Bloggen har nu förändrats på det viset att kommentarer ej längre är möjliga att göra. Det har visat sig att mina säkert många läsare nöjt sig med just detta, att läsa inläggen, och då det nu blir lite färre av den varan framöver vill jag inte göra någon djupt besviken genom att låta påskina att jag ständigt är beredd att kommentera kommentarer.
Så är inte längre fallet.
Jag upprepar: TACK FÖR DANSEN!
måndag 25 juni 2012
onsdag 20 juni 2012
Tack för dansen!
Visserligen älskar jag poesi och lovar inte att för evigt upphöra med att dikta (så jubla inte för tidigt) men att publicera dikter på bloggar är kanske inte det optimala. Konkurrensen ifrån stencilhäften kan man kanske klara, men de seriösa läsarna fordrar måhända antingen en reguljär pappersbok eller eböcker för sin diktläsning.
Ja, hur ska jag då förhålla mig till detta inför framtiden? Jag tror det blir en nyttig sak att för ett tag upphöra med att publicera dikter på mina tre bloggar. Detta så att de sviter jag håller på med inte stressas fram utan kan springa fram i lugn och ro. Det kan ta år innan de är färdiga, dvs innan nästa publicering. Om jag ska publicera en ebok eller kanske låta dikter handmålas på sidentyg är en sak jag inte kan ta ställning till för närvarande. Det är inte minst en ekonomisk fråga, men framför allt är det en känslomässig sak.
För tillfället mäktar jag inte säga annat än TACK FÖR DANSEN!
Ja, hur ska jag då förhålla mig till detta inför framtiden? Jag tror det blir en nyttig sak att för ett tag upphöra med att publicera dikter på mina tre bloggar. Detta så att de sviter jag håller på med inte stressas fram utan kan springa fram i lugn och ro. Det kan ta år innan de är färdiga, dvs innan nästa publicering. Om jag ska publicera en ebok eller kanske låta dikter handmålas på sidentyg är en sak jag inte kan ta ställning till för närvarande. Det är inte minst en ekonomisk fråga, men framför allt är det en känslomässig sak.
För tillfället mäktar jag inte säga annat än TACK FÖR DANSEN!
måndag 11 juni 2012
Nyheter på eposbloggen!
På bloggen Dannes epos, www.dannesepos.blogspot.com, har jag idag publicerat dikterna 10-14 i sviten Nedslag i historien.
fredag 8 juni 2012
Om bloggens framtid
Framtiden för den här bloggen är osäker. Som så många andra frestas jag att skriva ner funderingar som man en tid senare undrar om det inte varit bättre att se som opublicerade.
Bloggandet har varit den refuserade poetens möjlighet att bli publicerad. Vad jag ska göra nu är naturligtvis att ifrågasätta hela den här grejen med mig som en skrivande person. De tre diktbloggarna får väl stå vkar som en sorts kyrkogård över vad som varit, medan den här bloggen läggs ner, tror jag.
Det är inte längre så att ens jag själv intresserar mig för mina egna tankegångar. Hur kan jag då kräva att en oberoende läsare ska läsa mina funderingar istället för att gå till Aristoteles, Platon eller någon annan som skrivit eller blivit återgiven i skrift.
Bloggandet har varit den refuserade poetens möjlighet att bli publicerad. Vad jag ska göra nu är naturligtvis att ifrågasätta hela den här grejen med mig som en skrivande person. De tre diktbloggarna får väl stå vkar som en sorts kyrkogård över vad som varit, medan den här bloggen läggs ner, tror jag.
Det är inte längre så att ens jag själv intresserar mig för mina egna tankegångar. Hur kan jag då kräva att en oberoende läsare ska läsa mina funderingar istället för att gå till Aristoteles, Platon eller någon annan som skrivit eller blivit återgiven i skrift.
tisdag 5 juni 2012
Utilitarismen bevisad
Vad vi med moral menar är ju att vi ska göra gott och inte ont. Det som är moraliskt gott är inte detsamma som det som är fysiskt gott. Det moraliskt goda är att göra det fysiskt goda, undvika det fysiskt onda.
Varför det förhåller sig så här inser vi om vi tänker efter lite grand. Får vi välja mellan fysiskt välbehag och fysiskt obehag väljer vi fysiskt välbehag. Varför skulle vi välja annorlunda?
Ett svar på den frågan kan vara att vi är skadade och vill underkasta oss en fysiskt smärtsam operation. Dock genomgår vi operationen (något fysiskt ont) för att få uppleva något fysiskt gott (att den fysiska smärtan, onda, som operationen befriar oss ifrån gör att vi känner oss befriade ifrån detta onda och har då fått något fysiskt gott istället).
En fysisk smärta är alltså okej för att vi ska få ett fysiskt välbehag, relativt sett. Att befrias ifrån något som gör ont är ju vid jämförelse att få ett välbehag. Operationen, det fysiskt onda, valdes inte för att det var moraliskt gott i sig utan som ett instrument till något fysiskt gott: befrielsen av ett smärttillstånd.
Det moraliska tänkandet kan alltså vara antingen direkt eller indirekt. Det är direkt då vi väljer mellan olika alternativ och inte har ett alternativ som ett instrument för ett annat. Det är indirekt då ett alternativ väljs för att förverkliga ett annat, exempelvis att operativt avlägsna en böld.
Det moraliska tänkandet bygger också på en relativitet. Vi jämför olika tillstånd, antingen sådana som i tidsplanet är parallella som då vi väljer det fysiskt goda framför det fysiskt onda av två handlingsalternativ, eller för att ett alternativ väljs för att det leder till ett annat: operation väljs för att dess onda uppvägs av tillståndet efter operationen. Hade inte operationens onda uppvägts hade vi sagt att den inte var värd mödan och stått ut med vår smärta.
Den som menar att vi väljer bort tillstånd av lycka för att vi vill gå den religiösa vägen är ändå, som många påpekat, utilitarist. Man menar att Gud är regelutilitarist: Låt bli x antal handlingar som på jorden leder till lycka för att få en större lycka i Himlen! Att lyda Gud menar vissa vara av ett så stort värde att det uppväger alla andra handlingars sammanlagda värde.
Vi kan inte säga om en religiös person att han inte är utilitarist. För det första tror jag han inte bryr sig om etiketten, för det andra tror jag att han först ändrar ståndpunkt om han blir klar över att det handlingsalterantiv han valt antingen inte är vad Gud kräver eller inte kommer att leda till de förespeglade målen. Detta är naturligtvis i så fall inte Guds fel utan vilken syn på Gud individen haft.
Vad tycks utilitarismen vara om inte ett speciellt drag hos det moraliska tänkandet? Menar vi att vi ska utföra vår plikt, lite i Kants anda, är ju detta att tolka regelutilitaristiskt. Varför skulle vi utföra vår plikt om inte detta ledde till det tillstånd som sammantaget var bäst för oss alla? Och boven som väljer att bryta mot lagen gör väl detta av handlingsutilitaristiska skäl. Egenintresse och moral kan båda kläs i utilitaristiska termer och jag tror att vi här har problemet med att få en enighet i synen på utilitarismen i etiken.
Oändlighetens Ande som manifesterar sig i fysisk form, Naturen, fordrar visdom för att låta sig uttolkas.
Varför det förhåller sig så här inser vi om vi tänker efter lite grand. Får vi välja mellan fysiskt välbehag och fysiskt obehag väljer vi fysiskt välbehag. Varför skulle vi välja annorlunda?
Ett svar på den frågan kan vara att vi är skadade och vill underkasta oss en fysiskt smärtsam operation. Dock genomgår vi operationen (något fysiskt ont) för att få uppleva något fysiskt gott (att den fysiska smärtan, onda, som operationen befriar oss ifrån gör att vi känner oss befriade ifrån detta onda och har då fått något fysiskt gott istället).
En fysisk smärta är alltså okej för att vi ska få ett fysiskt välbehag, relativt sett. Att befrias ifrån något som gör ont är ju vid jämförelse att få ett välbehag. Operationen, det fysiskt onda, valdes inte för att det var moraliskt gott i sig utan som ett instrument till något fysiskt gott: befrielsen av ett smärttillstånd.
Det moraliska tänkandet kan alltså vara antingen direkt eller indirekt. Det är direkt då vi väljer mellan olika alternativ och inte har ett alternativ som ett instrument för ett annat. Det är indirekt då ett alternativ väljs för att förverkliga ett annat, exempelvis att operativt avlägsna en böld.
Det moraliska tänkandet bygger också på en relativitet. Vi jämför olika tillstånd, antingen sådana som i tidsplanet är parallella som då vi väljer det fysiskt goda framför det fysiskt onda av två handlingsalternativ, eller för att ett alternativ väljs för att det leder till ett annat: operation väljs för att dess onda uppvägs av tillståndet efter operationen. Hade inte operationens onda uppvägts hade vi sagt att den inte var värd mödan och stått ut med vår smärta.
Den som menar att vi väljer bort tillstånd av lycka för att vi vill gå den religiösa vägen är ändå, som många påpekat, utilitarist. Man menar att Gud är regelutilitarist: Låt bli x antal handlingar som på jorden leder till lycka för att få en större lycka i Himlen! Att lyda Gud menar vissa vara av ett så stort värde att det uppväger alla andra handlingars sammanlagda värde.
Vi kan inte säga om en religiös person att han inte är utilitarist. För det första tror jag han inte bryr sig om etiketten, för det andra tror jag att han först ändrar ståndpunkt om han blir klar över att det handlingsalterantiv han valt antingen inte är vad Gud kräver eller inte kommer att leda till de förespeglade målen. Detta är naturligtvis i så fall inte Guds fel utan vilken syn på Gud individen haft.
Vad tycks utilitarismen vara om inte ett speciellt drag hos det moraliska tänkandet? Menar vi att vi ska utföra vår plikt, lite i Kants anda, är ju detta att tolka regelutilitaristiskt. Varför skulle vi utföra vår plikt om inte detta ledde till det tillstånd som sammantaget var bäst för oss alla? Och boven som väljer att bryta mot lagen gör väl detta av handlingsutilitaristiska skäl. Egenintresse och moral kan båda kläs i utilitaristiska termer och jag tror att vi här har problemet med att få en enighet i synen på utilitarismen i etiken.
Oändlighetens Ande som manifesterar sig i fysisk form, Naturen, fordrar visdom för att låta sig uttolkas.
lördag 2 juni 2012
Valfrihet och insikt
Något som för mig passerar smärtgränsen är försök att kontrollera andras tänkande. Var och en bör själv få stå för sina idéer, inte tillskrivas uppfattningar eller viljeyttringar av andra.
I ett demokratiskt samhälle borde det vara en självklar rätt för oss alla att få se våra ord i tryck. Om några stalkar andra för att sätta stopp för detta har demokratin fått ett odemokratiskt inslag. Det må vara hänt att medlemmar av frimurarsällskap e dyl har att rätta sig efter vad andra tycker, åtminstone inom vissa ramar, men jag är inte med i en sådan sammanslutning.
Något jag gillar hos Osho är att vi serveras ett budskap vi kan ta till oss var och en efter sina förutsättningar utan att göras till lärljungar. Det finns likheter med sufismen och denna studerar jag på egen hand utan att vara medlem av något sällskap.
Det förhållandet att Tage Linbom och Kurt Almquist var sufier bör inte tolkas som så att man för att gilla sufismen måste vara s k traditionalist. Vad denna traditionalism egentligen går ut på blir åtminstone jag inte riktigt klok på. Menar man att det är traditioner innan Franska revolutionen, eftersom man ogillar "moderna politiska ideologier", så har man sagt nej till den moderna samhällsutvecklingen. Ideologierna kom ju till som ett försök att ge svar på aktuella samhällsproblem.
Den islam, låt vara sufistisk, som de "konservativa tänkarna" Lindbom och Almquist konverterat till innebär i formell mening ett avbräck med traditionen i väst.
Att de två tänkarna konverterade och anslöt sig till sufismen bör ses som ett fritt val av individer. Vi har alltså av detta att se en sorts liberalism: X och Y konverterar till islam men menar inte att alla i samhället måste göra detta. Det är val betingade av att de vill gå en "inre väg". En sådan inre väg kallade Hafèz "rendi" och den kan utformas olika, eftersom det är just en individuell väg. Det må finnas ett mål gemensamt för oss alla men vi har alla att gå en egen, personlig väg för att komma dit. Vi kan inte gå någon annans väg, även om vi kan inspireras av andras vägval. Vi befinner oss på olika platser kulturellt, geografiskt, mentalt. Ja, då bör vi också få göra våra egna val för att ta oss framåt. Ingen annan bör välja åt oss.
Tolerans och frihet har vi vaskat fram ur detta ovanstående! Vi har i Tage Lindom och Kurt Almquists exempel sett vikten av att få skapa sina egna traditioner. Det var inte mor och far som fått de två filosoferna att bli sufier och muslimer. De kunde nog ha blivit sufier utan att bli muslimer, men, tror jag, den sufiorden de togs upp i ställde krav på islamsk religionstillhöringhet.
Sufismen finns i kristna och muslimska länder. Den finns i demokratier och i diktaturer.
Så är också den filosofi som säger att kapitalist, arbetare och kund bildar en treenighet på marknaden, en marknad som har själva Naturen som begränsande faktor och ram. Då vi i existentialistisk anda önskar medvetandegöra våra val på marknaden, bl a vad gäller konsekvenser mot andra och miljön, så är det något som i sig inte förutsätter existensen av ett demokratiskt samhälle. Jag tror Sartre skulle ha hållit med om att den existentiella situationen ställt speciella krav på oss i en sådan situation. I ett demokratiskt samhälle kan det vara öppet att vi har att var och en göra egna val.
Men får vi detta? Är det verkligen så att vi respekteras göra egna val? Eller är det bara socialism och fascism som räknas medan toleransens ideologier lever en alltmer tynande existens.
Jag tror att friheten bittert kommer att saknas när vi förlorat den på riktigt.
I ett demokratiskt samhälle borde det vara en självklar rätt för oss alla att få se våra ord i tryck. Om några stalkar andra för att sätta stopp för detta har demokratin fått ett odemokratiskt inslag. Det må vara hänt att medlemmar av frimurarsällskap e dyl har att rätta sig efter vad andra tycker, åtminstone inom vissa ramar, men jag är inte med i en sådan sammanslutning.
Något jag gillar hos Osho är att vi serveras ett budskap vi kan ta till oss var och en efter sina förutsättningar utan att göras till lärljungar. Det finns likheter med sufismen och denna studerar jag på egen hand utan att vara medlem av något sällskap.
Det förhållandet att Tage Linbom och Kurt Almquist var sufier bör inte tolkas som så att man för att gilla sufismen måste vara s k traditionalist. Vad denna traditionalism egentligen går ut på blir åtminstone jag inte riktigt klok på. Menar man att det är traditioner innan Franska revolutionen, eftersom man ogillar "moderna politiska ideologier", så har man sagt nej till den moderna samhällsutvecklingen. Ideologierna kom ju till som ett försök att ge svar på aktuella samhällsproblem.
Den islam, låt vara sufistisk, som de "konservativa tänkarna" Lindbom och Almquist konverterat till innebär i formell mening ett avbräck med traditionen i väst.
Att de två tänkarna konverterade och anslöt sig till sufismen bör ses som ett fritt val av individer. Vi har alltså av detta att se en sorts liberalism: X och Y konverterar till islam men menar inte att alla i samhället måste göra detta. Det är val betingade av att de vill gå en "inre väg". En sådan inre väg kallade Hafèz "rendi" och den kan utformas olika, eftersom det är just en individuell väg. Det må finnas ett mål gemensamt för oss alla men vi har alla att gå en egen, personlig väg för att komma dit. Vi kan inte gå någon annans väg, även om vi kan inspireras av andras vägval. Vi befinner oss på olika platser kulturellt, geografiskt, mentalt. Ja, då bör vi också få göra våra egna val för att ta oss framåt. Ingen annan bör välja åt oss.
Tolerans och frihet har vi vaskat fram ur detta ovanstående! Vi har i Tage Lindom och Kurt Almquists exempel sett vikten av att få skapa sina egna traditioner. Det var inte mor och far som fått de två filosoferna att bli sufier och muslimer. De kunde nog ha blivit sufier utan att bli muslimer, men, tror jag, den sufiorden de togs upp i ställde krav på islamsk religionstillhöringhet.
Sufismen finns i kristna och muslimska länder. Den finns i demokratier och i diktaturer.
Så är också den filosofi som säger att kapitalist, arbetare och kund bildar en treenighet på marknaden, en marknad som har själva Naturen som begränsande faktor och ram. Då vi i existentialistisk anda önskar medvetandegöra våra val på marknaden, bl a vad gäller konsekvenser mot andra och miljön, så är det något som i sig inte förutsätter existensen av ett demokratiskt samhälle. Jag tror Sartre skulle ha hållit med om att den existentiella situationen ställt speciella krav på oss i en sådan situation. I ett demokratiskt samhälle kan det vara öppet att vi har att var och en göra egna val.
Men får vi detta? Är det verkligen så att vi respekteras göra egna val? Eller är det bara socialism och fascism som räknas medan toleransens ideologier lever en alltmer tynande existens.
Jag tror att friheten bittert kommer att saknas när vi förlorat den på riktigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)