Den som läser Koranen kan inte undgå att göra slutsatsen att Guds bok består av tre delar, åtminstone: GT, NT och Koranen (se också sura 95 i Koranen, inledningen).
Vill man finna en logik bakom detta är det naturligt att de araber som fick Koranen som ledstjärna höll sig till denna, läste alltså inte samman den med de andra delarna. Man såg kanske delarna som alternativa. På samma sätt har de andra religionernas folk gjort och skillnaden mellan delarna har blivit allt större på grund av metafysiska överbyggningar företrädarna för respektive religion, eller inriktning, gjort.
Då jag betraktar mig som en sökare efter Sanningen och då jag kommit till denna ståndpunkt med en utgångspunkt ur kristendomen kan jag inte låta bli att något reflektera kring Koranens ränteförbud. Strängt taget är detta ett förbud som genomsyrar hela Guds bok, alltså de tre delarna. (Det väsentliga med kristendomen såg jag aldrig vara läran om treenigheten utan vad Jesus sa om att vända andra kinden till m m.)
I Koranen sägs att Gud undervisar medelst liknelser. Vi kan inte säga att något är ränta bara för att det kallas ränta. Det saken gäller måste vara om det är ränta i den för tillfället avsedda meningen. En bankdirektör är exempelvis knappast tillfreds om en kund sjunger hymner till hans ära, menandes att detta är ränta på det tagna lånet. Bankdirektören vill att kunden ska betala en i kreditavtalet definierad ränta, i kronor och ören eller i någon annan angiven valuta.
Ett generellt ränteförbud kan knappast vara det gudomliga djupets avsikt för människors samlevnad. Begrunda följande:
En arbetslös man som har fru och barn har fått ett jobb i en storstad. För att kunna ta jobbet måste han ha en bostad. Den första tiden åker han tåg till staden för att kunna börja jobbet. Ibland går tåget inte på tider som passar. Mannen måste hyra en bil för att kunna ta sig till jobbet. Resan tar tid. Familjen blir lidande. Pappan retar sig på restiden. Han skulle vilja lära sin unge son några suror ur Koranen så att pojken kan få vad pappan kallar "en etisk ryggrad". Nu måste pappan istället köra bil eller åka tåg till jobbet. Detta kostar pengar. Reskostnaden (och restiden!) är ett pris för att kunna arbeta och få en inkomst.
Pappan erbjudes nu att köpa en lägenhet. Den ligger så nära hans nya arbetsplats att han kan gå till jobbet. Tar han en promenad ifrån ifrågavarande lägenhet kommer han till en moské där en mycket bildad imam undervisar.
För att kunna köpa lägenheten måste pappan låna pengar. Han kommer till slut fram till att han måste välja mellan ett lån som innebär att han betalar tre procent i ränta på det lånade beloppet. Han upplever detta alternativ som ekonomiskt attraktivt. Det andra alternativet innebär att han ska bli kompanjon med en rik man. Denne lånar ut pengar till pappan som ska arbeta tillsammans med långivaren tills att summan är återbetalad och därefter, om rörelsen utvecklats positivt, få en inkomst och alltså få inkomster ifrån två håll.
Om pappan tar ett lån mot ränta är han fri att ge sin son den utbildning och fostran han önskar. Han kan själv förkovra sig i moskén och han kan ge all sin yrkesmässiga kraft åt det nya jobbet. Väljs det andra alternativet måste andra ta hand om sonens fostran. Bor familjen kvar på det gamla stället (flytten blir alltså inte av) kommer sonens fostran att bli lidande och pengar kommer att läggas på resor istället för räntan.
Jag kan inte se det som att denna lilla boränta omfattas av ränteförbudet i Koranen.
Inte heller den som lånar ut under sådana förhållanden och som sedan gör goda saker med de pengar som intjänas lär bryta mot ränteförbudet. Om räntan är låg eller på andra sätt betraktas som rimlig och finns inbakad i ett paket som innebär a beautiful loan to Allah kan denna ränta inte vara att se som ränta enligt Koranen eller enligt de andra delarna av Guds bok, en bok som finns i Molnet och i Himlen, och som de skrivna varianterna är avtryck av.
En sökare efter Sanningen har att söka.
