äta vår frukost och bege oss till arbetet för att utföra vårt dagliga knog, oss alla till gagn! Eller om vi nu inte har jobb: att försöka balansera sig fram så gott man kan och förutan sådana inslag som padre Pio och andra visat upp, förutan kyrkornas arkitektur - eller moskéernas minareter! - funnes väl blott fattigdom och strid på vår jord.
På youtube kan alla som vill söka på namnet Amir Khusro och då finna att man i Indien och Pakistan djupt högtidlighåller dennes minne. Hur man i en av de upplagda filmerna, på engelska, säger att sådana män som Amir Khusro, som såg likheter i olikheter, som försökte förena vad som var islamskt med vad som var hinduiskt, är de som bygger framtiden.
Ja, förstår vi den kognitiva psykologins landvinningar rätt måste den yttre segern först vara en inre!
Det är därför padre Pios stigma, hans blödande händer, inte är tecken på psykisk rubbning. Det skulle endast vara bedrägeri om det inte var en djupt hängiven person som visade upp såren utan någon som levde på ett helt annat sätt och blott nyttjade "showen" för egen vinnings skull, alltså varken till att stödja kyrkan, de fattiga eller de många vanliga som behöver lyftas upp i vardagen för att inte sjunka ner i det grå.
God jul önskar jag nu till sist till alla som följt mina bloggar under året!
Vi måste skilja mellan torra faktas förnuft och hängivenhetens förnuft. Det är inte oförnuftigt att visa tecken på stigmatisering, såsom padre Pio i Italien, för att ta ett exempel, gjorde. Det är inte ens oförnuftigt om såren framkallats medelst syror o dyl. Vad den stigmatiserade säger med sina sår är att vederbörande är hängiven. Så till den milda grad att uppgåendet i Gud tar sig tecknen av lidandets sår. Allmänheten ser i den religiöses stigma en beundransvärd hängivenhet. Är såren framkallade är det att se som ett inslag av en show, eller som ett inslag i den religiösa processionen. "Se, dessa tecken, hur hängiven jag är att Kristus sår blir mina egna!" Vi kan se detta som inte är lika hängivna. Vi lyfts andligen upp. Vi får se att det finns en kärlek som spränger de fysiska kropparnas gränser och förenar subjektet med objektet! Så befriande i dessa dagar då så mycket handlar om yttre framgång, både i karriären och i kärlekslivet, sett med parförhållandets glasögon, att skåda en person som lever i celibat uppvisa denna samansmältning med Kristus, denna hängivenhet som får oss andra att vilja gå upp på morgonen, äta vår frukost och bege oss till arbetet för att utföra vårt dagliga knog, oss alla till gagn! Eller om vi nu inte har jobb: att försöka balansera sig fram så gott man kan och förutan sådana inslag som padre Pio och andra visat upp, förutan kyrkornas arkitektur - eller moskéernas minareter! - funnes väl blott fattigdom och strid på vår jord.
På youtube kan alla som vill söka på namnet Amir Khusro och då finna att man i Indien och Pakistan djupt högtidlighåller dennes minne. Hur man i en av de upplagda filmerna, på engelska, säger att sådana män som Amir Khusro, som såg likheter i olikheter, som försökte förena vad som var islamskt med vad som var hinduiskt, är de som bygger framtiden.
Ja, förstår vi den kognitiva psykologins landvinningar rätt måste den yttre segern först vara en inre!
Det är därför padre Pios stigma, hans blödande händer, inte är tecken på psykisk rubbning. Det skulle endast vara bedrägeri om det inte var en djupt hängiven person som visade upp såren utan någon som levde på ett helt annat sätt och blott nyttjade "showen" för egen vinnings skull, alltså varken till att stödja kyrkan, de fattiga eller de många vanliga som behöver lyftas upp i vardagen för att inte sjunka ner i det grå.
God jul önskar jag nu till sist till alla som följt mina bloggar under året!
fredag 16 december 2011
Vad som rimmar illa
På den här bloggen har jag i första hand tänkt diskutera poesins ställning i vår tid. Den nya tekniken innebär en renässans för poesin. Att kunna lyssna på exempelvis Rumis dikter på youtube har verkligen varit en upplevelse. Alldeles gratis!
Se, vad marknadskrafterna kan ordna åt oss! Det kostar inte alltid!
Dock är ett försvar av marknadskrafterna en sak och ett försvar av libertarianismen, eller nyliberalismen, en annan. Vi kan nu välkomna Christian Gergils till verkligheten - efter att ha varit uppe i nyliberalismens drömvärld!
Då jag diskuterat med nyliberaler har jag aldrig fått ett vettigt svar på om det ska finnas några kommunala instanser eller om allt ska vara privat. Man har inte velat se det alla andra sett och fruktat: risken för en enorm utslagning, för en misär som skulle resa de fattiga mot det etablerade samhället.
Nu har Christian Gergils kommit till insikt! Det är en värdefull insikt! Och han säger sig vilja värna om människor som befinner sig i ett känsligt läge. Som har svårigheter av olika slag. Han har blivit kristdemokrat och är att gratulera för sitt ställningstagande. (Förresten borde kd, för att rädda sig själva, tacka både Hägglund och Odell för goda insatser och låta Eva Bush ta över. Hon talar så att många, inte minst ungdomar, förstår. Gamla gubbar tröttnar man däremot lätt på...)
Åter till Gergils och liberatianismen (eller nyliberalismen; finns det någon skillnad är det en vi bör få kännedom om): Förstår man marknadens sätt att fungera fattar man att det inte alltid kan finnas behov av alla typer av kompetens. Vi måste således acceptera en omställningsarbetslöshet. Då folk skolar om sig kan de inte alltid få betalt. Hur ska den värdefulla omskolningen ske, herrar libertarianer, om vi inte har råd att omskola oss? Ska det inte finnas en stat löser väl problemet sig genom att man tar vad man kan. Nattetid kommer starka men arbetslösa ungdomar ge sig ut på åkrarna för att rycka upp rotfrukter och annat. Ett samhälle utan offentlig sektor har bara frivilliga överenskommelser att falla tillbaka på. Jag går inte frivilligt med på att svälta medan andra ska få ärva förmögenheter av sådan storleksordning att de inte bara kan låta bli att arbeta, de kan också leva i sus och dus.
Om alla hade fått lika många spelmarker (medborgarlön) hade spelet kunnat börja! Dock kan vi inte låta det få vilken utgång som helst. Vi har att värna miljön och penningvärdet. Kanske kan vi säga att dessa intressen, miljön och penningvärdet, är av sådan betydelse att de är viktigare än demokratin. Det är därför vi inte låter riksdagsmän sätta räntan. De bör inte heller få låta jordens framtid gå om intet genom att offra miljön på de kortsiktiga vinsternas altare - för att få röster och därmed status, en position på höjderna för att älskas av folket (men hatas av framtiden).
Det liberala har annars mycket som talar för sig. Ska nu katolska fundamentalister skapa en katolsk stat i Frankrike, något jag hörde på radion, och islamister döda sådana som inte tror på islam och någon sorts defence league starta en jihad mot jihadisterna undrar man var det ska sluta: Jo, det kan bara sluta genom att väst och öst ömsesidigt respekterar varandra. Att religionen får bli något innerligt för människan privat, inte något man prackar på andra människor, ty dessa kan inte bara ha en annan tolkning av religionen, de kan ha en helt annan religion eller ingen tro alls!
Nog för den här gången! (Endast det deprimerande tillägget, för nyliberaler åtminstone, att det ju inte är nog med omställningsarbetslösheten, det kan ju också förhålla sig så att vi kan producera vad vi behöver utan att sysselsätta alla. Om nu detta kan ske och miljön tar skada av att alla sysselsättes, är det då verkligen en klok sak att inte kunna artikulera en klar och tydlig socialpolitik? Hayeck erkände att fattigstöd behövdes i moderna samhällen, men sedan blev det inte mycket mer ordat om den saken. Hur ska detta fattigstöd se ut och vem ska betala det?)
Se, vad marknadskrafterna kan ordna åt oss! Det kostar inte alltid!
Dock är ett försvar av marknadskrafterna en sak och ett försvar av libertarianismen, eller nyliberalismen, en annan. Vi kan nu välkomna Christian Gergils till verkligheten - efter att ha varit uppe i nyliberalismens drömvärld!
Då jag diskuterat med nyliberaler har jag aldrig fått ett vettigt svar på om det ska finnas några kommunala instanser eller om allt ska vara privat. Man har inte velat se det alla andra sett och fruktat: risken för en enorm utslagning, för en misär som skulle resa de fattiga mot det etablerade samhället.
Nu har Christian Gergils kommit till insikt! Det är en värdefull insikt! Och han säger sig vilja värna om människor som befinner sig i ett känsligt läge. Som har svårigheter av olika slag. Han har blivit kristdemokrat och är att gratulera för sitt ställningstagande. (Förresten borde kd, för att rädda sig själva, tacka både Hägglund och Odell för goda insatser och låta Eva Bush ta över. Hon talar så att många, inte minst ungdomar, förstår. Gamla gubbar tröttnar man däremot lätt på...)
Åter till Gergils och liberatianismen (eller nyliberalismen; finns det någon skillnad är det en vi bör få kännedom om): Förstår man marknadens sätt att fungera fattar man att det inte alltid kan finnas behov av alla typer av kompetens. Vi måste således acceptera en omställningsarbetslöshet. Då folk skolar om sig kan de inte alltid få betalt. Hur ska den värdefulla omskolningen ske, herrar libertarianer, om vi inte har råd att omskola oss? Ska det inte finnas en stat löser väl problemet sig genom att man tar vad man kan. Nattetid kommer starka men arbetslösa ungdomar ge sig ut på åkrarna för att rycka upp rotfrukter och annat. Ett samhälle utan offentlig sektor har bara frivilliga överenskommelser att falla tillbaka på. Jag går inte frivilligt med på att svälta medan andra ska få ärva förmögenheter av sådan storleksordning att de inte bara kan låta bli att arbeta, de kan också leva i sus och dus.
Om alla hade fått lika många spelmarker (medborgarlön) hade spelet kunnat börja! Dock kan vi inte låta det få vilken utgång som helst. Vi har att värna miljön och penningvärdet. Kanske kan vi säga att dessa intressen, miljön och penningvärdet, är av sådan betydelse att de är viktigare än demokratin. Det är därför vi inte låter riksdagsmän sätta räntan. De bör inte heller få låta jordens framtid gå om intet genom att offra miljön på de kortsiktiga vinsternas altare - för att få röster och därmed status, en position på höjderna för att älskas av folket (men hatas av framtiden).
Det liberala har annars mycket som talar för sig. Ska nu katolska fundamentalister skapa en katolsk stat i Frankrike, något jag hörde på radion, och islamister döda sådana som inte tror på islam och någon sorts defence league starta en jihad mot jihadisterna undrar man var det ska sluta: Jo, det kan bara sluta genom att väst och öst ömsesidigt respekterar varandra. Att religionen får bli något innerligt för människan privat, inte något man prackar på andra människor, ty dessa kan inte bara ha en annan tolkning av religionen, de kan ha en helt annan religion eller ingen tro alls!
Nog för den här gången! (Endast det deprimerande tillägget, för nyliberaler åtminstone, att det ju inte är nog med omställningsarbetslösheten, det kan ju också förhålla sig så att vi kan producera vad vi behöver utan att sysselsätta alla. Om nu detta kan ske och miljön tar skada av att alla sysselsättes, är det då verkligen en klok sak att inte kunna artikulera en klar och tydlig socialpolitik? Hayeck erkände att fattigstöd behövdes i moderna samhällen, men sedan blev det inte mycket mer ordat om den saken. Hur ska detta fattigstöd se ut och vem ska betala det?)
onsdag 14 december 2011
Tolka Thomasevengeliet
Jag läste idag för första gången Thomasevangeliet. Det är ett evangelium som inte finns i Svenska kyrkans Bibel, ej heller i den katolska. Det var ord som upplyfte mig. Jag kom att fråga mig hur texten skulle tolkas.
Ska jag mena att det är en text som kan avfärdas bara för att den inte står i Bibeln? Skulle det betyda att inga andra texter skulle kunna vara gudomligt inspirerade? Och vad menas med att de är gudomligt inspirerade? Är jag inte inspirerad då jag skriver dikter? Är det inte Gud som finns djupast inom oss alla och som vi uttrycker, ehuru ofta bristfälligt? Är det inte sanning i dikterna? Försöker jag inte säga något om livet och verkligheten med dem?
Var det enbart ett praktiskt val att vissa texter inte finns med i Bibeln? Kan vi tro på Bibeln och mena att vissa saker i den inte ska tolkas bokstavligt och samtidigt stänga dörren för Thomasevangeliet? Borde vi inte välja en tolkning som förenar Thomasevangeliet med Bibeln?
Jag är ingen teolog och inte speciellt kunnig då det gäller religiösa texter och jag vet ärligt inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det faktum att Bibeln inneburit en avgränsning av texter. Förmodligen är det praktiska ställningstaganden som väl i sig kan sägas ha varit gudomligt inspirerade. Vissa saker fick finna sig i att inte sägas. Tiden var inte mogen. Nu kan texterna läsas. Nu är tiden mogen. Som att Jesus enligt Thomasevangeliet menar att en kvinna som tagit fram mannen inom sig är godkänd. En sådan kvinna bör således få tala i församlingen. Inte den tvunget som är fåfängans offer.
Det enda jag upplevde som kontroversiellt med evangeliet ifråga var påståendet att en allmosa skulle kunna skada själen. Är det då fel att ge allmosor? Jag kan bara förstå detta som att vi måste läsa samman detta påståenden med allt övrigt vi vet om Jesu förkunnelse. Vi kan inte säga att just detta avgränsade är det riktiga, det som vi ska följa, medan det andra, det som säger att vi ska tänka på de hungrande, de fattiga, de hemlösa och de fängslade inte längre betyder något.
En samläsning ger tolkningen att det kan skada din själ att ge allmosor om du inte förstår varför du gör det. Om du känner ett tvång att göra det. Men om du förstår det goda, det riktiga, i saken, ja, då gagnar det din själ att ge allmosor.
Vi kanske något bör beakta att de som skrev evangelierna inte var akademiker med analytisk språkfilosofi som specialitet. Det de skrev rymmer nog en del som skulle kunna tolkas felaktigt av den som vill utnyttja det faktum att det var vanliga människor som skrev dem (låt vara att de var ovanliga!).
Då jag tror att religionen är något som finns i oss genetiskt tror jag också att olika texter kan fungera som rättesnören. Att exempelvis Koranen skulle kunna fungera som helig text.
Inte för att jag själv är muslim, det borde ha framkommit av ovanstående, men jag finner det intressant att, vad jag läst på nätet, så skulle Adolf Hitler ha menat att islam skulle kunna vara bra för det tyska folket. Hitlers tre fiender var, vilket torde vara bekant 1) judarna, 2) arbetarklassen och 3) katolska kyrkan.
Men tydligen hörde inte islam dit...
Vad jag gillar med islam hör nog samman med de kulturyttringar som också hade ett liberalt sinnelag med sig. Och handelsvänlighet. Medeltidens islam, som ju var något helt annat än vår medeltid. De sufipoeter som uttryckte sanningar för tusen år sedan framstår som moderna idag.
Att islam har en förståelse för månggifte anser jag också sympatiskt. Jag tror att antalet skilsmässor och besök hos prostituerade drastiskt skulle minska om månggifte tilläts. Detta bygger naturligtvis på att det finns fler kvinnor än män.
Jag tror många män håller med mig om att det är så det borde vara.
Ska jag mena att det är en text som kan avfärdas bara för att den inte står i Bibeln? Skulle det betyda att inga andra texter skulle kunna vara gudomligt inspirerade? Och vad menas med att de är gudomligt inspirerade? Är jag inte inspirerad då jag skriver dikter? Är det inte Gud som finns djupast inom oss alla och som vi uttrycker, ehuru ofta bristfälligt? Är det inte sanning i dikterna? Försöker jag inte säga något om livet och verkligheten med dem?
Var det enbart ett praktiskt val att vissa texter inte finns med i Bibeln? Kan vi tro på Bibeln och mena att vissa saker i den inte ska tolkas bokstavligt och samtidigt stänga dörren för Thomasevangeliet? Borde vi inte välja en tolkning som förenar Thomasevangeliet med Bibeln?
Jag är ingen teolog och inte speciellt kunnig då det gäller religiösa texter och jag vet ärligt inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det faktum att Bibeln inneburit en avgränsning av texter. Förmodligen är det praktiska ställningstaganden som väl i sig kan sägas ha varit gudomligt inspirerade. Vissa saker fick finna sig i att inte sägas. Tiden var inte mogen. Nu kan texterna läsas. Nu är tiden mogen. Som att Jesus enligt Thomasevangeliet menar att en kvinna som tagit fram mannen inom sig är godkänd. En sådan kvinna bör således få tala i församlingen. Inte den tvunget som är fåfängans offer.
Det enda jag upplevde som kontroversiellt med evangeliet ifråga var påståendet att en allmosa skulle kunna skada själen. Är det då fel att ge allmosor? Jag kan bara förstå detta som att vi måste läsa samman detta påståenden med allt övrigt vi vet om Jesu förkunnelse. Vi kan inte säga att just detta avgränsade är det riktiga, det som vi ska följa, medan det andra, det som säger att vi ska tänka på de hungrande, de fattiga, de hemlösa och de fängslade inte längre betyder något.
En samläsning ger tolkningen att det kan skada din själ att ge allmosor om du inte förstår varför du gör det. Om du känner ett tvång att göra det. Men om du förstår det goda, det riktiga, i saken, ja, då gagnar det din själ att ge allmosor.
Vi kanske något bör beakta att de som skrev evangelierna inte var akademiker med analytisk språkfilosofi som specialitet. Det de skrev rymmer nog en del som skulle kunna tolkas felaktigt av den som vill utnyttja det faktum att det var vanliga människor som skrev dem (låt vara att de var ovanliga!).
Då jag tror att religionen är något som finns i oss genetiskt tror jag också att olika texter kan fungera som rättesnören. Att exempelvis Koranen skulle kunna fungera som helig text.
Inte för att jag själv är muslim, det borde ha framkommit av ovanstående, men jag finner det intressant att, vad jag läst på nätet, så skulle Adolf Hitler ha menat att islam skulle kunna vara bra för det tyska folket. Hitlers tre fiender var, vilket torde vara bekant 1) judarna, 2) arbetarklassen och 3) katolska kyrkan.
Men tydligen hörde inte islam dit...
Vad jag gillar med islam hör nog samman med de kulturyttringar som också hade ett liberalt sinnelag med sig. Och handelsvänlighet. Medeltidens islam, som ju var något helt annat än vår medeltid. De sufipoeter som uttryckte sanningar för tusen år sedan framstår som moderna idag.
Att islam har en förståelse för månggifte anser jag också sympatiskt. Jag tror att antalet skilsmässor och besök hos prostituerade drastiskt skulle minska om månggifte tilläts. Detta bygger naturligtvis på att det finns fler kvinnor än män.
Jag tror många män håller med mig om att det är så det borde vara.
Vill ej riskera ryktet!
Vi har väl alla på nyheterna tagit del av hur Caremas ägare försöker klara sig ur knipan. Nej, det var inte så bra med ett skatteupplägg för att komma undan skatt och därför nyttja skatteparadis! Nu vill man, enligt yttranden åtminstone, göra bot och bättring genom att betala skatt i Sverige.
Jag måste säga att jag blev förbluffad! Hur kan någon säga att man inte tänker så mycket på att förbättra den egna verksamheten som på att betala skatt för att på den vägen bidra till bättre vård i Sverige!?! Detta tyder på att man inte vill riskera sitt rykte. Aha, är det därför de kallas Riskkapitalbolag? undrar vän av ordning. Tydligen.
Då den offentliga sidan nyttjat skattepengar till att låta en PR-firma sköta kontakterna med media borde kanske också det privata s k riskkapitalbolaget ha gjort det. Så att man slipper bilden av ett företag som förnedrar sig självt för att klara ryktet.
Nog har något gått fel om det man anser moraliskt felaktigt är att inte betala skatt, när sanningen ju är att det moraliskt klandervärdiga ligger i hur man sköter de gamla! Det är rent ut sagt beklämmande hur dessa företag tycks agera för att sänka de privata alternativens trovärdighet!
Har man som jag trott på alternativen under decennier finns ingen annan utväg än kampens, den fortsatta kampens! Det vi kräver av privata bolag i vård- och omsorgsbranschen är inte att de ska betala skatt så att den offentliga sektorn kan se till att det blir bättre vård i landet utan att man själv gör detta! För att stärka verksamheten borde man förbättrat den interna kontrollen och låtit varje krona man kunnat spara undan skatt gå till att förbättra det som var dåligt.
Omvägar via skatteparadis kunde förklarats som tillfälliga lösningar. Se, pengarna skulle ju tillbaka till Sverige för investeringar i nya bolag! Hade verksamheten varit god hade vi här fått en lektion i hur det viktiga är just verksamheten, inte att det är den offentliga sektorn som driver den. Nu är det en f d socialdemokratisk chefredaktör som fått vd-jobbet för Carema. Redan det är ytterst dubiöst. Sedan stalkar vänstern de liberala krafter som sätter alternativen högt, inte minst privata vårdbolag, och som blir ledsna då saker ej sköts rätt.
Människor måste få ta egna initiativ. Då ska vi inte luras i fallgropar. Vi hör om äldre som glömmer det svenska språket. Vi hör om ungdomar av utländsk härkomst som inte har jobb. När ska den saken bli uppenbar att privata alternativ och relevanta utbildningar för dessa ungdomar skulle lösa två problem samtidigt, åtminstone göra ett viktigt bidrag?
Nej, i Sverige har man inte fått tänka entrepörnellt! Då blir det inte mycket av företagande heller! Ska staten sköta allt är det bara skattmasen, till slut, som har jobb!
Mer av poesi till de gamla! Mindre av bitter prosa!
Jag måste säga att jag blev förbluffad! Hur kan någon säga att man inte tänker så mycket på att förbättra den egna verksamheten som på att betala skatt för att på den vägen bidra till bättre vård i Sverige!?! Detta tyder på att man inte vill riskera sitt rykte. Aha, är det därför de kallas Riskkapitalbolag? undrar vän av ordning. Tydligen.
Då den offentliga sidan nyttjat skattepengar till att låta en PR-firma sköta kontakterna med media borde kanske också det privata s k riskkapitalbolaget ha gjort det. Så att man slipper bilden av ett företag som förnedrar sig självt för att klara ryktet.
Nog har något gått fel om det man anser moraliskt felaktigt är att inte betala skatt, när sanningen ju är att det moraliskt klandervärdiga ligger i hur man sköter de gamla! Det är rent ut sagt beklämmande hur dessa företag tycks agera för att sänka de privata alternativens trovärdighet!
Har man som jag trott på alternativen under decennier finns ingen annan utväg än kampens, den fortsatta kampens! Det vi kräver av privata bolag i vård- och omsorgsbranschen är inte att de ska betala skatt så att den offentliga sektorn kan se till att det blir bättre vård i landet utan att man själv gör detta! För att stärka verksamheten borde man förbättrat den interna kontrollen och låtit varje krona man kunnat spara undan skatt gå till att förbättra det som var dåligt.
Omvägar via skatteparadis kunde förklarats som tillfälliga lösningar. Se, pengarna skulle ju tillbaka till Sverige för investeringar i nya bolag! Hade verksamheten varit god hade vi här fått en lektion i hur det viktiga är just verksamheten, inte att det är den offentliga sektorn som driver den. Nu är det en f d socialdemokratisk chefredaktör som fått vd-jobbet för Carema. Redan det är ytterst dubiöst. Sedan stalkar vänstern de liberala krafter som sätter alternativen högt, inte minst privata vårdbolag, och som blir ledsna då saker ej sköts rätt.
Människor måste få ta egna initiativ. Då ska vi inte luras i fallgropar. Vi hör om äldre som glömmer det svenska språket. Vi hör om ungdomar av utländsk härkomst som inte har jobb. När ska den saken bli uppenbar att privata alternativ och relevanta utbildningar för dessa ungdomar skulle lösa två problem samtidigt, åtminstone göra ett viktigt bidrag?
Nej, i Sverige har man inte fått tänka entrepörnellt! Då blir det inte mycket av företagande heller! Ska staten sköta allt är det bara skattmasen, till slut, som har jobb!
Mer av poesi till de gamla! Mindre av bitter prosa!
måndag 12 december 2011
Inga riktiga riskkapitalbolag!
Den aktuella samhällsdebatten har dominerats, senare tid, av skandaler inom vårdföretag som ägs av riskkapitalbolag. Då dessa s k riskkapitalbolag inte någon gång erbjudit mig att tillsammans med dem starta ett bolag för utgivning av mina dikter, i vilket de s k riskkapitaliserna riskerar kapital, måste jag dra slutsatsen att det inte alls rör sig om riskkapitalbolag! En sannare benämning torde vara oförståndiga försiktighetsbolag.
Dock måste jag reagera på hur man vill bemöta dessa bolag! Många tycks vilja förbjuda de bolag vi nu konstaterat inte vara riskkapitalbolag. Bolagen placerar pengar i äldreboenden som de vet att det finns offentligt betalningsstöd för. Försiktiga är man således i investeringen. Oförståndiga i driften.
Är det rätt att förbjuda dessa bolag att äga äldreboenden? Jag anser inte det. Visserligen drar de tydligen lite pengar ur landet, men det faktum att de investerar betyder att de också bidrar med något.
Alla som ätit soppa kan nog hålla med om att tallrikens högsta punkt inte kan vara dess mitt. Då rinner soppan ut. Nej, det är kanterna på tallriken som måste utgöra den högsta punkten så att soppan kan bli kvar i tallriken.
Hur ska vi då göra för att behålla pengarna i Sverige? Svaret måste vara att befria vissa bolag ifrån vinst- och utdelningsskatt. Kan du äga ett äldreboende utan att behöva betala annan skatt än sådan som är att betrakta som en skälig skatt på en avtalsenlig inkomst (uppskattad) kommer inga vinstpengar att resa utomlands. Stackars skatteparadis som då kommer att känna på skatteflyktens konsekvenser! Ty nu kommer detta kapital att söka sig tillbaka till Sverige. Då medlen inte beskattas kommer de att investeras i nya äldreboenden, boenden som nu kan hålla en högre standard då deras kapitalbas blivit starkare.
Om staten lägger ut pengar på äldreboenden är det en dum sak att ta in skatt ifrån sådana företag. Hela diskussionen präglas av att folk inte inser att välfärd inte beror på staten utan på hur vi alla agerar i samhället. Och detta kan vi göra utan att staten alltid ska in i bilden. Den har skapat ett ramverk med spelregler som gör det intressant för aktörer att starta och driva företag inom sektorerna vård, skola och omsorg och den utövar kontroll över verksamheten. Kan sådana VSO bolag få en gynnsam skattesituation kommer de privata aktörerna att vilja arbeta mer och bättre.
Regler och kontroll ska vara sådana att vi ska kunna vara trygga, dvs även om det är ett riskkapitalbolag som äger och driver verksamheten ska de äldres - eller ungas - situation vara trygg. Det bör gå att överlåta sådana bolag med förvissningen om att verksamheten kommer att bedrivas vidare så länge det finns behov av den.
Sedan kan de riktiga riskkapitalisterna höra av sig till mig så ska vi diskutera startandet av bokförlag som nischar sig på utgivning av nyskriven poesi!
VÅGA TA CHANSEN!!!
Dock måste jag reagera på hur man vill bemöta dessa bolag! Många tycks vilja förbjuda de bolag vi nu konstaterat inte vara riskkapitalbolag. Bolagen placerar pengar i äldreboenden som de vet att det finns offentligt betalningsstöd för. Försiktiga är man således i investeringen. Oförståndiga i driften.
Är det rätt att förbjuda dessa bolag att äga äldreboenden? Jag anser inte det. Visserligen drar de tydligen lite pengar ur landet, men det faktum att de investerar betyder att de också bidrar med något.
Alla som ätit soppa kan nog hålla med om att tallrikens högsta punkt inte kan vara dess mitt. Då rinner soppan ut. Nej, det är kanterna på tallriken som måste utgöra den högsta punkten så att soppan kan bli kvar i tallriken.
Hur ska vi då göra för att behålla pengarna i Sverige? Svaret måste vara att befria vissa bolag ifrån vinst- och utdelningsskatt. Kan du äga ett äldreboende utan att behöva betala annan skatt än sådan som är att betrakta som en skälig skatt på en avtalsenlig inkomst (uppskattad) kommer inga vinstpengar att resa utomlands. Stackars skatteparadis som då kommer att känna på skatteflyktens konsekvenser! Ty nu kommer detta kapital att söka sig tillbaka till Sverige. Då medlen inte beskattas kommer de att investeras i nya äldreboenden, boenden som nu kan hålla en högre standard då deras kapitalbas blivit starkare.
Om staten lägger ut pengar på äldreboenden är det en dum sak att ta in skatt ifrån sådana företag. Hela diskussionen präglas av att folk inte inser att välfärd inte beror på staten utan på hur vi alla agerar i samhället. Och detta kan vi göra utan att staten alltid ska in i bilden. Den har skapat ett ramverk med spelregler som gör det intressant för aktörer att starta och driva företag inom sektorerna vård, skola och omsorg och den utövar kontroll över verksamheten. Kan sådana VSO bolag få en gynnsam skattesituation kommer de privata aktörerna att vilja arbeta mer och bättre.
Regler och kontroll ska vara sådana att vi ska kunna vara trygga, dvs även om det är ett riskkapitalbolag som äger och driver verksamheten ska de äldres - eller ungas - situation vara trygg. Det bör gå att överlåta sådana bolag med förvissningen om att verksamheten kommer att bedrivas vidare så länge det finns behov av den.
Sedan kan de riktiga riskkapitalisterna höra av sig till mig så ska vi diskutera startandet av bokförlag som nischar sig på utgivning av nyskriven poesi!
VÅGA TA CHANSEN!!!
lördag 10 december 2011
Reflektioner
Vilket är egentligen bäst, kursiv eller vanlig stil? Själv tycker jag att det ser snyggare ut med kursiv, men då det nog är lite lättare att läsa en vanlig stil har jag fattat beslutet att, åtminstone ett tag, låta dikterna på bloggen Dannes dikter, stå i vanlig stil, alltså inte kursiv. Längre fram byter jag kanske tillbaka. (Detta arbete kommer att ta sin lilla tid. Titta in på bloggen ifråga och se hur det ser ut!)
Så här i nobelpristider kan jag inte undgå att göra reflektionen att en tillplattad a-kassa, dvs en sänkning för de som har höga löner, inte bara kommer att göra det lättare för dessa människor att ta ett nytt jobb med en lite lägre lön än den gamla (betyder inte att jobbet är mindre betydelsefullt, eller hur bibliotekarier, arkivarier och handelsanställda?) utan också att andra variabler på marknaden, exempelvis fastighetspriserna, sänks. En anpassning sker efter de nya förhållandena. Om folk får lägre a-kassa (detta bör inte gälla de lägst avlönade) så kommer de inte köpa för dyra hus och då kommer priserna att sjunka på fastigheter och bostadsrätter. En trevlig följd av detta blir att lånebehovet minskar. Då kommer amorteringarna månatligen att uppgå till ett lägre belopp. En lägre a-kassa och lägre lånebehov betyder en rörligare arbetsmarknad och en mindre skuldtyngd ekonomi. Risken för finansiella kriser kommer således att minska.
För mig har idealet alltid varit en medborgarlön sådan att alla får lika stor ersättning då de är arbetslösa. Vill man ha mer får man teckna en försäkring för ändamålet. Blir den högavlönade revisorn arbetslös blir steget till ett jobb inom handeln med lägre lön inte så stort om ersättningen vid arbetslöshet är lika för alla. Ersättningen bör då kunna utgå under en längre tid. Får den f d revisorn jobb inom handeln, på ett kontor, som säljare i butik eller på lagret bör med sänkta fastighetspriser och minskat lånebehov en möjlighet finnas att bo kvar i huset - eller byta detta mot ett annat på annan ort där jobb hittats.
Se här marknadens poesi, vad vackert den låter! Jag tror att folk inte har beaktat dessa samband som tagit till stora ord då förändringar av ersättningsstrukturerna diskuterats.
Så här i nobelpristider kan jag inte undgå att göra reflektionen att en tillplattad a-kassa, dvs en sänkning för de som har höga löner, inte bara kommer att göra det lättare för dessa människor att ta ett nytt jobb med en lite lägre lön än den gamla (betyder inte att jobbet är mindre betydelsefullt, eller hur bibliotekarier, arkivarier och handelsanställda?) utan också att andra variabler på marknaden, exempelvis fastighetspriserna, sänks. En anpassning sker efter de nya förhållandena. Om folk får lägre a-kassa (detta bör inte gälla de lägst avlönade) så kommer de inte köpa för dyra hus och då kommer priserna att sjunka på fastigheter och bostadsrätter. En trevlig följd av detta blir att lånebehovet minskar. Då kommer amorteringarna månatligen att uppgå till ett lägre belopp. En lägre a-kassa och lägre lånebehov betyder en rörligare arbetsmarknad och en mindre skuldtyngd ekonomi. Risken för finansiella kriser kommer således att minska.
För mig har idealet alltid varit en medborgarlön sådan att alla får lika stor ersättning då de är arbetslösa. Vill man ha mer får man teckna en försäkring för ändamålet. Blir den högavlönade revisorn arbetslös blir steget till ett jobb inom handeln med lägre lön inte så stort om ersättningen vid arbetslöshet är lika för alla. Ersättningen bör då kunna utgå under en längre tid. Får den f d revisorn jobb inom handeln, på ett kontor, som säljare i butik eller på lagret bör med sänkta fastighetspriser och minskat lånebehov en möjlighet finnas att bo kvar i huset - eller byta detta mot ett annat på annan ort där jobb hittats.
Se här marknadens poesi, vad vackert den låter! Jag tror att folk inte har beaktat dessa samband som tagit till stora ord då förändringar av ersättningsstrukturerna diskuterats.
torsdag 8 december 2011
Ett kursivt dilemma
På bloggen Dannes dikter har jag valt att låta de dikter som publicerats idag och igår (alltså 7/12 och 8/12 2011) återges i vanlig stil, dvs de står ej kursiverade, undantaget titlarna som också står i fetstil. Naturligtvis hade saken varit mycket lättare om läsaren hade att ställa in önskad stil, så som fallet lär vara med moderna läsplattor. Kanske jag en dag får ta mig samman och ordna mina dikter i en e-bok. Den vanliga pappersboken är inte längre ett tänkbart alternativ. Då ter det sig bättre att bränna en cd eller printa ut dikterna för placering i en klammerpärm.
Vad som styr att vissa får sina dikter uppmärksammade och andra sina ihjältigna vet jag inte. Kvalitetsskäl är det i vart fall inte. Kanske har jag gjort fel som börjat skriva på ett språk som jag visserligen fått som modersmål, då jag är född i Sverige, men inte har någon koppling till sedan sekler bakåt. Hade så varit fallet och jag utöver denna etniska stamtavla haft annan färg på hår och skägg, ja, då hade måhända de förnäma förlagen i huvudstaden visat intresse. Som nu är fallet har de valt tystnadens diksriminerande väg. Det har inte ansetts passande att en person utan generationers påbrå i landet får dikter utgivna av exempelvis Bonniers (som ju låtit rasistiska åsikter gälla som objektiv vetenskap i sina uppslagsverk). Som varande av främmande härkomst ska man antingen förnedra sig själv eller ha hiphopen som sin specialitet.
Vi ska veta vår plats och leva på bidrag. Så ska väl ens liberala hjärta transformeras till något annat. Demokratisk är inte den typen av sång. Kanske förstår inte stockholmstalande dikter som skrivits på sydsvenskt riksmål.
Som EU-anhängare vill jag inte splittra landet. Då skulle vi kanske få två svenska språk. Men ur en synvinkel hade det varit mer demokratiskt om den blå respektive röda halvan styrt sig själva. Vad är demokrati? Strängt taget vore det kanske demokrati att låta folk från andra länder bestämma över förhållandena i Sverige. Ser vi på jorden som helhet är icke-svenskar utanför Sverige onekligen förmögna till giltiga globala majoritetsbeslut...
Jag bockar och tackar, förstår vinken! Dikten är kanske varken för mig eller något för vår tid. Poesin kan använda sig av andra utrycksformer än orden. Hiphop har jag alls inte något emot men jag ska bespara er experiment i den vägen. Att låta var och en få bestämma över sina egna liv är vad den högsta poesin proklammerar. Att få välja religion - och poesibok!
I väntan på det elektroniska totalhaveriet i cyberspace finns jag ännu kvar här, förvissad om att sanningen långsiktigt förs fram av de försynta.
Vad som styr att vissa får sina dikter uppmärksammade och andra sina ihjältigna vet jag inte. Kvalitetsskäl är det i vart fall inte. Kanske har jag gjort fel som börjat skriva på ett språk som jag visserligen fått som modersmål, då jag är född i Sverige, men inte har någon koppling till sedan sekler bakåt. Hade så varit fallet och jag utöver denna etniska stamtavla haft annan färg på hår och skägg, ja, då hade måhända de förnäma förlagen i huvudstaden visat intresse. Som nu är fallet har de valt tystnadens diksriminerande väg. Det har inte ansetts passande att en person utan generationers påbrå i landet får dikter utgivna av exempelvis Bonniers (som ju låtit rasistiska åsikter gälla som objektiv vetenskap i sina uppslagsverk). Som varande av främmande härkomst ska man antingen förnedra sig själv eller ha hiphopen som sin specialitet.
Vi ska veta vår plats och leva på bidrag. Så ska väl ens liberala hjärta transformeras till något annat. Demokratisk är inte den typen av sång. Kanske förstår inte stockholmstalande dikter som skrivits på sydsvenskt riksmål.
Som EU-anhängare vill jag inte splittra landet. Då skulle vi kanske få två svenska språk. Men ur en synvinkel hade det varit mer demokratiskt om den blå respektive röda halvan styrt sig själva. Vad är demokrati? Strängt taget vore det kanske demokrati att låta folk från andra länder bestämma över förhållandena i Sverige. Ser vi på jorden som helhet är icke-svenskar utanför Sverige onekligen förmögna till giltiga globala majoritetsbeslut...
Jag bockar och tackar, förstår vinken! Dikten är kanske varken för mig eller något för vår tid. Poesin kan använda sig av andra utrycksformer än orden. Hiphop har jag alls inte något emot men jag ska bespara er experiment i den vägen. Att låta var och en få bestämma över sina egna liv är vad den högsta poesin proklammerar. Att få välja religion - och poesibok!
I väntan på det elektroniska totalhaveriet i cyberspace finns jag ännu kvar här, förvissad om att sanningen långsiktigt förs fram av de försynta.
onsdag 7 december 2011
Verklighetens poesi
Det förhåller sig naturligtvis så att poesin som litteraturform blott utgör en del av verklighetens poesi. Med verklighetens poesi förstår vi Guds lovsång: Varat, Existensen. Vi människor är små stavelser i denna väldiga versberättelse. Hur vi än ser på saken är dikten mäkta märklig!
Den mest savrika poesin är naturligtvis den som är grön och består av stjälkar och blad. Vi måste få mer av denna poesi för att förbättra rimmen i vår världs verklighet! Dystert är det att höra att det kommersiellt inte bedöms som lönsamt att ta tillvara på utsläppen efter kolkraftverken. Det som var så lovande: att kol även i fortsättningen skulle kunna nyttjas som energikälla, men i fortsättningen skulle utsläppen tas tillvara! Först lagras i flytande form för att sedan, vem vet, förvandlas till fast och bli en säljbar resurs som de kommersiella krafterna kanske rent av kommer att gapa efter.
Jag är varken kemist eller ingengör men jag tycker ändå att det är synd intill uselhetens gränser att inte mer kan göras för den gröna diktens skull!
Den mest savrika poesin är naturligtvis den som är grön och består av stjälkar och blad. Vi måste få mer av denna poesi för att förbättra rimmen i vår världs verklighet! Dystert är det att höra att det kommersiellt inte bedöms som lönsamt att ta tillvara på utsläppen efter kolkraftverken. Det som var så lovande: att kol även i fortsättningen skulle kunna nyttjas som energikälla, men i fortsättningen skulle utsläppen tas tillvara! Först lagras i flytande form för att sedan, vem vet, förvandlas till fast och bli en säljbar resurs som de kommersiella krafterna kanske rent av kommer att gapa efter.
Jag är varken kemist eller ingengör men jag tycker ändå att det är synd intill uselhetens gränser att inte mer kan göras för den gröna diktens skull!
tisdag 29 november 2011
Två missfall
Har man som jag kallat skrivandets resultat för ens andliga barn, i avsaknad av annat slags, är det med logisk nödvändighet jag måste benämna de två titlar som finns registrade hos Libris för två missfall.
Ingenting händer utan anledning. Det finns i vart fall en orsak bakom att det som sker sker, låt vara att det kan vara slumpens härjningar. Det har i vart fall varit härjningar. Någonting har satts i rörelse av något annat. Om det skett på grund av en inneboende kraft måste vi se det som att denna kraft placerats där vid tidpunkten t1 för att utlösas vid en senare tidpunkt t2. Rörelsen vid t2 är således blott skenbart utan orsak. Denna finns vid t1.
Säger vi att Gud är orsaken till allt är detta naturligtvis något man kan säga, jag gör det ibland, men den Gud vi har att göra med är så att säga en begreppslig nödvändighet, en panteistisk gud vi inte klarar oss utan på grund av hur vi definerat begreppen. En ateist borde således kunna tro på Gud om ateisten tog sig samman och förstod att vi med Gud menar den grund bakom allt som inte kan skådas (en definition som religionspsykologen Ove Wikström gjorde oss bekanta med i radioprogrammet Teologiska rummet härförledens).
Det är ju klart att det universum vi har idag har ett upphov. Har vi exploderat eller emannerat ur ett annat universum via ett svart hål är detta en del av naturen och en del av Guds skapelseprocess. Vi kan, tror jag, lättare förstå detta medelst de förklaringsmedeller hinduismen och buddhismen ger än med traditionell kristendom, men sökaren vill skapa en enhet av mångfalden och förenar det olika om föreningen låter sig göras!
Nå, vad har då detta med mina två missfall att göra? Missfoster påstår nog en del. Men som varandes mån om min poesi och av nödvändigheten tvingad att vandra stencilpoetens förnedrande väg, utestängd ifrån den väg som de kapitalstarka grupperna styr och som är storförlagens, kände jag ett behov av att låta dikterna undkomma kvävningsdöden i bokhyllan. Först tänkte jag blott trycka upp omslag till diktsamlingarna, som beräknades bli tio stycken, och sedan själv klistra in inlagan. Då jag inte ens hade råd att trycka upp omslagen och inte kunde välja en samling framför en annan valde jag att så enkelt som möjligt skicka samlingarna med isbn-nummer till de sju obligatoriska biblioteken. Fraktkostnaden blev för min bräckliga ekonomi en börda jag inte mäktade med. Varför betala för något som ingen skulle vilja köpa och som främst hade till uppgift att värna min upphovsrätt? Efter två titlar brydde jag mig inte om saken mer, glömde så småningom bort att det hos några bibliotek och i några register fanns uppgifter om mina två diktsamlingar. För den oinvigde kan det se ut som om jag fått två böcker utgivna. Det är väl det som ska vara det förnedrande i det hela. Men hur ska jag annars kunna bevisa att dikterna är mina om jag inte tar ett steg bort ifrån byrålådan med dem? Då jag redan fått två manuskript stulna kände jag panik. Skulle nu någon komma och påstå att de skrivit mina dikter? Skulle jag tvingas utstå förnedringen att läsa dem i andras böcker, med andra författarnamn? Jag var nära att avlida av desperation och rådlöshet och funderade på att motionera om spöstraffets införande medelst knutpiska på allmänt torg för alla som kränkte poeternas gudagivna rättigheter! Ty vad är egentligen poesin om inte en lovsång till Gud om den så handlar om en frukt eller en fjäril! Och vad är egentligen Gud om inte inbegreppet av allt i kvadrat och tiopotens! Om vi är i Gud och Gud är i oss är det svårt att se meningen med ateismen.
Den högsta tron för det moderna samhället anser jag valfriheten vara. Det bör i ett modernt samhälle vara möjligt att låta människor själva komma fram till vilken religion de ska omfatta. Varför ska vi kvävas ihjäl under någon annans vilja, när de ju egentligen inte borde ta skada av att andra har en annan uppfattning? Vad kan vi säkert kan veta är ju strängt taget blott den panteistiska gudsuppfattningen. Den är grunden som vi sedan applicerar scheman över. Som att vi definerar en vilja som vi säger vara den högsta och att denna visat sig i kött och blod och att du får denna vilja av kött och blod om du låter dig uppfyllas av den under nattvarden! Det är Guds ande som du får vid nattvarden. Den här uppfattningen måste du så att säga lära dig. Du måste ta till dig ett schema för tanken, tron, medan det blott behövs öppna sinnen och självevidenta fakta för att begripa panteismen, kärnan för tron (som jag ser det åtminstone).
Vad är det för kannibalism att uppfyllas av Guds ande? Du trodde väl inte att Guds ande var kött? Jesus var av kött och blod. Kristus den Gudsande som du kan låta bli en del av dig, uppfylla dig, under nattvarden i kyrkan, under en promenad i parken eller i skogen.
Eller varför inte hemma över en kopp kaffe?
Ingenting händer utan anledning. Det finns i vart fall en orsak bakom att det som sker sker, låt vara att det kan vara slumpens härjningar. Det har i vart fall varit härjningar. Någonting har satts i rörelse av något annat. Om det skett på grund av en inneboende kraft måste vi se det som att denna kraft placerats där vid tidpunkten t1 för att utlösas vid en senare tidpunkt t2. Rörelsen vid t2 är således blott skenbart utan orsak. Denna finns vid t1.
Säger vi att Gud är orsaken till allt är detta naturligtvis något man kan säga, jag gör det ibland, men den Gud vi har att göra med är så att säga en begreppslig nödvändighet, en panteistisk gud vi inte klarar oss utan på grund av hur vi definerat begreppen. En ateist borde således kunna tro på Gud om ateisten tog sig samman och förstod att vi med Gud menar den grund bakom allt som inte kan skådas (en definition som religionspsykologen Ove Wikström gjorde oss bekanta med i radioprogrammet Teologiska rummet härförledens).
Det är ju klart att det universum vi har idag har ett upphov. Har vi exploderat eller emannerat ur ett annat universum via ett svart hål är detta en del av naturen och en del av Guds skapelseprocess. Vi kan, tror jag, lättare förstå detta medelst de förklaringsmedeller hinduismen och buddhismen ger än med traditionell kristendom, men sökaren vill skapa en enhet av mångfalden och förenar det olika om föreningen låter sig göras!
Nå, vad har då detta med mina två missfall att göra? Missfoster påstår nog en del. Men som varandes mån om min poesi och av nödvändigheten tvingad att vandra stencilpoetens förnedrande väg, utestängd ifrån den väg som de kapitalstarka grupperna styr och som är storförlagens, kände jag ett behov av att låta dikterna undkomma kvävningsdöden i bokhyllan. Först tänkte jag blott trycka upp omslag till diktsamlingarna, som beräknades bli tio stycken, och sedan själv klistra in inlagan. Då jag inte ens hade råd att trycka upp omslagen och inte kunde välja en samling framför en annan valde jag att så enkelt som möjligt skicka samlingarna med isbn-nummer till de sju obligatoriska biblioteken. Fraktkostnaden blev för min bräckliga ekonomi en börda jag inte mäktade med. Varför betala för något som ingen skulle vilja köpa och som främst hade till uppgift att värna min upphovsrätt? Efter två titlar brydde jag mig inte om saken mer, glömde så småningom bort att det hos några bibliotek och i några register fanns uppgifter om mina två diktsamlingar. För den oinvigde kan det se ut som om jag fått två böcker utgivna. Det är väl det som ska vara det förnedrande i det hela. Men hur ska jag annars kunna bevisa att dikterna är mina om jag inte tar ett steg bort ifrån byrålådan med dem? Då jag redan fått två manuskript stulna kände jag panik. Skulle nu någon komma och påstå att de skrivit mina dikter? Skulle jag tvingas utstå förnedringen att läsa dem i andras böcker, med andra författarnamn? Jag var nära att avlida av desperation och rådlöshet och funderade på att motionera om spöstraffets införande medelst knutpiska på allmänt torg för alla som kränkte poeternas gudagivna rättigheter! Ty vad är egentligen poesin om inte en lovsång till Gud om den så handlar om en frukt eller en fjäril! Och vad är egentligen Gud om inte inbegreppet av allt i kvadrat och tiopotens! Om vi är i Gud och Gud är i oss är det svårt att se meningen med ateismen.
Den högsta tron för det moderna samhället anser jag valfriheten vara. Det bör i ett modernt samhälle vara möjligt att låta människor själva komma fram till vilken religion de ska omfatta. Varför ska vi kvävas ihjäl under någon annans vilja, när de ju egentligen inte borde ta skada av att andra har en annan uppfattning? Vad kan vi säkert kan veta är ju strängt taget blott den panteistiska gudsuppfattningen. Den är grunden som vi sedan applicerar scheman över. Som att vi definerar en vilja som vi säger vara den högsta och att denna visat sig i kött och blod och att du får denna vilja av kött och blod om du låter dig uppfyllas av den under nattvarden! Det är Guds ande som du får vid nattvarden. Den här uppfattningen måste du så att säga lära dig. Du måste ta till dig ett schema för tanken, tron, medan det blott behövs öppna sinnen och självevidenta fakta för att begripa panteismen, kärnan för tron (som jag ser det åtminstone).
Vad är det för kannibalism att uppfyllas av Guds ande? Du trodde väl inte att Guds ande var kött? Jesus var av kött och blod. Kristus den Gudsande som du kan låta bli en del av dig, uppfylla dig, under nattvarden i kyrkan, under en promenad i parken eller i skogen.
Eller varför inte hemma över en kopp kaffe?
måndag 28 november 2011
En union av poeter
Det finns krafter som vill splittra den fina union som EU utgör. De har upptäckt en detaljregel som inte faller i smaken och gör det då till sin sak att negera allt vad unionen står för.
Ska jag vara riktigt ärlig så bryr jag mig inte längre om ifall vi har en gemensam valuta eller inte. Det där rör ekonomisk-tekniska saker och den lösning som kunnigt folk finner lämplig får väl vara den som ska råda - ett tag framåt. Men det förhållandet att EU som union bejakar olikheterna, ställer dem sida vid sida, ger oss styrka.
Att vi har flera olika språk i EU gör det lättare att acceptera att det också finns flera språk i Sverige! Så länge man inte ger sig på uppgiften att lära sig dem alla så kan man nog trivas. Diktens ställning har förstärkts av samarbetet. Det är nu allt naturligare för allt fler att se en boksida (på papper eller elektroniskt) visa inte bara den svenska tolkningen (eller engelska) utan också originalspråkets och därtill ej sällan en ordagrann översättning av originalet.
En parrimmad dikt bör översättas så att den i översättningen också är parrimmad. Dock visar erfarenheten att språk, särskilt de som ej är närmare besläktade, inte klarar att både visa trohet mot rimmönstret och mot de valda metaforerna. Då kan det vara en god sak att, så som görs av exempelvis en del översättare av urdupoesi till engelska, först återge origninalet i urdu och därefter ge en transkription av urdu så att diktens ljudmönster kan uppfattas även av den som inte förstår att läsa urdu. Till sist ges en tolkning av dikten på engelska. Den kan vara orimmad, trots att dikten i original är rimmad. Dock, vi har ju fått en uppfattning av hur dikten rimmar i originalet. En del dikter av Amir Khusro (eller Khusrau, Khusraw) finns översätta parrimmade till engelska, 100 stycken närmare bestämt. En enastående prestation! Nyttjas detta tillvägagångssätt kan man läsa tolkningar i fri vers av dikter som skrivits rimmade på meter. Det är ändå något betydelsefullt, upplyftande, glädjande som kan komma fram till en som läsare.
Mer om detta, eventuellt, senare. För tillfället räcker det att säga att EU behövs för att ytterligare cementera språkens betydelse i den mellanmänskliga interaktionsprocessen, alltså i umgänget människor emellan (har man läst lite sociologi kan man inte undå att ibland kräka upp några facktermer). Då jag under min skoltid slarvade mig igenom allt vad främmande språk hette har jag nu saker att ta igen samtidigt som jag måste uttrycka min förbistring av den f*rb*nn*d-e flumskola man gick i som inte kunde säga "Hörredu, Dan! Vad gör du här med så måttliga framsteg!? Du får nog allt gå om - ifall du vill fortsätta!"
Ja, smaka på den: Den tid som hade kraft att neka en gymnasist uppflyttning hade också modet att berömma en stor poet! Fröding fick kvarsittning och honom gick det ju bra för! Hur många av dagens strömmar rinner inte ut i dikeskanten utan att struktureras och ge energi! Det är inte elevernas fel att skolan inte förmår motivera och i kravlöshet förnedrar oss alla!
Kommer du till en restaurang får du välja mellan olika rätter och ofta välja till och bort efter behag. Till polis- och konsthögskola kommer man inte med siffer- eller bokstavsbetyg. Därför bör skolan befrias ifrån betygssättningens börda och olika företag i kunskapsbedömningsbranschen få lov att etablera sig - efter auktorisation! Till dessa bör den elev vända sig som vill bli få betyg på sina kunskaper!
Det är naturligtvis inte enbart EU:s poeter som bör förenas, men EU kommer att kunna bilda en bas för mycket mer än sådant som gäller euro och cent.
Vi bör erkänna att Europa format Sverige. Att Sverige är ett barn i den europeiska familjen.
Man ska hedra sin fader och sin moder - så må man länge leva i sin union.
Ska jag vara riktigt ärlig så bryr jag mig inte längre om ifall vi har en gemensam valuta eller inte. Det där rör ekonomisk-tekniska saker och den lösning som kunnigt folk finner lämplig får väl vara den som ska råda - ett tag framåt. Men det förhållandet att EU som union bejakar olikheterna, ställer dem sida vid sida, ger oss styrka.
Att vi har flera olika språk i EU gör det lättare att acceptera att det också finns flera språk i Sverige! Så länge man inte ger sig på uppgiften att lära sig dem alla så kan man nog trivas. Diktens ställning har förstärkts av samarbetet. Det är nu allt naturligare för allt fler att se en boksida (på papper eller elektroniskt) visa inte bara den svenska tolkningen (eller engelska) utan också originalspråkets och därtill ej sällan en ordagrann översättning av originalet.
En parrimmad dikt bör översättas så att den i översättningen också är parrimmad. Dock visar erfarenheten att språk, särskilt de som ej är närmare besläktade, inte klarar att både visa trohet mot rimmönstret och mot de valda metaforerna. Då kan det vara en god sak att, så som görs av exempelvis en del översättare av urdupoesi till engelska, först återge origninalet i urdu och därefter ge en transkription av urdu så att diktens ljudmönster kan uppfattas även av den som inte förstår att läsa urdu. Till sist ges en tolkning av dikten på engelska. Den kan vara orimmad, trots att dikten i original är rimmad. Dock, vi har ju fått en uppfattning av hur dikten rimmar i originalet. En del dikter av Amir Khusro (eller Khusrau, Khusraw) finns översätta parrimmade till engelska, 100 stycken närmare bestämt. En enastående prestation! Nyttjas detta tillvägagångssätt kan man läsa tolkningar i fri vers av dikter som skrivits rimmade på meter. Det är ändå något betydelsefullt, upplyftande, glädjande som kan komma fram till en som läsare.
Mer om detta, eventuellt, senare. För tillfället räcker det att säga att EU behövs för att ytterligare cementera språkens betydelse i den mellanmänskliga interaktionsprocessen, alltså i umgänget människor emellan (har man läst lite sociologi kan man inte undå att ibland kräka upp några facktermer). Då jag under min skoltid slarvade mig igenom allt vad främmande språk hette har jag nu saker att ta igen samtidigt som jag måste uttrycka min förbistring av den f*rb*nn*d-e flumskola man gick i som inte kunde säga "Hörredu, Dan! Vad gör du här med så måttliga framsteg!? Du får nog allt gå om - ifall du vill fortsätta!"
Ja, smaka på den: Den tid som hade kraft att neka en gymnasist uppflyttning hade också modet att berömma en stor poet! Fröding fick kvarsittning och honom gick det ju bra för! Hur många av dagens strömmar rinner inte ut i dikeskanten utan att struktureras och ge energi! Det är inte elevernas fel att skolan inte förmår motivera och i kravlöshet förnedrar oss alla!
Kommer du till en restaurang får du välja mellan olika rätter och ofta välja till och bort efter behag. Till polis- och konsthögskola kommer man inte med siffer- eller bokstavsbetyg. Därför bör skolan befrias ifrån betygssättningens börda och olika företag i kunskapsbedömningsbranschen få lov att etablera sig - efter auktorisation! Till dessa bör den elev vända sig som vill bli få betyg på sina kunskaper!
Det är naturligtvis inte enbart EU:s poeter som bör förenas, men EU kommer att kunna bilda en bas för mycket mer än sådant som gäller euro och cent.
Vi bör erkänna att Europa format Sverige. Att Sverige är ett barn i den europeiska familjen.
Man ska hedra sin fader och sin moder - så må man länge leva i sin union.
Den mest grundläggande respekten
Skriver man dikter gör man väl detta för att man älskar dikter, dvs i första hand att läsa eller lyssna till dem. Det måste te sig naturligt för den som skriver dikter att vilja se dessa publicerade och att som Stig Larsson önska ett verk som överlever en själv. Ja, detta är ingen konstig tanke för skaparen av dikt. Något annat vore ju det samma som att vara tillfreds med det undermåliga eller medelbra. "Det gör inget om folk inte tycker om det! Jag är nöjd ändå!" är en lika beklaglig som falsk inställning.
För den som vill hänga med sin tid gäller det att acceptera spelreglerna: 1) De stora förlagen skiter i poesin. 2) Det finns ingen som i vår teknifierade tid letar efter stencilerade häften med dikter utan vill man ha en chans att läsas är det de nya medierna som gäller: att kunna läsas via mobiltelefon och läsplatta är för dagens och morgondagens poeter lika naturligt eller naturligare än att läsas via en pappersbok. Den som gillar läsningen kan kanske beställa en pappersbok via den utmärkta print-on-demand-tekniken.
Ja, det kan ju vara bra att ha ett pappersexemplar av boken hemma för den eventualiteten att tekniken inte fungerar. Ska man då inte kunna läsa sina älsklingsdikter? Usch, vad nära förtvivlans branter man skulle hamna då (jag i vart fall, men jag känner för att generalisera just nu, tror mig känna den mänskliga naturen, men det är möjligt att jag knappt känner min egen).
Just idag har mina nyaste emails bara försvunnit! Jag skulle ha en uppgift som fanns i ett mail som jag placerat i papperskorgen och upptäckte då att de flesta av månadens mail var borta. Tidigare har en blå linje markerat att en stor del av potentialen nyttjats - trots att jag då bara hade ett endaste mail i inkorgen och inget i papperskorgen!
Är tekniken opålitlig? Är det den mänskliga faktorn som varit framme? Eller alltså den tekniska? Finns det människor i vår tid som inte låter en fattig poet publicera sina dikter eller sköta sin korrespondens utan att störas? Nu när det ju till och med gjorts officiellt att någon ekonomisk ersättning inte fordras? (Som om jag nu någonsin skulle ha trott att dikter skulle ge några pengar!)
Dock har jag en obehaglig känsla av att många inte respekterar individernas val utan lägger krokben för oss.
Återupprätta respekten för den enskilde individens egna val!
För den som vill hänga med sin tid gäller det att acceptera spelreglerna: 1) De stora förlagen skiter i poesin. 2) Det finns ingen som i vår teknifierade tid letar efter stencilerade häften med dikter utan vill man ha en chans att läsas är det de nya medierna som gäller: att kunna läsas via mobiltelefon och läsplatta är för dagens och morgondagens poeter lika naturligt eller naturligare än att läsas via en pappersbok. Den som gillar läsningen kan kanske beställa en pappersbok via den utmärkta print-on-demand-tekniken.
Ja, det kan ju vara bra att ha ett pappersexemplar av boken hemma för den eventualiteten att tekniken inte fungerar. Ska man då inte kunna läsa sina älsklingsdikter? Usch, vad nära förtvivlans branter man skulle hamna då (jag i vart fall, men jag känner för att generalisera just nu, tror mig känna den mänskliga naturen, men det är möjligt att jag knappt känner min egen).
Just idag har mina nyaste emails bara försvunnit! Jag skulle ha en uppgift som fanns i ett mail som jag placerat i papperskorgen och upptäckte då att de flesta av månadens mail var borta. Tidigare har en blå linje markerat att en stor del av potentialen nyttjats - trots att jag då bara hade ett endaste mail i inkorgen och inget i papperskorgen!
Är tekniken opålitlig? Är det den mänskliga faktorn som varit framme? Eller alltså den tekniska? Finns det människor i vår tid som inte låter en fattig poet publicera sina dikter eller sköta sin korrespondens utan att störas? Nu när det ju till och med gjorts officiellt att någon ekonomisk ersättning inte fordras? (Som om jag nu någonsin skulle ha trott att dikter skulle ge några pengar!)
Dock har jag en obehaglig känsla av att många inte respekterar individernas val utan lägger krokben för oss.
Återupprätta respekten för den enskilde individens egna val!
torsdag 24 november 2011
Värderingar och fakta
Filosofen och neurologen Sam Harris driver teser. Han har ett program, ett mycket storstilat sådant (kanske för att skapa intresse, för han ger onekligen moralfilosfin ny energi). Det är människans etik han vill förändra, kanske också människan som sådan.
Den neurologiska forskningen har tydligen gått vidare på lögndetoktorns väg. Förhoppningsvis lär man sig denna gång undvika att rädslan att uppfattas som lögnare hos vissa nervösa personer framkallar just ett nervöst beteende. Detta beteende är ett resultat av situationen, inte av att den undersökte är en lögnare.
Med magnetkameror och andra instrument, som förväntas bli allt mer förfinade, ska våra hjärnor avbildas och sanningen mätas. I brottmål förväntas följderna bli stora. Folk ska tala sanning. Ja, det är ju bra!
I tvistemål då? Ja, de flesta målen rör s k bevisfrågor, inte rättsfrågor. En apparat som skannar de närvarandes hjärnor skulle säkert kunna begränsa antalet möjliga variationer av händelseförloppet som presenteras. Dock blir jag betänksam! Är det rätt att domstolen får del av affärshemligheter på köpet? Eller att en av parterna har dolda sexuella böjelser? Kan vi lära oss att tänka så som det förväntas av oss, mumla detta inom oss som ett mantra men ändå ordlöst ha en helt annan agenda? Kommer de svaga sanningsägarna att sållas bort av denna lögndetektorns arvtagare och sålla fram en produkt av människor som antingen är helt samvetslösa eller har en så stark vilja att de kan undertrycka en uppfattning för att inom sig tänka en lögn de lärt sig att associera med sådant som ska signalera sanningsenlighet och förtrolighet?
Sam Harris säger att det inte går att skilja på fakta och värderingar. Någon fri vilja har vi inte heller. Det kan magnetkamerorna avgöra. Vi har redan bestämt oss undermedvetet innan vi i det medvetna fattar vad vi tror är ett fritt beslut.
Vad är detta tänkande om inte ett misstag? Skulle vi någonsin ha trott att våra val saknar orsaker? Är det inte det förhållandet att vi som rationella individer matas med data som snabbt leds in i en process där vi mer eller mindre rutinmässigt beslutar något efter principer vi prövat goda, principer vi när som helst kan ändra och vars resultat vi hela tiden efterprövar?
Jag kan lägga mig ner på golvet och gallskrika i detta ögonblick. Jag gör det inte. Kulturen säger att det inte är bra. Jag har ingen lust till det heller. Jag vill skriva färdigt denna lilla text. Det är jag som skriver texten. Jag hade inte kunnat skriva den utan en viss utbildningsmässig bakgrund. Hade jag inte läst de böcker jag har gjort hade jag förmodligen aldrig brytt mig om att ta till mig Harris tankar. Detta förklarar mitt handlande. Det är ett fritt handlande, låt vara att jag som en biologisk varelse är beroende av en kontext för att leva och att mina intressen och personlighet har fört mig dit jag är. Jag kan göra val men valen begränsas av det möjliga. Ingen har sakt att den fria viljan betyder möjligheten att utföra underverk eller att förverkliga allt man vill kunna förverkliga. Harris menar, om jag förstått honom rätt, att han inte skrev av fri vilja. Ja, det skulle ju kunna förklara en del...
Det att vi är beroende av historia implicerar utveckling. Den situation vi är i historiskt och geografiskt bestämmer oss som personer och avgränsar de val vi har möjlighet att träffa. Moralen är min karta. Att man inte utan anledning ska sticka ut ögonen på ett barn är ett bra exempel på en absolut moralisk sanning som Sam Harris tar upp, men betecknande nog saknar denna norm praktisk betydelse då vi inte brukar skada andra utan anledning. Gör vi det är vi psykiskt sjuka på sådant sätt att fråga om tillräknelighet för ens handlingar kan komma in som en relevant synpunkt.
Vad Sam Harris inte uppmärksammar är att den unge studenten som strävar efter att bli färdig med sin ingengörsexamen för att sedan göra karriär och till slut, om han kommer på en god uppfinning, starta eget, gör är att han drivs av tanken på eget och andras välbefinnande. Det gör också den religiöse. Att be i kyrkan och att omfatta dess tro och värderingar uppfyller den religiöse med ett himmelskt välbehag. Tanken på en eventuell tillvaro i ett kommande paradis, dit dörren bör hållas öppen, ökar välbehaget ännu mer.
Jag menar att vi får leva med att folk håller sig med konkurrerande etiska uppfattningar. Vad som är gott eller ont beror på vad vi känner och föreställer oss. Den unge karriäristen söker maximera sin lycka medelst utbildning för att få en position som ger honom en större framtida valmängd och därmed, enligt hans mening, en större möjlighet att handla gott. Den som blivit fyrtio kan få en kris som, om den leder till utveckling, får individen att förlika sig med att det inte blir fler karriärsteg (glöm ej Ericson!). Det kanske rent av blir arbetslöshet och bidragsberoende. Denna människa skulle bli djupt frustrerad om han eller hon styrdes av den unge studentens uppfattningar. Den äldre som blivit besviken måste vända sin besvikelse för att överleva. Krisen får vederbörande att mogna. Nu menar personen ifråga att det inte längre är karriären som är det viktiga och att ett gott liv levs i det lilla. Man behöver inte så mycket, klarar sig ändå. Att gå i kyrkan och delta i dess aktiviteter för att hjälpa andra, sådana som är ännu mindre lyckligt lottade, det är nu det som skingrar den desillusionerades dimmor och gör att han isjälva verket har vunnit i klarhet och insinkt (moralisk utveckling).
Vi varseblir färger olika. Detta förklarar varför det inte kan finnas någon absolut estetisk sanning. Kroppsligt lidande kan människor ta på sig för att växa. Ska vi nå det minsta gemensamma, det som är möjligt att enas kring, stannar det nog vid att vi alla vill ha mat på bordet. Och då är det kanske bra till slut att vi inte övergav religionen: den säger oss att vi ska hjälpa fattiga och sjuka. Dess teser tolkas i förhållande till vad vi vet om naturen. Skippar vi religionen som inspiration och upprätthållare av moralen riskerar vi att också skippa förlåtelsen och boten.
Kvar står då måhända en hyperintellektuell människa med en stor hjärna. Men utan hjärta.
Den neurologiska forskningen har tydligen gått vidare på lögndetoktorns väg. Förhoppningsvis lär man sig denna gång undvika att rädslan att uppfattas som lögnare hos vissa nervösa personer framkallar just ett nervöst beteende. Detta beteende är ett resultat av situationen, inte av att den undersökte är en lögnare.
Med magnetkameror och andra instrument, som förväntas bli allt mer förfinade, ska våra hjärnor avbildas och sanningen mätas. I brottmål förväntas följderna bli stora. Folk ska tala sanning. Ja, det är ju bra!
I tvistemål då? Ja, de flesta målen rör s k bevisfrågor, inte rättsfrågor. En apparat som skannar de närvarandes hjärnor skulle säkert kunna begränsa antalet möjliga variationer av händelseförloppet som presenteras. Dock blir jag betänksam! Är det rätt att domstolen får del av affärshemligheter på köpet? Eller att en av parterna har dolda sexuella böjelser? Kan vi lära oss att tänka så som det förväntas av oss, mumla detta inom oss som ett mantra men ändå ordlöst ha en helt annan agenda? Kommer de svaga sanningsägarna att sållas bort av denna lögndetektorns arvtagare och sålla fram en produkt av människor som antingen är helt samvetslösa eller har en så stark vilja att de kan undertrycka en uppfattning för att inom sig tänka en lögn de lärt sig att associera med sådant som ska signalera sanningsenlighet och förtrolighet?
Sam Harris säger att det inte går att skilja på fakta och värderingar. Någon fri vilja har vi inte heller. Det kan magnetkamerorna avgöra. Vi har redan bestämt oss undermedvetet innan vi i det medvetna fattar vad vi tror är ett fritt beslut.
Vad är detta tänkande om inte ett misstag? Skulle vi någonsin ha trott att våra val saknar orsaker? Är det inte det förhållandet att vi som rationella individer matas med data som snabbt leds in i en process där vi mer eller mindre rutinmässigt beslutar något efter principer vi prövat goda, principer vi när som helst kan ändra och vars resultat vi hela tiden efterprövar?
Jag kan lägga mig ner på golvet och gallskrika i detta ögonblick. Jag gör det inte. Kulturen säger att det inte är bra. Jag har ingen lust till det heller. Jag vill skriva färdigt denna lilla text. Det är jag som skriver texten. Jag hade inte kunnat skriva den utan en viss utbildningsmässig bakgrund. Hade jag inte läst de böcker jag har gjort hade jag förmodligen aldrig brytt mig om att ta till mig Harris tankar. Detta förklarar mitt handlande. Det är ett fritt handlande, låt vara att jag som en biologisk varelse är beroende av en kontext för att leva och att mina intressen och personlighet har fört mig dit jag är. Jag kan göra val men valen begränsas av det möjliga. Ingen har sakt att den fria viljan betyder möjligheten att utföra underverk eller att förverkliga allt man vill kunna förverkliga. Harris menar, om jag förstått honom rätt, att han inte skrev av fri vilja. Ja, det skulle ju kunna förklara en del...
Det att vi är beroende av historia implicerar utveckling. Den situation vi är i historiskt och geografiskt bestämmer oss som personer och avgränsar de val vi har möjlighet att träffa. Moralen är min karta. Att man inte utan anledning ska sticka ut ögonen på ett barn är ett bra exempel på en absolut moralisk sanning som Sam Harris tar upp, men betecknande nog saknar denna norm praktisk betydelse då vi inte brukar skada andra utan anledning. Gör vi det är vi psykiskt sjuka på sådant sätt att fråga om tillräknelighet för ens handlingar kan komma in som en relevant synpunkt.
Vad Sam Harris inte uppmärksammar är att den unge studenten som strävar efter att bli färdig med sin ingengörsexamen för att sedan göra karriär och till slut, om han kommer på en god uppfinning, starta eget, gör är att han drivs av tanken på eget och andras välbefinnande. Det gör också den religiöse. Att be i kyrkan och att omfatta dess tro och värderingar uppfyller den religiöse med ett himmelskt välbehag. Tanken på en eventuell tillvaro i ett kommande paradis, dit dörren bör hållas öppen, ökar välbehaget ännu mer.
Jag menar att vi får leva med att folk håller sig med konkurrerande etiska uppfattningar. Vad som är gott eller ont beror på vad vi känner och föreställer oss. Den unge karriäristen söker maximera sin lycka medelst utbildning för att få en position som ger honom en större framtida valmängd och därmed, enligt hans mening, en större möjlighet att handla gott. Den som blivit fyrtio kan få en kris som, om den leder till utveckling, får individen att förlika sig med att det inte blir fler karriärsteg (glöm ej Ericson!). Det kanske rent av blir arbetslöshet och bidragsberoende. Denna människa skulle bli djupt frustrerad om han eller hon styrdes av den unge studentens uppfattningar. Den äldre som blivit besviken måste vända sin besvikelse för att överleva. Krisen får vederbörande att mogna. Nu menar personen ifråga att det inte längre är karriären som är det viktiga och att ett gott liv levs i det lilla. Man behöver inte så mycket, klarar sig ändå. Att gå i kyrkan och delta i dess aktiviteter för att hjälpa andra, sådana som är ännu mindre lyckligt lottade, det är nu det som skingrar den desillusionerades dimmor och gör att han isjälva verket har vunnit i klarhet och insinkt (moralisk utveckling).
Vi varseblir färger olika. Detta förklarar varför det inte kan finnas någon absolut estetisk sanning. Kroppsligt lidande kan människor ta på sig för att växa. Ska vi nå det minsta gemensamma, det som är möjligt att enas kring, stannar det nog vid att vi alla vill ha mat på bordet. Och då är det kanske bra till slut att vi inte övergav religionen: den säger oss att vi ska hjälpa fattiga och sjuka. Dess teser tolkas i förhållande till vad vi vet om naturen. Skippar vi religionen som inspiration och upprätthållare av moralen riskerar vi att också skippa förlåtelsen och boten.
Kvar står då måhända en hyperintellektuell människa med en stor hjärna. Men utan hjärta.
tisdag 22 november 2011
Poesins mystik
Det är inte bara Hans Ruin som uppmärksammat förhållandet mellan poesi och mystik. Hans bok som just hette Poesins Mystik har blivit läst och omtyckt av många.
I går, då jag surfade, hamnade jag på en tämligen anonym sida där en person förklarade att det var poesin som hade fört vederbörande till sufismen. Sufipoeter som Rumi var att tacka för detta.
Jag kände igen mig i detta! Sufipoeterna öppnade upp dörren till islam och har fått mig att läsa Koranen och det till och med med stort intresse. Genast kan jag konstatera att okunskap finns bland både de som kritiserar och de som försvarar islam. Den som läst ordentligt förstår att den som är inbegripen i en konflikt har att söka en förlikning och då detta ytterst är något härrörande från Gud lär väl ingen människa lättvindigt kunna springa ifrån ett sådant krav!
Poesin låter oss ana ett djup bakom bokstavens yta. De religiösa symbolerna blir poesi för mig. Det är krucifixets berättelse som fick mig att attraheras av kristendomen långt innan jag konfirmerades. Detta var något annat än att tro på dogmer och utlagda "sanningar". Det som fascinerade och alltjämt fascinerar mig är vad poesin berättar för oss. Mystiken med andra ord.
För mig kom sufipoeterna inte bara att skapa ett intresse för sufismen och islam utan också för kristendomen. Just genom att sufierna påstår att man behöver en lärare för att komma framåt på vägen förstärktes min kristna tro då jag förstod att Kristus var denna lärare för mig. Vad jag upplevde som rätt samhällslära, det hade jag Jesu förkunnelse att tacka för. Jag har till följd av sufierna förstått lärarens roll och att jag om jag fötts under andra omständigheter kanske haft en annan lärare än Jesus. Då kärnan är gemensam vore det som att samma sak då fått uttryckas med andra ord, med andra symboler, och jag fann att jag hade kunnat vara tillfreds och lycklig med detta.
Kanske hade jag då blviit riktigt religiös istället för att som nu mer vara en modern människa med en livsfilosofi, som omfattar en andlig uppfattning snarare än en religion.
Jag vill betona vikten av den öppna dörrens mysterium! Det är inte en andlig uppfattning istället för vetenskapen utan en andlig uppfattning som låter sig förenas med vetenskapen men som lägger något till vetenskapens fakta, nämligen värderingar och normer och den öppna dörren om att något finns som är större än oss på samma sätt som myrstacken är större än varje enskild myra och jorden större än varje enskild myrstack.
Det är dock inte bara sufipoesin som haft den vägledande rollen här. Poesin når djupet inom en och fick mig att förstå att det som jag upplevde vara en modern insikt bland kristna sedan länge, ja, sedan tusentals år tillbaka, var insikter gjorda av muslimer med inrikting mot sufismen. En reaktion mot djupets gemensamma kärna tycks idag gå som en stormeld över världen med nationalism och fientlighet mot andra religioner och riktningar än den egna som sorglig följd.
Vad som än anförts som kritik mot Idries Shah så är det inte bara Doris Lessing denne utmärkte författare fått att intressera sig för sufismen. sorgligt är att läsa hur skribenter på nätet gör sig löjliga över vad de uppfattar som falska anspråk av Idries Shah. Men talar inte böckerna för sig själva? Är det inte en enastående insats att modernisera sufismens budskap så att förpackningen kan attrahera västerlänningen, som hellre vägleds av böcker än av män med turban, till att ta till sig sufismen och smälta den samman med kristendomen som på så sätt fått nytt liv då den sluppit att knäckas av en bokstav som riskerat att bli alltför torr utan tillsats av det djupets insikt som låter oss förstå att skapelseberättelsen var en berättelse och inte en rad vetenskapliga fakt, som får oss att inse att Jesus är Guds Son i egenskap av en inkarnation av den Människoson vi alla sägs ha inom oss som en möjlighet och inte en biologisk son, resultatet av insimination (även om man naturligtvis kan låta dörren stå öppen för en sådan möjlighet)?
Hur skulle Idries Shah ha kunnat få sina kunskaper om sufism om han inte haft sufilärare till hands? Talar inte hans insats, även om den bygger på assistenters hjälp, om att han fått en gnista från Muhammed att föra vidare till västerlandet och liksom förena med den kristna uppfattningen? (På samma sätt som att Muhammeds himmelsfärd sägs ha skett på det ställe där Jesus blev Kristus, ty utan korsfästelsen vore allt innan en berättelse med en potential, en potential som aldrig realiserades. Med korsfästelsen blir berättelsen fullkomlig. Allt detta berättar krucifixen om!)
Kritiker är ofta som Jehovas Vittnen. De påstår att Jesus inte korsfästes. Det var inte ett kors utan en påle han spikades upp på!
Gott folk, visar de inte hur lite de förstått av det väsentliga i berättelsen!?
I går, då jag surfade, hamnade jag på en tämligen anonym sida där en person förklarade att det var poesin som hade fört vederbörande till sufismen. Sufipoeter som Rumi var att tacka för detta.
Jag kände igen mig i detta! Sufipoeterna öppnade upp dörren till islam och har fått mig att läsa Koranen och det till och med med stort intresse. Genast kan jag konstatera att okunskap finns bland både de som kritiserar och de som försvarar islam. Den som läst ordentligt förstår att den som är inbegripen i en konflikt har att söka en förlikning och då detta ytterst är något härrörande från Gud lär väl ingen människa lättvindigt kunna springa ifrån ett sådant krav!
Poesin låter oss ana ett djup bakom bokstavens yta. De religiösa symbolerna blir poesi för mig. Det är krucifixets berättelse som fick mig att attraheras av kristendomen långt innan jag konfirmerades. Detta var något annat än att tro på dogmer och utlagda "sanningar". Det som fascinerade och alltjämt fascinerar mig är vad poesin berättar för oss. Mystiken med andra ord.
För mig kom sufipoeterna inte bara att skapa ett intresse för sufismen och islam utan också för kristendomen. Just genom att sufierna påstår att man behöver en lärare för att komma framåt på vägen förstärktes min kristna tro då jag förstod att Kristus var denna lärare för mig. Vad jag upplevde som rätt samhällslära, det hade jag Jesu förkunnelse att tacka för. Jag har till följd av sufierna förstått lärarens roll och att jag om jag fötts under andra omständigheter kanske haft en annan lärare än Jesus. Då kärnan är gemensam vore det som att samma sak då fått uttryckas med andra ord, med andra symboler, och jag fann att jag hade kunnat vara tillfreds och lycklig med detta.
Kanske hade jag då blviit riktigt religiös istället för att som nu mer vara en modern människa med en livsfilosofi, som omfattar en andlig uppfattning snarare än en religion.
Jag vill betona vikten av den öppna dörrens mysterium! Det är inte en andlig uppfattning istället för vetenskapen utan en andlig uppfattning som låter sig förenas med vetenskapen men som lägger något till vetenskapens fakta, nämligen värderingar och normer och den öppna dörren om att något finns som är större än oss på samma sätt som myrstacken är större än varje enskild myra och jorden större än varje enskild myrstack.
Det är dock inte bara sufipoesin som haft den vägledande rollen här. Poesin når djupet inom en och fick mig att förstå att det som jag upplevde vara en modern insikt bland kristna sedan länge, ja, sedan tusentals år tillbaka, var insikter gjorda av muslimer med inrikting mot sufismen. En reaktion mot djupets gemensamma kärna tycks idag gå som en stormeld över världen med nationalism och fientlighet mot andra religioner och riktningar än den egna som sorglig följd.
Vad som än anförts som kritik mot Idries Shah så är det inte bara Doris Lessing denne utmärkte författare fått att intressera sig för sufismen. sorgligt är att läsa hur skribenter på nätet gör sig löjliga över vad de uppfattar som falska anspråk av Idries Shah. Men talar inte böckerna för sig själva? Är det inte en enastående insats att modernisera sufismens budskap så att förpackningen kan attrahera västerlänningen, som hellre vägleds av böcker än av män med turban, till att ta till sig sufismen och smälta den samman med kristendomen som på så sätt fått nytt liv då den sluppit att knäckas av en bokstav som riskerat att bli alltför torr utan tillsats av det djupets insikt som låter oss förstå att skapelseberättelsen var en berättelse och inte en rad vetenskapliga fakt, som får oss att inse att Jesus är Guds Son i egenskap av en inkarnation av den Människoson vi alla sägs ha inom oss som en möjlighet och inte en biologisk son, resultatet av insimination (även om man naturligtvis kan låta dörren stå öppen för en sådan möjlighet)?
Hur skulle Idries Shah ha kunnat få sina kunskaper om sufism om han inte haft sufilärare till hands? Talar inte hans insats, även om den bygger på assistenters hjälp, om att han fått en gnista från Muhammed att föra vidare till västerlandet och liksom förena med den kristna uppfattningen? (På samma sätt som att Muhammeds himmelsfärd sägs ha skett på det ställe där Jesus blev Kristus, ty utan korsfästelsen vore allt innan en berättelse med en potential, en potential som aldrig realiserades. Med korsfästelsen blir berättelsen fullkomlig. Allt detta berättar krucifixen om!)
Kritiker är ofta som Jehovas Vittnen. De påstår att Jesus inte korsfästes. Det var inte ett kors utan en påle han spikades upp på!
Gott folk, visar de inte hur lite de förstått av det väsentliga i berättelsen!?
måndag 21 november 2011
En förfärande tanke: vetenskaplig etik
På strövtåg bland bibliotekets böcker fann jag en bok om moral där författaren, som jag inte vill nämna med tanke på dennes enligt min mening grava misstag, hävdar att vetenskapen nu kommit så långt i sin förståelse av hjärnan att religionen kan tillbakavisas ifrån moralens sfär. Vi har ingen kristen fysik, hävdar denne förståsigpåare, då behöver vi inte heller någon kristen etik eller moral (disktinktionen mellan etik och moral tycks flytande och dras olika av olika tänkare, varför jag finner det bäst att inte definera dessa storheter mer än att antyda att jag själv med moral förstår vägledning för handlandet sådant att vissa ting sägs goda att uföra, andra onda, medan jag med etik förstår läran om moralen, om dess natur bl a, bl a).
Stämmer då detta att vi inte har en kristen fysik och därför inte behöver en kristen moral? Nej, det stämmer inte, enligt min mening. Kristet tänkande håller dörren öppen för det otroliga: att det finns något som är större än vetenskapens förståelse av den fysiska verkligheten. Kristen tro eller livsfilosofi är naturligtvis sann ävan om det inte förhåller sig så, då dess sanning eller falskhet ju måste bero på vad vi förstår med begreppen. Enligt min mening är den minsta gemensamma nämnaren för all förståelse av Gud att Gud är allt, eller Naturen eller kärnan bakom skalet vi förnimmer, en kärna gemensam för alla.
Denna kärna är en kärna även om Gud inte skapade världen såsom en tekniskt intresserad pojke bygger en modell av en fartyg utan om Gud skapade världen genom en process, den vetenskapen gör sitt bästa att skildra. Den kristna fysiken är identisk med den vetenskapliga men rymmer därtill den öppna dörrens mysterium. Om denna behöver man inte filosofiera så mycket utan kan gå över, såsom ska göras nu, till att betrakta den kristna moralen.
Den kristna etiken är utläggningen av eller förståelsen av den kristna moralen, dvs vad som enligt kristet tänkande är gott eller ont eller indifferent att utföra. Behöver vi en kristen moral eller räcker det med en vetenskaplig förståelse av hjärnan och medfödda biologiska instinkter?
Jag känner att jag måste återkomma till ämnet sedan jag läst vetenskaparens bok. Att dessa rader måste förstås som ett fördomsfritt prövande av en tankegång. Men jag ska gå vidare med ett exempel ur mitt eget liv:
Vi kan ha olika uppfattningar om verkligheten. Om vad som hänt. Själv hävdar jag att jag fått ett diktmanuskript jag kallade Hjärtats blod stulet (och sedan fått höra delar av det läsas upp av andra som delar av deras verk!). Nu klassas jag som mer eller mindre ifrån vettet av den psykiatriska vetenskap som inte tror på mina teoretiska utläggningar om verkligheten. Vi är alltså oense om fakta. Min tro att manuskriptet stulits bemöts av deras uppfattningar om att något inom mig får mig att tro detta. Vad kan jag bevisa? Att manuskriptet är stulet? Hur ska jag kunna bevisa att något jag inte har har funnits hos mig om ingen vill bistå mig med bevisen? Vad kan polisen göra annat än gäspa och hävda sin inte helt orimliga prioritetsordning mellan olika brott (och det jag skrev var kanske inte världens bästa, även om jag nu inte heller påstår att så var fallet och den saken är därtill oväsentlig för resonemanget).
En vetenskaplig uppfattning kan hävda det rimliga i uppkomsten av moraliska föreställningar. Men den kan därtill också förklara varför folk stjäl andras texter: avund, en önskan att skada, för framtida utpressningsbruk. Anledningarna kan vara många och de kommer alla kunna beskrivas vetenskapligt med hänvisningar till hjärnans funktioner.
Är det en skillnad på att stjäla en brödlimpa för att inte svälta eller att förvägras att få bröd då man svälter? Vad kan hjärnforskaren göra annat än beskriva förloppen? Att vi inte bör stjäla kanske en vetenskapligt grundad etik kan komma fram till medelst omständliga slutledningar byggda på associationer och generaliseringar. Den kristna etiken säger att det är en god sak att ge den hungrige bröd. Vad vi moraliskt har att göra är alltså att bistå den hungrige med bröd, inte vänta tills han av processer i hjärnan drivits till att stjäla ett (snatteri).
Den kristna etiken kan säga oss att det är fel att inte berömma en berömvärd handling, att det är fel att refusera dikter man gillar bara för att man ogillar poeten. Den kristna etiken håller sig med begreppen förlåtelse och botgöring. Vi får alltså lov att vara svaga. Vi tillerkännes en potential att växa såsom människor. Alla behöver inte vara helgon bara för att vi beundrar, kanske dyrkar dem. (Jag tror att vad som sagts om den kristna etiken i större eller mindre utsträckning också kan sägas om andra religioners etiska föreställningar, jag är bara inte så insatt i den saken att jag kan hävda något med bestämdhet.)
Det är nästan så att jag vill utropa: Åt helvete med den vetenskapliga etiken!
Stämmer då detta att vi inte har en kristen fysik och därför inte behöver en kristen moral? Nej, det stämmer inte, enligt min mening. Kristet tänkande håller dörren öppen för det otroliga: att det finns något som är större än vetenskapens förståelse av den fysiska verkligheten. Kristen tro eller livsfilosofi är naturligtvis sann ävan om det inte förhåller sig så, då dess sanning eller falskhet ju måste bero på vad vi förstår med begreppen. Enligt min mening är den minsta gemensamma nämnaren för all förståelse av Gud att Gud är allt, eller Naturen eller kärnan bakom skalet vi förnimmer, en kärna gemensam för alla.
Denna kärna är en kärna även om Gud inte skapade världen såsom en tekniskt intresserad pojke bygger en modell av en fartyg utan om Gud skapade världen genom en process, den vetenskapen gör sitt bästa att skildra. Den kristna fysiken är identisk med den vetenskapliga men rymmer därtill den öppna dörrens mysterium. Om denna behöver man inte filosofiera så mycket utan kan gå över, såsom ska göras nu, till att betrakta den kristna moralen.
Den kristna etiken är utläggningen av eller förståelsen av den kristna moralen, dvs vad som enligt kristet tänkande är gott eller ont eller indifferent att utföra. Behöver vi en kristen moral eller räcker det med en vetenskaplig förståelse av hjärnan och medfödda biologiska instinkter?
Jag känner att jag måste återkomma till ämnet sedan jag läst vetenskaparens bok. Att dessa rader måste förstås som ett fördomsfritt prövande av en tankegång. Men jag ska gå vidare med ett exempel ur mitt eget liv:
Vi kan ha olika uppfattningar om verkligheten. Om vad som hänt. Själv hävdar jag att jag fått ett diktmanuskript jag kallade Hjärtats blod stulet (och sedan fått höra delar av det läsas upp av andra som delar av deras verk!). Nu klassas jag som mer eller mindre ifrån vettet av den psykiatriska vetenskap som inte tror på mina teoretiska utläggningar om verkligheten. Vi är alltså oense om fakta. Min tro att manuskriptet stulits bemöts av deras uppfattningar om att något inom mig får mig att tro detta. Vad kan jag bevisa? Att manuskriptet är stulet? Hur ska jag kunna bevisa att något jag inte har har funnits hos mig om ingen vill bistå mig med bevisen? Vad kan polisen göra annat än gäspa och hävda sin inte helt orimliga prioritetsordning mellan olika brott (och det jag skrev var kanske inte världens bästa, även om jag nu inte heller påstår att så var fallet och den saken är därtill oväsentlig för resonemanget).
En vetenskaplig uppfattning kan hävda det rimliga i uppkomsten av moraliska föreställningar. Men den kan därtill också förklara varför folk stjäl andras texter: avund, en önskan att skada, för framtida utpressningsbruk. Anledningarna kan vara många och de kommer alla kunna beskrivas vetenskapligt med hänvisningar till hjärnans funktioner.
Är det en skillnad på att stjäla en brödlimpa för att inte svälta eller att förvägras att få bröd då man svälter? Vad kan hjärnforskaren göra annat än beskriva förloppen? Att vi inte bör stjäla kanske en vetenskapligt grundad etik kan komma fram till medelst omständliga slutledningar byggda på associationer och generaliseringar. Den kristna etiken säger att det är en god sak att ge den hungrige bröd. Vad vi moraliskt har att göra är alltså att bistå den hungrige med bröd, inte vänta tills han av processer i hjärnan drivits till att stjäla ett (snatteri).
Den kristna etiken kan säga oss att det är fel att inte berömma en berömvärd handling, att det är fel att refusera dikter man gillar bara för att man ogillar poeten. Den kristna etiken håller sig med begreppen förlåtelse och botgöring. Vi får alltså lov att vara svaga. Vi tillerkännes en potential att växa såsom människor. Alla behöver inte vara helgon bara för att vi beundrar, kanske dyrkar dem. (Jag tror att vad som sagts om den kristna etiken i större eller mindre utsträckning också kan sägas om andra religioners etiska föreställningar, jag är bara inte så insatt i den saken att jag kan hävda något med bestämdhet.)
Det är nästan så att jag vill utropa: Åt helvete med den vetenskapliga etiken!
torsdag 17 november 2011
De äldres rätt till poesi
Det finns ett samband mellan brott och tillgänglighet. Det är något som ofta framhålles av kriminologer. Jag tror att man kan analogisera utifrån detta påstående till en mer generell slutsats: att det finns ett samband mellan sortiment och köp. Om en vara fattas i butikshyllan kommer konsumenterna att välja andra varor, som upplevs likvärdiga, och den frånvarande varan riskerar att glömmas bort.
Ovanstående säger oss hur allvarligt det är att bojkotta en vara. Det kan slå hårt mot näringsidkaren som framställer varan. Därför måste det finnas tungt vägande skäl bakom en bojkott. Exempelvis att näringsidkaren åsidosatt ett intresse man anser väga tungt (kanske barns intresse att få växa upp på till vuxna människor med en godtagbar allmänbildning, en sådan några års skolgång kan ge, istället för att exploateras av hårt barnarbete).
Tanken på bojkott förutsätter att det finns ett val, en alternativ vara eller tjänst. Jag kan inte förstå varför rätten att välja skulle upphöra vid viss ålder eller vid viss kroppslig eller själslig status. Om vi anser att dementa inte kan välja borde vi åtminstone kunna medge att vi innan demensens inträde är förmögna att göra ett val inför en eventuell framtid såsom dement. Vilka om inte de anhöriga skulle vara de som känner den dementes önskningar innan demensen bröt ut? Betror vi inte de anhöriga att få representera den demente bör en rätt att i skrift deklarera sitt val införas.
Själv skulle jag önska att komma till ett ställe där poesin inte glömts bort. Jag skulle också önska, om jag inte själv kan hålla mig med husdjur, att djur som fostrats för att kunna möta gamla tilläts.
Om en äldrepeng blir verklighet som de gamla köper vård och omsorg för kommer de privata företagen i branschen att ha ett incitament att hålla de äldre levande. De får betalt så länge de gamla lever. En vårdkunnig bör vara boss för koncernen, inte en f d vd för en socialdemokratisk tidning!
En vårdkunnig chef kommer inte gå med på vilka nedskärningar som helst. Vanvård ska naturligtvis med bestämdhet bestraffas. Att de gamla ska få vad de beställt är lika givet som att vi då vi beställer mat på en restaurang önskar få maten så som vi beställt den, varmrätter varma, kalla rätter kalla, serverade i tid och inte strax innan stängningsdags flera timmar efter beställningsögonblicket.
Värna de äldres rätt att välja!
Som en sista anmärkning kan här anföras att det var en offentlig huvudman till Malmö Östra Sjukhus under den tid en rad riksbekanta barmhärtighetsmord, så kallade, ägde rum där. Denna synpunkt är inte osaklig utan menad att lyfta fram vikten av kontinuerlig kontroll, av att se till verkligheten sådan den är i praktiken och inte låta sig styras av ideologiska floskler (som att allt skulle vara okej för att det är stat eller kommun som ligger bakom eller att "vi äger ju det där tillsammans"; jag kände mig inte som delägare av MÖS i vart fall!).
Ovanstående säger oss hur allvarligt det är att bojkotta en vara. Det kan slå hårt mot näringsidkaren som framställer varan. Därför måste det finnas tungt vägande skäl bakom en bojkott. Exempelvis att näringsidkaren åsidosatt ett intresse man anser väga tungt (kanske barns intresse att få växa upp på till vuxna människor med en godtagbar allmänbildning, en sådan några års skolgång kan ge, istället för att exploateras av hårt barnarbete).
Tanken på bojkott förutsätter att det finns ett val, en alternativ vara eller tjänst. Jag kan inte förstå varför rätten att välja skulle upphöra vid viss ålder eller vid viss kroppslig eller själslig status. Om vi anser att dementa inte kan välja borde vi åtminstone kunna medge att vi innan demensens inträde är förmögna att göra ett val inför en eventuell framtid såsom dement. Vilka om inte de anhöriga skulle vara de som känner den dementes önskningar innan demensen bröt ut? Betror vi inte de anhöriga att få representera den demente bör en rätt att i skrift deklarera sitt val införas.
Själv skulle jag önska att komma till ett ställe där poesin inte glömts bort. Jag skulle också önska, om jag inte själv kan hålla mig med husdjur, att djur som fostrats för att kunna möta gamla tilläts.
Om en äldrepeng blir verklighet som de gamla köper vård och omsorg för kommer de privata företagen i branschen att ha ett incitament att hålla de äldre levande. De får betalt så länge de gamla lever. En vårdkunnig bör vara boss för koncernen, inte en f d vd för en socialdemokratisk tidning!
En vårdkunnig chef kommer inte gå med på vilka nedskärningar som helst. Vanvård ska naturligtvis med bestämdhet bestraffas. Att de gamla ska få vad de beställt är lika givet som att vi då vi beställer mat på en restaurang önskar få maten så som vi beställt den, varmrätter varma, kalla rätter kalla, serverade i tid och inte strax innan stängningsdags flera timmar efter beställningsögonblicket.
Värna de äldres rätt att välja!
Som en sista anmärkning kan här anföras att det var en offentlig huvudman till Malmö Östra Sjukhus under den tid en rad riksbekanta barmhärtighetsmord, så kallade, ägde rum där. Denna synpunkt är inte osaklig utan menad att lyfta fram vikten av kontinuerlig kontroll, av att se till verkligheten sådan den är i praktiken och inte låta sig styras av ideologiska floskler (som att allt skulle vara okej för att det är stat eller kommun som ligger bakom eller att "vi äger ju det där tillsammans"; jag kände mig inte som delägare av MÖS i vart fall!).
tisdag 15 november 2011
Poesins dödgrävare
De stora Stockholmsbaserade förlagen framstår mer och mer som poesins dödgrävare. Inte nog med att man starkt kan ifrågasätta principerna för deras utgivning. De har enligt radion idag övergett den utländska poesin. Den vill olikarkförlagen inte längre låta tolka till svenska.
Visserligen kan vi begråta att storförlagen blivit poesiintoleranta. Den som ej förmått att uppfatta det värdefulla i vers har säkert gått miste om skatten på grund av att nyckeln ej funnits. I dagens stressiga slit och slängsamhälle finns det varken plats för poesiälskande emperatorer eller för panegyriker av hans regim. Utan belöning uppodlas inte skönheten i konsten. Bokförlagen har därför inte fått rätt människor, ur poesins synvinkel, till förlags- och lektörsposter.
Det förhållandet att en och annan skald och kritiker arbetat för storförlagen har inte varit till gagn för poesin. Tvärtom. De har varit storförlagens alibin. De har sålt ut poesin och kanske inte ens förstått den riktigt. Vi har fått en tråkig kulturradikalistisk veta-bäst-attityd utan sinne för rim och meter, utan mystikens djup. Men kanske behäftad med ungaflickans ångest inför en problematisk pojkvän eller någon inte riktigt genomtänkt klassanalys.
Det är, tror jag, en chans för poesin att de stora förlagen överger den. Vi kan då i större utsträckning än någonsin tidigare uppmärksamma betydelsen av att lära sig främmande språk så pass bra att en recitation av det språkets dikter på ett adekvat sätt kan avnjutas.
En motreaktion finns också. Den skapar balans och innebär att ett förlag som Ellerströms inte längre publicerar svensk originalpoesi. Detta utmärkta förlags företrädare förstår att man inte kan göra en vettig insats genom att refusera mängder av inskickade manus för att ge ut ett och sedan kalla det "utgivning av originalpoesi på svenska". Istället har förlaget Ellerströms på ett förtjänstfullt sätt valt att utge utländsk poesi i svensk översättning.
På det lilla förlaget Rosengårdens Förlag & Studier har bl a Hafiz, denne persiske sufipoet, kommit att tolkas till svenska av Askh Dahlén.
Oligopolsituationen kan krossas! Genom att allt fler kan läsa främmande språk blir utgivningen utomlands intressantare än någonsin. Detta kommer att förstärkas än mer då vi via läsplattor kan, via några enkla klick, köpa - eller ladda ner helt gratis! - poesi på engelska eller andra språk ifrån Amazon eller andra sajter.
Därtill kommer de små förlagen kunna växa och arabiska, persiska, ryska, kinesiska och olika indiska språk få ett uppsving som de är värda. Istället för klassiskt lärda som kan grekiska och latin får vi modernt utbildade människor som kan kinesiska och arabiska. Kulturen hålls levande och en gammal obalans kan rättas till, den att icke europeisk kultur inte uppmärksammats för sitt eget värde eller för dess betydelse för den europeiska kulturen - och därmed indirekt den amerikanska.
Tummen upp för de små förlagen som Ellerströms och Rosengårdens Förlag & Studier men också för Alhambra (en liten kritisk anmärkning kan dock anföras angående Alhambras serie av små populärhistoriska böcker: att information borde ges om författaren och om bokens historia; jag nämner här endast den lilla boken Litteraturen under Napoleontiden som ett exempel på det sagda). De vitaliserar svensk kultur genom att ge ut många värdefulla titlar.
Tummen ner för de stora förlagen som inte längre ser poesin, förblindade som de är av deckarnas och tantsnuskets miljoner.
Visserligen kan vi begråta att storförlagen blivit poesiintoleranta. Den som ej förmått att uppfatta det värdefulla i vers har säkert gått miste om skatten på grund av att nyckeln ej funnits. I dagens stressiga slit och slängsamhälle finns det varken plats för poesiälskande emperatorer eller för panegyriker av hans regim. Utan belöning uppodlas inte skönheten i konsten. Bokförlagen har därför inte fått rätt människor, ur poesins synvinkel, till förlags- och lektörsposter.
Det förhållandet att en och annan skald och kritiker arbetat för storförlagen har inte varit till gagn för poesin. Tvärtom. De har varit storförlagens alibin. De har sålt ut poesin och kanske inte ens förstått den riktigt. Vi har fått en tråkig kulturradikalistisk veta-bäst-attityd utan sinne för rim och meter, utan mystikens djup. Men kanske behäftad med ungaflickans ångest inför en problematisk pojkvän eller någon inte riktigt genomtänkt klassanalys.
Det är, tror jag, en chans för poesin att de stora förlagen överger den. Vi kan då i större utsträckning än någonsin tidigare uppmärksamma betydelsen av att lära sig främmande språk så pass bra att en recitation av det språkets dikter på ett adekvat sätt kan avnjutas.
En motreaktion finns också. Den skapar balans och innebär att ett förlag som Ellerströms inte längre publicerar svensk originalpoesi. Detta utmärkta förlags företrädare förstår att man inte kan göra en vettig insats genom att refusera mängder av inskickade manus för att ge ut ett och sedan kalla det "utgivning av originalpoesi på svenska". Istället har förlaget Ellerströms på ett förtjänstfullt sätt valt att utge utländsk poesi i svensk översättning.
På det lilla förlaget Rosengårdens Förlag & Studier har bl a Hafiz, denne persiske sufipoet, kommit att tolkas till svenska av Askh Dahlén.
Oligopolsituationen kan krossas! Genom att allt fler kan läsa främmande språk blir utgivningen utomlands intressantare än någonsin. Detta kommer att förstärkas än mer då vi via läsplattor kan, via några enkla klick, köpa - eller ladda ner helt gratis! - poesi på engelska eller andra språk ifrån Amazon eller andra sajter.
Därtill kommer de små förlagen kunna växa och arabiska, persiska, ryska, kinesiska och olika indiska språk få ett uppsving som de är värda. Istället för klassiskt lärda som kan grekiska och latin får vi modernt utbildade människor som kan kinesiska och arabiska. Kulturen hålls levande och en gammal obalans kan rättas till, den att icke europeisk kultur inte uppmärksammats för sitt eget värde eller för dess betydelse för den europeiska kulturen - och därmed indirekt den amerikanska.
Tummen upp för de små förlagen som Ellerströms och Rosengårdens Förlag & Studier men också för Alhambra (en liten kritisk anmärkning kan dock anföras angående Alhambras serie av små populärhistoriska böcker: att information borde ges om författaren och om bokens historia; jag nämner här endast den lilla boken Litteraturen under Napoleontiden som ett exempel på det sagda). De vitaliserar svensk kultur genom att ge ut många värdefulla titlar.
Tummen ner för de stora förlagen som inte längre ser poesin, förblindade som de är av deckarnas och tantsnuskets miljoner.
fredag 11 november 2011
Bildningshögfärdens gränser
Anledningen till att jag startat denna blogg om poesi är att jag älskar att läsa poesi. Det finns ett klart samband mellan min möjlighet att läsa poesi och min bildning. Saknar jag kunskaper i litteraturens historia kommer mitt sökande att begränsas av detta. (Jag måste medge att jag först på senare år börjat läsa de klassiska persiska poeterna Rumi, Hafiz, Saadi m fl - till följd av skolans - och faktiskt även universitetets - diskreminerande attityd till österländskt i allmänhet och arabiskt/persiskt i synnerhet.)
Det är ett livslångt minne av glädje och välbehag, den tid då jag som ung läste i Lund och träffade på förromantikens och romantikens skalder! (Jo, jag hade stött på dem tidigare men nu var det fördjupning och analys som gällde!) Det var under den tid då man kom in på den kurs man ville, om den gavs som en fristående kurs (enstaka kurs, kallades det). Dessa kurser, givna åt alla för den glädje kunskapen kan ge, var berikande för mig då jag senare städade en korridor eller sprang i trappor tidigt om morgonen, delandes ut tidningar.
Visst bar jag på vissa kunskapsbrister, till följd av min läggning att vilja lära mig det jag brann för och slippa det jag inte brann för, exempelvis tråkiga glosor. Sådana som jag, som alltså försummade det nödvändiga, tråkiga för att sluka det skojiga, har statsmakten nu gjort allt för att stoppa. Man har skärpt antagningskraven och försökt stoppa "enstaka-kurs-eländet". Se, nu ska folk vara nyttiga och läsa sådant de kan få jobb på. Effektivitetskraven går ut på att så få utbildade som möjligt ska syssla med något annat än du utbildats till och ingen ska helst gå arbetslös.
Milde tid vilken människo- och kunskapsföraktande inställning! Den uppfattning som ställer sådana krav är inte förankrad i den verklighet som fordrar mer och mer av specialkunskaper av oss. Och är det verkligen fel om en städare har läst kulturhistoria på universitetsnivå? Ska vederbörande styras in i ett tillstånd där bara det för yrkesrollen nyttiga inlärs?
Nej, ämnen som historia, litteratur, konst, botanik måste få finnas och ges den allmänna betydelse de förtjänar. De är av nytta för oss såsom levande, kännande människor. Sedan kan vi lära oss fordonsmekanik eller robotteknik för att bli attraktiva på den kräsna arbetsmarknaden.
Ett demokratiskt samhälle bör bygga på ett ideal om upplysta medborgare.
Men - ja, det finns ett men - jag tror inte rätta vägen är att fordra att skolan ska lära ut mer och mer av detaljkunskaper. Det finns en del människor som lite påminner om Horace Engdahl då denne ondgör sig över litteraturkritikens tillstånd. De beklagar sig över att eleverna i våra skolor inte lär sig lika mycket av klassiska språk, historiska detaljkunskaper m m som elever gjort förut.
Jag delar uppfattningen att språk och historia är viktigt. Men de stackars eleverna ska nu också lära sig data och allt vad som finns då det gäller program! Att samtidigt med detta växa upp och lära känna sig själv kan lätt leda till oönskade utslagningsmekanismer.
Istället för att ställa alltför höga krav på förkunskaper i exempelvis historia borde undervisningen utformas på ett sådant sätt att det som lärs ut sätts in i ett sammanhang där detaljkunskaper ges. Vill man läsa om kyrkohistoriens utveckling borde exempelvis sajter finnas där den studerande fås detaljer om regentlängder, viktiga årtal osv. På skrivningar borde grundskoleelever och gymnasister få ha kataloger med årtalsuppgifter tillgängliga. Värdet måste ligga i att hitta informationen och använda denna för att analysera saker och ting, inte att plugga in detaljerna själva. Detta kommer den göra som älskar ämnet - om krav därpå inte ställs!
Vi ska ha klart för oss att juridikstudenterna får ha lagboken med sig på tentorna. Nej, detta räknas inte som fusk! Jag tror att kemiundervisningen skulle hållas på en alltför låg nivå om en formelsamling aldrig fick medtagas av studenten vid tentamenstillfället. Är det viktiga att de memorerar strukturformler borde de få samlingar med dessa att läsa innantill ur. Är det viktiga att förstå och behärska ämnet bör de få slå upp, naturligtvis, om de inte alltid minns en av flera tusen formler! Minns att en kolatom mindre betyder ett helt annat ämne! Att skillnaden på en liten elektron innebär att vi har en jonisering eller inte!
Karl Tamm har stängt dörren, sägs det, för doktorander utan utbildningsbidrag. Det var klokt gjort. Man ska inte ge unga människor framtidsförhoppningar som inte kan infrias. Men stäng inte dörren till högre studier för dem bara för att de inte har toppbetyg eller för att de saknar den klassiska bildning som i påfallande stor utsträckning betyder att de haft en välvillig akademikermamma eller -pappa.
För att förbättra läslusten och studieresultaten för elever med främmande härkomst bör reformer göras som betyder att de i större utsträckning kan fördjupa sig i sitt hemspråk. Två- eller flerspråkighet blir en riktig tillgång om skolan från start utformas med hänsyn till detta som strängt taget är vissa eleverna behov och rättigheter. Varför ska inte den som har arabisktalande föräldrar få fördjupa sig i detta språk och då få höga betyg, nåt som sedan spiller över på andra ämnen?
Att vi har ett behov av fria skolor avslöjar ovanstående. Det faktum att påfallande många statsvetare är socialdemokrater har ett samband med att de utbildats och tjänstgör vid statliga universitet och högskolor. Vore trevligt, som omväxling, med moderata eller folkpartistiska statsvetare (Ja, det kan jag som miljöpartist faktiskt tycka!). Eller kristdemokratiska, kanske förankrade vid Thomsoninstitutet eller andra kristna läroinrättningar.
För frihet och mångfald bör den verka som ej vill ha likriktning utan opartiskhet i stort.
Det är ett livslångt minne av glädje och välbehag, den tid då jag som ung läste i Lund och träffade på förromantikens och romantikens skalder! (Jo, jag hade stött på dem tidigare men nu var det fördjupning och analys som gällde!) Det var under den tid då man kom in på den kurs man ville, om den gavs som en fristående kurs (enstaka kurs, kallades det). Dessa kurser, givna åt alla för den glädje kunskapen kan ge, var berikande för mig då jag senare städade en korridor eller sprang i trappor tidigt om morgonen, delandes ut tidningar.
Visst bar jag på vissa kunskapsbrister, till följd av min läggning att vilja lära mig det jag brann för och slippa det jag inte brann för, exempelvis tråkiga glosor. Sådana som jag, som alltså försummade det nödvändiga, tråkiga för att sluka det skojiga, har statsmakten nu gjort allt för att stoppa. Man har skärpt antagningskraven och försökt stoppa "enstaka-kurs-eländet". Se, nu ska folk vara nyttiga och läsa sådant de kan få jobb på. Effektivitetskraven går ut på att så få utbildade som möjligt ska syssla med något annat än du utbildats till och ingen ska helst gå arbetslös.
Milde tid vilken människo- och kunskapsföraktande inställning! Den uppfattning som ställer sådana krav är inte förankrad i den verklighet som fordrar mer och mer av specialkunskaper av oss. Och är det verkligen fel om en städare har läst kulturhistoria på universitetsnivå? Ska vederbörande styras in i ett tillstånd där bara det för yrkesrollen nyttiga inlärs?
Nej, ämnen som historia, litteratur, konst, botanik måste få finnas och ges den allmänna betydelse de förtjänar. De är av nytta för oss såsom levande, kännande människor. Sedan kan vi lära oss fordonsmekanik eller robotteknik för att bli attraktiva på den kräsna arbetsmarknaden.
Ett demokratiskt samhälle bör bygga på ett ideal om upplysta medborgare.
Men - ja, det finns ett men - jag tror inte rätta vägen är att fordra att skolan ska lära ut mer och mer av detaljkunskaper. Det finns en del människor som lite påminner om Horace Engdahl då denne ondgör sig över litteraturkritikens tillstånd. De beklagar sig över att eleverna i våra skolor inte lär sig lika mycket av klassiska språk, historiska detaljkunskaper m m som elever gjort förut.
Jag delar uppfattningen att språk och historia är viktigt. Men de stackars eleverna ska nu också lära sig data och allt vad som finns då det gäller program! Att samtidigt med detta växa upp och lära känna sig själv kan lätt leda till oönskade utslagningsmekanismer.
Istället för att ställa alltför höga krav på förkunskaper i exempelvis historia borde undervisningen utformas på ett sådant sätt att det som lärs ut sätts in i ett sammanhang där detaljkunskaper ges. Vill man läsa om kyrkohistoriens utveckling borde exempelvis sajter finnas där den studerande fås detaljer om regentlängder, viktiga årtal osv. På skrivningar borde grundskoleelever och gymnasister få ha kataloger med årtalsuppgifter tillgängliga. Värdet måste ligga i att hitta informationen och använda denna för att analysera saker och ting, inte att plugga in detaljerna själva. Detta kommer den göra som älskar ämnet - om krav därpå inte ställs!
Vi ska ha klart för oss att juridikstudenterna får ha lagboken med sig på tentorna. Nej, detta räknas inte som fusk! Jag tror att kemiundervisningen skulle hållas på en alltför låg nivå om en formelsamling aldrig fick medtagas av studenten vid tentamenstillfället. Är det viktiga att de memorerar strukturformler borde de få samlingar med dessa att läsa innantill ur. Är det viktiga att förstå och behärska ämnet bör de få slå upp, naturligtvis, om de inte alltid minns en av flera tusen formler! Minns att en kolatom mindre betyder ett helt annat ämne! Att skillnaden på en liten elektron innebär att vi har en jonisering eller inte!
Karl Tamm har stängt dörren, sägs det, för doktorander utan utbildningsbidrag. Det var klokt gjort. Man ska inte ge unga människor framtidsförhoppningar som inte kan infrias. Men stäng inte dörren till högre studier för dem bara för att de inte har toppbetyg eller för att de saknar den klassiska bildning som i påfallande stor utsträckning betyder att de haft en välvillig akademikermamma eller -pappa.
För att förbättra läslusten och studieresultaten för elever med främmande härkomst bör reformer göras som betyder att de i större utsträckning kan fördjupa sig i sitt hemspråk. Två- eller flerspråkighet blir en riktig tillgång om skolan från start utformas med hänsyn till detta som strängt taget är vissa eleverna behov och rättigheter. Varför ska inte den som har arabisktalande föräldrar få fördjupa sig i detta språk och då få höga betyg, nåt som sedan spiller över på andra ämnen?
Att vi har ett behov av fria skolor avslöjar ovanstående. Det faktum att påfallande många statsvetare är socialdemokrater har ett samband med att de utbildats och tjänstgör vid statliga universitet och högskolor. Vore trevligt, som omväxling, med moderata eller folkpartistiska statsvetare (Ja, det kan jag som miljöpartist faktiskt tycka!). Eller kristdemokratiska, kanske förankrade vid Thomsoninstitutet eller andra kristna läroinrättningar.
För frihet och mångfald bör den verka som ej vill ha likriktning utan opartiskhet i stort.
måndag 7 november 2011
Horace Engdahl och litteraturkritiken
Då jag lyssnade på radion idag hörde jag Svenska Akademiens f d ständige sekretarare (hur ständig nu en sådan är) ondgöra sig över litteraturkritiken som han menade förfallit. Med risk för att aldrig komma ifråga som kandidat till den briljanta Akademien vill jag här, ändå, passa på tillfället att något nyansera bilden av litteraturkritikens ställning i vår tid.
Att litteraturkritiken inte har samma pregnans idag som förut beror kanske på att detsamma kan sägas om den litteratur kritiken har att bevaka. Vår tids författare är mindre klassiskt lärda än för några decennier sedan. Samma omdöme kan fällas om kritikerna. Sambandet beror väl på att det i stor utsträckning är författare som utövar litteraturkritikens "ädla" konst i våra tidningar.
Författarna och kritikerna har inte samma klassiska bildning idag, med några få undantag (Horace Engdahl själv utgör väl det mest kända exemplet). Men det förhållandet att man inte är klassiskt bildad betyder inte att man saknar bildning. Vår tids läsare ska inte heller underskattas. Jag tror inte att läsaren idag gillar magistrar med pekpinnar. Med minskad auktoritetstro har kommit en ökad förmåga till självständigt kritiskt tänkande. "Nähej, det där som kritikern påstår, det vägleder inte mig - eller jag hade själv kunnat sagt det!" muttrar läsaren över kaffekoppen.
Visst kan litteraturkritik vara givande att läsa. Vi informeras ju om att en bok vi inte tidigare känt till nu existerar. Då vi på marknaden gör våra val är det alltid klokt att göra informerade val. Dock tror jag att litteraturkritiken här väsentligt har öveskattats. Värdet av denna har för mig mest varit något att läsa till kaffet. Är det skoj skrivet är denna prosa en konstart i sig, med givet värde. Jag tror aldrig att jag köpt en bok på grund av en kritikers artiklar.
Vi vill ha demokrati och frihet. Vi vill inte ha litteraturfascism.
Att litteraturkritiken inte har samma pregnans idag som förut beror kanske på att detsamma kan sägas om den litteratur kritiken har att bevaka. Vår tids författare är mindre klassiskt lärda än för några decennier sedan. Samma omdöme kan fällas om kritikerna. Sambandet beror väl på att det i stor utsträckning är författare som utövar litteraturkritikens "ädla" konst i våra tidningar.
Författarna och kritikerna har inte samma klassiska bildning idag, med några få undantag (Horace Engdahl själv utgör väl det mest kända exemplet). Men det förhållandet att man inte är klassiskt bildad betyder inte att man saknar bildning. Vår tids läsare ska inte heller underskattas. Jag tror inte att läsaren idag gillar magistrar med pekpinnar. Med minskad auktoritetstro har kommit en ökad förmåga till självständigt kritiskt tänkande. "Nähej, det där som kritikern påstår, det vägleder inte mig - eller jag hade själv kunnat sagt det!" muttrar läsaren över kaffekoppen.
Visst kan litteraturkritik vara givande att läsa. Vi informeras ju om att en bok vi inte tidigare känt till nu existerar. Då vi på marknaden gör våra val är det alltid klokt att göra informerade val. Dock tror jag att litteraturkritiken här väsentligt har öveskattats. Värdet av denna har för mig mest varit något att läsa till kaffet. Är det skoj skrivet är denna prosa en konstart i sig, med givet värde. Jag tror aldrig att jag köpt en bok på grund av en kritikers artiklar.
Vi vill ha demokrati och frihet. Vi vill inte ha litteraturfascism.
torsdag 3 november 2011
Medborgarlönen, en vision för poeter
Det sägs i lagar och andra viktiga skrifter att vi medborgare har en rätt till det ena och det andra. Det där låter ju bra, tänker man. Ingen ska behöva svälta ihjäl eller gå utan bostad.
Utbildning och vård, det ska ges alla, låt vara att lite får var och en betala själv. Skrivblock ingår inte i vad skolan pröjsar...
Men tanken på att medborgaren skulle få en lön, det motsäger sig många. Då är man plötsligt en farlig samhällsomstörtare, trots att det ju bara rör sig om funderingar, visioner, och om en tro på att vi här har en lösning för framtiden.
Om det är så att vi alla ska ha en rätt till försörjning, till bostad, skola, arbete och annat grundläggande, ja, då är det bara att vandra i stegriktningen att ge oss ett abstraherat bytesvärde, pengar, att få byta, dvs köpa, med.
Hur kan det vara självklart att alla ska ha gratis skola, men en orimlig tanke att vi alla har en medborgarlön och med denna medborgarlön köper skola m m? Medborgarlönen skulle ha förstärkt efterfrågesektorn och gjort att marknadsaktörerna bleve förvissade om att kunna sälja mjölk, bröd, ost, senap, kaffe, diskmedel, toapapper, skurborstar m m.
Med medborgarlönen som grund säljer individerna sin arbetskraft till företagen. Varför skulle arbetslinjen uppges? Varför skulle inte variablerna i samhället utformas på ett sådant sätt att den som arbetar tjänar på sitt arbete, bara för att den som har medborgarlön och lever enkelt kanske inte behöver så mycket mer utan kan skriva dikter, arbeta ideellt, underlåta att slita på naturresurserna m m?
Är det verkligen rätt att göra som idag, locka unga människor att låna till långa högskoleutbildningar som de inte får jobb på, locka då det inte kostar något att studera vid universiteten? Vore det inte bättre om folk slapp att låna för att läsa men väl behövde betala en liten tänkeställande avgift för den dyra utbildningen? Kanske kan vi få mer marknadsanpassade medborgare, medborgare som tänker efter om den utbildning de genomgår verkligen lönar sig.
Har man inte råd med den dyra läkarutbildningen kanske man kan köpa sig en billigare språkkurs eller varför inte en kurs i filosofi eller historia? Kanske skulle kurser om poesins historia attrahera många människor och därför säljas i så stor utsträckning så att marknaden kan ge oss mer av information om Rumi och de andra persiska giganterna än vad våra dagars skeva statsutbildning klarat?
Värna människovärdet - vilket betyder, bl a att slå vakt om penningens värde och vartill pengarna nyttjas!
Vi kanske inte har råd med medborgarlön idag, men som en miljöpartist som förstår värdet av en ekologiskt hållbar tillväxt inser jag att ett tänkt samhälle som har tio procents tillväxt om året har fördubblat sin ekonomi på kortare tid än tio år! Värdet av varje procentenhet stiger ju med kakans storlek! Får vi företag som inriktar sig på greentec och på att serva människor, vilket caféer och restauranger i stor utsträckning gör, ja, då inser vi att ekonomin verkligen kan växa utan att detta ska betyda katastrof. Snarare är det undvikandet av katastrof en sådan tillväxt i realiteten betyder!
En gemensam valuta rationaliserar ekonomin och med överskottet kan satsningar för framtiden göras som betyder att tillväxten blir ekologiskt hållbar. En större valuta är starkare, ger oss lägre ränta, är inte utsatt för spekulation och klarar av att finansiera sådant som blir billigare att producera om det produceras för en stor EU-marknad istället för att produceras för ett seperat land.
Utbildning och vård, det ska ges alla, låt vara att lite får var och en betala själv. Skrivblock ingår inte i vad skolan pröjsar...
Men tanken på att medborgaren skulle få en lön, det motsäger sig många. Då är man plötsligt en farlig samhällsomstörtare, trots att det ju bara rör sig om funderingar, visioner, och om en tro på att vi här har en lösning för framtiden.
Om det är så att vi alla ska ha en rätt till försörjning, till bostad, skola, arbete och annat grundläggande, ja, då är det bara att vandra i stegriktningen att ge oss ett abstraherat bytesvärde, pengar, att få byta, dvs köpa, med.
Hur kan det vara självklart att alla ska ha gratis skola, men en orimlig tanke att vi alla har en medborgarlön och med denna medborgarlön köper skola m m? Medborgarlönen skulle ha förstärkt efterfrågesektorn och gjort att marknadsaktörerna bleve förvissade om att kunna sälja mjölk, bröd, ost, senap, kaffe, diskmedel, toapapper, skurborstar m m.
Med medborgarlönen som grund säljer individerna sin arbetskraft till företagen. Varför skulle arbetslinjen uppges? Varför skulle inte variablerna i samhället utformas på ett sådant sätt att den som arbetar tjänar på sitt arbete, bara för att den som har medborgarlön och lever enkelt kanske inte behöver så mycket mer utan kan skriva dikter, arbeta ideellt, underlåta att slita på naturresurserna m m?
Är det verkligen rätt att göra som idag, locka unga människor att låna till långa högskoleutbildningar som de inte får jobb på, locka då det inte kostar något att studera vid universiteten? Vore det inte bättre om folk slapp att låna för att läsa men väl behövde betala en liten tänkeställande avgift för den dyra utbildningen? Kanske kan vi få mer marknadsanpassade medborgare, medborgare som tänker efter om den utbildning de genomgår verkligen lönar sig.
Har man inte råd med den dyra läkarutbildningen kanske man kan köpa sig en billigare språkkurs eller varför inte en kurs i filosofi eller historia? Kanske skulle kurser om poesins historia attrahera många människor och därför säljas i så stor utsträckning så att marknaden kan ge oss mer av information om Rumi och de andra persiska giganterna än vad våra dagars skeva statsutbildning klarat?
Värna människovärdet - vilket betyder, bl a att slå vakt om penningens värde och vartill pengarna nyttjas!
Vi kanske inte har råd med medborgarlön idag, men som en miljöpartist som förstår värdet av en ekologiskt hållbar tillväxt inser jag att ett tänkt samhälle som har tio procents tillväxt om året har fördubblat sin ekonomi på kortare tid än tio år! Värdet av varje procentenhet stiger ju med kakans storlek! Får vi företag som inriktar sig på greentec och på att serva människor, vilket caféer och restauranger i stor utsträckning gör, ja, då inser vi att ekonomin verkligen kan växa utan att detta ska betyda katastrof. Snarare är det undvikandet av katastrof en sådan tillväxt i realiteten betyder!
En gemensam valuta rationaliserar ekonomin och med överskottet kan satsningar för framtiden göras som betyder att tillväxten blir ekologiskt hållbar. En större valuta är starkare, ger oss lägre ränta, är inte utsatt för spekulation och klarar av att finansiera sådant som blir billigare att producera om det produceras för en stor EU-marknad istället för att produceras för ett seperat land.
tisdag 1 november 2011
Grekland och euron
Det råder kris, basunerar medierna, för både Grekland och euron. Förhållandet att valutan är ett abstraherat bytesvärde föranleder mig att här, på en poesiblogg, något orda om saken!
Att Grekland och euron genomgår en kris är i högsta grad en europeisk kris. De som vill att Grekland ska hållas borta från eurosamarbetet har inte förstått Greklands historiska roll för kultur, religion och vetenskap. Vi har i Grekland något av en Europas Moder och att stöta bort henne ur gemenskapen är att förneka sitt eget släktarv.
Kristendomen hade aldrig fått den utformning den fått utan det hellenistiska arvet. Speciellt Johannes evangelium har färgats av hellenistiskt tänkande. Platonismen är en del av den esoteriska tolkningstraditionen, den som försöker se något djupare än ytans bokstav.
Den romerska kulturen hade den grekiska som förebild i mycket stor utsträckning. Vergilius hade inte skrivet Aeniden utan att först ha tagit del av och uppskattat Illianden och Odyssén av Homeros.
De germanska språken har tagit upp många låneord från grekiskan. Ja, listan på det grekiska inflytandet över Europa kan göras mycket lång. Jag ska nöja med det redan sagda och avslutningsvis något beröra varför EU bör ekonomiskt stödja Grekland med investeringar som ökar mängden kapital, varor och tjänster i landet.
Ingen har väl kunnat undgå att notera att statsledarna i EU slagit in på en tveksam väg då de "övertalat" bankerna att gå med på nedskrivning av skulderna till Grekland. Detta trots att man tidigare uppmuntrat till utlåning till Grekland. Jo, vi får en långvarig och svårlöst finanskris med banksektorn som centrum om detta fall ska vara prejudicerande!
För att stödja bankerna skapas en gigantisk fond. Den har väl funnits tidigare men blåses nu upp med stora summor pengar. För att stärka den banksektor man själva försvagat genom att få den gå med på skuldnedskrivning!
Går grekerna över till drakhman kommer man få en valuta utsatt för spekulation. Det läggs då sten på börda. Krisen kommer inte att bli mindre då man fortfarande inte säljer tillräckligt mycket till omvärlden. Att göra exporten billigare fördyrar importen och vi har i ett sådant förfarande ett exempel på den icke solidariska linje som EU-samarbetet var tänkt att stävja. Löser ett land sina problem genom att devalvera kommer de andra vilja göra likadant. Hur trevligt är det om alla kissar i byxan, så att säga? Det är i vartfall inte långsiktigt konstruktivt.
Det långsiktigt konstruktiva vore att överskott ifrån EU-länder som går bra investeras i grekiskt näringsliv. Då kommer företagen att få mer kapital där och då de producerar mer av varor och tjänster kommer skatteintäkterna att öka utan att skattesatserna behöver öka. Att höja skatterna är att minska köpkraften och om den offentliga sektorn är sektorn med gynnsamma förmåner och den privata rent faktiskt inte har någon anställningstrygghet om inte ekonomin är god (en caféanställd är föga betjänt av turordningsregler om hela caféet måste läggas ner) leder detta inte till den ekonomiska stabilitet man eftersträvar.
Svårigheten har alltså varit att få EU-länderna att investera i Grekland. Detta har uppenbarligen varit mycket svårare, trots att man inte behövt frånhända sig ägandet, än att etablera en stödfond åt bankerna.(Om inte näringslivet investerat där borde EU:s pengar kunnat nyttjas för att investera i gagnelig verksamhet, dvs inte bara av samhällsekonomiska skäl.)
Greklands sak är vår! Minns det, poeter i alla länder!
Att Grekland och euron genomgår en kris är i högsta grad en europeisk kris. De som vill att Grekland ska hållas borta från eurosamarbetet har inte förstått Greklands historiska roll för kultur, religion och vetenskap. Vi har i Grekland något av en Europas Moder och att stöta bort henne ur gemenskapen är att förneka sitt eget släktarv.
Kristendomen hade aldrig fått den utformning den fått utan det hellenistiska arvet. Speciellt Johannes evangelium har färgats av hellenistiskt tänkande. Platonismen är en del av den esoteriska tolkningstraditionen, den som försöker se något djupare än ytans bokstav.
Den romerska kulturen hade den grekiska som förebild i mycket stor utsträckning. Vergilius hade inte skrivet Aeniden utan att först ha tagit del av och uppskattat Illianden och Odyssén av Homeros.
De germanska språken har tagit upp många låneord från grekiskan. Ja, listan på det grekiska inflytandet över Europa kan göras mycket lång. Jag ska nöja med det redan sagda och avslutningsvis något beröra varför EU bör ekonomiskt stödja Grekland med investeringar som ökar mängden kapital, varor och tjänster i landet.
Ingen har väl kunnat undgå att notera att statsledarna i EU slagit in på en tveksam väg då de "övertalat" bankerna att gå med på nedskrivning av skulderna till Grekland. Detta trots att man tidigare uppmuntrat till utlåning till Grekland. Jo, vi får en långvarig och svårlöst finanskris med banksektorn som centrum om detta fall ska vara prejudicerande!
För att stödja bankerna skapas en gigantisk fond. Den har väl funnits tidigare men blåses nu upp med stora summor pengar. För att stärka den banksektor man själva försvagat genom att få den gå med på skuldnedskrivning!
Går grekerna över till drakhman kommer man få en valuta utsatt för spekulation. Det läggs då sten på börda. Krisen kommer inte att bli mindre då man fortfarande inte säljer tillräckligt mycket till omvärlden. Att göra exporten billigare fördyrar importen och vi har i ett sådant förfarande ett exempel på den icke solidariska linje som EU-samarbetet var tänkt att stävja. Löser ett land sina problem genom att devalvera kommer de andra vilja göra likadant. Hur trevligt är det om alla kissar i byxan, så att säga? Det är i vartfall inte långsiktigt konstruktivt.
Det långsiktigt konstruktiva vore att överskott ifrån EU-länder som går bra investeras i grekiskt näringsliv. Då kommer företagen att få mer kapital där och då de producerar mer av varor och tjänster kommer skatteintäkterna att öka utan att skattesatserna behöver öka. Att höja skatterna är att minska köpkraften och om den offentliga sektorn är sektorn med gynnsamma förmåner och den privata rent faktiskt inte har någon anställningstrygghet om inte ekonomin är god (en caféanställd är föga betjänt av turordningsregler om hela caféet måste läggas ner) leder detta inte till den ekonomiska stabilitet man eftersträvar.
Svårigheten har alltså varit att få EU-länderna att investera i Grekland. Detta har uppenbarligen varit mycket svårare, trots att man inte behövt frånhända sig ägandet, än att etablera en stödfond åt bankerna.(Om inte näringslivet investerat där borde EU:s pengar kunnat nyttjas för att investera i gagnelig verksamhet, dvs inte bara av samhällsekonomiska skäl.)
Greklands sak är vår! Minns det, poeter i alla länder!
måndag 31 oktober 2011
Vad ska läras ut?
För poesins framtid är det viktigt att skolorna lär ut litteraturens historia på ett intressant sätt. Det som främst bör ske är att hela världen bör inlemmas i undervisningen, så att eleverna också får insikter i exempelvis den äldre persiska diktens historia. Indiens och Kinas diktning studeras ej heller efter förtjänst i den svenska skolan.
Hur ska en förnyelse kunna ske? Jag tror att svaret ligger i att nya huvudmän får komma in på arenan. Konkurrensen kommer att ge förnyat liv åt de statliga universiteten! Kan ett universitet få vara tämligen litet, kanske inriktat på språk, litteratur och historia, tror jag att vi kan få en gynnsam konkurrenssituation som breddar vår kunskap om dikten - och därmed möjliggör fördjupade insikter om den!
Ska sanningen fram är det väl så att de som haft en marxistisk grund haft lättare att få anställning vid universiteten, exempelvis som historiker, eftersom man önskat "vetenskapsmän man kan lita på". Jag har alls inget emot att socialistiska forskare får presentera sina resultat. Det bör dock ske på ett sådant sätt att andra forskare, forskare med en annan ideologisk bas, kan kritiskt pröva resultaten och ge sin version av dem.
Vi kan vara överens om vissa grundläggande fakta, men detta räcker inte långt. Ska vi förstå de data vi enats kring kommer vi förr eller senare in på värderingarnas domäner.
Att kulturens historia ofta varit männens historia avspeglar inte bara en social verklighet utan också historikernas urvalskriterier. Ett upplyst samhälle har upplysta medborgare och vill lämna detta styrda tillstånd bakom sig. Då fordras konkurrens också inom pedagigikens och forskningens områden.
För poesins framtids skull: Säg JA till privata universitet!
Hur ska en förnyelse kunna ske? Jag tror att svaret ligger i att nya huvudmän får komma in på arenan. Konkurrensen kommer att ge förnyat liv åt de statliga universiteten! Kan ett universitet få vara tämligen litet, kanske inriktat på språk, litteratur och historia, tror jag att vi kan få en gynnsam konkurrenssituation som breddar vår kunskap om dikten - och därmed möjliggör fördjupade insikter om den!
Ska sanningen fram är det väl så att de som haft en marxistisk grund haft lättare att få anställning vid universiteten, exempelvis som historiker, eftersom man önskat "vetenskapsmän man kan lita på". Jag har alls inget emot att socialistiska forskare får presentera sina resultat. Det bör dock ske på ett sådant sätt att andra forskare, forskare med en annan ideologisk bas, kan kritiskt pröva resultaten och ge sin version av dem.
Vi kan vara överens om vissa grundläggande fakta, men detta räcker inte långt. Ska vi förstå de data vi enats kring kommer vi förr eller senare in på värderingarnas domäner.
Att kulturens historia ofta varit männens historia avspeglar inte bara en social verklighet utan också historikernas urvalskriterier. Ett upplyst samhälle har upplysta medborgare och vill lämna detta styrda tillstånd bakom sig. Då fordras konkurrens också inom pedagigikens och forskningens områden.
För poesins framtids skull: Säg JA till privata universitet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)