Är kärleken livets mening?

Det finns de som menar att livets mening är kärleken. Men inte ens om vi med "kärleken" avser ett av Guds namn kan detta, vid eftertanke, vara ett riktigt svar. Skulle kärleken vara livets mening? Det rör sig snarare om att kärleken är en av livets meningar. Att livet har många meningar. Kärleken är en.

Vad som utgör livets mening måste bestämmas av dess mål. På samma sätt som en mening i en text som denna blir en mening i kraft av sin punkt kommer en livsmening att vara en sådan för att den leder till ett mål.

Existentialisternas uppfattning är naturligtvis riktig. Du kan alltid säga: "Nej, jag anser inte att det du påstår vara livets mening är livets mening!" Kärleken kan många se som en egenskap hos livet. Vi lever. Vi hyser känslor. Vi känner fasa då något kallt berör oss på ett oväntat sätt då det just inträffat en explosion. Vi känner något annat då någon vi tycker om ler mot oss och smeksamt stryker sin hand över vår hud. Dessa känslor är viktiga för en människa. Men, kan man argumentera, de är inte livets mening.

Om Gud är kärleken och om Gud menar att vi ska vända tillbaka till Gud så är Gud meningen med livet. Kärleken är bara en av meningarna, på samma sätt som att kärlek bara är ett av Guds namn.

Sanningen är en annan av Guds namn, av livets meningar. Jag talar om den djupare Sanningen, inte om den som kallas "korrespondensteorin för sanning", att x är y om y är x.

Har vi utgått ifrån en källa och begåvats med känslor och har ett slut för färden så är livets mening den vi tillskriver färden. Att göra det bättre för andra är att visa kärlek. Att göra det bättre för sig själv är också att visa kärlek. Att undvika att framkalla fasa är ett gott värde då vi vet att det att känna fasa inte är en trevlig upplevelse.

Att visa kärlek utan att fordra något tillbaka kan naturligtvis leda till något gott. Följden kan emellertid också bli att man ses som naiv och att man utnyttjas av andra. Att man helt enkelt berövas sin peng. Det tas för givet att man ska ge men man får kanske bara motstånd av de som flinar bakom ryggen att man vill "ha en bättre värld".

Du lär inte utföra handlingar som gör livet drägligare för andra om du inte får något tillbaka. Du räknar med att du själv skulle uppskattat handlingen om du varit i den andres situation och gillar därför det du själv gör tills det gått upp dig att du handlat mot dina egna principer. Att du egentligen utförde en annan handling än den du ämnade utföra. Det du gjorde gav inte det goda resultat du hoppats på, men att du gjorde som du gjorde betydde att andra handlingar inte utfördes och att din "peng" inte förräntades, kanske för framtida stordåd.

Dock torde alla kunna vara överens om att en kärlek som inte fordrar något tillbaka är större än en kärlek som bygger på att man ska få något tillbaka.

Den som gör gott för att det är gott att göra gott är mindre egoistisk än den som gör gott för att Gud vill det och som attraheras av ett evigt liv. Vem av dessa två är det som tror på Gud? Vem av dem är det som utför goda gärningar? Kan vi verkligen bakbinda Gud och mena att det är den som i ord säger att hon tror på Gud som är den som gillas av Gud? Kanske menar Gud att det är handlingarna som räknas. Att det är vad en människa gör mot andra som räknas och vad de har i sinnet. Det viktigaste behöver alltså inte vara att tro att man får ett evigt liv om man handlar gott. Den vore naturligtvis en mindre egoist som skulle göra gott även om ett liv efter detta inte utlovades. Som kanske menar att ett rättskaffens liv på jorden är att föredra framför att sträva efter ett evigt liv, speciellt om denna strävan skulle förknippas med att våld utövas mot andra. Denna motsättning är naturligtvis rent teoretisk. I den utsträckning vi har ett liv efter detta så är det inget som utlovas oss för att vi är falska eller något som inte erbjudes den som gör gott och har ett gott sinnelag.

Religionen har inneburit en serie händelser i en berättelse som ger mening åt livet. Det riktiga bör inte vara att stirra sig blind på att kärleken ska vara livets mening, men göra vad man kan för att rena sig ifrån egoism, avund och hat så att man får ett kärleksfullt och ödmjukt sinnelag.

I annat fall kan vi likaså gärna säga att livets mening är att bilda bolag, att företa sig något för att åtgärda brister på marknaden och att den som har det rätta sinnelaget här strävar efter det ekologiskt och humanitärt hållbara och anständiga, inte efter att förfölja enskilda människor med en serie trixande och truxande.

Sinnelaget betyder något. Sinnelaget är avgörande. Så står det exempelvis i Koranen att den som tar ränta för att berika sig själv på andras bekostnad handlar felaktigt. Alltså: Den som tar ränta eller betalar ränta som inte innebär att man berikar sig på annans bekostnad behöver inte ha gjort fel. Är sinnelaget istället att utöka utbudet så att priset sänks på varorna och folk får det bättre har en kärlekshandling utförts.

Ekonomiska bubblor

Den debatt som förs och som riktar sig mot ekonomiska bubblor vänder sig mot spekulation men kan ibland vara onyanserad. Visst bör vi ägna våra krafter åt annat än att berika oss själva på ett sätt sådant att andra värden glöms bort!

En rad problem infinner sig dock snabbt. Hur vet du vad en annan människa tänker? Hur vet du att någon avser att spekulera på ett förkastligt sätt? Finns det verkligen objektivt konstaterbara kriterier sådana att är dessa för handen då vet man att något förkastligt spekulativt skett? Och är det alltid förkastligt att spekulera?

Svaret kommer naturligtvis att lyda: Det beror på.

Ja, klarare än så kan vi inte bli om vi inte anger vilka förutsättningar vi anser vara sådana att det hela blir förkastlig girighet och inte rationell ekonomisk planering med syftet att skapa ett ökat ekonomiskt aktivitetsutrymme.

Vi lär alla förstå att företagen drivs av profit. Att det måste vara på det viset, ty även om vi har mycket av ideell verksamhet kommer denna inte att bli verklighet om det inte finns vinster, förmögenheter och inkomster att ta medel ifrån för det ideella arbetet.

Profithungern är inte den enda drivkraften. En annan är naturligtvis rädslan att hamna på obestånd. Ju mindre socialt skydd det finns i ett samhälle desto hårdare och råare kommer kampen att vara för att klara sig. Företag arbetar där de ser att en investering kan ge avkastning. Folk har behov. Företag efterfrågar också saker. Investerarna vet att möter de upp här kommer de att få del av pengarna. Folk har ju att, till stor del, betala för det som bjuds ut.

Där det råder osäkerhet, exempelvis då en ny bransch kommer till, finns det både ett profitmotiv som lockar utan att ge omedelbar utdelning och en osäkerhet i hur många som ger sig in i leken. Hur snabbt konsumenterna reagerar på det nya är ovisst.

Det är klart att ett företag kan stå där med en serie varor eller tjänster som ingen efterfrågar. Den ekonomiska aktiviteten bland företagen har lockat många till branschen. Det har uppstått en bubbla. Denna spricker då det visar sig att alla inblandade inte får betalt.

De anarkokapitalister som argumenterar för ett statslöst samhälle har blott hårdhet och kyla att erbjuda de som misslyckats i sina satsningar. De som satsade tid, energi och pengar i något som med nödvändighet måste bli en bubbla, ehuru osäkert hur stor. Kommer luften att pysa ur den försiktigt eller kommer den spricka med en knall? Vi vet inte på förhand. Men vad vi vet är att exempelvis IT-bubblan var en nödvändighet och att säkert en hel del fastighetsbubblor också måste vara det.

Vill vi att företag ska öka utbudet finns det investerare som reagerar. Ibland, kanske oftast, tar man i för lite. Bostadsbristen blir bestående. Men ibland finns signaler om att det här kommer att klara sig ekonomiskt. Allt fler hakar på. Några får inte betalt. De måste ställa in betalningarna. Deras arbete var nödvändigt för att det vi ville ha skulle levereras. Är det verkligen rätt att belöna dem med hårdhet och kyla bara för att de inte klarade sig? Nej, konkurs, ackord, skuldsanering och försörjningsstöd åt utsatta måste vara en del av marknaden för att undvika en råhet som inte bara svaga grupper som ensamstående mödrar med låga inkomster bör få undslippa utan också företagare som inte gick i land med sina projekt på grund av att så mycket är svårt att överblicka, inte minst då företag från andra länder också kan konkurrera på marknaden utan att inhemska aktörer, eller andra utländska, alltid kan överblicka detta på ett tillfredsställande sätt.

Vi har också att medvetandegöra våra egna motiv. Måste man verkligen ge sig in i leken? Kan man inte stå utanför? Och den som ger sig in i leken behöver inte vara girig, trots vänsterns misstankar om detta. Vi vet ju inte till vad vinsten ska användas. Spekulation som innebär att man hakar på något andra startat med målet att eventuell vinst ska gå till ett projekt man bedriver kan vara betingat av girighetens motsats: av altruism.

Att inte gapa efter stora stycken är ett säkert sätt att på förhand vara vand vid det lilla, något som undertecknad kan vittna om kan vara vägen till den stora rikedom som den andliga vägen erbjuder, även för den som bara tagit några steg.

Om vår verkliga valfrihet

Existentialister som Sartre menar att vi har en stor frihet i livet. I en mening är detta naturligtvis sant. Den ensamstående mamman med ett lågavlönat arbete har ju faktiskt som ett av sina val att lämna bort barnet, strunta i att betala hyran, åka utomlands och starta en bordell som kanske blir lukrativ med tiden. I takt med sin eventuellt avtagande attraktionskraft kan hon anställa yngre förmågor som fortsätter att hålla rörelsen igång.

Ja, våra val är många. Många anser väl att ett val som det ovan skisserade inte är ett verkligt val. Vi tenderar inte att ta det på allvar, något som onekligen varslar om en viss social trygghet i vår position. Den som gör som kvinnan ovan lär han drivits av tvång och förtvivlan. Är dessa verkliga val enligt existentialisterna? Jag avstår från att besvara frågan, då jag inte vill kunna anklagas för hårklyverier.

Många av de val som teoretiskt är öppna och som infinner sig i våra tankar lär vara sådana som egot har intresserat sig för. Vill vi göra ett verkligt val, ett riktigt djupets val, lär vi vilja handla gott, underkasta oss Godhetens princip. Plötsligt har vi att bekämpa något inom oss själva. Plötsligt krymper valmängden ihop. Plötsligt är det som om vi har att följa en manual någon annan satt upp. Valfriheten, det vi förut kallade valfrihet, ter sig nu som bländverks sken. Även om vi inte kallar oss muslimer vill vi underkasta oss Guds vilja. Vi ser att denna vilja verkat i historien. För Sökaren blir det en uppgift att utröna innebörden av denna vilja.

Läser man de heliga texterna och ser ett samband mellan dem är det svårt att inte komma fram till slutsatsen att de bör läsas samman även om det förhåller sig som så att det är accepterat att vara jude och välja judarnas väg, att vara kristen och välja de kristnas väg och att vara muslim och välja muslimernas väg. Men den som läser dessa religioners texter och inser att det finns en verklighet som ytterst är Gud förstår av texterna att det knappast kan vara meningen att samhällena inte ska utvecklas bara för att en viss religion kodifierats. Vi har att skilja på tillståndet då religionen kom till och det tillstånd som uppstått till följd av religionen.

Religionen höjer våra sinnen. Den som förstår detta intresserar sig inte längre för massa val som egot kan göra utan intresserar sig istället för innebörden av Vägen, dvs av Guds mening med oss, med livet.

Vid tidpunkten t1 fanns det människor som inte riktigt kunde harmoniera sina viljor, samhället riskerade slitas isär av egoism och inbördes kamp. Religionen skapade en struktur och ett sinnelag för människorna sådant att de besjälade av detta vid tidpunkten t2 kunde utföra gärningar som de utan sinnelaget och utan strukturen kanske aldrig skulle snuddat vid i tanken. Vi har fått se skolor och sjukhus växa fram och inrättning efter inrättning har uppförts till följd av donationer, givna av ett sinnelag som religionen format, alltså även om donatorn själv råkar vara en sekulariserad ateist.

De som vill tillämpa religionen sådan den var vid dess tillkomst tar inte med i beräkningen den höjning religionen åstadkommit. Religionen har förädlat våra sinnen. Varför ska då hårda straff tillämpas? Varför ska vi i vår tid se sådant som borde vara ett passerat stadium då religionen humaniserat människan? Var det inte det som var Guds mening? Var det inte därför Job fick sin läxa, en lärdom som vi kan lära av?

Religionens lärdomar bör alltså undervisas till folk och vara föremål för resonemang, inte för fysiska bestraffningar. Det är åtminstone den ståndpunkt jag tror skulle kunna fungera som en minsta gemensamma nämnare i en värld där vi inser att hur gärna vi än vill det kan inte alla tycka likadant som vi själva och inser vi med Rumi att djupet kan uttryckas på olika sätt bör vi glädjas åt den förening i djupet som kan ske mellan olika religiösa personer, också mellan exempelvis muslimer och hinduer (jfr Kabir och Amir Khushrau). Ja, även ateister skulle kunna omfattas av denna förening, ty är de godhjärtade och besjälade av en tro på det Goda tror de på sitt sätt på Gud utan att veta om det.

Skrivandets faror

Det finns en fara i att skriva. Säkert flera. En av de största ligger i att någon annan tar över skrivandet eller planterar in något som man sedan automatiskt skriver utan att tänka efter om detta verkligen är något man vill. En fara finns inom en, i vad sufierna kallar "nafs" eller "egot" eller "Satan". Den Satan som vi har inom oss är den som vill motarbeta vår väg till enandet med Gud. Satan inom oss är den kraft som vill sätta krokben för de djupare lagren inom oss där vi först har självet i meningen "jag-själv" och sedan det djupare självet, "Gud-själv", dvs Gud inom oss då de ytligare lagren är bortskalade i den alkemiska förädlingsprocessen.

Detta kan tyckas djupt och avancerat och är det också. Det är inga ståndpunkter man gör till sina i tonåren. Under den tiden kan däremot egot spela teater för en. Satan inom en kan alltså leda en vilse. Det är en Satan man har att bekriga. Detta kallar muslimerna "det stora jihad".

Om jag läser en berättelse jag skrivit och stöter på scenen att en renrakad man i medelåldern, kanske övre medelåldern, påstås vara mycket vis, en domare som är filosof och inte jurist, måste jag fråga mig: Har jag skrivit detta? Har jag menat detta? Varför har jag skrivit som jag gjort? Varför beskrivs en man som mycket vis och som filosof och inte jurist och varför beskrivs han som renrakad? Varför var det inte en kvinna?

Naturligtvis kan det ha varit som så att en person som är runt tjugo inte ser en skäggig man som en modell att växa in i. Avståndet i ålder kan försvåra identifikation. Men förhållandet att personen, filosofdomaren, beskrivs som renrakad får en som äldre läsare att haja till. Det ses som en markering. En markering mot den skäggige vise mannen. De visa brukade ju beskrivas som män med långt vitt skägg och med gärna vit fotsid klädnad. När nu filosof-domaren i berättelsen beskrivs som renrakad kan detta tolkas som ett avståndstagande mot traditionen. Det är ett avståndstagande som inte kan gillas. Har man kommit lite längre på den väg som livet utgör och med målet att vägen just ska ha ett mål går det inte att bryta mot traditionen. Domaren i fråga kan visst beskrivas som filosof och inte jurist, markerandes att det inte är ett världsligt rättsligt förfarande som är aktuellt utan något annat, något djupare. Men skägget kan inte rakas av. Därför var det Satan som såg till att personen, filosofen och domaren, beskrevs som renrakad. Alltså: Antingen var det mitt unga otämjda ego, Satan inom en, som fick mig att beskriva domaren som renrakad ELLER så var det Satan utifrån, dvs Motarbetandets princip har verkat via en person som medelst mentala tricks fått kontroll över mitt tänkande för att styra mitt skrivande. (Det är ett beklagligt faktum att vi inte som enskilda får skriva och göra misstag utan det är andra som vill manipulera med oss, säkert ofta med uppsåtet att just få oss att begå misstag.)

Det kan tyckas vänt mot religionen att påstå att kärleken kommer inifrån och att religionen är något yttre. Men den som läser berättelsen kan bara tolka detta som att man vänder sig emot en religion som förlorat det inre. Som stelnat och blivit form. Säkert kan yttre manipulation ligga bakom att jag överhuvud taget tog upp frågan, men jag menar att jag fullföljer den teistiska traditionen, önskar inte bryta den genom att opponera mot den.

Den moraliska domstolen är alltså en form av drabbning inom en. Muslimer skulle kalla det för det stora jihad. Menar man att all religion har en gemensam kärna och att den religiösa praktiken varierar för att den är uttryck för sedvänjor som kan vara olika hos olika folk så kommer man nära Rumis uppfattning. Denne store poet menade, om jag förstått det rätt, att man inte behövde göra den stora vallfärden, man kunde gå runt kvarteret istället. (Låt vara att den andliga belöningen man får inte lär bli lika stor.) Sedvänjor måste man då också beskriva sådant som att ha en viss böneriktning eller att be på ett visst sätt. Det viktiga tycks ha varit att man ber på något sätt, spelar inte så stor roll om man står, sitter eller ligger, och att böneriktningen alltid är åt Gud för den som är troende.

Vi som tillhör den kristna kyrkan har vad jag vet ingen böneriktning, men de som tillhör muslimska församlingar har att vända sig till Mekka och de som tillhör judiska har, om jag förstått det rätt, Jerusalem som böneriktning. Men det framstår ibland som om det är rimligare att rikta sig ut genom fönstret även om det inte är den exakta böneriktningen, framför att vända sig mot grannens kök. Att grannens kök ligger i böneriktnngen kanske verkar distraherande, medan det inte är distraherande att ha fönstret i bönesriktningen. Betänker man då att profeten Muhammad gjorde sig av med ett par fina tofflor han fått då deras yttre form drog till sig hans intresse medan han bad kanske det kan te sig förståeligt om någon något modifierar bönerikningen.

Nå, detta är allmänna funderingar ifrån en Sökare efter Sanningen. Lärdomen tycks vara att vi inte kan hålla fast vid något bara för att vi i formell mening skrivit det utan pröva det och förkasta det om det är att betrakta som Satans trixande, behålla det som för oss mot det gudomliga djup som är Vandringens mål.

Giraffernas öde

Den sorgliga nyheten att det nu bara finns 80 000 giraffer kvar på jorden och att deras antal beräknas bli allt färre är en sorglig nyhet för mänskligheten. Först kommer väl de stora djuren att försvinna innan människan till följd av den artificiella intelligensen tar död på sig själv.

Den politiska spelplanen har förbittrats av allt större hat och allt större motsättningar. Jag säger inte att Sverige är värre än andra länder, där man väl haft motsvarigheter till SD under lång tid, därtill värre.

Vilka krafter är det som ligger bakom att det inte kan bli fred utan att människor ska forslas fram och tillbaka över jorden? Vilka är det som tjänar på ödeläggelsen av länder som Syrien och Irak? Man undrar varför inte dessa länder kan enas om en minsta gemensamma nämnare?

Sådana som påstår sig älska friheten, som Ludwig von Mises-instituten, är inte anhängare av det demokratiska styrelseskicket. Tvärtom tycks de reaktionärt blicka bakåt och mena att monarkin är det ideala styrelseskicket, menandes att då var staten inte staten utan en familjs privata egendom. Och om staten är något privat, då blir övergrepp och orättvisor legitima, eller?

Jag som trodde att den arabiska våren skulle innebära att demokratin skulle spridas till nya orter på jorden får se mig frustrerad. Demokratin sprids inte. Det är kaos och krig som sprids. Det är inte utan att man ibland frågar sig om det kanske trots allt hade varit bättre med monarkism. Men vad talar för det då Irak tidigare haft monarki utan att det höll och Frankrike hade monarki och det var, åtminstone enligt vissa, inte helt utan anledning som den avskaffades där.

Om folket i allmänna val får välja företrädare kan de välja mellan olika alternativ. Det största får mest inflytande. Detta borde attrahera vänner av marknadstänkande. Men om det nu blir tjaffs och hat i politiken måste det inte bli så i butiken. Där kan vi göra reella val. Butikerna förlorar på att diskriminera medan politiker på många håll får sin identitet av att skilja oss människor åt i vi och dom.

Vi som har rötter ifrån olika håll blir kluvna av ett sådant här synsätt. Vi vill vara människor men blir halva det ena, halva det andra. Det funkar tydligen inte att vi bara är människor. Vi ska delas in i klasser och sedan ska vi bråka med vararandra.

Jag frågar Gud: Var detta livets mening?

Praxeologi

Det finns ett Ludwig von Mises-institut i Sverige som inte vill att det ska finnas stater. Det ska inte längre finnas annat än privata initiativ. Man har en vetenskap som kallas "praxeologi" och som inte bör förväxlas med norska sjuksköterskors gren med samma namn.

Praxeologi ska vara läran om mänskligt handlande, en vetenskap. Men det som mest kännetecknar denna vetenskapsgren tycks vara att man inte kan diskutera öppet vad som utgör mänskligt handlande utan man har en serie dogmer som är fastslagna. Istället för foskning har man debatter.

Dock är man inte så dogmatiska att man slaviskt följer sin läromästare. Det som i mycket var en konstruktiv kritik mot en allt för stark tro på staten, som bland annat tog sig uttryck i tron att medelst politiska beslut tro sig kunna styra marknaden i strid med dess utbud- och efterfrågesignaler, har blivit något helt annat då man inte vill ha en stat. Vi blir då de stora företagens slavar. Istället för att företagen tjänar oss kommer vi att stå med mössan i hand utan rättigheter. Så blir den utan en stat då det är staten som bär upp rätten. Utan stat har vi ingen rättsordning. Individen får sin säkerhet till person och egendom till följd av att det finns lagar. Ett statslöst samhälle fungerar bara om det finns en stark teokratisk överbyggnad. Då blir kyrkan staten. Den valfrihet vi så månat om blir en dröm som bleknar bort om vi inte får välja mellan olika kyrkor och religioner. Om det inte finns en stat.

Det kommersiella är inte en religion. Även i tider utan frihet har det funnits handel. Vi menar väl att denna kan tillväxa och gå människors behov till mötes om det får finnas frihet mellan olika alternativ. Det är en gradvis process över flera generationer sådan att det är inom EU och motsvarande som marknaderna harmoniseras. Bankerna har vuxit ifrån häradsbanker till landskapsbanker och har nu nått fasen att vara nationella och i vissa fall har de sprängt nationsgränserna. I framtiden får vi kanske kommersiella världsbanker, inte att förväxla med Världsbanken. Banker som uppstår då det finns ett behov av dem i den internationella handeln och som lär bildas medelst en fusion av flera regionala banker eller medelst uppköp.

En gemensam valuta kan kännas mindre angelägen idag men den dagen kommer, tror jag, då vi har en gemensam valuta. En  gemensam marknad med frihet för individerna att göra olika val kommer naturligtvis att innebära att företag integreras horisontellt, vilket lär förbilliga varorna, möjliggöra en mer rationell hushållning med resurser. En följd av detta är ett krav på harmonisering av lagstiftningen och av krav på teknisk prestanda.

Det ska bli omval till parlamentet, extraval kallas det visst. Både ekonomi och ekologi har att uppmärksammas. En bolagsvänlig inställning har alltså att kombineras med en inriktning sådan att tillväxten kanaliseras i sunda banor. Det som sias om att jobben skulle bli färre med grönt inflytande tror jag inte på. Inte om det är ett grönt inflytande som kombineras med en bolagsvänlig inställning och med insikten om att EU behövs, inte bara för medlemsländerna utan också som samarbetspartners med andra regionala organisationer i världen. Att se detta splittras upp i små puttenuttiga enheter som inte kan hantera de faror världen står inför vore djupt olyckligt.

Politiskt paradigmskifte

På nätet, inte minst olika Facebook-sidor, kan man läsa hur folk försöker göra sak av att det efter Olof Palmes sorti skulle inträffat något nytt. Dessa kritiker av nyliberalism och kapitalism insinuerar att kapitalet skulle omstörtat samhällsordningen med våld, men sanningen är en helt annan, vilket lätt inses av den som vill göra internationella jämförelser.

"Vänsterspöket" Palme hade faktiskt, visar det sig, vissa likheter med "högerspöket" Nixon! Båda ska ha funderat på olika politiska lösningar, som prisstopp och lönestopp, för att bemästra marknadens utveckling. Alltså: över hela världen rådde vid den tiden (runt 70-talet) den föreställningen att politiska beslut skulle kunna "tämja" marknaden. En oönskad prishöjning skulle, trodde man (naturligtvis helt felaktigt), kunna dämpas eller förhindras om politiska organ bestämde att priserna inte fick höjas.

Idag vet vi att detta är en lösning som inte håller. Prishöjningen är tvärtom en nyttig signal som säger till marknaden att öka utbudet (då producenterna får signalen att producera mer då det efterfrågas mer) eller att konsumenterna konsumerar mindre (då konsumenterna får signalen att minska handlandet då deras efterfrågan inte längre har samma köpkraft).

Nixon ska ha varit välvilligt inställd till medborgarlön. Låt oss hoppas att detta frö får leva vidare in i en ny tid. Vi har fått ett nytt paradigm, ett mer liberalt sådant, ett paradigm som vi nu finner på väg att ersättas av något annat. Det är inte längre lika inne att tala om frihetliga lösningar och om en gemensam marknad. De protektionistiska signalerna kanske bara betyder att man inte vill ha samma radikala förändring, att man inte vill ha en fri rörlighet av allt bara för att man önskat en fri rörlighet av något. (Men om de som tror på ett samarbete över gränserna inte ställer upp för detta lär vi få se mycket gott rivas ner av människor som mer och mer tycks inriktade på ett isolationistiskt vi-mot dom-tänkande.)

En fri rörlighet av människor kan betyda att det blir en fri rörlighet av människor som kan få jobb eller klara sin försörjning dit de flyttat hän. Att man ska kunna flytta till ett annat land för att där få socialt stöd utan att först en tid ha arbetat var kanske ett alternativ som inte riktigt existerade i de EU-vänligas tankevärld då traktaterna skrevs. Hur gärna vi än vill ha fri rörlighet är det enligt min mening bättre om den icke avsedda rörligheten inte inkluderas i den fria rörligheten. De förflyttningar som sker av en icke löst fattigdom är ett problem att hantera, inte minst på ort, men EU-bygget bör inte klandras för denna rörlighet, då den rörlighet som var den avsedda var den som löste ett fattigdomsproblem: Som då en arbetslös i ett land får ett jobb i ett annat land där det råder högkonjunktur.

Ett alternativ är naturligtvis att den stat som folk flyttar ifrån får betala (något) för det sociala stöd som folk får i andra länder så att incitament skapas för att ta hand om de egna invånarna. Klarar man inte detta kan man söka vägledning hos de andra. Då de öppnat upp för investeringar i det egna landet, av kedjor och av möjligheten för företag att samarbeta med företag i nya medlemsländer, bör man också kunna ta till sig av andra länders kanske mer utarbetade vana att åtgärda de sociala problem som vi rimligtvis inte någon av oss vill se medborgare i EU lida under.

Denna inställning måste inte betyda att fattiga inte ska få röra sig över gränserna. Men problemet är rimligtvis det att EU bör arbeta fram en social strategi så att inte förtroendet för unionen undergräves av de element som så gärna skyller allt på EU.

Den fria rörligheten av varor bör på analogt sätt inte gälla alla varor. Att dumpa priset med dåliga varor bör ett land kunna värja sig emot.

Vi får se hur stora andelar protektionisterna får i de kommande valen. Kanske sluter sig länderna och vi får ett nytt paradigmskifte.

Anarkokapitalistiskt kaos

Det tycks nog vara en orealistisk tanke för många människor att avskaffa den offentliga sektorn. Men det finns trots allt en liten skara som vill just detta och med en sådan nit att man misstänker att det hela rör sig om en ploj, ett argumenterande reductio ad absurdum med avsikt att visa hur orimligt det är att tro på en fri ekonomi; underförstått, hur nödvändigt det är med röda lösningar.

Det kan dock vara en klok sak att utgå ifrån att libertarianerna menar allvar med att avskaffa staten, trots att det som gjorde att man kunde finna realism i tänkandet hos sådana tänkare som Robert Nozick och Ludwig von Mises försvinner utan en stat, en stat som också Adam Smith argumenterat för.

Det är en annan sak att den klassiska liberalismen inte menar att staten ska styra ekonomin. Detta tänkande måste ses mot merkantilismen som historisk bakgrund. Då merkantilt tankegods smugit sig in här och var och blandats med annat lika ekonomiskt skadligt är det självklart att mycket av den klassiska liberalismen är relevant än idag. Adam Smith var inte den förste som tänkte om ekonomi, men hans ansatts var i första hand vetenskaplig. Det var inte för att han önskade fri konkurrens på en marknad som han skrev som han gjorde, kan man åtminstone anta, utan för att han menade att de resultat vi vill att produktion och handel ska uppnå åt oss uppnås bäst om man låter företagandet och konkurrensen mellan olika aktörer vara hävstänger för att nå målen, exempelvis mat och andra nyttigheter att ställa på bordet.

Den merkantilistiska uppfattningen att ett land bör exportera så mycket som möjligt och importera så lite som möjligt sköt Adam Smith mycket skickligt i sank. Det viktiga är inte att exportera för att inte importera. Det viktiga är att exportera för att bl a kunna importera. Den som kan köpa billigare det andra gör bättre skapar ett ekonomiskt handlingsutrymme åt sig själv och de sina.

Inte mycket tyder på att Adam Smith kunde ana den framtida industrialismens inverkan på miljön. Personligen tror jag att han önskat se ekonomiska incitament för grönt handlande, dvs spelregler på marknaden sådana att om de får verka kommer marknadsaktörerna själva se till att vi får mer av det vi vill ha också på det här området. Helt enkelt mer av ekologiskt hållbar produktion.

Men ingen kan få mig att tro att vi klarar oss utan publika regler som förbjuder utsläpp av ditt och datt i naturen, exempelvis i våra vattendrag. Det är varken ekonomiskt eller moraliskt hållbart att låta aktörer som inte bryr sig förstöra naturen, ty naturen har ett stort ekonomiskt värde.

Värdet av den reducerade regnskogen kan vi bara ana. Den är inte helt kartlagd. Det säger sig självt att detta icke kartlagda har ett ekonomiskt värde. Det tycks således rimligt att det är flera aktörer som bör gripa in för att hjälpa ifrågavarande länder att förhindra en skövling som verkligen kan punktera jordens lungor.

Vad libertarianerna däremot har rätt i är att tekniska innovationer kan göra, ja gör, att produktion som igår inte var lönsam eller ens möjlig idag är möjlig och kanske i morgon lönsam.

Ränta och ränta

Den som läser Koranen kan inte undgå att göra slutsatsen att Guds bok består av tre delar, åtminstone: GT, NT och Koranen (se också sura 95 i Koranen, inledningen).

Vill man finna en logik bakom detta är det naturligt att de araber som fick Koranen som ledstjärna höll sig till denna, läste alltså inte samman den med de andra delarna. Man såg kanske delarna som alternativa. På samma sätt har de andra religionernas folk gjort och skillnaden mellan delarna har blivit allt större på grund av metafysiska överbyggningar företrädarna för respektive religion, eller inriktning, gjort.

Då jag betraktar mig som en sökare efter Sanningen och då jag kommit till denna ståndpunkt med en utgångspunkt ur kristendomen kan jag inte låta bli att något reflektera kring Koranens ränteförbud. Strängt taget är detta ett förbud som genomsyrar hela Guds bok, alltså de tre delarna. (Det väsentliga med kristendomen såg jag aldrig vara läran om treenigheten utan vad Jesus sa om att vända andra kinden till m m.)

I Koranen sägs att Gud undervisar medelst liknelser. Vi kan inte säga att något är ränta bara för att det kallas ränta. Det saken gäller måste vara om det är ränta i den för tillfället avsedda meningen. En bankdirektör är exempelvis knappast tillfreds om en kund sjunger hymner till hans ära, menandes att detta är ränta på det tagna lånet. Bankdirektören vill att kunden ska betala en i kreditavtalet definierad ränta, i kronor och ören eller i någon annan angiven valuta.

Ett generellt ränteförbud kan knappast vara det gudomliga djupets avsikt för människors samlevnad. Begrunda följande:

En arbetslös man som har fru och barn har fått ett jobb i en storstad. För att kunna ta jobbet måste han ha en bostad. Den första tiden åker han tåg till staden för att kunna börja jobbet. Ibland går tåget inte på tider som passar. Mannen måste hyra en bil för att kunna ta sig till jobbet. Resan tar tid. Familjen blir lidande. Pappan retar sig på restiden. Han skulle vilja lära sin unge son några suror ur Koranen så att pojken kan få vad pappan kallar "en etisk ryggrad". Nu måste pappan istället köra bil eller åka tåg till jobbet. Detta kostar pengar. Reskostnaden (och restiden!) är ett pris för att kunna arbeta och få en inkomst.

Pappan erbjudes nu att köpa en lägenhet. Den ligger så nära hans nya arbetsplats att han kan gå till jobbet. Tar han en promenad ifrån ifrågavarande lägenhet kommer han till en moské där en mycket bildad imam undervisar.

För att kunna köpa lägenheten måste pappan låna pengar. Han kommer till slut fram till att han måste välja mellan ett lån som innebär att han betalar tre procent i ränta på det lånade beloppet. Han upplever detta alternativ som ekonomiskt attraktivt. Det andra alternativet innebär att han ska bli kompanjon med en rik man. Denne lånar ut pengar till pappan som ska arbeta tillsammans med långivaren tills att summan är återbetalad och därefter, om rörelsen utvecklats positivt, få en inkomst och alltså få inkomster ifrån två håll.

Om pappan tar ett lån mot ränta är han fri att ge sin son den utbildning och fostran han önskar. Han kan själv förkovra sig i moskén och han kan ge all sin yrkesmässiga kraft åt det nya jobbet. Väljs det andra alternativet måste andra ta hand om sonens fostran. Bor familjen kvar på det gamla stället (flytten blir alltså inte av) kommer sonens fostran att bli lidande och pengar kommer att läggas på resor istället för räntan.

Jag kan inte se det som att denna lilla boränta omfattas av ränteförbudet i Koranen.

Inte heller den som lånar ut under sådana förhållanden och som sedan gör goda saker med de pengar som intjänas lär bryta mot ränteförbudet. Om räntan är låg eller på andra sätt betraktas som rimlig och finns inbakad i ett paket som innebär a beautiful loan to Allah kan denna ränta inte vara att se som ränta enligt Koranen eller enligt de andra delarna av Guds bok, en bok som finns i Molnet och i Himlen, och som de skrivna varianterna är avtryck av.

En sökare efter Sanningen har att söka.

Dynamikens fördelar och konsekvenser

Det finns kanske en och annan som tror att nedlagda företag är ett krisfenomen. Så enkelt är det inte. Det marknadsekonomiska samhällets stora överlevnadsvärde ligger just i detta att det hela tiden läggs ner företag. Skulle man hållit alla dessa företag under armarna, ja, då hade krisen snabbt infunnit sig och tett sig fruktansvärd.

Företag som inte är lönsamma, alltså varken företagsekonomiskt eller samhällsekonomiskt, läggs ner då ägarna inte vill förlora kapital i större utsträckning än nödvändigt. Marknaden ger oss rättigheter som konsumenter, men vi har inte alla rätten att vara företagare. Etableringsrätt och näringsfrihet till trots så är det marknadens dom som avgör om vi bör vara företagare eller inte.

Att man månat om bilföretagen har väl varit en önskan att få till stånd en mjuk övergång eller en överoptimistisk tro på att nya ägare ska skjuta in pengar. Räddningen har varit att Kinas marknad öppnats för bilföretagen. Genom att bräddas kan de överleva.

Om stöd inte hade givits hade vi kanske fortare fått en grönare form av bilism. Då stöden till de existerande företagen samtidigt kan sägas vara ett hinder för nya företag som skulle kunnat ta marknadsandelar inser vi snabbt att man bör vara försiktig med att ge mycket pengar åt en ägargrupp. Varför ska inte andra få? Varför inte de ägargrupper som vill ge oss miljövänligare bilar? Varför skulle just vissa företag ha stora statliga stöd och på det viset kunna överleva och bli spelare i Asien, medan andra företag, som inte fått stöd, nu får det svårare att konkurrera i Asien?

Ger vi pengar åt egna bilmärken samtidigt som vi stänger dörren för nya indiska shoppingbilar som kanske funnit kompanjoner i Europa om inte staterna satsat sitt stöd på konkurrenter med sämre inriktning för miljön?

Ibland kan man bli upprörd, både på hur stöden utformas och på hur vissa systemkritiker ser nedläggningar av företag som stora katastrofer. De predikar undergångsstämning, när sanningen är att våra samhällen har så mycket teknisk know how och så mycket kapital att det kan klara en omställning - men inte utan att företag läggs ner. Då frigörs resurser för startandet av nya.

Vi kommer aldrig få ett samhälle med välstånd och ha ett tillstånd där företag inte går omkull. Det är en del av vardagen. Det är därför tankar på basinkomst (medborgarlön) känns som något extra angeläget. Det skulle göra omställningen mjukare, åtminstone om det inte är en hög materiell levnadsstandard du till varje pris vill ha utan du kan nöja dig med en mer vanlig eller modest (bra för miljön kanske). Vill du ha en högre levnadsstandard kommer du väl att arbeta för att ha det och då bör givetvis variablerna i samhället vara sådana att ditt berikande av dig själv också berikar andra genom att ge jobb och en hållbar utveckling.

Alternativet till dagens penningsystem

De som kritiserar bankerna i allmänhet och penningsystemet i synnerhet må betänka att systemet blir så som vi utformar det till, dvs att ett kapitalistiskt system har förmågan att utvecklas till en kall råkapitalism men också till en humanitärt medveten marknadsekonomi som gjort ekonomiska incitament av ekologiska hänsyn.

Istället för att kräva ett nytt system bör man alltså för det första se över vad det nuvarande kan uträtta, för det andra titta på alternativen med kritisk blick.

De som önskar koppla penningen till guldet må betänka att ett sådant system har lagt tonvikten vid fel saker. Det upplevdes som viktigt, ja av avgörande betydelse, att hitta guld så att penningmängden kunde utökas. Med en utökad penningmängd kunde realekonomin expandera. Men om man nu ifrån bankkritiskt håll menar att det är ett fel att bankerna kan "utvidga penningmängden och skapa pengar ur luft" så måste man väl ändå inse att det blir väl inte stor skillnad, inte till det bättre i vart fall, för att man först måste hitta guld. (Kopplingen till guld eller andra metaller får ses som ett kanske nödvändigt steg i penningens utveckling, ett steg som måste överges för att man ska komma vidare och inte stå och stampa på ett ställe.)

Mer guld kan utöka penningmängden med följd att ekonomin expanderar, då projekt som fordrat finansiering nu kan få sådan.

Mer pengar i omlopp till följd av att bankerna lånat ut till företag och hushåll efter noggrann kreditvärdering leder till expanderad realekonomi UTAN att det finns en koppling till guldet.

Om det finns en koppling till guldet och man finner guld och skapar mer pengar MEN expansionen av realekonomin uteblir, så blir penningen mindre värd. Ja, guldet blir mindre värt.

Om ekonomin expanderas utan att penningen är kopplad till guldet så ser vi att företag som står för utvidgningen av realekonomin representerar det värde som tryggar ekonomin istället för guldet. Guldet kan inte fylla någon funktion som inte dessa företags arbete gör, ty vi vet ju att mer guld riskerar att betyda inflation och betyder det inte inflation att det finns mer guld så har företag och hushåll nyttjat utökningen av guld till att agera på marknaden så att mer produceras. Dock kan denna utvidgning ske utan att det finns en koppling till guldet. Kan bankerna stå för en utvidgning av penningmängden genom att skapa pengar "ur luft" eller "ur ingenting", ja, då är det väl bättre än att vi ska vara beroende av guldvaskarnas arbete! Vi ser att vi kan klara oss utan guldet! Att fylla valv efter valv med guld har visst sin betydelse, men det är tillgångar för staten och samhället som också fylls av förråd med sojabönor! (Jag rekommenderar "The History of Money" av Jack Weatherford för den intresserade). Om staten har mycket guld i sina valv men företagen inte producerar något av värde är guldet blott till ringa hjälp.

I den bok jag nyss rekommenderat kan man läsa vad som händer då folk är beroende av sitt eget kapital, dvs inte kan låna: De måste bygga sina hus i etapper. Då de får pengar bygger de på huset för dessa slanter. När pengarna tar slut gör de en paus. Hade den finansiella sektorn fungerat hade de snabbare kunnat få huset färdigt.

Bilden blir allt klarare: Bankernas och det ekonomiska systemets kritiker har att kritisera sig själva!

(Jag påstår inte att det inte finns ett värde i att kritisera banker och penningsystemet. Vi vet ju att det kan leda till problem om bankernas transaktioner inte är transparenta. Får de för sig att bunta ihop skulder och sedan sälja dessa kan detta väl vara okej om folk vet vad det rör sig om. Men om det inte står klart för folk kan det väl knappast bli annat än problem, förr eller senare. Kritikens funktion bör alltså vara att konstruktivt avslöja svagheter så att dessa kan åtgärdas, inte att kräva införandet av ett annat ekonomiskt system, ett system som istället för företagsbeslut får myndighetsbeslut med följd att marknadsmekanismerna slutar att fungera. Det är när de fungerar och utnyttjas för samhället syften som det kapitalistiska systemet visar sin smidighet och produktionsförmåga.)

Fast grund och bärande väggar

Ett stabilt samhälle fordrar inte bara en fast grund utan också bärande väggar. Eller tvärtom: Det går inte att bygga ett hus med bärande väggar på en instabil grund.

Samhälleligt kan detta förstås som att ett samhälle inte bara fordrar frihet utan också trygghet. Det ligger alltså i samhällsinvånarnas eget intresse att marknaden inte bara kan sysselsätta folk utan också underlåta att göra det och att dessa icke sysselsatta får en ersättning så att de kan klara sig. En basinkomst, en medborgarlön, ja, kalla det vad ni vill är vad marknaden långsiktigt fordrar för att kunna realisera sin inneboende frihetspotential - som ytterst är individernas egna val.

Knappheten i samhället leder till att alla inte sysselsättes. Vi ska nog vara glada för att det förhåller sig så! Det förhållandet att marknaden inte sysselsätter alla utgör en nyttig broms som får oss att tänka efter.

Den som säger åt någon annan att "Du ska inte få tjäna en krona på marknaden" (vilket faktiskt hänt mig, underligt nog, under min ungdoms dagar) ger inte röst åt marknadens mening och vilja. Du kanske inte får ett jobb och kanske du inte heller kan starta något eget utan är beroende av stöd av något slag för att klara dig. Det är inte marknadens vilja att du inte ska få ett lönearbete. Det är resultatet av mättnad, av brist på efterfrågan eller finansiering. Det är klart att några kommer att befinna sig i en sådan situation att marknaden inte betalar dem en krona direkt, men så sker indirekt, och de har nytta av marknaden som konsumenter. Det är andra krafter som bär viljan att den eller den inte ska tjäna en krona på marknaden. Några som kanske stalkar andra och lägger sig i deras liv. Detta är en inställning som gott kan kallas för en antimarknadsinställning, då marknaden inte stalkar, ringar in och utesluter på ett så kalkylerande medvetet sätt.

Det är inte bara grundtryggheten som är en bärande vägg i samhället (idag har vi vad som kan kallas en "lapptäcksgrundtrygghet"). Också den politiska funktionens agerande på marknaden för att göra marknaden till ett instrument för kretsloppstänkande och ekologism är en bärande vägg. Friheten är en förutsättning, låt vara att det inte måste vara en frihet som omfattar allt. Vi kanske inte klarar en sådan frihet. Vi behöver därtill inte en frihet som får utslag i ett parlament som omröstar kring frågan om vi ska ha frisk luft eller inte. Det är något vi ska ha, alltså är omröstningar här onödiga. Det är medlen som kan diskuteras, inte målet.

Vi ser idag med fair trade och ekologisk märkning av livsmedel och annat att marknaden lyssnar till konsumenternas samveten. Då folk vill ha varor som uppfyller ekologiska och etiska krav är det en uppgift för marknaden att fixa detta. Vi har alla här ett ansvar för att upplysa om underliggande sakförhållande så att det är informerade val vi gör i butiken OCH som företagens inköpsavdelningar gör, ja, också de val som träffas av de produktionsansvariga!

På Facebook har jag läst folk som är kritiska mot banker mena att kapitalismen är förskräcklig men att kommunismen kanske kan vara något. En skribent menade att hur kommunismen blev i praktiken det berodde allt på oss, på vad vi gjorde den till, hur vi utformade samhället.

Jaha, tänkte jag, är han verkligen så naiv att han tror att det blir en lätt sak att omstöpa ett totalitärt samhälle så att det fattar beslut som är folk till behag?! Vore det inte bättre att omforma ett kapitalistiskt samhälle, tänkte jag, genom att agera på marknaden och att utnyttja den värdefulla friheten till att upplysa om sakförhållanden det är nyttigt att känna till!?

Folk har dött och de fortsätter att dö i kampen för frihet. Samtidigt så börjar de kusliga molnen torna upp sig vid horisonten. Kommunismen är ett lik som lever, eller som åtminstone vissa vill blåsa liv i. Vart det kan sluta vill jag inte tänka på. Att det blir katastrof torde vara säkert.

Vem bestämmer över bankerna?

På Facebook finns grupper som kritiserar bankerna. Där kan man läsa inlägg författade av personer som hävdar att det är bankerna som skapar pengarna och bestämmer vilka som ska använda dem. Detta kan naturligtvis sägas vara sant i den meningen att bankerna visst bestämmer över en del av pengarna, nämligen över de som lånas ut. Ska lån  beviljas eller inte. Men detta är bara ett formellt drag, precis som konstaterandet att bankerna kan skapa nya pengar "ur ingenting" eller "ur luft". Det finns ju en låntagare också. Det är denne som tagit initiativet till ett kreditavtal. Det är ett kreditavtal som ingås vid lånet och pengarna är ju, oavsett om de har formen av sedlar, mynt eller digitala noteringar, att se som ett slags skuldebrev. Pengarna ska betalas tillbaka och de pengar som låntagaren, exempelvis en rörelseidkare, tjänat genom att ta lånet kan klassas som "erhållna abstrakta bytesvärden som inte har karaktären av skuldebrev".

Vi ser alltså att penningen kan vara av olika slag men tjäna samma ändamål: att vara betalningsmedel.

Om du smälter ner guld, silver och koppar och därefter låter prägla egna mynt kan dessa visst fungera som en liten parallell valuta. I den mån folk accepterar dem i omsättningen. Om du låter innefatta ädla stenar i mynten så har du skapat valörer för lite större köp.

Det är alltså inte sant att bankerna har monopol på att skapa pengar i Sverige! Den som präglar egna mynt och låter dessa fungera som betalningsmedel kommer naturligtvis inte att ha skapat en valuta som kan ta över den svenska kronan, än mindre euron eller dollarn. Men om företag och privatpersoner tycker att det är något värdefullt du erbjuder dem måste de inte säga nej till detta bara för att du låtit det värdefulla få formen av mynt. Så ville ju renässanskonstnären Titian ibland ha betalt i gods i stället för pengar. Några gånger var det tapeter och gobelänger, i andra fall mark. Under förhandlingarna om ett lämpligt pris kan du alltså erbjuda betalning i en egen valuta - eller i gods!

Den som besöker lite större klädbutiker i Sverige lär upptäcka att man kan betala i svenska kronor, i euro, i danska kronor och i norska kronor. Kanske också i andra valutor. Vi ser alltså att marknaden accepterar mer än en valuta i Sverige.

Du har naturligtvis att ställa dig frågan om det är värt besväret att skapa en egen valuta. Är det inte enklare att använda den eller de som redan nyttjas? Jo, naturligtvis! Det är knappast rationellt att försöka etablera en egen valuta. Därför sker sådant bara där det finns en poäng med det hela. I ett mindre sällskap där arbete kan generera marker som man sedan kan byta till sig varor med. Intäkter från loppisverksamhet kan växlas till föreningens marker osv.

Är det bankerna som bestämmer över företag och hushåll? De som ställer denna fråga och besvarar den med ett ja gör det misstaget att de bunkar samman alla banker och kreditinstitut till en enhet som påstås agera unisont. I verkligheten har vi att göra med ett flertal konkurrerande institut och om de beviljar kredit har naturligtvis stor betydelse, men då det råder konkurrens och låg ränta bör vi kanske snarare begrunda det förhållandet att kreditinstitut som banker är beroende av marknaden, dvs av hushåll och företags behov och ageranden. Om de inte levererar vad allmänheten efterfrågar kommer de att försvinna från marknaden.

Kedjor inom handeln har skapat egna banker. Detta är en utvidgning av att de erbjudit avbetalningsköp. Vi ser här en ändamålsenlig konkurrens till de traditionella bankerna. JAK-medlemsbanken och andra icke-traditionella banker agerar också på marknaden. Ekonomiska överskott ifrån realekonomin återgår till denna efter att ha tagit vägen via finansiella institut. Detta är något normalt och inte alls något som måste betraktas som omoralisk girighet. Tvärtom kommer denna marknadskänsliga finansiering att erbjuda oss prisvärda varor. Ställer kunderna krav på miljöhänsyn så blir detta en del av vad de finansiella instituten vill finansiera. Politikens uppgift blir att vikta det hela så att de på ett tidigare stadium blir lönsamt för kretsloppsagerande och andra ekologiska och humanitära hänsyn. Finansiella institut besitter inte med en naturlags nödvändighet den kunskap som är nödvändig för ett ekologiskt hänsynsfullt agerande. Det är en uppgift för andra att informera om detta och sedan för aktörerna att ta sitt ansvar på detta område, precis som vi vanliga dödliga får ta vårt.

Om vi inte låter banker, storföretag och andra aktörer på marknaden få säga sitt, få inflytande vid sidan av den allmänhet man har att tjäna blir frågan vem det då blir som kommer att styra. Alltså: Om inte en upplyst och ekologiskt och humanitärt fungerande marknad bestämmer, vem gör det då? Illuminati?

Helt rätt riktning!

Man måste ge både Riksbanken och finansministern en eloge för att de förmått se vad som är bäst att göra: sänka räntan och kräva amorteringar av bostadslån!

Att som vissa mena att sänkt ränta är fel då det leder till ökad skuldsättning är att bestraffa företag för vad de måste göra för att vara kvar på spelplanen: ingå avtal om kredit! Detta har varit något som förekommit sedan de stora marknadsdagarna i Antwerpen och Brygge. Köpmän lånade för att kunna handla och av de inkomster de fick vid försäljning betalade de tillbaka lånen och kunde också klara av att betala ett pris på lånet, en ränta eller en fastställd avgift. Skillnaden mellan vad de fick vid försäljning och vad de betalat under marknadsdagarna var tillräckligt stor för detta. Skulle man förbjudit köpmännen att ta lån så skulle man ha förbjudit marknaderna att växa och vi hade aldrig fått någon utveckling av samhället.

Det kan alltså inte vara rätt väg att gå att göra lånen dyrare. Men för att inte fresta husköpare att skjuta lånebördan framför sig är det klokt att de betalar av bostadslånen så att dessa inte blir allt större.

Höjd restaurangmoms fel väg!

Det är inte utan att man blir förvånad över varför de s k rödgröna vill höja restaurangmomsen. Ska de höja bokmomsen också senare så att "det gamla är återställt"? Är inte den lägre momssatsen den rimliga om man ser på notan och urskiljer vad som går till restaurangen för det man ätit och vad som ska gå till staten?

Skulle inte lägre restaurangmoms och också bolagsskatt kunna vara en viktig del i en realistisk radikalism som värnar om jobben och vad folk äter samt unnar dem att äta ute ibland?

Den som inte har råd eller anser sig ha råd att köpa en oljemålning kan enkelt köpa en reproduktion, exempelvis via nätet. Kanske har den höjda momsens förespråkare tänkt sig att folk som inte klarar av prishöjningen som följer då restaurangmomsen höjs istället, ifrån en automat, ska beställa en inplastad macka...

Skolan, staten och närhetsprincipen

Nästan så fort man slår på radion rapporteras det om en politiker som kräver ett förstatligande av skolan. Man menar att det är den kommunaliserade skolan som är problemet.

Så då är frågan om allt skulle bli så mycket bättre om skolan förstatligades!

En del frågor inställer sig:

1) Är det inte staten som fastställer läroplaner och andra mål som skolorna ska uppfylla?

2) Kommer staten att vara den aktör som är närmast eleverna?

3) Ska också friskolorna förstatligas?

Det räcker med att besvara den sista frågan (3) för att förstå hur dumt det är att tala om att förstatliga skolan! Det är i vart fall inget som passar bra i munnen på en liberal politiker, möjligtvis på en vänsterpolitiker som inte vill ha några friskolor alls. Vad jag förstår accepterar vänsterpartiet friskolor, åtminstone om de går med förlust eller på andra sätt underlåter att ge vinst till ägarna. Friskolorna kommer väl med all sannolikhet finnas även i framtiden och då man accepterar att dessa ägs av privata intressen måste man väl ändå inse att statens uppgift rör frågan (1) ovan, samt att utöva kontroll av skolan.

Alla skolor kan inte vara privata. Då är det väl naturligt att det är de som ute i de olika kommunerna har överblick över behovet av undervisning som också ansvarar för att etablera de skolor som behövs. Alltså att de icke privata grundskorna är kommunala.

Vill regionerna starta skolor bör detta givetvis kunna ske. Inte minst tänkbart då det gäller gymnasial utbildning.

Staten har viktiga roller då det gäller att ställa upp mål och att kontrollera samt i uppgiften att se till att skolpengen fungerar. Detta borde vara tillräckliga uppgifter för staten.

Är en fastighetsskatt bästa lösningen?

För att motarbeta både en eventuell bostadsbubbla och en stegrad skuldsättning föreslår vissa en fastighetsskatt. En sådan skulle få ner priserna och därmed lånebehovet.

Jo, kan man tänka. Den effekten skulle mycket väl kunna uppstå. Men är det mindre pengar för folket man eftersträvar kan ju många andra vägar väljas framför att införa en fastighetsskatt. Förr eller senare kommer det dock betyda att företagen, och därmed jobben, blir lidande.

Är det inte bättre att fråga sig varför bostadspriserna stiger? Den verkliga orsaken till att bostadspriserna stiger i Stockholmstrakten är ju inte frånvaron av en fastighetsskatt. Om det antingen byggdes mer eller om intresset för att bo i Stockholmsområdet minskade (på grund av att det blev lättare att få jobb på andra håll i landet), så skulle priskurvan vända nedåt i Stockholmsregionen. Det är denna fråga som rimligen bör adresseras av de ansvariga. Att få ner priset medelst en skatt kan inte vara den rätta vägen att gå.

Är det en vettig strategi att få ner priserna för att folk får mindre att leva för? Borde inte priset gå ner för att utbudet blir större?

Ekonomins drivkrafter

Vad är det som driver ekonomin? Vilka är de drivkrafter som får företag och hushåll att fatta beslut, göra val, med ekonomiska konsekvenser?

Vissa talar om vår ekonomi som en skulddriven ekonomi. Detta vill man ha ett slut på. Med mindre pengar i omlopp ska skulderna minska.

Låt oss stanna till ett tag och tänka efter: Är vår ekonomi verkligen skulddriven? Är det skulderna som gör att folk startar företag och sedan betalar tillbaka lån, startar nya projekt för att betala räntor m m?

Sanningen torde vara att det är våra behov som styr ekonomin. Skulderna kommer då vi vill tillgodose våra behov, äkta eller inte. Om vi inte begär saker och ting kommer vi inte att låna för att få tillgång till dem.

Avskaffar vi skulderna kommer penningmängden att minska. Med mindre mängd pengar i omlopp blir det färre köp. Vad är det mer än skulderna som kommer att minska? Eller tror man att man kan ta bort en kofot i ett arbete utan att också minska värdet av arbetet?

Vår ökade insikt i miljöfrågor, t ex kring utsläpp och resursåtgång, har fått allt fler att handla ekologiskt och fair trade. Mer behöver göras för att de behov som styr ekonomin ska vara de som är långsiktigt hållbara. Det säger sig självt att om var och en bara tänker på sina egna behov och är oinformerad om mycket i samhället så riskerar summan av våra val att bli av destruktivt slag. Inte bara i form av att vi lättvindigt lånar till en konsumtion vi kanske kan klara oss utan och därför ökar skuldberget utan också för att miljöskulden på det viset kommer att öka.

Med en större grad av insikter kommer miljöskulden kunna minska och de långsiktiga överlevnadsbehoven att få större tyngd som drivkrafter i ekonomin. Men vill vi att samhället ska vara fritt kommer vi även i fortsättningen ha en ekonomi som drivs av vad folk önskar sig. I detta sammanhang är krediter som avbetalning och lån att se som högst naturliga företeelser, låt vara att vi inte önskar att de ska bli av en sådan storlek att de blir svåra att betala tillbaka.

Att inte kreditgivare kräver att fastighetsägare amorterar av tagna lån är att se som något balanserandes på gränsen för en anständig kreditgivning, då det ju är ett sådant här agerande som riskerar systemets trovärdighet och gör att fastigheterna åter igen ses som en problemfaktor i ekonomin. Skandal att det ska behövas statliga regler för att kreditgivare ska få låntagare att amortera av lånen!!! Därmed inte sagt att de ska betalas tillbaka i rask takt.

Pengar är biljetter

Finns det någon som beklagar sig över att en biljettautomat skapar biljetter ur ingenting efter några knapptryckningar? Nej, vi förstår alla att det är någon som vill ha biljetten. Att den person vi kallar "kund" är ena parten i ett avtalsförhållande och att biljetten representerar en rätt att exempelvis färdas på ett tåg under en viss tid och sträcka. Biljettautomaten har någon konstruerat för ändamålet.

På samma sätt skapas pengar av banker vid kreditgivning då en låntagare ingått ett avtal med banken. Om det är redan existerande pengar som lånas ut eller tekniskt sett nyskapade är av underordnat, formellt intresse. Det är en del av "biljettautomaten" som skapats för att förse företag och hushåll med allmänna biljetter. Med dessa allmänna biljetter kan vi få andra ting. Med ett abstrakt bytesvärde kan vi erhålla ett konkret bytesvärde, eller som rättsekonomerna säger, förvärva rättigheter. Pengarnas funktion enligt rättsekonomin är främst att omfördela rättigheter. Vill du ha en apelsin måste du förvärva rättigheten till apelsinen, ty i annat fall gör du dig skyldig till snatteri, olovligt förfogande eller egenmäktigt förfarande, allt beroende på vad du olovligt gjort med apelsinen. Rättigheten till apelsinen innehas av frukthandlaren du handlar hos.

En biljett har ett instrumentellt värde. Den är ett medel för något annat än sig själv. Så förhåller det sig också med penningen. Visserligen kan en Joakim von Anka se en tjusning i att samla pengar i hög, men även för honom måste värdet i detta ligga i tanken på allt han kan göra med dessa pengar, dvs tjusningen ligger i penningens potentialitet, vad du kan få eller göra med pengarna. Den som sparar dem har dem kvar och kan då glädjas en längre tid av denna potentialitet än den kan som snabbt omsätter pengarna till något konkret, alltså använder penningen som en biljett för något annat, för ett konkret bytesvärde.

Det är viktigt, har inte minst Milton Friedman lärt oss, att upprätthålla en balans mellan penningmängd och mängden producerade varor och tjänster i omsättning. Det är denna balans som är viktig att värna. Och naturligtvis att inte försvaga det egna kapitalet i förhållande till det lånade. Att pengarna inte funnits innan lånet är en teknisk sak. När nu pengar representeras av siffror på konton i elektronisk form i så väldigt stor utsträckning ter det sig konstigt att fordra att dessa siffror tvunget ska ha funnits tidigare, när alla ändå vet att banker och andra långivare har värden som motsvarar dessa summor. En del av denna värdesumma representeras av värdet av bankens eget arbete. Juridiskt kan detta få ett uttryck i att en bank äger andelar i en annan (istället för att äga guld) eller i en bankirfirma eller annan finansiell verksamhet.

Är tillgångar ingenting?

Lika lite som en köpman under Brygges och Antwerpens storhetstider som marknader kunde få kredit utan att ha tillgångar kan en bank ge kredit utan att ha tillgångar. Den formella, rent tekniska aspekten, hur pengar skapas av en bank medelst noteringar av siffror på ett konto får inte lura oss till att tro att banken har en övernaturlig förmåga att skapa pengar ur ingenting. Det är bankens tillgångar och arbetsförmåga som är det någonting ur vilket penningen skapas tillsammans med kreditförhållandet mellan långivare och låntagare, medförandes en förpliktelse för låntagaren att betala tillbaka lånet till långivaren plus eventuell ränta.

Hur kan man mot denna bakgrund säga att pengarna skapas ur ingenting? Juridiskt utgör bankens lån till kunden en fordran. Denna ska bokföras som en tillgång.

Om Jonathan Koppars Bravader

I avsaknad av spaltutrymme i tidningarna har jag här att meddela att mitt versepos Jonathan Koppars Bravader är att se som inte helt avslutat i mer än en mening. Det är sant att slutet ännu inte är på plats. Men det är också sant att jag vill bearbeta många av dikterna på ett sådant sätt att berättelsen dels blir lättare att läsa, dels blir rikare på innehåll. Versens längd måste breddas och en variation mellan olika versformer kan göra att det blir en intressantare historia att läsa.

Nu vet jag inte om jag någonsin får energi över till detta projekt. Det är ingen form av litteratur som jag tror kan dra till sig så många läsare i vår tid där man kanske hellre läser teknik.

Guld och fast egendom

De som idag vill koppla penningen till guldet i en tro att man på det viset ska säkra ekonomin gör ett fel analogt med de som trodde att investeringar i fast egendom var säkra investeringar. De blev snopna när det visade sig att lös egendom kunde få ett mycket högre värde än fastigheter. Vi kan jämföra en tavla av en känd konstnär som kostar flera miljoner dollar med en fastighet i ödebygden. Den som tror att fastigheten med sitt tillbehör huset måste vara värt mycket mer än tavlan bara för att tavlan kan hänga på en vägg i huset har fel.

Att tro att man kan vinna något med att koppla penningen till guldet är som att tro att guldet skulle ha ett absolut värde och att bankerna inte skulle ha andra tillgångar, tillgångar som har ett högre värde än guld och som ska tas med i beräkningen då man påstår att bankerna ur tomma intet skapar pengar medelst kreditgivning. Det de lånar ut och som de sedan fordrar vägs upp av olika slags tillgångar. Att alla lån inte kan lösas in samtidigt och pengar betalas ut inses väl lätt av den som inser att här måste företag säljas, men det är ju ändå inte detta scenario som det handlar om i verkligheten.

Det väsentliga måste vara att hålla en balans mellan eget och främmande kapital sådant att det relativa priset på det främmande kapitalet inte stiger.

Ska vi fästa vikt vid guld och silver i handeln kommer naturligtvis priset på guld och silver att stiga. Men om folk senare vill ha tillgångar i annat än guld och silver måste de sälja guld och silver. Ett ökat utbud och en minskad efterfrågan betyder ett fallande pris. Att klistra fast penningen i denna cirkus är inte bra. Guld kan finnas som en reserv för att nyttjas för att stödja penningen men inte för att binda fast den. Oavsett kopplingen mynt-sedel-guld kommer det ju vara en försäkring med guldtackor i Riksbankens valv, eller om det nu är i EU-bankens.

Motsägelsefullt tänkande

Bankernas kritiker gör sig ibland skyldiga till ett motsägelsefullt tänkande. Först gör de sak av den enorma skuldsättningen. Den är naturligtvis bankernas fel. Sedan påpekas sakligt att småföretagen saknar de större företagens finansieringsmöjligheter. Det påstås till och med att småföretagen lever med ett ständigt finansieringsbehov. Att de inte gör samma bedömningar som bankerna.

Vi får veta att alla banker tänker på ett sätt och att alla småföretagare tänker på ett annat.

Vi kan dra slutsatsen, en som kan tyckas förvånande då man läst vad bankernas kritiker hävt ur sig på Facebook, att man önskar en generösare kreditgivning av bankerna. Man vill att bankerna i större utsträckning idag ska låna ut till småföretag.

Men hur blir det då med skuldsättningen? Hur blir det då med risken för ekonomiska kriser?

Kommer inte just ett sådant "skapande av pengar ur luft" innebära en risk för bubbelbildningar, dvs att så mycket kapital kommer ut på marknaden (småföretagen är ju många och de påstås vara konstant underfinansierade) att marknaden först tror att här är det goda tider, men att det senare visar sig att prognoserna varit för generösa och att många inte klarar betala tillbaka lånen?

Det lär med andra ord finnas skäl bakom bankernas inställning. Varför skulle man kunna tala om just "bankernas inställning" i singularis om det inte ur ett kreditgivarperspektiv ter sig vanskligt med en viss typ av lån, mindre vanskligt med andra? Vi vet sedan länge att dessa småföretag är belånade. Att öka belåningen än mer är att öka lånekostnaden för det egna kapitalet. Detta vore i sig nog att mana till försiktighet. Lånen ska betalas tillbaka. Finns det inte efterfrågan på marknaden kommer folk att luras till att tro något annat om bankerna är generösa med utlåningen bara för att den som ansöker om en kredit är en småföretagare.

Bankerna är just banker och det finns därtill möjlighet att låna av andra än banker. Det finns också alternativet att öka mängden eget kapital i rörelsen genom att släppa in en medbolagsman.

Det är alltså både ett fel att skylla bankerna för den stora skuldsättningen och att kräva att bankerna ska vara generösare med krediter till småföretagare. På en fri marknad med konkurrens mellan olika kreditgivare kommer de kreditvärdiga alternativen kunna hitta en långivare, åtminstone om man först sett till att verkligen bli kreditvärdig, exempelvis genom att förstärka det egna kapitalet i företagen (något som kanske medelst en utvidgning av rörelsen, men också på annat sätt, naturligtvis).

Vad föredrar bankerna?

Jag läste ett inlägg idag där författaren menade att bankerna föredrar att cirkulera ut pengarna i samhället via lån till köp av fastigheter. Detta var ett starkt påstående och därför intressant. Man undrar hur inläggsförfattaren kan veta detta? Besitter skribenten i fråga sådana förmågor att han kan tränga in i hjärnan på bankpersonalen och förstå vad som byggs upp av elektriska signaler mellan grå celler? Eller är det bara en gissning? Eller ett slarvigt sätt att uttrycka sig?

Vid närmare eftertanke förhåller det väl sig som så att det är låntagarna som vill låna. Bankerna arbetar på en marknad och naturligtvis innebär deras utbud en begränsning för vad folk kan efterfråga, men om låntagarna föredragit att låna till annat så hade bankerna lånat ut till detta om låntagaren bedömts kreditvärdig.

Lånen styrs av företags och hushålls behov, inte av hur bankerna föredrar att cirkulera ut pengar i samhället.

Det hade inte blivit några lån om det inte bedömts som en ekonomiskt god sak av banken att låna ut. Den vill inte riskera sina pengar i onödan. Det är inte fråga om ideella föreningar. Bankerna sitter inte och skapar pengar för att de vill utöka penningmängden. Penningmängden utökas för att det finns ett behov av att utföra ekonomiska aktiviteter i samhället och detta behov finns om det finns en möjlighet att få avkastning på den gjorda investeringen.

Visst kan investerare använda sina medel till vällovlig verksamhet utan att kräva avkastning (annat än att tillgången good-will ökar). Vi anser det moraliskt gott om företag inte alltid väljer den högsta profiten utan istället en mix mellan profit och andra hänsyn. Ska sanningen fram så är väl många av de ekonomiska aktiviteterna av just detta slag, de är ekonomistiska, inte enbart ekonomiska, dvs de försöker skapa ett värde inte bara i kronor och ören utan i annat också, sådant som inte räknas i pengar.

Ska vi ha en samhällelig utveckling måste vi dock låta företagen få avkastning på sina investeringar. Därför är det viktigt att just omställningen till ett kretsloppssamhälle blir ekonomiskt intressant för marknadens aktörer. Kan dessa tjäna pengar på omställningen kommer vår förmåga att använda kasserade textilier, kanske också porslin och trä öka i framtiden, en framtid som förhoppningsvis kommer innebära anläggningar för att bryta ner molekylstrukturer till dess olika ämnen, som sedan kan bli nya resurser för industrin.

Om inte bankerna får skapa pengar medelst lån och om inte företagen får göra en avkastning på sin investering kommer detta nödvändiga omställningsarbete att försvåras. Politikens uppgift måste vara att underlätta omställningen och försvåra den osunda produktionen och konsumtionen. Då kan investeringar gå i sundare banor och såväl produktion som konsumtion ställas om. Tror man att man kan klara sig undan marknadsmekanismernas hävstångsarbete begår man ett misstag. Samma slags misstag som den gör som slår sönder ett helt dricksglas för att bygga ett nytt av skärvorna. Inte någon effektiv väg för att få sig ett nytt läskande glas vatten (eller druvjuice)!

Det är en oklok sak att säga nej till den hjälp man behöver!

Är det bankernas fel?

Folk som påpekar att hushållens skulder till bankerna ökar gör ibland det felslutet att detta beror på bankernas girighet. Detta är en tragisk felsyn då bankerna bara svarar på en efterfrågan ifrån ett marknadssegment. Om allmänheten inte vill låna till hus och bilar utan istället spara så hade bankerna fått förhålla sig till detta och konkurrera med madrasser, konst, guld och annat för att tillgodose folks behov av sparande.

Nu är det som så att vi alla behöver någonstans att bo. Kan vi inte betala kontant för vår bostad måste vi låna. Är efterfrågan på bostäder större än utbudet kommer priset att vara högt och stiga med den ökade efterfrågan. Folk måste låna för att ha råd att komma över dessa allt dyrare bostäder.

Men är detta bankernas fel? Är det inte andra aktörers fel att det exempelvis i Stockholmsområdet lär efterfrågas 300 000 nya bostäder för att balans ska uppstå mellan utbud och efterfrågan? Det är denna fråga som ska besvaras, detta problem som ska lösas, och som glöms bort då folk lyssnar på hatpropaganda mot bankerna i synnerhet och mot det ekonomiska systemet i allmänhet.

I stället för att önska ett ekonomiskt system där allt omhändertas av de politiska instanserna kunde man önska att just dessa instanser såg till att minska obalansen på bostadsmarknaden, något som nog lär bli svårt att göra om man säger nej till att utländska firmor arbetar på den svenska byggmarknaden som ett komplement.

Framtidstro

Det går inte att bygga upp allt i en ekonomi kring bankerna, trots att många vill få oss att tro att det är dessa som styr allt. Sanningen är snarare den att bankernas ställning beror på hur förutsättningarna för ekonomisk aktivitet är i ett land. Bedöms det som  gott att investera i ett land kommer eget kapital dit, vilket gör ekonomin starkare. Allt kring frågan om hus ska byggas, solpaneler installeras, fabriker uppföras beror på om det är ett sådant klimat i landet att sådant kan ske.

Om en investering, en aktivitet, en ansträngning leder till ett värde som ges den som gör ansträngningen kommer följden bli producerade varor och tjänster. Bankerna får här ett starkt fundament. På en fungerande marknad, dvs en marknad sådan att ett ökat behov av x leder till ett ökat utbud av x, kommer de handlare som till följd av utvecklingen konsoliderat sin ställning genom sammanslagningar och uppköp också att ge krediter, dvs konkurrera med bankerna.

De som vid skrivbordet vill rita upp olika verksamhetsfält som ska utföras av olika banker kan påbörjat en farlig väg. Att kräva transparens är en annan sak. Det är vad som ledde till att affärsredovisningen föddes. Denna medförde inte bara fördelar för staten utan också för marknadsaktörerna själva. Det var dessas intresse av att känna rörelserna inom rörelsen som ledde till att den upptecknade erfarenheten systematiserades till vetenskap.

Också konsumenternas behov av grundtrygghet är av stor vikt. Det säger sig självt att i ett samhälle där datorer, robotar och mikroorganismer - varvid säkert alltfler i framtiden kommer att vara syntetiskt framställda för att bryta ner ett ämne i dess beståndsdelar och för att sedan bygga upp något nytt - arbetar, där kommer behovet av mänsklig arbetskraft att vara mindre än i ett samhälle där allt arbete utförs av människor med hjälp av ytterst enkel teknik.

Det var uppfinningen av myntet som fick kommersen att ta verklig fart. Alltså först då det var möjligt att med pengar göra mindre köp, inte bara dyrare, kom marknaden att tillväxa då den nu verkligen gick ifrån byteshandel till penninghandel. Just denna ökning av kommersen, av handeln och därför också av produktionen, kom att göra ledig tid möjlig. En sådan ledig tid som fordras för vetenskap och filosofi. För tänkande. Vi ser genast att denna lediga tid användes mycket produktivt av de gamla grekerna, inte minst långsiktigt, då det inte finns många vetenskapliga upptäckter och landvinningar som inte dessa antikens greker snuddade vid i sitt tänkande.

Den tekniska utvecklingen skapar nu förutsättningar för mer av ledig tid. Låt oss hoppas att detta också leder till en ökning av produktivt tänkande. Att inte folk förslavas i fattigdom och misär och slås bort från marknaden som både konsumenter och producenter utan att en sorts grundtrygghet i framtiden kan göra det möjligt att vara båda, åtminstone i en viss utsträckning.

Ökade skulder - och tillgångar!

De som idag gör sak av att skuldsättningen ökat har rätt i att det har sina risker att inte betala av skulder. Det finns inget egenvärde med att skuldsätta sig. Den som är satt i skuld är inte fri, brukar det heta (så ofta att det t o m blivit titel på en bok), men samtidigt ger avbetalningen oss friheten att konsumera det köpta medan vi betalar av det. En del av oss anser detta vara värt en eventuell ränta.

Vi ska också minnas att tillgångarna hos världens företag och hushåll väl aldrig någonsin under mänsklighetens historia haft dagens höga nivåer. Visst har skuldsättningen ökat, men det har också tillgångssidan. Den ökade skuldsättningen har naturligtvis varit en bidragande förklaring till att tillgångarna kunnat öka.

Man säger idag att bostadsköparna bör amortera av sina lån. Det kan visst ligga någonting i den saken. Dock ska vi ha klart för oss att om de gör detta kommer inte bara skuldsättningen att minska. Mängden pengar i den övriga ekonomin, tillgängliga för övrig konsumtion, kommer också att göra det. Mot bakgrund av detta ter det sig lite onyanserat att säga att det är fel att inte amortera. Det beror på den individuella situationen. Lån ska betalas tillbaka, varför det ter sig konstigt om folk med betalningsförmåga underlåter att amortera och på så sätt minska skuldbördan, kanske göra sig förmögen till att ta ett annat lån senare, ett lån som kanske inte har någon ränta, inte av någon höjd i vart fall, om det får råda konkurrens på marknaden. Men den som blir förtrogen med den individuella situationen kommer kanske sluta att förundras, då de rutiga och randiga orsakerna bakom förhållandet då framträder, förhoppningsvis.

Ska vi fördyra lånen kommer detta att få återverkningar på utbudssidan. Handelns aktörer kommer då att få ett mindre utbud om svårigheter ska skapas för det främmande kapitalet. Vi ser att denna svårighet omedelbart slår över på konsumenterna, ty mindre utbud betyder högre pris.

Marknadens demokrati versus valurnans

Det finns de som hävdar att mycket av den politiska demokratins yttringar är positioneringar av olika slag. I EU-val röstar folk på oppositionen i det egna landet. Är dessa röster verkligen uttryck för folks meningar? Finns det ett mer äkta demokratiskt uttyck?

På marknaden, i butiken, där vi gör våra val utrycker vi, lever vi, demokratin. Där får varje individs mening ett individuellt uttryck. Du inte bara röstar för en vara, du förverkligar också ditt ställningstagande medelst ett köp och ditt köp påverkar den framtida produktionen i den meningen att förändringar på efterfrågesidan får återverkningar på pris och produktion.

Vill du, som privatperson eller företagare, låna pengar för något ändamål är det för hela systemet viktigt, naturligtvis, att du är kreditvärdig. Men är det inte ganska enkelt att få lån idag? Vissa menar att det är för enkelt.

Kontrastera detta marknadsförhållande med hur det kommer att bli om de får som de vill som menar att pengar bara ska få skapas av demokratiskt tillsatta instanser!!! Vi kommer inte längre se skuldebrev fungera som betalningsmedel. Växeln och checkens tid måste väl gå mot sitt slut för hur stor skillnad är det på dessa värdepapper och de sedlar som skapats och som vi kallar för pengar?

Då du i framtiden kommer till en statlig bank får du kanske avslag på din låneansökan. Antingen har folk inte satt in tillräckligt med pengar på banken för att möjliggöra ytterligare en utlåning eller så anses du inte kreditvärdig. Vem finner en sådan ordning mer demokratisk än dagens?

Jag låter läsaren själv få komma med svaret.

Stort exportland utan import?

Det sägs ibland att Sverige är ett exportberoende land. Ja, det må vara sant.  Självklart förhåller det sig så. Sverige exporterar varor till utlandet. Men det hör till saken att Sverige importerar många varor också. Det är alltså också sant att Sverige är ett importberoende land.

Att vilja ha en egen valuta bara för att kunna sälja billigt till utlandet är som att vilja ge pengar åt bolag som försäkrar säljare mot valutaförluster. Att vissa delar av USA går sämre än andra har knappast att göra med att delstaterna inte har egna valutor. Problemet att inte ha kapital får lösas av att dra till sig intressenter ifrån andra delstater - eller länder.

Om en del av en union inte säljer så har den att dra till sig kapital. Det är inte bara det egna landets kreditinstitut som står till förfogande om vi har en gemensam valuta. En stor valuta ger relativt sett lägre räntekostnader. Kostnaden att få kapital blir billigare om det är lättare.

Den som säljer andra varor bör vinna på stabilitet. Får vi fördelar av att ändra valutans värde i förhållande till andra kommer en instabilitet att uppträda, som vi såg så rikliga exempel på under slutet av 70-talet, då ett lands devalvering utlöste en kedjereaktion av devalveringar. Vilka vinner på sådant? Jo, de som spekulerar i dessa förändringar naturligtvis!

För Sverige som nation kan knappast något stå att vinna i att det blir billigare att exportera om det samtidigt blir dyrare att importera. Snarare bör man se på det allmänna kostadsläget inom landet. Hit hör energipriser osv.

Men förhållandet att Sverige kanske inte idag kan sälja lika mycket skog och malm som vid ett lägre energipris, behöver inte betyda katastrof. Varför ska man slumpa bort naturresurser? Kommer inte framtida generationer behöva skog och malm? 

Är man inte anhängare av casinoekonomi bör man inte låta valutan vara det som bestämmer. Den bör synas så lite som möjligt. Vara ett smidigt abstrakt bytesvärde, inget som man trixar med för att vinna på uppgångar eller nedgångar. Om vi bestämmer oss för att importera gas så ska det vara för att vi har ett tillfälligt behov av gas. En jämförelse görs då mellan lämpliga säljarkandidater. Varför ska man i sig se det som så viktigt att valutan ska hoppa upp eller ner, med följd att handeln blir mindre förutsebar?

Ett Europa utan euron skulle föra oss tillbaka till en tid då devalveringar och annat trixande blir aktuella åtgärder. Då kommer vi åter att få se den svenska kronans utvecklingskurva noga följa den tyska D-markens.

Det är då bättre att marknadens aktörer kan handla med samma valuta i Europa. Den som menar något annat drömmer sig måhända tillbaka till en tid då Sverige var uppdelat i olika områden som först hade olika valutor vid sidan av tullarna, sedan bara tullar. När dessa handelshinder försvann utvidgades ekonomin.

Kris och utveckling

På Facebook kan man läsa hur folk som är kritiska mot bankerna förutspår en snar kris för det ekonomiska systemet och åskådliggör detta genom att publicera bilder på massvis med osålda bilar. Detta är något man vill ge bankerna skulden för. Med ett annat ekonomiskt system skulle bilarna tydligen rulla på vägarna.

Dessa kritiker tycks inte vilja se vilken konkretion av våra problem denna bild av osålda bilar ger!!! Det är ju en miljökris och energikris som ligger bakom att bilarna inte kan säljas. Vi måste ställa om till energisnålare bilar, byta bränslesystem till sådana som kan driva bilar på ett miljövänligt och förnybart sätt.

De osålda bilarna talar ett tydligt språk till investerare: Kan ni få dessa bilar att gå på miljövänliga och förnyelsebara bränslen till rimliga priser kommer ni också att få köpare till dem!

Vi förstår alla att här är det mycket pengar i potten. Så forskas det också nu om olika slags biobränslen m m för den framtida bilen.

Vi bör inte vara så konsumtionistiska att vi till varje pris ska konsumera sådant som bilar. Men den dag det finns bilar som inte orsakar miljöproblem ter sig situationen onekligen annorlunda mot idag. Varför skulle vi protestera mot att folk köpte sådana bilar?

Dagens kris är den utveckling som leder till morgondagens produktion och konsumtion.

Frihandel som fair trade

Skälet att vi inte kan acceptera frihandel utan inskränkningar är inte att svensk ekonomi skulle gå sämre för att den betalades i euron och att inga tullar fanns. Tvärtom finns det starka skäl för att just en gemensam valuta och avsaknaden av tullar skulle gagna ett land som Sverige. Då nyliberalerna under tvåkammarriksdagens tid raserade tullarna inom landet kom detta att gagna hela landet, alltså på båda sidor om tidigare tullgränser. Ett handelshinder hade avlägsnats!

Då vi exporterar mycket till EU skulle naturligtvis handeln underlättas av en gemensam valuta. De ekonomiska problem som Grekland och andra länder haft beror inte på euron. Det är saker som med nödvändighet hade pockat på åtgärder oavsett valuta.

Nej, skälet att vara på sin vakt mot en oinskränkt frihandel är naturligtvis att produktionen inte sker under samma villkor i alla länder. Det bör inte gå att få konkurrensfördelar genom att inte ta hänsyn till arbetsmiljö, natur eller djur osv.

Frihandel måste därför ha formen av frihandelsavtal.

Att bankerna går över riksgränserna är bara något naturligt. Det finns företag som är medelstora och som blir större och som verkar inom landet endast. Dessa, några av dem, kommer säkert att ägna sig åt bankverksamhet i framtiden. Handeln ger krediter m m.

De som klagar på att bankerna gör affärer utanför landsgränserna tycks tro att Sverige går att avgränsa ifrån omvärlden. Exporterar inte Sverige?

Väl skötta banker borde kunna vara i verklig mening EU-banker utan att detta ska ses som något annat än något positivt. Det är dock en naturlig utveckling att de inledningsvis blott täcker delar av unionen, precis som banker förr kunde vara häradsbanker i Sverige.

Edmund Burke menade inte att utvecklingen stod stilla. Vi kan när det gäller handeln i allmänhet och bankerna i synnerhet se att här har vi en utveckling som vi idag är en del utav, en utveckling som knappast går att vrida tillbaka hur nationell man än är i retoriken.

När allt kommer omkring var Gustav Vasa halvtysk...

Bubbelbildning?

De som vill använda Riksbanken till att, styrd av riksdagen, skapa jobb åt ungdomar medelst riktade lån med låg ränta är ute på tunn is. Vad kommer dessa slags åtgärder leda till om inte att företagen gör sig beroende av dessa stöd, jobb som skapas för att det ska jobbas, inte lån som tas och anställningar som görs för att det finns behov av att uträtta något?

Förmodligen skapas en bubbla. Eller åtminstone stegrade priser som leder till högre kostnader tills den dag det står klart att lånen ska betalas tillbaka. Många lån med låg ränta kan bli till stora summor. Satsningarna kan mycket väl bli felsatsningar det kostar att städa upp efter. När sedan näringslivet behöver folk finns det inte folk att tillgå på grund av dessa stimulanspaket. Då trissas lönerna upp. Kostnaderna för företagen stiger. Är det samtidigt fel att nyttja firmor från andra länder anstränges ekonomin och den stimulans man varit ute efter blir något annat.

Nej, istället för en stimulans med lånat kapital bör vi få en expansion byggd på eget kapital!

Att ge stöd åt ungdomar så att de får jobb är alls inte fel. Det är sättet man bör tänka på. Om det inte funkar med sänkta arbetsgivaravgifter finns det inte mycket som talar för att det skulle bli bättre för att man riktar förmånliga lån åt saken. Om ett företag behöver expandera anställer det. Ska det anställa och sedan fråga om det behöver expandera?

För framtiden finns det mycket som talar för ett system med grundtrygghet. Mat för dagen behöver vi ju alla, men tekniken kan innebära frihet för människan om den ställs i människans tjänst istället för att folk ska tvingas ut i olika åtgärdspaket bara för att de ska arbeta, när det inte finns efterfrågan för deras sysselsättning.

Får de utbilda sig, vara kreativa och konstnärliga kan framtida företag skapas av detta. Ska man ha dem att konkurrera bort de redan anställda medelst specialriktade lösningar som ökar skuldberget förlorar vi frihetsvärden.

Riksbankens uppgifter

Det har varit en strävan hos många centralbanker att låta räntan vara låg. Detta för att det främmande kapitalet, dvs lånen, ska bli billigare, inte minst för våra företag, som ju är de som skapar sysselsättning. Det är dock inte bara gagneliga villkor för företagen som är bra för sysselsättningen. Detsamma är fallet om villkoren är bra för konsumenterna. Låga räntor gör bolån och andra lån hushållen tar billigare än höga. Detta ger hushållen köpkraft, något som i sin tur skapar sysselsättning.

Detta bör väl rimligtvis vara Riksbankens enda sysselsättningsmål. Den har inte kompetens för något annat. Därtill finns det olika uppfattningar om vad som bör göras. Menar man att hushållens köpkraft ska nyttjas för något gagneligt, exempelvis för att byta energisystem, är detta en sak som knappast Riksbanken bör ta hand om.

Sysselsättningsmål kan parlament, regering och arbetsförmedlingar ha. Vilken bedömning ska Riksbanken göra om den ska försöka öka sysselsättningen på annat sätt än idag om man menar att en sysselsättningsökning som är möjlig på kort sikt kommer att leda till större arbetslöshet i framtiden än om man låter arbetslösheten vara lite högre på kort sikt för då kommer sysselsättningen öka på längre sikt? Och hur kan svaret på den frågan spela in i hur man bör bedöma ränteläget?

Poesi och upphovsrätt

Den uppfattning jag tidigare gett uttryck för, nämligen att poesin går mot en renässans, är en uppfattning jag står fast vid. Bruket av rimmad meter har redan kommit tillbaka, och det är något jag önskat, inte för att ersätta den fria versen utan för att komplettera den. Det vore konstigt om poesin som under så lång tid varit rimmad eller på annat sätt bunden nu bara skulle bestå i fri vers eller utav prosadikter.

Dock, denna renässans kommer inte utan smärta. Den bygger på den digitala tekniken. Då jag själv uppnått en ålder då man anar att livet inte är oändligt, såvida man inte vidtar mått och steg för att uppnå enhet med det gudomliga djupet, känns det som att jag antingen måste fortsätta skänka bort mina dikter, med en mycket osäker rättslig ställning för mina alster, eller sluta skriva, åtminstone att publicera poesi.

Då mina dikter finns att läsa på mina diktbloggar Dannes dikter, Dannes Poetik och Dannes Epos med nedanstående adresser

www.dannesdikter.blogspot.com

www.dannespoetik.blogspot.com

www.dannesepos.blogspot.com

kan den som är intresserad av att läsa min poesi även i fortsättningen göra det. Själv har jag att genomgå en sorts alkemisk process, en process som leder till omvandling, till uppodlandet av mark ej tidigare brukad eller åtminstone blott sparsamt brukad. Det går inte att nyttja en åker för en gröda alltför länge utan att suga all näring ur jorden. Måhända kommer jag tillbaka till poesin. Sluta läsa poesi vore förfärligt och ett sådant steg ämnar jag inte ta.

Det är inte bokförlagens fel eller någon politiks fel. Det är inte heller mitt eget. Det bara blir så att ibland kommer något att förlora sin mening. Då är det dags att förändra sig.

Kreditexpansion utan inflation

Både von Mises och Rothbard har hävdat att centralbanker med konstlade medel försöker hålla nere räntan och att kreditexpansionen leder till inflation, speciellt då det inte finns ett samband mellan valutan och guldet.

Vi kan konstatera att en kreditexpansion naturligtvis har sina risker. Om alla lånar utan att bry sig om att betala och sedan inte har pengar då de ska betala tillbaka så har man skapat en ekonomisk kris. Kanske har de ekonomiska problemen blivit större av att inte hanteras då lånet togs utan problemet har fått växa och bli större till följd av att lånen gjort detta möjligt.

För många krisdrabbade länder kanske situationen är just denna. Om de inte sanerar sin ekonomi och gör den mer attraktiv för investeringar, dvs för ekonomisk aktivitet, kommer de ekonomiska problemet att finnas kvar, ty när de lånade pengarna konsumerats uppstår ett behov av nya krediter. Kritiker av långivare brukar inte sällan raljera över långivarnas krav. Men det är väl inte orimligt att tänka på låntagarens framtida intressen? Om en långivare som har lång erfarenhet ser att låntagaren inte hanterar pengar på ett förnuftigt sätt, med följd att de ekonomiska problem som föranlett lånet kommer att bli större och föranleda behov av nya lån, så har långivaren knappast fullgjort sin skyldighet ur ett moraliskt perspektiv, om inte ett önskemål om förändringar framförs.

Låntagaren bör naturligtvis se till att enskilda inte kommer i kläm. Det är en sak jag inte vidare kan gå in på här och det är inte heller poängen med mitt resonemang.

Poängen är att den libertarianska kritiken mot kreditexpansion inte är utan poänger MEN att deras påstående att centralbankernas arbete leder till kreditexpansion och inflation är ett påstående som falsifierats av de senaste decenniernas ekonomiska utveckling.

Det finns alltså förhållanden sådana att en kreditexpansion kan ske utan att åtföljas av inflation. Det är den större öppenheten som är svaret på att det kunnat bli så här. Utbudssidan har fyllts på med billigare varor och tjänster med urprung utanför det egna landet. Denna import har pressat ner prisnivåerna och gjort att mer av ekonomisk aktivitet har kunnat äga rum. Hade trösklarna in i landet varit större hade en kreditexpansion fått fart på inflationen. Men den hade väl sannolikt inte ägt rum om det inte funnits projekt med framtidsutsikter som lockat till sig eget kapital och för att få större slagkraft därför också dragit till sig krediter, då nu sådana är ett normalt inslag i en rationellt ordnad affärsverksamhet.

Investeringar i Kina och handel med Kina har lett till lägre inflation här. Det är önskvärt att EU på motsvarande sätt handlar med Nordafrika, då det finns komperativa fördelar av att sådant sker. Ett uppsving här kommer att leda till att Nordafrika investerar i Afrika söder om sig.

Inte minst energi och livsmedelsproduktion är områden som bör gagnas av ett större samarbete mellan EU och Nordafrika, något som sannolikt också skulle minska trycket att lämna Afrika för att bosätta sig i Europa.

Vi ser alltså att utan EU lär länderna i Europa handla splittrat och vi lär sakna de nödvändiga förutsättningarna för att bygga en framtid som minimerar konflikterna.

Den nödvändiga interventionismen

Läser man vad Ludwig von Mises och hans anhängare menar får man intrycket att en interventionistisk politik inte skulle kunna fungera. Antingen ska vi ha en statligt centralstyrd planekonomi eller en marknadsekonomi utan statliga interventioner.

Min personliga uppfattning är att detta är alltför starkt formulerade påståenden. Jag inte bara menar att det är önskvärt med en viss lindrigare statlig intervention i ekonomin, jag menar också att en sådan är nödvändig.

Ett samhälle måste ha lagar för att kunna fungera. Vad lagen tillåter, påbjuder eller förbjuder får ekonomiska konsekvenser. Man kan inte säga att "dessa ekonomiska konsekvenser av en lag ingår inte i vad vi menar med 'ekonomi', medan dessa andra gör det". Lagar måste finnas och de har konsekvenser för ekonomin.

Ska marknaden bestämma hur explosiva varor ska transporteras? Hur skulle en sådan reglering se ut? Då de inte kommer gälla alla, då de inte kan vara tvingande utan bygger på frivilliga överenskommelser, kommer de som låter bli de föreslagna föreskrifterna att kunna få ekonomiska fördelar och den risk deras agerande har riskerar att ställa till skada.

Visserligen är det väl sant att en bildad allmänhet kommer att kräva säkra transporter och att något liknande "fair trade"-märkning skulle kunna uppstå. Men en sådan strategi kan vara för långsam. Ingen ansvarig politiker skulle vilja låta marknaden sköta allt. Man anser att vissa saker, inte minst sådana rörande hälsa och säkerhet, är något för staten att ta sig an.

Oavsett vad vi vill måste ett samhälle ha regler som antingen säger ja eller nej till narkotika. Dessa regler får konsekvenser för ekonomin. Det är inte bara marknaden som bestämmer vad som ska vara tillåtet. På marknaden väljer vi mellan det som är tillåtet, medan valet mellan det som ska vara tillåtet eller förbjudet är en politisk fråga, något för stater och andra publika instanser, som EU, kommuner, regionala församlingar m m.

Vi ser alltså att en statlig interventionism är nödvändig. Den måste finnas för att samhället ska kunna fungera. Dessa ingrepp är så naturliga att många libertariant sinnade människor inte tänker på att det är något som har med ekonomi att göra.

Att bygga rymdraketer är inte marknadens beslut, men beslutet får stora konsekvenser för tillverkningsindustrin. Det är ett beslut som bestämmer riktningen för många förmögenhetöverföringar: att medel ska gå till de som tillverkar komponenter till rymdraketerna. Det är något vi anser önskvärt eftersom vi vill ha dessa rymdraketer.

Vi accepterar också att förmögenheter går till de som bygger och äger fastigheter avsedda för boende. Om staten exempelvis stimulerar bostadsbyggandet genom att sänka en skatt så kommer en större förmögenhet än tidigare att gå till de som bygger och äger fastigheter avsedda för boende. Det är en förmögenhetsöverföring som är önskvärd, då vi vill ha dessa bostäder och då vi inser att i ett marknadsekonomiskt samhälle får den som ger marknaden varor och tjänster sin betalning i pengar.

Att acceptera fackföreningar betyder att en viss arbetslöshet kommer att finnas. Detta vänder sig libertarianerna emot. Men om fackföreningarna aldrig kräver större löneökningar än vad branschen, alltså marknaden klarar, är det bättre att hålla upp lönerna för de anställda än att låta den järnhårda lönelagen pressa ner dem till massfattigdomens nivåer. Upprätthållna löner - med högre arbetslöshet än om lönerna får sjunka - innebär att de som är arbetslösa, om de ges stöd av olika slag, kan ställa om sig till att göra annat än att bygga bostäder och att de redan anställda inte behöver avstå köpkraft för att minska arbetslösheten. Därtill:  Den minskade arbetslösheten som blir följden av sänkta löner leder till en ökad arbetslöshet då de anställdas köpkraft minskar.

Som marknadsvänlig ekologist anser jag att man ska utnyttja marknadskrafterna för att uppnå önskade mål. Vad man då måste göra är att förstå vilka resurser som finns, vilka konsekvenser den rådande produktionen har, vilka möjligheter till förändringar som finns och sedan med denna kunskapsbas som grund vikta variablerna i ekonomin för att gå mot ett grönare samhälle. En konsekvens av detta kan bli en viss form av interventionism. Inte så att staten ska bestämma att handlare inte får gå över en viss prisnivå, men att man arbetar för att de som exempelvis producerar fossila bränslen går över till miljövänlig produktion. Ska detta kunna ske på ett optimalt sätt måste de som äger  och kontrollerar de fossila bränslena få tjäna pengar på detta, kanske medelst karteller, mot att de investerar medel i grön produktion. De kommer då inte längre se de miljövänliga alternativen som ett hot. De har inte bara haft samma möjlighet som alla andra att investera i dem utan man har sett till att de kan tjäna pengar på att investera grönt OCH ändå vara kvar i det fossila, genom att de får hålla uppe priserna här, med följd att resurserna räcker längre. Inte en oviktig grön poäng!

Punktskatter för att minska rökning, koldioxidskatt m m är exempel på statlig intervention. En viktig sak är att dessa viktningar av variablerna inte snedvrider konkurrensen och att marknadsmekanismerna ändå bestämmer priset till slut, bara med den modifikationen att en punktskatt fått priset att bli högre än annars. Då minskar efterfrågan och utbudet varar längre. Denna statliga intervention är ett exempel på en lindrig intervention då den utnyttjar mekanismerna för sina syften, försöker inte bestämma det slutliga priset för här får vi ge Mises rätt att en sådan intervention inte har långsiktiga förutsättningar att fungera. De exempel på lönestopp, prisstopp och annat sådant som förut införts är exempel på sådana misslyckanden som numera väl får folk mest att le lite med munnen, tänkandes att förr hade man inte riktigt koll på hur ekonomi verkar, trots att man bedrev ekonomisk politik.