Ett ödesdigert misstag

De som allt högljuddare trumpetar ut sitt missnöje med våra traditionella banker har gjort saken enkel för sig: staten ska ta över trollstaven! Istället för att det är privat överskottskapital som lånas ut så ska staten ur tomma intet trolla fram dessa pengar.

Det sorgliga är att detta knappast kommer att fungera lika bra som idag! obligationerna är ju ett tydligt bevis på att stater kan behöva låna. Att med den insikten föreslå att staten utöver detta ska låna ut pengar till allmänheten, dvs istället för att låna av den, så kommer två stora minustecken att sättas framför den svenska ekonomin.

De tycks verkligt begivna på gambling, de som menar att det privata kapitalet inte ska få fungera som kredit, men att staten ska låna ut till alla som behöver lån.

Ett sådant system är orealistiskt. Sveriges möjlighet att låna utomlands skulle minska och ske till högre ränta, då den föreslagna reformen radikalt skulle försämra Sveriges kreditvärdighet. Tron att den offentliga sektorn inte skulle behöva låna då och då för den dagliga driften är inte förankrad i verkligheten.

Då nu första maj närmar sig kan det vara dags att sluta drömma för att istället se vad staten bör inrikta sig på, inte minst att få Vattenfall att satsa enbart på förnylsebar energi. Det är som en drivande aktör i omställningen av Sverige till ett kretsloppssamhälle som staten har en viktig roll, en roll som knappas någon annan kan fylla. Visserligen kan en vand orkester framföra en symfoni utan en dirigent och detta kan vara att föredra framför en dirigent som inte kan något om instrumentslagen i orkestern, men över en längre tid kommer det inte att vara lika bra. Dirigentens arbete behövs. Så behövs också staten!

Se då till att den inte spelar falskt och förfuskar sitt uppdrag! Sambandet mellan stat och marknad är sådant är att kreditkapitalet har sin grund i den privata sektorns överskottskapital.

Pratet om pengar ur luft är löjligt! Se istället till att motverka onödig skuldsättning och gå på det verkliga problemet: byggsektorn!

Om att ta den ekonomiska risken

Om ränta ska förbjudas kommer de aktörer som står för kapitalet att också stå för risken. Konceptet att man delar vinsten då det går bra och att banken tar förlusten, inte den enskilde, är inte något som är bättre för en finansierad framgång än vad lån mot ränta är.

Just förhållandet att folk kunde bilda bolag och att de kunde ta lån mot ränta gjorde att samhället fick resurser. Att de moderna samhällena blev ekonomiskt möjliga.

Om företaget A inte går bra så tas säkerheterna i anspråk för att betala låneskulden, inklusive räntan. Om det går bra så får banken räntan på lånet.

Om företaget B går omkull så står den icke räntegivande banken för risken och tar smällen. Då blir det mindre medel att låna ut, speciellt om hundraprocentig kapitaltäckning ska krävas. Om det går bra så tar den icke räntegivande banken halva vinsten, åtminstone en del som lätt kan tänkas överskrida räntan.

Jag undrar i mitt stilla sinne om det finns krafter som försöker spela på Khidrs betydelse för Moses, krafter som vill att vissa länder inte ska satsa på utbildning och vetenskap eller på en kreditmarknad som gör att folkets aktörer kan blomma upp som självständiga agenter, vilka kan tjäna sig själva, sitt land och sin Herre!

Att man ska ge medel till fattiga, föräldralösa och änkor, det är fint, det är stort, det är bra. Att sådana tankar fanns under 700-talet visar att den metala utvecklingen inte har samma banor som den takniska och det skänker hopp åt mänskligheten att sådana principer förmulerats. Men om man låter pengar skapas så att hjulen kan snurra och därvidlag tillåta en lägre ränta så är det väl att se som att ekonomi inte bara är tro utan också något som bör vara föremål för vetenskaplig analys och vetenskapligt tänkande. I botten bör dock alltid trons grundsatser ligga. Och den grund som all samhällsekonomi vilar på är att man likt Josef ska spara i ladorna under goda tider för att använda under dåliga.

Om krediter och framtiden

Påståendet att bankerna inte lånar ut inlåningen må vara sant i en bokstavlig mening, men substantiellt skulle en bank inte kunna låna ut något om den inte hade inlånade medel eller motsvarande tillgångar. Att en bank kan låna ut mer pengar än den har är inget konstigt. Det har alltid förekommit så länge det tekniskt varit möjligt. Om inget förtroende finns för kreditinrättningen rusar folk till dess kontor och vill ta ut. Detta leder naturligtvis till en kris. Vad skulle hända om företag som banker äger aktier i vill sälja dessa aktier och om ingen köpa bankernas tjänster?

Jo, att vi får en strukturomvandling av finansmarknaden!

Att ett företag lånar och betalar ränta kan tolkas som att företaget måste låna mer och mer, eftersom det inte bara ska betala tillbaka lånet utan också räntan. Men detta är att förväxla det ena med det andra! Företaget kommer ju att tjäna mer och därför låna mer. Precis som det finns ett lån för projektet x så finns det ett lån för projektet y. x har gjort y möjligt, dvs inkomsterna av x, möjliggjorda bla av lån har skapat en öppning för aktivt handlande av ekonomsik natur: Företaget tar ett lån och förverkligar projket y. Om detta går bra får man inkomster utöver vad som går till amorteringar och ränta (detta räknas ju strängt taget inte som en inkomst utan dras av). Nu kan projketet z förverkligas. För att underlätta detta tages ett lån. Osv.

Vari ligger det märkliga?

Visst finns det företag som inte kommer att klara av att betala tillbaka. Företag kommer att gå i konkurs osv. Det är därför det är viktigt, inte bara med kreditvärdering, utan också med sociala skyddsåtgärder. Företag som inte går bra fortsätter inte att låna. Inga nya lån: inga nya räntor. Istället: man avvecklar och betalar sina skulder, inklusive låneskulder, så gott man kan. Ackord och konkurs finns. Det vet vi. Det finns rutiga och randiga orsaker för att de finns. De är delar av systemets självsanerande mekanismer. Det är delar av vårt samhälle som våra libertarianer tycks blunda för. Det kanske blir så om man inte läser klart kursboken utan stannar vid de första kapitlen.

De inledande kapitlen i ekonomi innehåller ju gärna beskrivningar av bönder och fiskare som byter varor med varandra. En ekonomi byggs upp. Men den allmänna sektorns betydelse kommer först på tapeten när kursen fortskridit ett tag. Då boken närmar sig sitt slut.

Värdet av att studera hur rationella agenter agerar, dvs hur vi ekonomiskt borde agera, är inte att detta handlande per automatik blir verklighet om vi inte gör något. Så sker inte eftersom vi inte är dessa välinformerade rationella varelser som teorin förutsätter. Vi handlar många gånger dåraktigt eller vi förstår inte (exempelvis att vissa varor är farliga). Värdet av en modell är alltså att tjäna som handlingsvägledning för statens viktande av variablerna på marknaden så att det sammanlagda marknadsutfallet kan bli sådant att det något så när närmar sig vad den föreklade teorin säger borde hända, exempelvis att var och en får välja det alternativ som uppskattas mest. Friskolereformen med åtföljande skolpeng är ett utslag av att man försöker närma verkligheten till teorin. Göra det möjligt för folk att välja.

Kommer vi utan en stat alltid att välja det bästa? Kommer vi alltid att välja bra alternativ utan en stat? Eller kan en stat hjälpa oss att välja på ett sådant sätt som vi önskade kunnat göra av oss själva men inte förmått?

Utan stat: Vi har fyra aktörer. A, B, C och D. De vill byta varor med varandra. A är jägare, B är bonde, C är fiskare och D tillverkar kläder. De skulle önska en väg som kunde förbinda dem och göra det lättare att byta varor. Ingen av dem vill betala för anläggandet av denna väg som skulle gagnat det ekonomiska utbytet och därmed dem alla. De har hamnat i fångarnas dilemma. Hur ska de komma ut? Strid? En strid skulle kunna lösa situationen, men inte på det sätt som de önskar. De vill ju att vägen anläggs och att de kan handla med varandra på ett enklare och billigare sätt.

En väg skulle öka det ekonomiska utbytet. En väg leder till en bättre ekonomisk framtid.

Med stat: Om A, B, C och D avstår en del av inkomsten till en stat kommer staten att få medel att göra vad som gagnar alla och som de alla skulle önskat genomföra men inte kunnat själva. Det hade ruinerat dem. En väg finansieras av deras inkomster och lånar de av grannstaten E för att få mer pengar kommer vägen att bli klar fortare. Då kan den ge vinst fortare och betala sig fortare. Lånet kan vara en klok sak.

Utan stat blir det ingen väg. Staten har en roll för marknaden. Det är klart. Staten står för utbildning, vägar, försvar, kultursatsningar m m.

Vad skulle nu A, B och C säga om D präglade mer och mer pengar i tron att nu ska det handlas och då måste det finnas pengar? Utöver att värdet på varje mynt skulle minska med antalet, givet samma mängd varor och tjänster, kan vi nog mena att A, B och C skulle vilja ha ett ord med i laget. Den som kan ensidigt kontrollera penningmängden kommer kunna tjäna pengar för egen del på prisförändringar som sker då priserna anpassar sig efter den större penningmängden. Till slut antar marknaden att det ska komma än fler pengar ut på marknaden och Weimarrepublikens katastrofekonomi går i repris.

Vi ser att staten har en roll för att i allas intresse kontrollera penningmängden. Det som är privat är inte alltid det bästa för marknaden. Det är som med barns lekar. Det är inte alltid bäst att ingen vuxen är i närheten.

Om staten tar parti för A, ger stora skatteavdrag åt A, ger statliga bidrag till A m m så kommer de andra aktörerna att missgynnas. Detta visar att om staten ska vara ett instrument för alla i den så kan den inte gynna en och missgynna andra. Det är bättre att en privat kartellbildning får ske och att man begränsar antalet aktörer på marknaden än att just en aktör ska gynnas. Då måste de andra också få samma möjligheter och detta gör att mer kapital kan aktiveras.

Khidrs kunskaper och uppgift

Berättelsen om hur Moses träffar Khidr, som jag berört i ett tidigare inlägg på denna blogg, har många bottnar. För människor som var bokstavstroende under en tid då de flesta var detta fanns det en gräns här bakom vilken man inte gärna passerade. Att ta sig an berättelsen och dess problemställning innebär att man lämnar den bokstavstroende nivån för att närma sig djupet. Moses fick Lagen, var en profet och hade en viktig uppgift för sitt folk och i dess samhällsskapande uppgift. För Moses var situationen, perspektivet, en annan än den som Khidr hade. Moses fick Lagen och hade att förstå Lagen. Khidr förstod själva laggivandets betydelse.

Berättelser utanför Koranen och Bibeln om hur mötet mellan Moses och Khidr gick till avslöjar att den kunskap som Khidr ägde i större utsträckning än Moses var kunskaper i hypnos. Precis som Moses tidigare hypnotiserat farao och hans följe att tro att en käpp blev en orm hypnotiserade Khidr Moses till att tro att han förstörde en båt, mördade en pojke och byggde upp en mur. Nå, han kan naturligtvis ha utfört vissa fysiska handlingar som länkas samman med andra som han inte utfört för att få det hela att te sig som det gjorde för Moses.

Det berättas att det tedde sig som om Khidr plockade av huvudet på pojken som då man plockar av en blomma från dess stjälk.Det verkade som om Khidr strök upp muren. Allt detta tyder på att Khidr hade hypnotisk kontroll över Moses. Just att det rörde sig om tre gånger indikerar att vi har med en initiering att göra, en sådan som inbegriper hypnos.

Khidr har varit, kan man anta, en av de Guds tjänare som gjorde Guds verk möjligt på jorden. Det kan ha varit en Khidr på Sinai som fick Moses att ingravera budorden på två stentavlor, kanske hjälpte han också till i arbetet.

Hierarkiskt kanske Khidr på Sinai ska kallas en ängel istället för att benämnas "Khidr", men att det var fråga om en Guds tjänare i båda fallen är klart, en tjänare som visste varför Lagen gavs.

Att Koranen och Bibeln inte innehåller uppgifter som gör klart att det var människor kan naturligtvis betyda att änglarna antog mänsklig form eller att man inte kunde avgöra om det var en människa eller en ängel, dvs hur Gud spridit sin mission till mänskligheten är inte en sak som var tid entydigt kan avgöra. Dock står det i Koranen att allt inte ska vara klart av det som står i Koranen men att med tiden ska allt mer göras klart.

Det kan ha varit en människa som stod inne i grottan dit Muhammad dragit sig tillbaka för att meditera. Det var i en tid och i ett område då många människor gick ut om natten klädda i vita fotsida kläder för att uppfyllas av en jinn e dyl (en jinn kan vara god eller ond och är alltså inte beskrivna som antingen-eller, vilket ju änglar och demoner är).

Gabriel ska ha burit en vit fotsid klädnad då han med långt svart hår och skägg la sina händer på Muhammeds knän och bad honom att redogöra för Guds natur. De församlade frågade efteråt vem mannen var. "Det var Gabriel", svarade Muhammad. Alltså kunde en ängel vara en människa eller ta sig en människas form utan att folk kunde se någon skillnad.

Vi har en grupp av Guds tjänare som ger uppgifter till andra, ej sällan via heliga texter innehållande normer som folket i fråga ska följa.

Återanvända pengar

En fördel med mikrolånen som ges i fattiga länder är att pengar på detta vis kan återanvändas, framhäver mikrolånens förespråkare glatt. När en person som lånat pengar till något, kanske för att köpa en ko, betalat tillbaka lånet kan dessa pengar lånas ut på nytt.

Den som är mot lån gör det svårt för våra rörelseidkare. Det är ju via dessa som ett samhälle blir rikare. Kom och säg till mig - eller någon annan! - att en jordbrukare som behöver pengar till en traktor skulle kunna fixa dessa pengar utan att låna! Kom och försök slå i oss att det går att ordna investerare, riskkapital m a o, till alla dessa småbruk som behöver kapital, antingen till en ny traktor då den gamla börjat krångla eller till sådant som utsäde.

Är man emot tagandet av ränta så kanske man accepterar att ett lån ges, men för den som har en rörelse betyder det väl allt om pengar till en traktor eller utsäde kan fås. Visst, det ideala är att ingen ränta krävs, men på en marknad med konkurrens kan en mindre ränta vara ett pris som anses skäligt för att få kapital till rörelsen.

Alltså: En ränteekonomi kan förväntas utvidga ekonomin. Räntan är så att säga ett pris för att få en större ekonomi. En större ekonomi producerar mer och ger ett större utbud. Ett större utbud betyder mer för konsumenterna att välja emellan. Är detta ont? Jag tycker inte det! Tycker Gud det? Jag tror inte det!

Om du däremot lånar ut till någon som du vet har ont om pengar och med stor sannolikhet inte kommer kunna betala tillbaka pengarna så förstår du, eller borde åtminstone förstå, att lånet inte gör någon nytta utan att det istället gör situationen svårare för låntagaren. Då kan du i någon mening sägas ha gjort något ont. Du har åtminstone visat stor likgiltighet för låntagarens situation. Att ett sådant fall förkastas av religionen har jag inte svårt att förstå. Det förhåller sig annorlunda då räntan blir ett pris köpmannen är villig att betala och som köpmannen har förmåga att betala. Rörelsen går bra. Främmande kapital kan få den att leverera mer av vad den är bra på. Detta gagnar kunderna. Inget ont uppsåt finns. Följderna blir goda. Man tar hänsyn till miljön. Antalet skattepliktiga transaktioner blir större. Skattepengar används till skola, vägbyggen, sjukvård.

Att det finns människor som tagit mikrolån men inte kunnat betala tillbaka utan att ta nya lån är beklagligt. Men ska vi verkligen förbjuda pengar bara för att några förlorar pengar? Det kan väl inte ens de mena som gör allt för att mystifiera penningen och som sedan, när de får svar på tal, inte ens kan komma med ett svar. Är det samma strategi man använder sig som Attack gjorde, att vilja få folk att "tappa masken"? Nu hör vi inte så mycket av Attack längre. Men vi hör desto mer om högerextrema rörelser. Ja, så kan det också gå om man inte diskuterar för sakfrågans skull utan för att få folk att tappa masken. Det kanske inte går riktigt som man tänkt sig.

Eller det kanske det gjorde...

Konsekvenser av kapitaltäckningskrav och ränteförbud

Det förhållandet att vår värld sett ett flertal religioner födas och spridas kanske kan tolkas som att det inte finns en av dem som till sin bokstav är den enda sanna religionen. Det gäller att nå djupet bakom bokstavsskiktet, finna själva meningen. Kanske kan man se de religiösa texterna, som Bibeln, Koranen osv, som delar av en större bok.

Ser vi kristendomens liknelse med de tre tjänarna och jämför detta med Koranens ränteförbud, tror jag vi ska tolka detta som att viss ränta kan accepteras men att all form av ränta inte är bra.

Vi får då bilden av en acceptans för lägre räntor som ett verktyg för att förvandla samhället ifrån ett tillstånd A till ett annat tillstånd B, där B är mer i förenlighet med trons bud än vad A är. Det finns färre hemlösa, färre hungrande, färre utan kläder, helt enkelt ett mindre behov av allmosor.

Ränta och allmosa kan alltså ses som storheter man bör ha i åtanke samtidigt då man bedömer en sak. Det vi bör se är alltså en helhetsbild och inte ett fixerande av en detalj åt gången.

Vad skulle egentligen följden bli om ett fattigt muslimskt land accepterade ränta om denna var låg och användes på ett konstruktivt sett som vi omtalat ovan? Om religiösa ledare hade säte i styrelsen, inte för att förbjuda all ränta, utan för att se till att lån mot ränta inte missbrukades. Lånen skulle ges för att de bidrar till att utbudet blir större. Ett större utbud betyder ett lägre styckpris för exempelvis livsmedel men också för kapitalvaror. Fler som kan nyttja kapitalvaror betyder en vinst för humankapitalet. Datorer kan nyttjas konstruktivt i ekonomin. Om de som får lån mot ränta ställer säkerhet och lån här inte ges på lösa grunder utan efter en ärlig kreditvärdering, så skulle aktören ifråga kanske få lämna sitt hus om det inte skulle gå bra men han eller hon skulle då bo i lägenhet eller i ett mindre, enklare hus istället, sedan det pantsatta huset sålts.

Det finns alltså en viss risk för att en aktör behöver kliva ner socialt. Men detta är en risk som även finns utan ränta! Kom inte och inbilla mig att folk som lånar utan ränta eller får investerare med i projektet inte kan behöva gå från hus och hem om det hela inte visar sig ge några pengar!

Mikrolån och även andra lån betyder en ökad frihet. (Denna frihet och möjlighet att utvidga ekonomin ska man inte bortse ifrån bara för att det finns risker med ränta, ja, med all skuldsättning.) Jag tror det fattiga landet skulle kunna hitta en väg mot ökad rikedom om man accepterar en viss form av lägre ränta under noga kontrollerade former. Accepterar man inte detta alternativ kommer det, enligt min bedömning, bli svårare för de lägre skikten att starta företag och avancera till ett högre skikt i samhället. De kan då bara göra det om de får med sig någon som redan befinner sig i detta skikt. Kan de låna kan de vara hur kastlösa som helst men om de har goda idéer och varor som efterfrågas på marknaden kommer deras varor ha en chans att säljas och berika företagets grundare och ägare, som då inte har några problem med att betala tillbaka lån och ränta.

De som i Sverige kräver hundraprocentig kapitaltäckning och vänder sig emot bankernas skapande av pengar och mot ränta vill medvetet eller omedvetet krympa den svenska ekonomin. Om de inte förordar kraftiga sänkningar av bolagsskatten och av andra skatter också, då det är det är det egna kapitalet man helt förlitar sig på.

Bankernas roll ska begränsas på annat sätt än att man förbjuder all ränta. Inte heller krav på kapitaltäckning i alltför sto utsträckning är en framgångsväg.

En viktig distinktion

För väl tre decennier sedan var det en man som hade kritiska synpunkter på mitt politiska tänkande. Bortsett ifrån mysteriet hur han fått veta vad jag tycker om det ena och det andra som en mycket ung man (med, tänker man, en viss förändringspotential) så kvarstår följande faktum:

Många människor tycks tro att bara för att man ser fördelar med marknadsmekanismernas spel så bör man endast sträva efter att berika sig själv. Denna vinstmaximeringsmaxim, som vi kan kalla den, är felaktig om vi förstår den som att vi bara tänker på att samla på oss materiella saker. Den typen av rikedom. Den blir däremot riktig om vi ser det ekonomistiska tänkandet i ett vidare perspektiv: om vi tänker oss kunna berika oss på andliga upplevelser, kunskaper, ett rikt liv i meningen ett sant liv, ett liv troget sitt innersta, förenligt med Alltets mening, Guds vilja e dyl.

Frågan var att jag i ett manuskript personen ifråga envisades med att kalla novell, trots att det var på 130 tättskrivna sidor, fick huvudpersonen att döma sig själv i en domstol, i ett slags tillstånd mellan dröm och verklighet, vari han förklarade sig säga nej till sitt företagande (postorderföretag med kompanjon) och nej också till kortsiktiga finansiella transaktioner som bara gick ut på att berika sig själv.

Detta menade min kritiker vara ett vänstertänkande han vände sig emot. Men min tankegång var en annan. Jag såg nämligen möjligheten i att växa som människa i ett marknadsekonomiskt samhälle. Hela berättelsen byggde på, uttryckt i symboliska scener, att huvudpersonen växte ifrån en sorts outvecklad modersbunden kärlek,via en kärlek till Jaget, en kärlek som gick över till en kärlek till en kvinna för att sedan utvecklas, inte minst till följd av hennes inflytande (jfr Anima), till en kärlek som omfattade hela mänskligheten utan att för den skull innebära att de starka känslorna för henne försvann. (En kärlek till skapelsen som sådan i religiös mening låg som en potential som inte explicit utvecklades i berättelsen men som fanns med som en sorts implicit, tänkt, fortsättning; berättelsen ville nå djupet, sa nej till bokstavstolkningar som leder till konflikter men då den såg kärleken som livets mening var den naturligtvis förenlig med en tro på Gud av detta innehåll, låt vara att detta inte direkt var en poäng med berättelsen. Djupare sett var det naturligtvis ett andligt stråk på djupet av berättelsen, som dock varit föremål för inplantering av scener av andra, kunniga i hypnos och manipulation, varför jag idag känner att allt måste förkastas då det inte är värt att publicera något som andra bara bestämt sig för att vantolka, dvs för att schackra med mig och med avsikt att schackra också med andra, dvs manipulera dem, provocera dem via vad jag skrivit för att få dem att inta en annan existentiell position. Men i stegriktningen, den djupare utvecklingspotentialen som berättelsen logiskt leder fram emot är mystikerns djup. Här har jag långt efter att jag skrev berättelsen funnit att Fakhruddin 'Iraqi i sina "Divine Flashes" ger uttryck för något jag ser som en beskrivning av detta djup man kan tänkas nå om man fortsätter att utvecklas sedan så att säga min berättelse slutat; jag skrev den mellan 19 och 23 så det finns ju en utvecklingspotential efter dessa unga år. Det är inte bara några steg jag talar om utan om en inre utveckling till ett djup sedan man känt en gemenskap med mänskligheten. Och nu finner jag att jag på något sätt är en mystiker, inte en magiker, men en mystiker som attraheras av sufism men också av andra mystiker, kristna också. Bokstavstrogna tolkningar och formella yttre ritualer känner jag mig däremot lite främmande inför. Många ser den kyrkliga religiositeten som något inte riktigt up to date, men det är glädjande att denna form ändock tillgodoser många människors behov av andliga uttryck. Att jag uttrycker dessa tankar här beror på inget annat än att varje form av aktivitet fordrar någon form av bokslut och detta är mitt bokslut över ett tidigare skrivande jag nu inser varit förfelat, inte för djupets skull utan för den valda formens - så var glad att jag inte presenterar den här! Jag är det i vart fall, men det finns väl, tröstar jag mig med, värre misstag man kan begå, än att störta iväg med skrivandet lite tanklöst, trots att det ju handlade om att tänka kring existensen.)

Jag såg det och ser det fortfarande som en självklarhet att du kan vid en tidpunkt t1 vara en varm anhängare av att driva ett företag för att vid den senare tidpunkten t2 vilja lägga ner. Detta betyder inte att du vill socialisera markandsekonomin. Det betyder bara att du nått ett djupare skikt av dig själv. Att det uppstått en konflikt mellan Jaget och Självet, sedda som storheter i den jungianskap psykologin och då med stor relevans för det sufitänkande som Jung var så inspirerad av då han fördjupade västerlandets tänkande om medvetande och psykologi.

Då du känner att du vill göra något annat än att driva ett företag (eller vad det nu är du gör och som du vattnat ditt ego med) så är det tid att sadla om. Detta är något psykologen Ericson sett som ett naturligt utvecklingsförlopp hos en människa. Maslow skulle ha sett det som att nu har en person mättat vissa behov och kan gå vidare till högre eller djupare behov.

Det betyder inte att det är fel att tillfredsställa dessa s k lägre behov! För det första är de bara lägre relativt en individ och detta betyder att andra individer tar över rollen och det tar tid innan de mättat dessa behov. För det andra kan andra människor ha andra inre spänningar, andra konflikter mellan Jag och Själv, där lösningen, domen så att säga, istället kan bli att individen startar ett företag eller dirigerar om sitt företagande så att det tillfredsställer de djupare behoven. Blir gagneligare för miljön. Stöder bevattning, trädplantering, ja, vad det nu kan vara vår värld så väl behöver och som jag tror inte kan fixas utan privat ävande och konkurrens SAMT stater och staters viktande av marknader för att nå de önskade målen.

Skam att en ung kille som jag var den gången inte fick ha sin kreativitet i fred!

Det hör till saken att då jag uttryckt stora sympatier för John Stuart Mill och liberalismen så menade den här "kritikern" att det var ett tänkande man inte kunde åldras med.

Varför sa han så? Var han sänd av den socialdemokratiska överheten för att söndra och härska? Men detta är ju Sverige, så den tanken slog jag bort.

Men nog bör individen ha vissa rättigheter, exempelvis till sina egna tankar!

Den totala frihetens följder

Ludvig von Mises var en aktad ekonom som fick många efterföljare, bland dem Friedrich Hayek. Det är alltså inte vilken person som helst, i ekonomiska sammanhang, som libertarianerna lutar sig tillbaka på i sina resonemang.

På von Mises-institutets svenska Facebooksida kan man läsa att de är emot centralbanker och accepterar skapandet av nya valutor. Valutorna ska sedan kunna köpas "som vilka andra varor som helst". Jaha, men vad med det abstraherade bytesvärdet då? Vad är det för poäng med att köpa ett abstraherat bytesvärde? Är det inte färre valutor vi önskar oss, inte fler? Valutor är väl inte vilka varor som helst.

Krisen för euron (om den nu inte är påhittad) gör att alternativa valutor åtminstone teoretiskt framstår som intressanta.

Vi kan sympatisera med själva tanken att flera valutor kan konkurrera med varandra. Att det är den som får störst förtroende som bör segra. Förvaltandet av den kan då lära oss något.

De olika valutorna skulle kunna enas om ett betalkort. På samma sätt som man kan nyttja ett och samma kort för köp i olika länder med olika valuta skulle man kunna nyttja ett kort för köp inom ett och samma land, där flera valutor får konkurrera. Med en avskaffad centralbank blir kortförvaltaren en viktig aktör, som kan stryka vissa valutor ifrån de som får nyttja kortet. Så att det blir någon form av ordning. En privat ordning.

Vi kan också tänka oss att den allmänna välfärden, som libertarianerna tydligen ogillar, avskaffas. Istället för en allmän välfärd, som stat och kommun står bakom, får vi en privat välfärd där olika aktörer konkurrerar om att göra en insats, skattebefriade.

Vi kan tänka oss att tvister avgörs inför privatsa skiljedomstolar. Att brottslighet som är relaterad till kommers avgörs av privata tribunaler med handelns och produktionens organisationer som huvudmän.

Men vilka blir följderna?

Följderna blir ett extremt pluralistiskt samhälle, ett samhälle som är dömt att bli ett multikultisamhälle av det slag som nationalister för fram som ett skräckexempel, ett samhälle med stora inbyggda konflikter (men ett pluralistiskt samhälle kan, om det har ett gemensamt fundament vara något för alla berikande som gagnar öppenhet och tolerans, inte strid och konflikt). Istället för att vi har en valuta och ett domstolsväsen som det allmänna står bakom får vi nu olika organisationer som får ha egna valutor och egna lagar. Ska inte staten ha våldsmonopol kommer olika medborgargarden att blidas. Folk som inte kan försörja sig kommer att söka sig till den organisationsstruktur som kan ge dem hjälp och då använda deras valuta. De kommer att ingå i deras väktarkår om detta fordras för att de ska få hjälp eller få mer ut av organisationen än en tallrik soppa, en soppa som lär bli vattnig om pengamånglandet får fortskrida utan gränser. Vi kommer att få en repris av tillståndet iWeimarrepubliken. Denna hade kanske inga koncentrationsläger, men medborgarna gick förbi människor som var magra som skelett och som låg döende på gatorna, utan kraft att hjälpa sig själva. Inte minst gällde detta fruktansvärda tillstånd judarna. För även om några judar var riktigt rika är det en lögn att alla var det. Många var fattiga och den ekonomiska krisen drabbade dem hårt. Kanske var det därför idén föddes att föra dem samman i läger så att de inte skulle ses. Människor som tillhör en annan grupp än den egna tenderar att ha en större chans att accepteras ju större rikedom de har.

Libertarianer tycks, om man dömer av deras argumenterande, se staterna som något ont. Men frågan är om de kommer att föredra tillståndet av parallella samhällen som strider om medborgarnas gunst och där några kommer att utöva våld å gruppens vägnar i de konflikter som väl mänskligt att döma inte kommer att vara helt borta bara för att staten är det.

Den libertarianska drömmen ter sig fin i tanken men i praktiken lär den inte bli det. Det är därför lite förvånande att man beskriver folk som har andra värderingar som om de saknar kunskaper i ekonomi. Det förhållandet att man lyft upp nationalekonomen Ludvig von Mises till en portalfigur för sin rörelse gör dock inte att det egna politiska tyckandet blir vetenskapligt acceptabelt, specillet inte då det är uppenbart att varje försök att genomföra programmet kommer att slita sönder samhället, ett samhälle som redan nu har nog av konflikter.

Fakta versus värderingar

Efter lite läsning på von Mises-institutets svenska Facebooksida provoceras man av en sammanblandning av fakta och värderingar. Ekonomi betyder ju hushållning. Redan Josef förstod som förvaltare i Egypten, direkt under farao, att man ska spara i ladorna under goda tider för att nyttja under dåliga. Detta kan alltså ses som en del av den gudomliga rätten.

Då gäller det också att hushålla med resurser och kunna hålla en koll på att utvecklingen i samhället är godtagbar. Att det fordras en centralbank tycks klart. von Mises-institutets libertarianer tycks mena att centralbankerna pressar nere räntan för att åstadkomma tillväxt. Men görs inte detta för att man vill skapa drägliga villkor för företagandet och för hushållen? Utan centralbank, vad gör man om penningmängden börjar växa mer än antalet varor och tjänster? Hur stoppar man den inflationen? Hur ska ett samhälle kunna hushålla med sina resurser om man inte kan medelst olika åtgärder av Riksbanken kontrollera penningmängden?

Den digitala valutan bitcoin kan säkert göra ett segertåg om den får spridas fritt, skapas fritt, utan yttre kontroll. Då kommer allt fler kunna gå över den, lockade av de tillfälliga fördelar som infinner sig, och så länge bitcoinen så att säga tar andelar av andra valutor kanske den kan hålla sig stabil. Men den dag folk slutar gå över till den men nyskapandet av den fortsätter lika optimistiskt som förut, den dagen kommer den drabbas av stora svårigheter.

Ska det kunna finnas hur många valutor som helst i det libertariana samhället? Ett samhälle utan stat är ett upplöst samhälle. Någon våldsmonopol ska tydligen staten inte ha rätt till och man menar på hemsidan med citat ifrån sina apostlar att den allmänna välfärden inte är en självklarhet. Den ska man tydligen ta ifrån folk.

Så det är inte en självklarhet att Kalle som har en ensamstående städerska som mamma ska få ersättning då han faller ifrån en byggnadsställning? Men det ska vara självklart att ingen "socialistisk" organisation ska få kräva att säkerhet på arbetsplatsen finns eller att han ska få betalt för sitt arbete!

Hur menar herrar och fruar (och förmodligen fröknar också) libertarianer att reallönerna ska hållas stabila? Man bryr sig inte om att värna penningen. Centralbank ska inte finnas. Nähej. Men fackföreningar ska väl inte heller få finnas utan arbetarna bytas ut när de skadats för att ersättas med lägsta budet. Som inte säkert har den högsta kompetensen.

Jag menar att det är oansvarigt av en fackförening att kräva höga lönelyft när det inte finns utrymme till det. Men under ekonomiskt goda tider både de för det första få se till att behålla sin köpkraft, för det andra få del av det överskott som bildats i branschen. Visst ska ägarna få sitt via utdelning, bankerna sitt via räntan, men arbetarna, de som står och tar risken på arbetsplatsen, de ska väl också få sitt! Varför kan man inte förespråka ett ansvarsfullt marknadsekonomiskt samhälle, ett sådant samhälle som kan tilltala alla, också de som är konsumenter eller anställda i företag? Eller som inte har något arbete! Det borde man kräva för att ta åsikterna på allvar. Är det allvarligt menat annars, eller är det bara ett sätt att ståta med att man kommer ifrån en burgen borgerlig miljö och har framgång i studierna, aldrig behöver greppa om en skureborste, aldrig stega upp på en byggnadsställning för att gå över några plankor högt ovan mark?

Om vi med "ekonomi" ska mena hushållning så har vi att göra klart vilka effekter olika variabler i ekonomin får och vilka av dessa vi önskar. Det är inte säkert den kombination av variabler som leder till störta möjliga kortsiktiga vinst är den som bör föredras. Och om den föredras, denna variabelkombination, så är det för att man värderar detta utfall som gott. Ska ekonomin kunna kallas vetenskaplig har den alltså att skilja mellan fakta och värderingar. Se det som att här har vi olika alternativ, olika recept för framtiden, och vilket som bör väljas kan vi inte säga. Det beror på värderingarna. Men om man önskar lägre ränta, så kan följande väg vara bra...Om man önskar högre inflation så är denna väg en vi kan rekommendera...

Libertarianismens misstag

Den som intresserat följt den här bloggen har kunnat läsa många inlägg som vänt sig emot vad jag kallat "bankfiender" eller "bankhatare". De vänder sig emot bankernas, som de säger, rätt att "skapa pengar ur tomma intet" eller "ur luft". De menar att affärsbankerna utökar penningmängden då de skapar pengar på det här viset vid utlåning av pengar. På min invändning att denna penningmängd i så fall krymper vid amortering och räntebetalning har svaret blivit: tystnad!

Det tycks som om några av dem börjat inse att det inte är något ensidigt att pengar skapas vid kreditgivning. Att detta inte är något konstigare egentligen än utfärdandet av skuldebrev, vilka ju då de är löpande i högsta grad kan fungera som betalningsmedel och sägas utgöra "abstraherade bytesvärden". De står för något abstrakt som konkretiseras vid köp m m.

Av en händelse snubblade jag in på en sida, det var på Facebook, som var av en annan inriktning. Det var det svenska von Mises-institutets sida på Facebook. Ja, finns det en sådan också tänkte jag och läste lite grand, förvissad om att här befann man sig på betydligt säkrare ekonomisk mark.

Dock visade det sig snabbt att även dessa libertarianer (de kallar sig så) är emot centralbanker. Här har vi alltså en likhet mellan Nätverket mot bankers skapande av pengar och von Mises-institutet i Sverige (det finns i andra länder också, har blott nyligen förgrenat sig hit). Båda är emot centralbanker. von Mises-institutet menade t o m att centralbankerna saboterar ekonomin och leder till inflation!!! Ja, var det där verkligen institutets officiella mening!? Förhoppningsvis bara någon libertarian som i sin skepsis mot staten vänder sig också mot centralbanken som idé och inrättning. Inte är hög inflation något akut problem för svensk eller europeisk ekonomi, möjligtvis för Nordkorea och Zimbawe.

Ludvig von Mises ska tydligen ha varit fientlig mot staten. Sett ur historisk synvinkel är detta väl inget konstigt, då Mises levde under en tid då det fanns stark statlig aggression både i Nazityskland och i Sovjetunionen.

Där stater finns finns det våld och förtryck säger von Mises. Är detta riktigt? Finns inte våld och förtryck också i Somalia och i Libyen?

Men vi kan konstatera att Brittiska Ostindiska kompaniets våldsfascistiska metoder tog slut med monopolet. När fri konkurrens tilläts ökade utbudet av orientaliska varor i väst väsentligt och priset på varorna blev lägre. Köpmännen behövde fred för sin handel. Stater som är fattiga riskerar att ta ut mycket skatt, med följd att folket blir än fattigare, för att sedan utöva aggression mot andra stater, ockupera mark och så få rikedom istället för att arbeta upp en kompetens som man sedan untyttjar i handeln med omvärlden.

Påståendet att staten betyder våld och förtryck, ofrihet och annat ont är överdrivet. Det behöver inte vara så. Det finns en roll för den goda staten. För en Bonus Pater Familias. En stat som månar om marknaden men som inte är nihilist utan hjälper till för att underlätta en önskad omställning i grön riktning. Investerare i solpaneler m m kommer att skjuta till pengar när de ser att staterna önskar mer av detta, men varje privat investerare är i sig för svag för att ta kostnaderna ensam av det inledande arbetet, ett arbete som är så nödvändigt för det senare tillstånd där marknaden grönskar.

Ser vi tillbaka historiskt ser vi mycket av grymhet ifrån staternas sida. Staterna har haft rätt att tvinga unga grabbar ut i krig. Men privata företag har underlåtit att betala justa löner. De har utnyttjat arbetare under långa arbetsdagar i dålig arbetsmiljö. Det blev bättre för att staten kom med ett regelverk som tvingade aktörerna att bättra sig. Nu var det inte längre förenat med ett försämrat konkurrensläge att betala för arbetarnas förbättrade villkor. Alla tvingades göra detta. Hemmamarknaden byggdes upp av att arbetarna kunde handla möbler, telefon, bil, teve, trädgårdsmöbler och naturligtvis livsmedel.

Ska allt detta bort bara för att libertarianerna främst tycks hylla en ekonomisk princip, nämligen att det inte ska finnas några regler på spelplanen? Om reglerna har goda konsekvenser måste libertarianerna förstå att uppsåtet också varit gott. Finns det då inte några fall sådana att man kan beskriva dem som ett utryck för en god stats handlande? Vem ska värna penningen om inte en centralbank ska göra det? Jag förmodar att man inte vill ersätta Riksbanken med majoritetsomröstningar i riksdagen. Hur ska då penningen värnas? Ska det lämnas till vinden? Är den främsta ekonomiska lärdomen sådan att man inte bör göra något, att allt faller på sin plats på allra bästa sätt om man bara står och tittar på?

Medan öknarna brer ut sig, medan korallreven försvinner, medan vattenbristen blir alltmer påtaglig, medan GMO innebär farhågor för så många människor, ska man då bara säga låt gå?

Alla hatar inte liberalismen, Per Svensson!

Den liberale debattören och journalisten Per Svensson har skrivit en bok. Alla hatar liberalismen ska den visst heta. Poängen tycks vara att det är svårt att vara liberal.

Kanske är det det för Per Svensson. Då jag hört honom debattera har han lite gett intryck av att vara en marxist som inte vill stå vid sin ståndpunkt. Jag vet inte varför, men hans debattinlägg var så kritiska mot liberalismen och han menade att det fanns ett tomrum som kunde fyllas av marxister. Om sådana fanns.

Jaha. Det var också en mening! Men en liberal mening?

Jag tror inte att alla hatar liberalismen. Däremot kan man anse att liberalismen har svikit sina anhängare. Att nonchalera svårigheter som Jordens Vänner och andra organisationer informerat om gör att miljömedvetna inte anser liberalismen vara ett intressant tänkande. Ja, man är väl för frihet men man vet också att den inte kan vara utan gränser, och man vill inte dogmatiskt försvara en frihandel som väl de frihandelsvänliga staterna enkelt överger om de tycker sig tjäna mer på en protektionistisk inställning.

Det s k kriget mot terrorismen har gjort klart att det finns risker med en helt fri rörlighet. Även om denna naturligtvis måste ses som ett ideal. Som en slags optimal ståndpunkt för en fullt utvecklad mänsklighet, en mänsklighet som kan ta ansvar för sina handlingar och som inte innehåller den fattigdom som naturligtvis innebär en risk för ekonomisk turism. Vad ska de fattiga göra? Vad ska den som saknar utbildning göra för att locka investeringar till sitt land? Hade villkoren varit bättre, hade fler och större investeringar gjorts i de afrikanska ekonomierna så hade folk inte riskerat sina liv på en färd över Medelhavet. Folk klagar på invandringen, men man undrar om det inte finns annat att klaga på.

I Afrika ser vi både investeringar men också något annat. Vi ser inte något medvetet utnyttjande av olika länders komparativa fördelar. Alltför få födkrokar ges människor så att de kan sätta mat på bordet. Vi ser istället förstörda habitat, förstörda av olja och av utsläpp av farliga tungmetaller, gjorda av de som tjänar pengar på produktionen. De som inte tjänat pengar på den ska städa upp.

Vi ser behovet av ett globalt miljömedvetande och av en global miljörätt! Vi ser att det ekologiska tänkandet har förmågan att absorbera liberalismen genom att tillåta fri konkurrens, privat äganderätt m m, men därutöver har det viktiga tillägg som är relevant för vår tid: viljan att föra över investeringar till det långsiktigt hållbara, en önskan att pensionsfondernas pengar i likhet med riskkapital går till investeringar i kretsloppsvänligare projekt än idag. Med mer grönt tänkande och med mer av samarbete över gränserna för att lösa problemen kommer framtiden inte vara så dyster som den blir om den ska överlämnas åt den nihilism som tyvärr tycks vara vad många av våra dagars liberala debattörer utstrålar. De har förverkligat sitt projekt och tittar nu uppgivet mot framtiden. Sverige och världen behöver grönt handlande. Nu!!!

Renässans för rimmad vers!

Jag får passa på att gratulera Albert Bonniers Bokförlag för den goda smaken att satsa på rimmad vers, vilket nu skett med utgivning av sonetter, bl a skrivna av den unga begåvningen Malte Persson. Detta bekräftar min hypotes att dikten går en ny tid till mötes, en tid som får dess olika former att blomma åter. För visst har den fria versen inneburit en frigörelse man som poesiälskare önskar ska stanna kvar, men om inte de bundna formerna också odlas kommer dikten att marginalisera sig själv.

Den nya tekniken är här, också den nya tiden för dikten! Glädjande om bokförlagen har en roll kvar i vår digitala tid. Vilken roll de ska ha avgör de själva! Vill de inte axla sitt ansvar kommer deras roll i framtidens multimediasamhälle att bli en annan än om de visar sig aktiva och ansvarstagande för det unika kulturarv som dikten onekligen utgör.

Lite trött blir man på gnällande om att tidningarna inte månar om kulturen osv. SvD har gjort sig av med sina recensenter. Intuitivt tycker man att detta inte är en bra idé om man vill vara kvar på spelplanen vad bokläsandet anbelangar - och annat som kan recenseras. Recensenterna har dock sin kompetens att komma med och därtill läsarnas behov av denna typ av kvalificerade information.

Det räcker inte med bokförlagens egna beskrivningar. Det fordras, eller åtminstone önskas, något annat: en bevakning av de böcker som kommer ut på bokmarknaden. Kanske har uppgiften blivit övermäktig. Dock visar väl litteraturbloggarna vägen! De som gjort sitt bloggande till recenserande av böcker har gjort något som recensenterna också kan göra. De kan gå samman i bloggringar bestående av recensenter som länkar till varandra och som i den fria konkurrensen har sin kompetens, sin utbildning och sin erfarenhet att erbjuda läsarna. För vanliga bloggare är det kärleken till uppgiften som i många fall är det enda de kan föra fram - samt att de kanske kan vara bättre som referensmaterial för en vanlig bokläsare, en sådan som saknar akademisk utbildning och som inte är vand vid den inre kulturradikala klickens jargong och fikonspråk.

Morgondagens tidningar kommer säkert ha likheter med bloggar som är länkande till varandra, kan man tro. En fördel med bloggen är ju att du kan läsa bloggarens recensioner kanske i flera år efter att de publicerades, medan tidningarna går till arkivet redan dagen efter att de tryckts och kan inte utan besvär läsas av den intresserade. Denne måste gå via arkiv, kan inte söka i en databas. Åtminstone inte ännu.

Men förändringens vindar blåser!

Uppsåtets betydelse

Visst spelar det roll vilken avsikt man har med sitt handlande. Var det av misstag man räddade en person genom att knuffa till denne medan avsikten var en helt annan är hyllningen efteråt inte något som tycks passande.

Därmed inte sagt att det är effektivare med strängare straff för uppsåtliga brott. Just för att folk ska uppmärksamma avsikten, inte vara nonchalanta, kan det vara bättre att bestraffa oaktsamhet så att folk skärper till sig.

Vi vet alla att sexuella övergrepp mot barn äger rum. Vi kan se detta som ett sorgligt faktum. Som något hörande till den mänskliga naturen. Det bestraffas för att mängden av dessa brott inte ska bli större än nödvändigt och kanske också för att man anser att det här finns något i sig straffvärt.

Att ha en förlåtande inställning till mänsklig svaghet är nog det som räcker längst. Just därför ter det sig direkt stötande att människor kan missbruka vetenskapliga landvinningar! Genom att utsätta någon för övergrepp då de ska gå in i puberteten, vid tolvårsålder, förhindras "offret" att få den utveckling vederbörande kunnat få övergreppen förutan. Talet om att pojken eller flickan gagnas av övergreppen är ingen hållbar inställning i vår tid. Det var annorlunda under Antiken, exempelvis i Grekland, då det var mycket vanligt att en lite äldre man höll sig med en boy lover. Men det var inte vara i bingen de umgicks! Pojken fick följa med mannen till idrottsarenan och blev upplärd inte bara i idrott utan också i teoretiska ämnen. Detta ansågs som naturligt. Det var också naturligt att förhållandet bröts då pojken fick ett begynnande skägg. Då kunde förhållandet gå över i ett vänskapsförhållande mellan två jämställda parter. Pojken hade blivit man.

Så berättas det att Akilles umgicks med den man som fostrade honom och som också hade ett "kärleksförhållande" med honom. Jag känner mig tvingad att använda citationstecken då det ju onekligen framstår som ett lite ensidigt kärleksförhållande, alldeles oaktat att det säkert varit gagneligt för pojken att lära sig saker, inte minst sådant som har anknytning till idrott och som utgjorde en förberedelse för den soldatkonst det var nödvändigt för en fri man att behärska, speciellt om denne sökte allmän uppskattning av fria män.

Jämför detta med det tillstånd då en vuxen man förgriper sig på ett barn med vetskap att övergreppet skapar en fixeringspunkt som bromsar utvecklingen! Att vissa utsätts att inte utvecklas väl! Att man övervakar dessa barn när de vuxit upp och påstår det ena och det andra om dem, saker och tillstånd som beror på vad dessa härskande personer själva skapat! De hade kunnat handla annorlunda. De hade kunnat låta bli att utföra övergreppen då dessa varit planerade. De hade kunnat sökt vänskap istället för överordning. De valde en annan väg. De har uppenbarligen inte brytt sig om att barnen ska utvecklas. De var inga mentorer för dem. De lärde inte ut idrott. De lärde inte ut konster. Det var inte utveckling till man de tänkte på utan snarare på motsatsen: att pojkar skulle hållas tillbaka i utvecklingen, inte utvecklas till fria och självständiga män, för att detta tillfredsställer något härskarbehov hos den vuxne. Denne vill ha pojken, säkert också flickan, under sig också då barnet har blivit vuxen.

Jag menar att det av många förkastade Övervakningssamhället kan vara räddningen för många barn! Såvida rätt uppsåt finns i övervakarnas sinnen! Hur sorgligt det känns att se en människa och misstänka att denna människa säkert råkat ut för saker och ting och att det därtill kan vara noga planerat!!!

Framtid i frihet!

Inte i ofrihet!!!

Mindre skuld = ökad frihet

Det säger sig självt att individens frihet ökar ju mindre skuldsatt hon är. Med det viktiga tillägget : "allt annat lika". Tar du ett lån, kanske för att kunna köpa en bättre dator, så ökar ju din frihet då du kan nyttja datorn omgående. Alltså medan du betalar den.

Det är alltså inte otvetydigt sant att "den som är satt i skuld är inte fri". Självklart blir det en sanning om skuldbördan är mycket stor och inkomstutvecklingen blev en annan än den man byggde sina optimistiska prognoser på.

Det finns en fara i att lösa alla problem med nya lån. Som om man skjuter problemen för framtiden. Om det är vettigt eller inte beror naturligtvis på vad man använder pengarna till.

Banksystemet kan ju fås i gungning om vi börjar missköta vår ekonomi.

Ibland kan det vara bättre att genomgå en kartoffellkur. Istället för att bara låna till en skudlbringande konsumtion måste man se över konsumtionen. Hoppas sådant här kan ske utan att de allra fattigaste ska drabbas hårt.

Efter ett tag då man fått skuldutvecklingen att ändra bana kommer inkomster och bättre kreditvärdering.

En svagare värderad grekisk ekonomi borde göra det billigare att turista där. Då kommer inkomsterna. Enligt teorin om komparativa fördelar så borde Grekland vara ett land som skulle kunna tjäna pengar på sol och bad och historiska sajter. Massdemonstrationer kan lätt te sig kontraproduktiva i det sammanhanget.

Att en utgvidgad realekonomi betyder en större roll för den finansiella sektorn ter sig ganska naturligt. Det hela måste ju finansieras. Kan alternativ till ränta innebära en större egenkapitalförsörjning är ju detta bra, åtminstone om det gagnar de sämst ställda. Frågan bör inte vara att avskaffa räntealternativet utan om att låta räntefria alternativ konkurrera med dem.

Då blir det till att inte göra det sämre för riskkapitalbolag.

Med "riskkapitalbolag" menar jag här inget annat än ett bolag som ser till att tillhandahålla eget kapital till olika kapitalsökande projekt. Riskkapitalbolaget går in som delägare. Då får ditt projekt kapital. Du slipper låna, åtminstone inte lika mycket som förut. Jag har svårt att förstå hur folk på fullt allvar kan vara emot både banker och riskkapitalbolag. Det ter sig inte som en riktigt genomtänkt ståndpunkt. Jag har också svårt att förstå varför man skulle se köpmannen som en syndare mot Guds bud för att han tar ett lån mot låg ränta för att kunna öka sitt utbud så att priset sjunker. Något allmänt gott har ju gjorts då allmänheten får lägre priser tack vare att köpmannen lånat mot ränta.

Den som ger ränta kan vara ett kreditinstitut som investerar i olika avsaltningsprojekt eller som skänker pengar till forskning. Det tycks mig som om man måste göra en helhetsbedömning innan man klassar något som syndfullt, icke önskvärt, stridande mot Guds bud. Det var säkert inte det av mig nu tecknade scenario som låg till grund för formuleringarna mot ränta, eller riba, i Koranen. Om det inte var detta fall Gud eller Gabriel eller Muhammed (eller rättare, alla dessa) vände sig emot så har jag svårt att inse varför det ska ses som stridande mot Guds vilja, när följderna blir så gagneliga att man tycker sig höra hur änglarna blåser i trumpeterna. Skulle inte Khidr för Moses förklarat att det var ett vist handlande av köpmannen, att det fanns godhet i ett sådant system som fick sådana följder?

Man måste ju skilja på det onda och det goda. Ej ska det goda sovras bort bara för att man isolerar några rader utan att sätta dem i en kontext. Jag är visserligen inte muslim, så jag framför bara mina synpunkter på vad som ter sig rimligt och vad som inte gör det, men jag ser Guds vilja i de heliga texterna. Vill man förstå dessa kan man inte enkelt förklara en som en bokstavlig sanning och de andra som falsarier och lögn. Man måste gräva för att komma åt djupet och se sanningen.

Som medlem i Svenska kyrkan ser jag att Gud finns i Jesus. Gud finns i allt och alla. Då Jesus gav uttryck för Guds vilja på ett sådant sätt att han blev en vägvisare kan man säga att Gud finns mer i Jesus än i oss vanliga. För att intensifiera tron kan man då säga att Jesus är Gud, även om jag menar att samma sak hade kunnat sägas om andra. Att jag inte tror att Jesus är Gud på det viset att Gud förkroppsligat sig som Jesus men inte finns i andra. Den metafysiken tror jag har svårt att vinna terräng i vår tid. Men en sufistisk tro på Jesus som Gud öppnar dörrar till andra religioner. Sufismen som kom från Indien via Hazrat Inayat Khan, som var hindu, tror jag visar väg mot framtiden, då den ser de olika religionerna som skal med samma kärna. Vi får en djupare och mer realistisk syn på vad religion är för något och vi slipper att ta allt snävt bokstavligt. Då kan vi acceptera en låg ränta som i fallet ovan då det får så uppenbart goda följder. Och vi kan slippa känna oss bundna av föråldrade straff som spöstraff, stening till döds, korsfästelse och avhuggning av händer. Detta betraktar den moderna människan som grym straffrättskipning. Tron har adlat våra sinnen. Nu behövs inte de hårda straffen längre. Samhället har förändrats av religionen. Då bör naturligtvis vårt förhållande till religionen avspegla detta. I annat fall kan religionen inte adla våra sinnen längre, inte göra oss ödmjuka, om det vi ser utföras i religionens namn är grymhet och avsaknad av förlåtelse.

Religiös valfrihet helig?

Frågan är om inte den religiösa valfriheten borde anses som helig. Många anser kanske inte det idag. Men de lär säkert mena att det är den tro, den religion, de själva omfattar som är den enda sanna och som bör utgöra ett allmänt påbud. Då har vi ett problem: alla kanske inte gillar detta. Historien har visat att det inte är en framgångsrik väg att välja att överordna, eller försöka överordna, en religion över de andra.

Tolerans har visat sig öppna vägen för en kulturell blomstring. Tyvärr kommer det ett bakslag efter toleransen. Den liberala, toleranta tiden ersättes av mer repressiva stämningar. Frågan är om vi inte upplever ett sådant tillstånd idag. Den liberala och toleranta tiden med demokrati och frihet prövas nu. Pendeln tycks slå tillbaka. Man undrar i sitt stilla sinne om det är krafter starkare än oss människor som är i rörelse och som dömer oss till ofrihet och konflikt, nu när pendeln lämnar den toleranta polen, vilket den ju tycks göra.

Det som fordras är väl att vi uppodlar en beredskap för tolerans. Att vi medvetandegör problematiken och väljer den väg som kanske är den vi allla skulle ha valt om vi tänkte oss, à la John Rawls, att vi befann oss bakom en slöja av okunnighet. Slöjan döljer vår egen plats i tillvaron. Men vi förmår se att det finns ett samhälle med människor av olika slag. Vi ser religiösa organisationer. Vi förmår visualisera olika tillstånd bakom slöjan, som tydligen också kan fungera som filmduk.

Vilket samhällstillstånd skulle vi välja? Skulle gamblern i det här livet verkligen välja att satsa på ett samhälle med jätteförmögenheter för få och fattigdom åt många, ställd bakom okunnighetens slöja? Teoretikerna påstår detta. Det är ju inte för inte han är en gambler. Jag vill hävda motsatsen. Att han bara är gambler i livet. Tas han bort ifrån det för att se det utifrån och där få välja med en vetskap om hur de olika liven skulle bli så skulle han inte välja ett samhälle där sannolikheten för att han skulle bli fattig skulle vara mycket stor. Han skulle agerat försiktigare, så som den gör som kan tjäna en hacka på börsen. En sådan aktör chansar inte som en galning. Han tänker försiktigt. Han är beredd att ta risker. Men inte med hela kapitalet! Han lägger inte alla ägg i en korg. Då skulle han inte gambla bort hela livet heller. Känslor av högre värden skulle väckas till liv inom honom bakom slöjan, känslor inför det storslagna av att vara människa och det nyckfulla i att födas fattig eller rik. Ett samhälle med frihet skulle han sannolikt välja. Han vill få friheten att vara gambler i livet, inte bortom det.

Och skulle vi inte alla ställda bakom slöjan av okunnighet välja religionsfrihet och tolerans?

Religionsstriderna tycks många gånger handla om något annat. Som att vissa grupper anser sig orättvist behandlade då ingen rikedom utan fattigdom och svårigheter kommit dem till del. Religionsstriden blir så att säga ett verktyg sedan slöjan av okunnighet skingrats.

Då hamnar vi där vi alltid hamnar sedan teoretikerna experimenterat färdigt: Med att lappa och laga på den bestående ordningens grund!

Laglig pedofeli?

Jag menar på inget vis att man ska vara sträng i bestraffningen. Vad man måste göra är att försöka förstå varför vissa beteenden förekommer, exempelvis sådana som leder till sexuella övergrepp på barn.

Vi skulle väl alla vinna mycket på om en lång kedja av övergrepp brutes. Bestraffningen är väl just vad den säger sig vara, en bestraffning. Men hur ska individerna frigöras ifrån den cykel av övergrepp som kan ha skett ifrån generation till generation.

Under antiken fanns det tydligen en mer tillåtande och öppen inställning. Detta alternativ leder måhända till mindre av problem då hyssjandet och lögnerna väl är viktiga faktorer i skadandet av barnet.

Det sägs att denna typ av brott är så vanlig. Den går inte att bestraffa bort. Kanske vi då får leva med att denna typ av brottslighet finns, precis som vi får leva med att snatteri förekommer, trots att vi inte önskar det.

Det jag vänder mig emot är inte det alla vänder sig emot: övergrepp. Det jag vänder mig emot är att vissa övergrepp tycks tillåtna. Man utser vissa att bli utsatta för övergrepp för att man vill skada deras utveckling eller på annat sätt gagna intressen som inte är barnets utan ens egna. Att detta sker, inte offentligt, men på ett sådant sätt att man ej behöver frukta polis och åklagare.

Hur djup är rättsrötan egentligen?

Om rätten till sig själv

Det är ett känt faktum att upphovsrätten skyddar ett publicerat material. Vi har alltså en juridik som är tänkt att skydda skapade verk. Men det verk som inte publicerats, är det inte skapat? Det finns en juridiskt oskyddad tid för ett verk då upphovsmannen har skapat det men innan det är utgivet.

Den som vill skada en annan människa ser alltså till att verket inte kommer till tryck eller på annat vis anses utgivet. Detta är tydligen något som kan ske utan att lagen ingriper. Hur kan du bevisa att du skapat något som inte är utgivet? Det stjäls sedan friskt av andra. Du kan inte göra något.

Du får inte ens ha din egen bild av dig själv fri från manipulation! Det är inte bara det förhållandet att det tydligen är förenligt med lagen i Sverige att hypnotisera andra. Du får hosta, du får spotta, du får tala ord för dig själv som andra människor inte hör medvetet men som slinker in i det omedvetna. Detta är uppenbarligen något som inte anses olagligt. Det anses väl snarare som något aktningsvärt. Som en del av en "alkemisk transformationsprocess".

På det viset kan du också visualisera dig över någon annan, om du nu inte använder teknik som finns. En följd kan bli att man inte ser ut som sig själv på fotografier. Det har t o m utvecklats kameror som känner igen ansikten. Då ditt fotograferas omvandlas det enligt programmeringen. Det känner igen ansiktet och förvrider det. Helt i enlighet med de som övervakar dig, inte med din vilja!

Jag anser det bedrövligt att individen inte ens får ha en rätt till sig själv. Denna manipulation är ju utslag ifrån samma tänkande jag som mycket ung stötte på då någon cyklade fram till mig och sa "Du ska inte vara intresserad av ekonomi! Sådant ska du vara emot!"

Jaha, det ska jag, tänkte jag. Vad betyder nu detta? Jag var ung, gick i skola och förstod inte.

Men nu förstår jag! Får man inte ens ha en grundläggande rätt till sig själv kommer man inte heller ha en rätt att bedriva en rörelse, inte ens studera företagandet ur ett syfte att lära sig mer och kanske en gång få jobb på en inköps- eller försäljningsavdelning (jag hade inga bestämda planer, men andra hade det tydligen å ens vägnar!). Då är det några som ska bestämma vilka det ska gå bra för i kulissdemokratin. Innerst inne är det andra tongångar än de frihetliga som ljuder. Men vi kan inte säga något. Utåt predikar man ju demokrati och allas lika värde.

Konsumtionen som en funktion av vårt kollektivt (o-)medvetna

Vad är det som bestämmer våra val i butiken? Någon kanske säger att priset har en avgörande betydelse. Att vi handlar det som är billigt. Men det är inte hela sanningen! Vi måste veta vad som är billigt. Hur mycket får ett kilo apelsiner kosta för att vi ska anse dem billiga? Hur mycket får en bil kosta? Våra val är alltså fyllda av värderingar. Ibland köper vi medvetet något som är dyrt. För att visa att vi har råd med det och för att vi gillar produkten, anser den både estetiskt tilltalande och säker, hållbar. Det här sista alternativet står naturligtvis inte alla till buds och det är kanske därför vissa som har råd verkligen köper något dyrt. Det är en handling som säger åt oss andra: "Ni har inte råd med det här! Ni står lägre ner på statusstegen!"

Det förhållandet att det omedvetna har en roll för våra val utnyttjas av reklamen. Det är dock en seger som bara är tillfällig. Konsumenten kan förhålla sig till reklam på olika vis. Det kan ses som en önskad produktinformation att få veta att en ny produkt har kommit ut, kanske en som liknar en man köpt tidigare. Låt oss säga en ny mussli. Du gillar mussli och det kommer en ny sort med blåbär. Det val du gör att handla denna sort kan sägas vara ett medvetet tillgodogörande av en information. Du har inte sökt mussli med blåbär, men när du informeras av att en sådan finns tar du den till dig utan att se dig som ett lättköpt byte för reklamens locktoner.

Det kan förhålla sig annorlunda då du suggereras till att byta bil av att du sett en snygg bil i reklamen. Du attraheras utan att kanske veta om det av dess metallicfärg. Flickan i sätet gillar du också. Hon har långa ben och ett vackert leende. Du tycker din gamla bil börjar rosta. Att den nog drar för mycket. Hur är det med säkerheten? För att inte tala om komforten.

I detta fall har det medvetna en större match att utkämpa. Du måste medvetandegöra dig själv för att inte falla för reklamen. Om du faller för reklamens locktoner kanske miljön vinner på det. Ska du ändå byta kanske det blir en vinst för alla om du byter redan nu, suggererad av reklamen. Då har din gamla kärra ett större andrahandsvärde. Man ska väl tänka på den som ska ta över bilen också, eller hur?

Att säga att all reklam är av ondo är att sprida lögner. Vi måste dock ha en beredskap inför den. Är det sant att placerade produkter i filmer suggererar mer än den reklam många nyttjar för att gå på toa eller laga en ny balja kaffe, är det inte det vi kallar reklam i vanliga fall vi främst måste akta oss för. Reklam och sponsrande av evenemang är viktiga delar av vårt samhälle, av vår ekonomi. Man skulle önska sig ett studium av marknadssociologiskt slag som undersökte vad som gör att vi värderar saker som vi gör.

Det framstår som klart att våra val i butiken utgör en funktion av vårt kollektiva omedvetna OCH medvetna. Det finns ett samspel ej enkelt att utreda mellan det omedvetna och det medvetna, ett samspel som reklamen naturligtvis spelar på då den lyckas som bäst. Gillar vi inte atmosfären i reklamen är det bara de mest medvetna som tar till sig informationen. "Mest medvetna" givet den produkt som reklamen informerar och suggererar om.

Väljer vi bort alternativ för att de är för dyra kan resultatet bli ett annat om vi medvetandegör våra preferenser, varför vi väljer som vi gör. Så har skett och sker då allt fler handlar ekologiskt och fair trade. Konsumenterna reviderar sina preferenser, programmerar om sina "instinkter i butiken" med följd att valen blir annorlunda.

Det är den här vägen som är den framgångsrika. Den får inverkan på producenterna också. Att ge sig på penningpolitiken och säga att det är skuldsättningen som är problemet är att förväxla orsak och verkan. Det är våra egna kollektiva val, och därmed medvetandetillstånd, som avgör att vi lånar och vad vi lånar till.

Lek och nyfikenhet

Olika sidor av människan pockar på att uttryckas. Förnuft och känsla är storheter som vi måste ta hänsyn till för att må bra (erhålla lyckoenheter).

Det som ligger bakom förnuft och känsla är barnets nyfikenhet och leklysta. Ett barn som inte får leka skadas i sin utveckling. En vuxen som inte får skapa riskerar att krympa.

Nyfikenheten har för den vuxne blivit systematiserade vetenskaper. Det är inte bara förnuftet som får sitt här. Leken blir i viss utsträckning tillgodosedd i skapandet av modeller och i labbet.

Politikens viktiga roll är naturligtvis att skapa sådana förutsättningar att människors olika sidor kan utvecklas. Olika uppfattningar finns om bästa sättet att åstadkomma detta. Pekuniära svårigheter sätter ramar för vilka planer som kan förverkligas.

Politiken rymmer både förnuft och känsla. Hela tiden spelas det på känslor, inte minst väljarnas, och förnuftet vägleder då det gäller att hitta medel för att nå uppställda mål. Det är väl åtminstone vad man vill inbilla sig.

Debatter och dylikt rymmer ett inslag av utvecklad lek. Politikerna uppfattar det som lustfyllt att debattera.

Som väljare får vi hoppas att det inte blir så lustfyllt med den politiska leken att förankringen glöms bort. Att politiken blir en sorts utvecklad lek för vuxna som förlorat sin verklighetsförankring. Som om politikern inte är en av oss som rest sig upp ur soffan och stigit in i teven.

Dubbla skuldförbindelser?

Det måste ligga något skumt bakom, som hypnos, då folk som pratar ekonomi påstår att då man lånar av en bank uppstår dubbla skuldförbindelser. Dels den att jag som låntagare lånar av banken, dels den att banken lånar av mig!!!

Då man tar ett lån lånar man inte samtidigt ut pengar till banken! De som talar om pengar skapade ur tomma luften gör så stor sak av detta att alla termer tycks förvirra dem. Som om någon förvirrat dem! Som om de inte ser detta misstag!

Man tror att man kan få ner skuldbördan på annat sätt än att sluta låna och amortera av lånen. Är det måhända några som avsiktligt spelar teater för oss? Är det så att de drillar med oss?

Det tycks nästan så.

Blågul stolthet: valfrihet i skolan!

Det är inte utan att man känner stolthet över att bo i Sverige då man på radion får höra att Sverige är unikt då det gäller valfrihet i skolan! Att få höra skolelever prisa valfriheten gör en salig!

Varför ska vi som individer leva på jorden om vi inte får lov att göra val som beror på just vad vi som unika individer tycker och tänker!? Inte kan det vara meningen att vi ska leva som delar av ett geléartat kollektiv, röra oss då det rör sig, tänka som det, behärskas av det, av detta kollektiv!!?

De som kritiserar skolan i allmänhet och friskolan i synnerhet hade tystnat om de upplevt den skola som fanns tidigare, en skola med begränsade val. Visst, man kunde välja mellan olika utbildningsvägar, det vore väl konstigt annars, men det fordrades högsta betyg i alla ämnen för att komma in på frisörsutbildningen och det fanns ingen valfrihet mellan olika huvudmän, dvs mellan olika aktörer på skolmarknaden. Såvida du inte hade gott om pengar och kunde gå på Lundsbergs och andra överklassinrättningar.

Därmed inte sagt att allt är bra idag. Men det är ifrån dagens grund förändringen bör ske, om den är nödvändig, exempelvis rörande etableringsrätten.

Det är ju en fråga man bör ställa sig: Om intresset för att starta nya skolor är så stort att många skolor inte kan klara ekonomin om alla får etablera sig, bör man ändå ge alla som kvalificerar sig kravmässigt rätt att starta? Eller är etableringsrätten villkorlig? Att du har rätt att starta en skola om vissa förutsättningar är för handen, exempelvis att marknaden inte är mättad.

Det som talar för en helt fri etableringsrätt är naturligtvis att de nya skolorna kan vara de som slår ut de andra för att de är bättre och därför värda att bli stora på skolmarknaden.

Det som talar emot en helt fri etableringsrätt är att skolpengen innebär en statlig finansiering av skolan. 

Internet kommer att bli allt viktigare för utbildning och fortbildning. I framtiden kan skolväsendet därför kanske komma att se helt annorlunda ut. 

Stoppa ökenspridningen!

Om inte krafttag görs för att stoppa ökenspridningen så kommer hela jordens klimat att påverkas, tror forskarna. Det blir mer orkanväder, heta vindar som sprider sig ut till havs.

Det är inte bara den fysiska ökenspridningen som måste stoppas. När en annan fått utgivningsförbud i praktiken medan andra kan få sina dikter upplästa i radions Dagens dikt samma år som diktsamlingen publicerats, ja, då anar man ett undergrävningsarbete med syfte att störa oss. En liten klick härskar över utgivningen och de bryr sig inte om vad som publiceras, det är i vart fall inte kvalitativa kriterier de ställer upp.

Det är väl som med Svenska Akademiens pris: Politiska värderingar utesluter pris till arabiska och iranska poeter. Kurder är inte heller tänkbara. De omfattar inte den rätta kulturen. Har inte den rätta kvinnosynen för att kunna få ett litteraturpris.

Då jag under min ungdom läste i Bonniers Konversationslexikon under ordet "zigenare" häpnade jag över den grova rasism som gavs en skenbart objektiv form. Författaren till den artikeln hade uppenbarligen inte kunnat hiva sig upp ur sitt arv för att skåda andra kulturer och livsvillkor ur deras synvinkel som upplevde dem. Blott lite empatisk förmåga hade förhindrat de värsta plumpheterna.

Familjen Bonniers hade sitt judiska arv till trots inga problem med att låta sådant gå i tryck.

Det är fel med antisemitism. Visst. Men man bör reagera mot alla former av förminskningar av medmänniskan.

Alltså: Varför ska de författare som har invandrarbakgrund skriva ner sig själva, sin grupp, för att publiceras? Eller rättare: Varför är det just dessa partier som läses upp i radion?

Varför kan inte Svenska Akademien se tillvaron ur andras synvinkel? Om de hade varit en arabisk, iransk eller kurdisk poet så hade de vuxit upp med en viss kultur. Då hade de inte i allt resonerat som de gör nu. Men skulle de inte kunnat skriva dikt med ett humanitärt värde (krav av Nobel!) och med en litterär skönhet värd att belöna?

Expansionismen som kom av sig

De som för några år sedan krävde att alla ekonomiska problem skulle lösas medelst en expansionistisk ekonomisk politik har nu gjort helt om, ty nog är det väl en kartoffelkur de har i beredskap åt oss då de vill strypa skapandet av nya pengar. För några år sedan var det nya lån som skulle, tillsammans med högre statsutgifter, "rädda världen".

Jordens resurser är begränsade. Vi kan inte bara hela tiden rusa framåt och begära mer och mer. Ibland har vi kommit till en punkt sådan att det är dags att dra åt svångremmen något hål. Det är inte något konstigt utan en naturlig anpassning efter nya förhållanden.

Så bara för att man förstår bankernas agerande måste man inte gilla att vi bara ska konsumera mer och mer. Ibland är det faktiskt en bättre sak att inte ta det där lånet. Kanske nöja sig med en enklare bostad, inte konsumera så många grejor. Ta en tur med tåget istället för att ännu en gång flyga. Investera i böcker istället för i motorer osv.

Bara mer och mer av lån och statsskuld är ingen vettig sak.

Men det är ingen lösning på problemet att förhindra de friska delarna av ekonomin att växa. Det är ju därifrån kraften, förmågan, att anpassa samhället till morgondagens behov måste få sin näring. Idéer kan komma ifrån annat håll, men svårligen kan samhället anpassas efter nya förhållanden om inte vissa branscher, sektorer, av samhället får gå bättre än andra. De som visat en större duglighet på ett område kan göra det på ett annat också och arbeta oss alla till gagn. Några skrivbordslösningar, som löntagarfonderna, fungerar inte. Det har historien visat oss.

Som samhällsmedborgare är vi dömda att leva mellan expansionism och kartoffellkur.

Delade banker?

De krav som framförts om att dela bankerna ter sig lite anmärkningsvärda om man betänker att det väl knappast går att förbjuda en bank av typen A att äga en bank av typen B. Detta visar att det viktiga torde vara en klar redovisning. Det är väl också ett av affärsredovisningens viktigaste uppgifter att visa ett företags ställning och resultat så klart att det går att analysera vari eventuella problem består och hur man bör, eventuellt, strukturera om sig inför framtiden, antingen organisationellt eller operationellt.

Det tycks därför naturligt att underkänna kravet på att dela banker. Så långt bör nog inte statens makt sträcka sig att den bestämmer över hur privata aktörer ska organisera sig. Tal som att "Nej, det är inte okej att ni agerar som ni gör om ni juridiskt utgör en organisation utåt, men det blir okej om ni skapar två" ter sig som ett meningslöst spel för galleriet.

Bankerna vet att om de inte sköter sig kan det hända att staten tar över. Det finns också hela tiden alternativ till dem som lurar bakom hörnet. Hur kommer handeln att utveckla sin pengahantering i framtiden? Kommer man att utveckla mer och mer av de bankfunktioner som redan börjat utvecklas till egna banker på sina håll? Tänk på IKEA-bank och ICA-bank.

Bankskeptikerna tycks oroa sig i onödan.

Ingen bank kommer att vinna på överskuldsättning. Att bolånen inte betalas av och att de blir så stora som de blir är i huvudsak något bankerna inte rår för. Det är andra som fattar beslut om byggande av bostäder. Låt vara att banker kanske deläger dessa men de beslut som fattas i dessa styrelserum baseras inte på bankernas vilja att ha höga lån utan på att det är dyrt att bygga.

Ekonomisk återhämtningsförmåga

Det torde inte vara möjligt att skapa ett ekonomiskt system sådant att ekonomisk tillbakagång inte kan uppstå. Verkligheten är inte möjlig att förutse. Katastrofer av mångahanda slag kan anstränga ekonomin och få luften att gå ur branscher så att bubbelbildning uppstår, med följande sprickbildning, trots att inget gjorts för att först trissa upp siffrorna.

Visst vore det bra att kunna låna pengar utan ränta. Jag har absolut ingenting att invända mot räntefria lånealternativ. Men dessa alternativ måste slåss på en marknad, erbjudas av aktörer som konkurrerar med ärliga medel om kunderna. Det vore inte bra, tror jag, att förbjuda ränta. Hur ska en ekonomisk återhämtning kunna ske förutan att pengar "skapas ur luft" och att aktörer som inte vill ingå i lösningar utan ränta får lov att göra detta. De måste själva få göra detta val. Som jag påpekat i andra inlägg kan ett absolut ränteförbud inte vara meningen med ränteförbud i heliga texter. Då skulle man också tolka Khidrs dödande av en pojke som ett bokstavligt mord, när sanningen är en annan: Berättelsen är laddad med betydelse, där sådant som att "se med höger öga" betyder en sak som inte är detsamma som att "se med vänster öga". Ska inte dessa ord tolkas bokstavligt måste man kunna anse att en låg ränta är acceptabel, att den inte utgör ränta i religiös mening. Speciellt om ett lån med låg ränta taget av en köpman kan betyda större utbud och lägre pris för kunderna. Att köpmannen tagit ett lån med priset låg ränta ger mycket för många. De får ett större utbud och ett lägre pris. Behovet av allmosor kommer att minska. Alltså om en liten ränta medför att behovet av sakat minskar borde det inte ses som riba att ta eller betala en ränta som är låg eller på annat sätt anses skälig, dvs inte som ocker. (Detta argument gäller muslimer. Inom islam är riba ränta och sakat är en skatt för att hjälpa fattiga som muslimer är skyldiga att betala. Vi noterar att det är sunda, friska grundsatser islam här vilar på, precis som kristendomen som ju numera tillåter ränta, tror jag, efter de argumentationslinjer jag presenterat ovan, eller liknande.)

Om många företag gått omkull och säkerheter tagits i anspråk (med följd att många fått lämna sina hem då deras villor sålts för skulders betalande), uppstår ett problem om pengar inte får skapas av bankerna medelst kreditgivning. Detta pengaskapande kan bli större om ränta får tagas. Utan nyskapande av pengar blir det fråga om att anstränga den existerande penningmängden. Men då det råder kris i ekonomin är det inte lätt att få tag på pengar. Varför, frågar man sig, ska företag som får inkomster i morgon, till fullo betalas idag? Inser man inte värdet av avbetalning? Av att kunna nyttja det som ger inkomster innan pengarna flyter in?

Folk som inte tänker på detta vet inte vad de äventyrar.

Är de inte nöjda med bankerna är det desto viktigare att tillåta alternativ. Förslag som framförts om att kommuner kunde gå samman för att bilda banker är en idé som kan vara värd att prova. Men först om det verkligen behövs en sådan förändring, ty nya banker skulle med nödvändighet ta marknadsandelar av de gamla. Det är inte säkert att kreditväsendet mår bra av att den offentliga sektorn aggressivt går in här för att ändra på styrkeförhållandet istället för att låta olika typer av långivare slåss om kundernas gunst. Det borde, tycker man, vara det bästa, då det möjliggör den lugnaste samhällsutvecklingen.

För att klara tillbakagångar i ekonomin är det viktigt att folk inte känner att samhället bara är till för de bättre bemedlade. Även om man inte har råd att hålla sig med en dyr sportbil, eller inte vill göra det då man saknar körkort, ja, även då borde samhället vara till för en. Att underrättelsetjänsten håller lite koll på oss, det får vi alla finna oss i, för rikets - och vår egen - säkerhet, men att grupper ska övervaka varandra, lägga sig i andras liv, beskära deras möjlighet att leva ett fritt liv genom att försöka bli ställföreträdande hjärnor åt dem, det är förkastligt. Den gamla kunskapen som traderats sedan antiken om hur man kan influera andra människors tänkande bör inte få bli ett gift som sprider sig i samhällskroppen, ty då kommer blott galenskap bli resultatet.

Dynamik och flexibilitet

Bankfienderna som organiserat sig i flera nätverk på Facebook, och säkert också på andra håll, tycks vara en kampglad grupp som inte räds att de har, som de påstår, åtta riksdagspartier emot sig. Tydligen menar också V och SD att en centralbank behövs. Bankfienderna är inom sig splittrade i en vänstergrupp, om vi kallar den så, som vill att en statlig bank ska ha monopol på skapandet av krediter medan riksdagen tar över penningpolitiken, och i en högergrupp, eller libertarian sådan, som vill att privata banker också ska få skapa valutor, men att staten inte ska lägga sig i med insättningsgarantier och dylikt.

Man gör reflektionen att bankerna utökar penningmängden. Denna sägs bli allt mer accelererande. Man förväntar en krasch som ska krympa penningmängden.

Detta är naturliga saker. Både att penningmängden ökar vid utlåningen och att den minskar vid en krasch. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Även om bankerna bara får låna ut insatt kapital kommer en utlåning att medföra att mer kapital finns tillgängligt för konsumtion än innan utlåningen. Då var beloppet sparat.

En tankegång bakom att ge ränta på insatt kapital var att locka folk att spara så att de som hade ett litet överskott gjorde detta medan de som hade underskott kunde låna detta belopp. Vi ser vilken viktig roll bankerna i synnerhet och kreditväsendet i allmänhet spelar för vår ekonomi!

Vid en krasch kommer mindre kapital att lånas ut. En större försiktighet kommer att råda. Säkerheter kommer att tas i anspråk med följd att folk får lämna hus och hem. Men både uppgång och nedgång har visat sig ha sina positiva sidor! Det måste få vara tillåtet för företag att kursa. Det går inte att cementera en ständig ekonomisk tillväxt. Försöker man det lär man ackumulera en ekonomisk nedgång och skjuta den framför sig.
Det ekonomiska systemet i synnerhet och samhället i allmänhet bör ha både en beredskap för tillbakagång och för nolltillväxt. Nolltillväxten är en genomsnittsterm. Det är viktigt att det som på ett humanitärt och ekologiskt sätt kan växa också får lov att göra detta. Alla företag som är verksamma inom sådant som leder till miljöproblem bör inte hållas under armarna. Vissa bör få lov att gå omkull. Det viktiga är att människor ges stöd och framtidstro, inte att enskilda företag till varje pris räddas.

Här kan man lite sympatisera med bankfiendernas kritik av banker som får göra vinster då det går bra men ska ha statligt stöd då det går dåligt. Det viktiga är att stödja kreditmarknaden i stort så att den fortsatt kan fullgöra sina viktiga uppgifter, inte att ge stöd till aktörer som misskött sig genom att ta alltför stora risker eller helt enkelt genom att vara inkompetenta. Allt är relativt (viktigt att påpeka).

För fattiga människor inte minst i fattiga EU-länder kan islamic banking te sig som ett alternativ. Det har undersökningar visat (sök på Facebook på "islamic banking" eller "islamic finance" och studera vad grupperna för fram för att få verifiering av det sagda). Det finns grupper som inte klarar höga räntekostnader och som därför inte kan bära någon risk ensamma. De kan stödjas av mikrolån från islamska banker. Denna modell med mikrolån utan ränta men med en speciell avgift kan, åtminstone enligt undersökningen, ge tillväxt till en grupp som annars riskerar att cementeras fast i fattigdom, då de inte kan företa sig något utan kapital och då de traditionella bankerna inte lånar dem något då de inte anses kreditvärdiga.

Alla ägg kan inte placeras i en korg. Det är viktigt att tillåta en mångfald av olika aktörer för att samhället ska kunna ta tillvara på den dynamik som finns i olika delar av samhället.

Bolagsskattens utformning

Det framförs klagomål ifrån asiatiska länder, säkert från andra håll också, att bolag som har produktion i ett asiatiskt land men försäljning i Europa betalar bolagsskatten i Europa, där huvudkontoret är.

Ska ett bolag som har verksamhet över hela världen bara betala bolagsskatt i ett land? Detta framstår som riktigt orättvist om bolagsskatten är hög.

Kanske borde bolagsskatten fördelas så att en del betalas där produktionen sker och en annan där försäljningen sker. Det bör röra sig om skäliga summor, då allt annat ändå bara innebär att man försöker kringgå skatten.

Visst kan det ses som angelägnare att lönerna höjes, men en bolagsskatt skulle kunna användas för att förbättra kommunikationerna. En sådan förbättring skulle kanske av många arbetare, och andra anställda, i produktionsföretaget betraktas som värdefullare än en löneökning, åtminstone om denna är måttlig.

Robotekonomi?

Robotarna har fått allt större betydelse för ekonomin. Men det förhållandet att de kan köpa och sälja aktier på mycket kort tid väcker farhågor. Vi vet sedan tidigare att många aktörer sneglar på andra innan de investerar, dvs de gör inte egna genomtänkta analyser utan förlitar sig på andra och "vad som tycks vara bra".

En sådan slags magkänsla kan väl fungera bra många gånger, men om det nu är så att catch-the-tail-mentaliteten är förhärskande undrar man i sitt stilla sinne om ett samhälle som månar om ansvarstagande och stabilitet verkligen ska acceptera att en aktör köper aktier vid tidpunkten t1 för att sälja dem vid t2, då avståndet i tiden mellan t1 och t2 är under en minut, kanske närmare sekunden. Är det möjligt att köpa ett värdepapper för att sedan sälja det vidare under samma minut och ändå under den tiden ha gjort en genomtänkt analys? Borde inte regelverket vara sådant att det stimulerar ansvarstagande och stabilitet? Kommer inte dessa robotar att orsaka större svallvågor på det finansiella havet?

Norrmännen ska visst ha infört en skatt på dessa robotar, eller generellt, tror jag, på snabb omsättning. Köper man för att sälja genast är man ute i ett uppenbart spekulativt syfte. Det är detta beteende som leder till instabilitet och bubbelbildning. Det är detta oansvariga agerande som förleder de okunniga i svansen, de som "följer John", att göra val som de senare kommer att förlora på, då de inte har kunskaper eller lust att göra den analys som kan få dem att flytta pengarna, om möjligt, i tid. De kunniga kan säkert, om de följer utvecklingen noga, omdisponera sina medel. Därför tycks det mig berättigat med en skatt för att minska attraktionen i ett uppenbart spekulativt handlande.

Vill man agera på det sättet bör man istället besöka casinot.

Hjärnans versus hjärtats intelligens

Det säger sig själv att hela samhället kan gagnas av att människor som har en viss fallenhet får förkovra sig inom dessa områden, förränta sitt humankapital, helt enkelt, för att nu välja ett ekonomistiskt uttryckssätt (jfr mitt tidigare inlägg om egoistisk versus moralisk ekonomism).

Vi kan alltså alla gagnas av att begåvade människor utbildar sig. Det är dock viktigt att notera den tidigare meningens språkliga utformning: "Vi kan"! Ordet "kan" anger att det inte finns en naturlag som säger att vi kommer att gagnas av detta förhållande.

Förr i tiden höjdes folk upp av kungen som gav dem utmärkelser. Detta monarkiska synsätt kanske framstår som elitistiskt. Dock ska vi lägga märke till att monarken höjde upp andra, belönade dem, gav dem utmärkelser. Detta inte bara för att belöna en enskild person för dennes gärningar utan också med baktanken att detta skulle stimulera andra i deras ansträngningar.

Idag ser vi lite andra tendenser. Vi ser hur folk upphöjer sig själva. Jag har hört en person säga att "inom frimureriet adlar vi oss själva". Då detta var sagt av en som var med i Lions och vad jag vet, inte i frimurarsamfälligheten, får påståendet tas med en nypa salt, men det visar ändå tendensen att en liten grupp "adlar" sig själva. De stänger andra ute och bildar en elitistisk klick innanför de uppförda murarna.

På Internet, Facebook, har jag sett gruppen "The Triple Nine Society". Det är en grupp som, om jag med min ytterst begränsade begåvning förstått saken rätt, vänder sig till den allra intelligentaste gruppen människor.

Anledningen att jag stötte på att denna öppna grupp av självadlade människor finns är att en av dess medlemmar debatterat, med ganska stor skicklighet, penningpolitiska spörsmål med en rad bankskeptiker (eller "bankhatare") och klarat sig bra med tanke på att det är många som gett sig på honom med korta ettriga inlägg, måhända tänkta att få den superintelligente att påstå något han inte har belägg för. En rad vaga abstrakta termer som ges skenet av att vara vetenskapliga kastas emot honom, uppblandat med väldigt tekniska termer rörande bankernas interna kreditöverföringar, något man numera måste ha noga koll på för att diskutera med bankfienderna (som först ser ut att vara lite vänster, men sen visar sig vara mycket vänster och jo, där finns EAP, SD och nassesympatisörer också, visar det sig; man vänder sig mot "nazikonzionister", vilka tydligen utgör det etablerade västerlandet, Israel, Oljeländerna och judarna, naturligtvis). Utsatt för ett sådant bombardemang är det lätt att  påstå något som inte är så välbetänkt. När detta väl händer kommer den attackerande hjorden att ta fasta på just detta, ty då först har man något att komma med: andras svagheter!

Medlemmen av "The Triple Nine Society" påstås av vissa vara en skapelse som inte finns i verkligheten utan en som "dyker upp i olika skepnader". Han kallas "troll" av sådana som bättre meriterat sig för det epitetet. Så länge systemet består, hävdas det, kommer den här "systemvännen" att dyka upp om och om igen i olika skepnader, hävdar bankfiender och avslöjar därmed sitt syfte att avskaffa det ekonomiska systemet!

Det jag reagerade emot (och som KAN peka på att det rör sig om en nätfigur med syfte att få oss att vända oss emot ståndpunkten för att sedan, är det tänkt, gå över till den bankfientliga, antikapitalistiska och antijudiska inriktningen) var den superintelligentes påstående att han, som svar på en fråga, var libertarian "som alla andra i triple nine society".

Jaha, tänker man, det är så det har gått! Man höjer upp sig själva och vänder samhället ryggen. Är det så vi ska tolka libertarianen att alla valutor duger, att inga centralbanker ska finnas (men räntan är ändå för låg), att allt som görs för att manifestera hjärtats intelligens är en styggelse?

För en stund kom jag att sakna monarkens makt. Den makt som höjde upp vetenskap och konst och gav människor en riktning framåt. Personer som erkände att den som belönades var en begåvning, medan de själva kanske inte var det.

Ska vi se det som något eftersträvansvärt att räntorna ska stiga så att det bara är de rika som kan låna? Är det okej att människor tar i arv miljoner, ja miljarder och att man sedan som en högt aktad invånare handlar på börsen och gör pengar då man har pengar, medan blott förakt och ryggslut vändes de fattiga, de som bor i bostäder som förfaller och som inte får studiero i sina trångbodda lägenheter?

Friheten, valfriheten, ska väl vara till för hela folkets skull, inte bara för de som ärvt sina förmögenheter.

Har du ärvt en massa pengar kan du naturligtvis skänka bort dessa, men det är inget vi begär. Det är uttrycket för det ädla som ligger långt över den ribba som läggs som norm för handlandet. Ej heller är förmögenhetsskatter och arvsskatter något att förlita sig på, hur gärna man än sympatiserar med tanken att de rika ska hjälpa till för att göra det bättre för andra.

Vi hoppas istället att kapitalet arbetar ansvarsfullt i näringslivet. Schackrandet undan arvs- och förmögenhetsskatt gynnar bara de fria konsulterna, skatteplanerarna. Rörelserna bör kunna drivas vidare oavsett dödsfall, ty arv och gåva ger inte inkomster för den som ämnar driva rörelsen vidare. Vi bör inte stimulera folk, mer än vad som redan skett, att sälja sina företag. Då kommer ägandet i onödigt stor utsträckning att hamna i utländska händer, istället för att svenska företag är kvar på spelplanen och skaffar sig kapital genom allianser av olika slag, ibland köper upp, ibland blir uppköpta. Men inte en ensidig utförsäljning.

De superintelligenta borde tas i anspråk för hela samhällets skull. Det kan inte vara den rätta melodin att de ska höja upp sig själva för att de fått bra på något test utan istället att man här borde utnyttja deras hjärnkapacitet för att lösa framtidsproblem. Att handla på börsen i alla ära, men det finns andra saker som också pockar på uppmärksamhet.

Sufins lärdom att man ska ta ner sig själv uppmärksammas inte av de som antingen av ungdomlig obetänksamhet skryter med den egna förträffligheten eller så har ett förhårdnat hjärta att de inte kan se värdet i ett bultande hjärta.

Moralisk versus egoistisk ekonomism

Med "ekonomism" kan man mena flera saker. Enligt ett visst bruk av ordet står ekonomism för ett tänkande där allt handlar om pengar. Detta är vad man kan kalla "egoistisk ekonomism". Denna framstår inte som speciellt trevlig. Åtminstone inte för oss som saknar kapital för att bli lycklig med ett sådant synsätt.

Här har vi ett slags verifierande av lyckofilosofin: Vi strävar efter att bli lyckliga och kan vi inte bli det genom att bara tänka på pengar tenderar vi att förkasta ett sådant synsätt. Den som har gott om pengar och ett ekonomistiskt synssätt av detta egoistiska snitt lär förr eller senare, åtminstone senare, revidera denna uppfattning. Jag har inte stött på en äldre människa som gett uttryck för denna åskådning. Den tenderar vara något för den kraftfulla ungdomen och överges då livserfarenheter har vidgat den moraliske agentens vyer.

Med "moralisk ekonomism" förstår vi tänkandet att välja det alternativ av flera möjliga handlingsalternativ som ger störst överskott av värden. Men det behöver inte vara ekonomiska värden det rör sig om. Du kan alltså spara i JAK-medlemsbanken utan att få ränta och ändå mena att det är detta alternativ som ger störst värdeöverskott av de alternativ du vägt mot varandra. Det är åtminstone SOM OM du vägt dem mot varandra. Det blir så om man rekonstruerar ditt tänkande.

Den som inte gillar ränta kan mena att hon bidrar till ett räntefritt lånande genom att spara räntefritt. Detta skapar värden för spararen, låt vara att beloppet kanske låses för flera år. Allt handlar inte om pengar, inte om man har detta synsätt, och vill man spara så här måste det ses som helt okej.

Andra kan mena att ett annat sparande skapar ekonomiska värden man kan använda för något gott ändamål. Kanske för att planera träd. Den här personen ogillar inte räntor, inte om de värderas som ett skäligt pris för krediten. Han uppskattar friheten ett lån mot ränta ger. Och de kronor som ett sparande mot ränta ger.

Ska man vinstmaximera är det en klok sak att göra den moraliska ekonomismen till sitt synsätt. Då det är ett flexibelt synsätt som inkluderar andra värden än ekonomiska möjliggör åskådningen ett andligt, personligt växande som den egoistiska ekonomismen knappast möjliggör.