Vad ska läras ut?

För poesins framtid är det viktigt att skolorna lär ut litteraturens historia på ett intressant sätt. Det som främst bör ske är att hela världen bör inlemmas i undervisningen, så att eleverna också får insikter i exempelvis den äldre persiska diktens historia. Indiens och Kinas diktning studeras ej heller efter förtjänst i den svenska skolan.

Hur ska en förnyelse kunna ske? Jag tror att svaret ligger i att nya huvudmän får komma in på arenan. Konkurrensen kommer att ge förnyat liv åt de statliga universiteten! Kan ett universitet få vara tämligen litet, kanske inriktat på språk, litteratur och historia, tror jag att vi kan få en gynnsam konkurrenssituation som breddar vår kunskap om dikten - och därmed möjliggör fördjupade insikter om den!

Ska sanningen fram är det väl så att de som haft en marxistisk grund haft lättare att få anställning vid universiteten, exempelvis som historiker, eftersom man önskat "vetenskapsmän man kan lita på". Jag har alls inget emot att socialistiska forskare får presentera sina resultat. Det bör dock ske på ett sådant sätt att andra forskare, forskare med en annan ideologisk bas, kan kritiskt pröva resultaten och ge sin version av dem.

Vi kan vara överens om vissa grundläggande fakta, men detta räcker inte långt. Ska vi förstå de data vi enats kring kommer vi förr eller senare in på värderingarnas domäner.

Att  kulturens historia ofta varit männens historia avspeglar inte bara en social verklighet utan också historikernas urvalskriterier. Ett upplyst samhälle har upplysta medborgare och vill lämna detta styrda tillstånd bakom sig. Då fordras konkurrens också inom pedagigikens och forskningens områden.

För poesins framtids skull: Säg JA till privata universitet!

Goethe och upphovsrätten

Det paradoxala är att om Europa hade haft en modern upphovsrätt på Goethes tid, ja, då hade denne store skald kanske gått i fällan och skrivit romaner på löpande band. Detta för att upprepa succén med Den unge Werthers lidanden.

I ett av sina venetianska epigram hyllar Goethe sin välgörare storhertig Karl August av Sachsen-Weimar. Goethe tackar denne för hus med trädgård och för en ekonomisk bas som möjliggjort diktningen och andra intressen (storhertigen förstod att det skulle gagna Goethes diktning om denne även fick praktiska statsmannasysslor att ägna sig åt!). 

Tack vare att Goethe inte hade att förlita sig på antalet sålda exemplar behövde han inte prostituera sin penna. Tack vare denna ordning fick världen dikter som kanske aldrig skulle ha skrivits om vår tids upphovsrätt varit rådande på Goethes tid.   Man kan säga att mecenater som Karl Augsust av Sachsen-Weimar skapade en marknad för dikten. Genom att efterfråga vers har furstar förr i tiden gynnat poeterna och fått hågade unga människor att försöka sig på konsten. Vi behöver bara tänka på vad en kung som Bahadur Shah II Zafar betydde för poesin på sin tid, för en Zauq, för en Ghalib, för att vi ska förstå betydelsen av aktivt stöd för poesins framväxt.

Dock, tiden kan inte gå baklänges. Vad vi efterfrågar idag är kanske en syntes mellan en gammal och en ny ordning. I konkurrensen mellan olika konstarter har poesin trängts undan. Därom finns inte mer att säga än att det är kärleken till den som bör hålla den vid liv, samt en vördnad för de förflutna storheter som såg till att vi fått detta vackra världsarv som vår samlade diktskatt utgör.

Jag ställer frågan: Är det verkligen en riktig ordning att det är antalet sålda exemplar som ska belönas?

Sverige - en kommuniststat?

Den fina programmet En bok, en författare, som går klockan 19.00 på Kunskapskanalen, fångade åter mitt intresse (vilket inte alla program gör). Gäst den här gången var Jan Myrdal, vilken ju som bekant inte vill kallas författare utan kallar sig skriftställare (något som för mina tankar till den grafiske formgivarens sysslor).

Jaha, det var ju ingen dålig gäst! En kulturell gigant, helt enkelt. Intressant!

Under samtalets gång kom jag mer och mer att undra om folk egentligen lyssnar på Jan Myrdal. Vad är det han egentligen säger? Och vad har varit hans budskap under alla dessa år (mer än att tjäna pengar så att han kan få mat på bordet, amortera av lånen på huset m m)?

Intervjuaren, som var den eminente Birger Schlaug, var fascinerad av att Jan Myrdal vid sin ålder klarade av djungelstrapatser, låt vara med lite hjälp. Att Jan Myrdal rakt upp och ner försvarade väpnat våld som medel att opponera mot regimen i Indien var något som borde blivit föremål för lite djupare analyser. Har Jan Myrdal egentligen reflekterat över vilket svaret skulle kunna bli om man ser det som okej att döda för att nå politiska mål? Tror Jan Myrdal, med sin överklassbakgrund, att Indiens rika och hindunationalister skulle inskränka sig till icke våldsmetoder som reaktion?  Förstår inte Jan Myrdal att våld föder våld? Eller väljer han att blunda för att många vanliga indier skulle kunna få sina liv ödelagda då hindunationalister och andra grupper tar över den väpnade kampen som politiskt verktyg?

Jan Myrdal har fått verka i Sverige under lång tid. Han har inte stoppats av säkerhetstjänsten trots att han varit klar med sin politiska ståndpunkt (inte setts, tydligen, som ett hot mot rikets säkerhet internt eller rörande vårt förhållande till främmande makt). Själv skrev jag en gång en liten ypperlig berättelse om en människas utveckling som byggde på kristna samhällsprinciper fast utan de teologiska dogmerna (berättelsen hade så att säga sakramentens väsen men inte sakramenten själva). En dikt i berättelsen lät jag huvudpersonen ha skrivit och den lyder så här:

På korset spikad 
med öppna sår
begrundar jag livet,
detta stora, konstiga.

Vi kan alltså konstatera att man inte kommer långt med förlåtelsens filosofi i våra dagar (okej, det är över 25 år sen men jag har försökt ett antal gånger!). Huvudpersonen menade att vi borde gåra bot för våra felsteg och avstå ifrån finansiella spekulationer som bara syftar till att kortsiktigt berika sig själv. I en värld med många brister inser vi som har arbetarklassbakgrund att man måste få tjäna pengar på att producera varor och tjänster, i den s k reala ekonomin, medan spekulation endast för att tjäna pengar lätt leder till ett ödesdigert följa-john-beteende, ödesdigert då många hamnar i diket om "John" gör det. (Då jag har Jesus som politisk ledstjärna, alltså som kung i mitt andliga rike, ligger liknelsen med de tre tjänarna till grund för min ekonomisk-politiska syn: att spara är alltså en dygd, att få pengarna att uträtta saker något ännu bättre, ty då skapas ett sparutrymme inte bara åt en själv utan också åt andra,  anställda och leverantörer, och kunderna blir nöjda som får vad de efterfrågar. Därför accepterar jag också en ränta som är skälig. Jag tror att en moderat muslim utan problem skulle kunna instämma i vad jag här skriver och kanske också acceptera en viss ränta om man kan visa att denna inte blir högre än administrativa avgifter utan ränta medan  de vinster man kan göra med viss ränta och en betryggande säkerhet blir större än vad ett räntefritt alternativ kan erbjuda. Men alltså inga hokus-pokus-utlåningar à la vissa krisbanker.)

Mina dikter, läs exempelvis Ängens blomma, Stengravens inre eller Befrielsens timmar  på bloggen Dannes dikter är ju något helt annat och mycket bättre än de som Bonniers gett ut och som lästs upp i radio klockan tolv (Dagens dikt).

Jag har alltså stoppats och fått mitt författarskap förstört, inte minst ekonomiskt där min enda chans ju är att skänka bort vad jag skriver (trots att min prosa inte är sämre än de publicerades, många gånger bättre); prosaberättelser hade kunnat skänka mig en helt annan ekonomisk ställning än den fattigdom som blivit min del. Att skänka bort det man skriver tror jag är en god sak också ur marknadsföringssynpunkt. Hur har tillverkarna av mjukvara för datorer agerat? De skänker bort många program för att visa hur förträffliga dessa är. Nöjda kunder med betalförmåga köper sedan andra program som är avgiftsbelagda. Sunt tänkande, det där!

Hallå! Var har alla säkerhetsagenter varit som missat  Jan Myrdal (men inte sjukhuspersonalen) och som som inte sett att sådana som jag utsatts för en antikristen och antiliberal agenda! Är det så att riktigt rika personer  (Gunnar Myrdal kallade enmansföretagare nedlåtande för "småskuttare") fruktar den fria konkurrensen mer än vad de fruktar författare långt ute på vänsterkanten?

Mentalitetsförtryck

Den inriktning de etablerade bokförlagen valt, att säga nej till poesi av min typ (som alltså både har form och innehåll, skönhet och djup) och ja till tråkiga dikter som t o m vill spränga den pappersbok de trycks i, genom att exempelvis ha samma sidnummer på varje sida (opoetiskt och löjligt) visar att förlagen bara tänker på det vi poeter inte bör tänka på: pengar.

Missförstå mig inte: Pengar är näring för våra samhällens åkrar, en livsnödvändighet, ett måste! Men inte måste du ta betalt för dikterna, när det snarare finns andra saker, varor och tjänster, du kan ta betalt för och låta din poesi förbli oprostituerad!

På intet sätt vill jag anklagas för att försvara prostitution, men det som den prostituerade gör då hon tar betalt för en sexuell tjänst, får inte skalden som säljer sina alster att på något sätt framstå i bättre dager. Som om det nu vore bättre att sälja sin själ än att sälja sin kropp!

Ovanstående visar vilket mentalitetsförtryck som råder i samhället! Men vi har som individer fria val. Vi måste inte sälja våra dikter utan kan låta dem bli regndroppar i molnet (för att nu nyttja de visionära dataentusiasternas termer) som utan kostnad kommer de intresserade läsarna till del.

Kräv din rätt, konsument, att vara med om att forma marknadens spelplan! Allt bör inte vara på stora bokförlag och kanaltevebolags villkor! Konsumenternas makt kan bryta oligopolet inom både förlags- och tevevärldarna! Får vi köpa varje tevekanal seperat och själva bestämma våra "tevepaket" kommer marknaden, åtminstone i den delen, att bli friare.

Vi kan alltså konstatera att vi behöver statliga regler (eller EU:s) för att få marknaden att bli friare än idag. Denna paradoxala lärdom bör man något begrunda innan man kommer med förhastade slutsatser.

Poeter bör ej tjäna pengar!

Får poeter för sig att sträva efter pengar, tror jag fara är å färde. Vi bör ge bort våra dikter så att de kan läsas på läsplattor, i mobiltelefoner eller lyssnas på i mp3-spelare, i-podar o dyl.

Det blir ett svar på de stora bokförlagens satsningar på det kommersiellt gångbara. Fint att Jan Guillou och Liza Marklund m fl bryter upp monopolismen.

Själv tänker jag så här: Bokmarknaden bör vara fri. Många väljer att läsa deckare men inte dikter.

Själv funderar jag på att sluta köpa deckare...

Visa konsumentens makt!

Bevarandetvång

Allt som trycks eller visas på teve ska arkiveras. Detta för att framtida historiker ska kunna göra sig en bild av vår tid.

Jag menar att denna politik är felaktig, och det av flera skäl.

För det första gör man saken närmast omöjlig för framtida historiker genom att skapa ett arkiv som svämmar över av handlingar, vilka skridit olika långt i den oundvikliga nedbrytningsprocessen (förruttnelseprocessen).

För det andra menar man att trots mängden av handlingar som arkiveras måste ett urval ske. Så ska exempelvis repriser inte längre arkiveras, är det tänkt.

Då frågar man sig: Säger inte antalet repricerade program en hel del om vår tids populärkultur? Vilka program går i repris? Varför?

Det naturliga vore att tevebolagen arkiverar sina program, förlagen sina utgivna böcker, tidningarna sina alster osv.

En framtida historiker bör inte få en tillrättalagd bild av vår tid utan bör söka bland tryckta handlingar, opublicerade brev och dagböcker, samtal med personer som varit med osv för att få en bild av vår tid. Denna bild kommer naturligtvis att utgöra en konstruktion, snarare en sorts modell över vår tid än en riktig skildring av den.

Men varför ska vi begära mer av morgondagens historiker än vi begär av vår egen tids journalister och programmakare?  Vi har att kompromissa med verkligheten och bör hellre förbättra för de som lever idag, men kanske inte så länge till (jag tänker på de äldre som blir allt fler) än på att bevara gamla handlingar.

Första sållningsfasen: att vissa inte får publiceras. Andra sållningsfasen: Att visst ska bevaras, annat förstöras.

Staten bör inte lägga sig i vad som bevaras av utgivna böcker och andra handlingar. Riksdagsdokumenten får arkiveras av staten, naturligtvis, men det privata bör inte censureras av statens censorer/arkivarier.

Att det finns privata arkiv dit släktingar till exempelvis författare vänder sig med material, kanske teckningar eller brev, skulle man kunna tänka sig. Vore naturligare om de deponerade handlingar där, kanske mot en viss deponiavgift, än att skattebetalarnas pengar ska tas i anspråk för att bevara allt möjligt och omöjligt som släktingar till vår tids författarstjärnor lämnar in till Kungliga Biblioteket.

Statlig läroplan? Nej, tack!

Det pratas kusligt ofta om skapandet av en litteraturkanon. En sådan får mig att tänka så här: För varje listad författare bör man läsa någon annan författare, någon som verkat under samma epok! Istället för en listad manlig författare kunde man exemplevis istället läsa en kvinnlig olistad.

Naturligtvis är både den oreglerade kanon vi har idag och den föreslagna formella utslag av härskartekniker. Någon vill få oss att läsa en viss typ av litteratur. Varför?

Jag kan konstatera att den indiske författaren, mest känd för sin poesi, Mizra Ghalib inte är känd i Sverige. I Indien är han  känd av alla. Han verkade samtidigt som den siste Moghulhärskaren regerade och umgicks också med denne. Bahadur Shah Zafar II kallade sig blott Zafar som poet och hade Ghalib som inte bara hovpoet utan också som lärare i poesins ädla konst.

Elever i Sverige får inte lära sig något om Mizra Ghalib och andra poeter fjärran ifrån. Varför? Jo, lärarna följer läroplanen! Den statliga läroplanen begränsar alternativen och beskär därför den kompetens inom humanioras område som lätt skulle bli verklighet om det istället för en statlig läroplan fanns flera privata.

Med läroplaner och litteraturstöd styr staten över vårt läsande - och därmed indirekt över vårt tänkande. Åtgärder mot detta måste inte bara inbegripa avskaffandet av statliga litteraturstöd utan också av en liberalisering av skolväsendet, också av universiteten. Det bör naturligtvis finnas fristående universitet som konkurrerar med varandra och som själva tillsätter lärare och forskare och som själva  bestämmer över innehållet i sina kursplaner.

Staten bör hålla sig borta!

För en tid sedan gick ett program på Kunskapskanalen i den serie då en författare under en halvtimme intervjuas av en mer eller mindre känd person (kl 19.00). En eloge till denna typ av program som inom det kulturella fältet borrar en bit nedanför det allra överst belägna ytskiktet!

Utfrågaren var Birger Schlaug, f d språkrör för Miljöpartiet de Gröna. Den intervjuade var en kvinna. Det får inte ses som en manlig härskarteknik att namnet i skrivande stund,  tyvärr, bortfallit ur mitt huvud, eller trängts tillbaka till glömskans dimmiga domäner.

Den intervjuade författaren var intressant att lyssna på och samtalet de två emellan så intressant att jag inte bytte kanal förrän programtiden löpt ut. Gott betyg med andra ord!

Dock tedde sig författaren, den intervjuade kvinnan alltså, lite skräcködlelik med tiden då hon plötsligt talade sig varm för statliga bokstöd och regleringar. Milde tid! Vem ska bestämma värdet hos en bok om inte läsarna!? Varför ska en bok bara för att den inte säljer anses smal och därför speciellt värdefull?! Borde inte författaren istället arbeta om sin berättelse, ladda den med en intressantare historia?

August Strindberg var inte en smal författare. Hjalmar Söderberg var ingen smal författare (Och nu är det annat än midjemåtten det handlar om!). Söderberg skapade intresse även med sitt icke skönlitterära författarskap, nämligen då han drev tesen att Jesus och Barabas i själva verket var samma person (en tes han ju hade friheten att driva även om den var felaktig!).

Införs statliga stöd kommer visan att upprepa sig: Stödet kommer att silas fram till dem som godkännes av den kulturmaffia (ej sällan vänster) som dominerar huvudstaden och dess kulturliv.

Istället för statliga stöd bör vi säga JA till friheten - även om följden skulle bli att vi skulle tigas ihjäl!

Svenska Akademien sviker Nobel

Alfred Nobel ville något med sitt testamente. Han ville att priserna skulle vara till gagn för mänskligheten. För priset i litteratur betyder detta att det inte bara rör sig om ett pris till en person utan för en sak. För humanitetens och idealitetens höga sak. Hur Svenska Akademiens ledamöter ska förfara för att följa Alfred Nobels vilja är en grannlaga sak, naturligtvis.

Men en ganska självklar sak är att man borde spränga gränserna och inlemma hela världen i sitt tänkande, beakta inte bara den poesi som en svensk tycker är bra utan också den som uppskattas på andra sidan jorden och som vi skulle ha uppskattat om vi levt där, talet språket i fråga osv. Vi kan knappast inom litteraturbedömningens område komma ifrån fiktioner som funnits låt oss säga inom juridiken eller filosofin. Inom juridiken har man talet om en Boner Peter Familias, dvs man upphöjer till norm för vad som är riktigt handlande det som skulle ha iakttagits av en normal, omtänksam familjefader. Inom filosofin och ekonomin har vi figurer som den osynliga handen och den oberoende betraktaren.

Under läsningen av en bok om persisk litteraturhistoria hejade jag till då författaren av verket påstod att den persiska litteraturen inte alls degenererat till något ointressant, ej värt att läsa. Både på arabiska och persiska har man skrivit poesi på hög nivå sedan den klassiska guldålderns tid. Denna poesi har varit levande, uppskattad av folket .

Det finns fler än Adonis för Svenska Akademien att välja.

Varför har då inte Svenska Akademien valt, någon gång, att ge priset till en poet som skriver på persiska eller arabiska? Har man inte kompetensen till att göra ett sådant val? Står de källor som författare, förlag och översättningar som står oss andra till buds, står de inte akademiens ledamöter till buds?  Anstränger man sig inte för att få en bild av hur litteraturen är över hela vår värld? Inser man inte vad ett pris skulle betyda för humanitetens och idealitetens sak i en del av världen som behöver mer av poesi och humanism, mindre av förtryck?

Vill Svenska Akademien provocera?

Om en poet med arabiska eller persiska som sitt språk fått priset, kombinerat med en öppenhet för konkreta handelsprojekt med regionen, tror jag att man kanske till och med kunnat förhindra Nine-eleven.


Huruvida en juridisk process mot Svenska Akademien bör inledas, då den ej följt andan bakom Alfred Nobels testamente (rättat sig efter hans vilja),  får bli en framtida fråga som i nuläget ter sig helt öppen...

Om Svenska Akademiens val

Det råder ingen tvekan om att Tomas Tranströmer är en värdig mottagare av Nobelpriset i litteratur, lika lite som att Harry Martinson var det på sin tid. Dock måste man fråga sig vad som egentligen styrt Svenska Akademiens val.

Det är inte bara grunderna för prisutdelningen som väcker frågor utan också valen av nya ledamöter. Varför har exempelvis inte Lars Gustafsson valts in i Svenska Akademien - eller fått Nobelpriset? Han har skrivit fri vers som uttrycker både djup känslighet och  stor intellektuell rörlighet. Han har skrivit härliga sonetter och en lång rad romaner, som ofta problematiserat filosofiska eller samhälleliga frågeställningar av stor relevens för vår samtid. Utöver allt detta har han skrivit en  språkfilosofisk avhandling som borde intressera akademier med verksamhetsfältet språk och litteratur.

Lars Gustafsson har inte valts in, vilket dock Lotta Lotas har - vid mycket ung ålder.

Vi kan konstatera att Harry Martinson, Tomas Tranströmer, Lars Gustafsson, Göran Palm m fl alla kan anses uppfylla kraven för att få Nobelpriset i litteratur. Tillsammans med en hel mängd andra författare ute i världen.

Att välja vissa, det är ett val. Att inte välja andra, det är också ett val, dock onekligen ett annat.

Grattis till Tomas Tranströmer!

I går, alltså dagen innan priset till Tomas Tranströmer tillkännagavs, tog jag av en händelse dikturvalet Vildbukett av Harry Martinson ur min bokhylla. Jag läste lite och fann dikterna utsökta. Något hos dessa fina naturdikter fick mig att tänka på Tomas Tranströmer, inte minst hur dikterna grafiskt avtecknade sig på boksidan.

Kanske är det så att Tranströmer inspirerats av Harry Martinson, åtminstone på det omedvetna planet. Då en skald väljer en viss form finns det ej sällan en annan poet, en som verkat tidigare, som inspirerat skalden infråga. Vi behöver bara tänka på Arthur Lundquist som blev så hänförd av Whalt Whitman att han t o m kallade en samling Löv av gräs. (Börjar någon att skriva sonetter som inte först gillat en sonett skriven av någon annan?)

Vi kan bara gratulera Tranströmer till priset!