Att man inte får byta ut ett badrumsskåp mot ett annat i en hyresrätt tycks implicerar att frihet heter pengar. Detta måste ses som ett systemfel. Om hyresgästen själv får stå för skåp, välja badrumsbelysning m m kommer detta att trigga handeln till aktivitet. Vi ser hur dagens så kallade omsorg om hyresgästen är kontraproduktiv och frihetsinskränkande.
Det att vården är offentlig i stor utsträckning lurar oss att tro att den är god. Men om den inte ens ser oss kan den inte kallas god. Vi ska vänta i ett år på att få ett enkelt födelsemärke borttaget. Man får bara ta upp en sak. Annars får man ringa och beställa en ny tid. Det kostar den enskilde pengar och är ett slöseri med resurser. Bättre vore att låta privata aktörer konkurrera om patienterna då det gäller enklare vård som prickborttagning. Genom att låta företagen få märkbart sänkt skatt ger man den duglig möjlighet att korta köerna medelst arbete. Då får inte ens statlig skatt finnas som ett progressivt steg. Istället för att betala skatt till en offentlig sektor och dess vård som är icke service minded tar den duglig vårdentreprenören och anställer en ny medarbetare så att vårdköerna kan bli än kortare.
Byråkratin och trögrörligheten inom den offentliga vården bör ersättas med en patientvänlig vård under kontroll och stränga straff vid slarv och vanvård.
torsdag 31 oktober 2019
onsdag 30 oktober 2019
Samhällskontraktets natur
Vi kan betrakta samhällskontraktet som en nyttig fiktion. Vi menar att det är som om ett kontrakt ingåtts då vi som individer följer lagarna och moralen i ett samhälle. Vi vet att bilden inte får målas i så enkla färger att nyanserna inte kan ses. Men att jag följer trafikreglerna för att inte skada eller skadas innebär att jag förstår vikten av en sammanhållande ordning i ett samhälle. Det är som om vi accepterar ett samhällskontrakt som säger att en konstitution ska finnas i samhället, skriven eller oskriven, och att lagar som reglerar individernas agerande får stiftas och om de stiftas så ska de stiftas i en bestämd ordning. Samhällskontraktet gör begripligt som föreställning vad Kelsen försökte nyttja sin Grundnorm till. Denna Grundnorm säger oss att författning, lagar och andra föreskrifter bör följas. På vissa villkor. Så också enligt samhällskontraktet. Detta är en föreställning som haft en rätt till omförhandling av klausulerna som en viktig ingridiens. Bryter lagarna mot det allmänna rättsmedvetandet på ett flagrant vis, kanske genom grym och oförutsear tillämpning, ja, då har folket en rätt att gå ifrån samhällskontraktet. De sägs ibland ha en rätt att göra revolution. Samhällskontraktet ska vara grunden för en rättsordning, dvs för en förutsebar och moraliskt godtagbar samhällsordning. Då kan inte fursten/statsledningen godtyckligt få avrätta oskyldiga barn eller skilja släktingar ifrån varandra för att ge dem fattigare föräldrar i experimentellt syfte. Inte ens om det formuleras paragrafer med sådant innehåll. Med Ludwig Wittgenstein kan vi säga att ägnar vi oss åt detta slags språkspel kan innehållet inte bryta mot vissa grundläggande kriterier.
Vi kan också säga att samhällskontraktet är verkligt som föreställning men inte som praktisk realitet. På analogt sätt lär det finnas termer för storheter i kroppen inom den österländska yogan som västerlänningen inte hittar en fysisk motsvarighet till. Men de är praktiska redskap då man ska tala om kroppens energifält och om relationen mellan detta fälts komponenter.
Då man ansluter sig till teorier om samhällskontraktet har man vissa idéer om att samhället har en rättslig eller moralisk grund. Man kan gå vidare och säga att det finns en biologisk grund för att vi gillar något och ogillar annat. Kroppslig smärta vill vi undvika. Detta generaliserar vi och menar att hela samhället bör följa denna norm såvidainte starka skäl talar för något annat.
Att inte vilja ge en hjälpande hand åt den som snavat eller som av andra orsaker saknar förutsättningar att resa sig upp tycks implicera att man inte bryr sig om en godtagbar ordning i samhället. Det uppstår då en ideologisk skillnad mellan alla vi som menar att vi bör tänka på denna grupp, inte nonchalera dem, och de som är av uppfattningen att det bara är individuella avtal som betyder något. Hur vi ska utföra vår insats kan det finnas delade meningar om. Det är naturligt.
Det är i detta öppna samtal om hur som vi kan dryfta frågor om olika handlingars konsekvenser. Det tycks som om vi får ge John Stuart Mill rätt i att de religiösa föreställningarna normer tillkommit av utilitaristiska orsaker. Det har ansetts ge det bästa långsiktiga utfallet. Om utfallet som är långsiktigt bäst är bra för att vi då kommer till ett paradis eller om det är för att det ger oss det bästa samhället om folk tror att så är fallet är en fråga jag överlämnar åt mer spekulativt lagda personer att besvara.
Vi kan också säga att samhällskontraktet är verkligt som föreställning men inte som praktisk realitet. På analogt sätt lär det finnas termer för storheter i kroppen inom den österländska yogan som västerlänningen inte hittar en fysisk motsvarighet till. Men de är praktiska redskap då man ska tala om kroppens energifält och om relationen mellan detta fälts komponenter.
Då man ansluter sig till teorier om samhällskontraktet har man vissa idéer om att samhället har en rättslig eller moralisk grund. Man kan gå vidare och säga att det finns en biologisk grund för att vi gillar något och ogillar annat. Kroppslig smärta vill vi undvika. Detta generaliserar vi och menar att hela samhället bör följa denna norm såvidainte starka skäl talar för något annat.
Att inte vilja ge en hjälpande hand åt den som snavat eller som av andra orsaker saknar förutsättningar att resa sig upp tycks implicera att man inte bryr sig om en godtagbar ordning i samhället. Det uppstår då en ideologisk skillnad mellan alla vi som menar att vi bör tänka på denna grupp, inte nonchalera dem, och de som är av uppfattningen att det bara är individuella avtal som betyder något. Hur vi ska utföra vår insats kan det finnas delade meningar om. Det är naturligt.
Det är i detta öppna samtal om hur som vi kan dryfta frågor om olika handlingars konsekvenser. Det tycks som om vi får ge John Stuart Mill rätt i att de religiösa föreställningarna normer tillkommit av utilitaristiska orsaker. Det har ansetts ge det bästa långsiktiga utfallet. Om utfallet som är långsiktigt bäst är bra för att vi då kommer till ett paradis eller om det är för att det ger oss det bästa samhället om folk tror att så är fallet är en fråga jag överlämnar åt mer spekulativt lagda personer att besvara.
tisdag 29 oktober 2019
Egoism versus företagande
Grundtrygghet är av stor samhällsekonomisk betydelse. Osäkerhet kring den egna försörjningen minskar penningcirkulationen och antalet utförda aktiviteter av ekonomisk natur.
En utgångspunkten för vårt tänkande bör utgöras av individen. Inte minst individen med svag ekonomisk ställning bör beaktas. Vad kan göra denna individs ställning bättre? Det är en fråga vi bör ställa oss. En grundtrygghet sådan att du vet att det finns pengar till de mest basala utgifterna även om du råkar tillhöra de mindre bemedlade.
Ska en arbetslös person förbättra sin ekonomiska ställning bör givetvis ett avlönat arbete ses som ett lockande alternativ. Långa fasta anställningar tillhör nog det förflutnas värld och kan säkert bli föremål för romantiserande betraktelser. Kvarstår gör att den enskilde för att få mer än basinkomsten bör kunna ingå ett avtal med en företagare, eller kanske rättare med ett företag, för att i utbyte mot en arbetsinsats få en summa pengar, oftast i form av insättningar på ett konto. Vi har alltså kvantifierade prestationer och konton som storheter i värdeutbytet mellan individer och företag. Kontona finns hos olika banker. Dessa har en centralbank som bank och bakom denna finns guldreserv och en bankfond att nyttja vid kriser. Detta stabiliserar den monetära dimensionen.
Ingenting av det ovan sagda har berört egoism eller icke egoism. Ofta beskylls marknadsvänner för att försvara ett egoistiskt system. Detta är inte med sanningen överensstämmande, ty frågan om egoism rör individmoralen medan marknadsekonomin rör ett system. Detta system möjliggör både egoism och altruism.
När folk påstår att företagare är egoister för att de vill tjäna pengar menar de med "egoism" något så allmänt att vi alla kan klassas som egoister. Och då är naturligtvis omvärderingen vad som ligger närmast i stegriktningen. Vi känner oss plötsligt övertygade om att egoism är något bra. Det är kraften som får oss att arbeta. Varför vill vi arbeta? Enligt detta synsätt för att vi är egoister. Att egoism egentligen bör beteckna något annat, något som inte är förenligt med välvilja, solidaritet och altruism nämner man inte. Vi kan då få uppfattningar som går emot våra moraliska intuitioner. Bara för att det är bra med en egoism som får oss att arbeta blir det dåligt med en altruism som hjälper nödlidande. Altruism sägs cementera de nödställda situation. Hur som helst ter sig ett sådant här tänkande som ett tänkande som vill ändra de moraliska begreppens hävdvunna mening.
Jag vill alltså både vända mig mot uppfattningen att företagande generellt är egoism och uppfattningen att det allmänt är rätt att vara egoist och fel att hjälpa svaga, sjuka, handikappade, nödställda, folk i ekonomiskt trångmål osv.
Om ett företag går bra kan det producera mera, avlöna de anställda bättre, stå fast vid ingångna avtal, ge ökad utdelning åt ägarna. Det att ägarna kan ta ut en större vinst gör dem inte automatiskt till större egoister än då de inte kunde ta ut en lika stor vinst. Då vi inte enkelt kan veta andra människors motiv kan vi inte enkelt avgöra om någon är egoist eller inte. Vi får anlägga ett utilitaristiskt perspektiv och värdera konsekvenserna av de olika alternativen. Om den företagare vi får jobb hos är känd för att stå fast vid ingångna avtal, betalar oss hyffsat och är lyhörd för synpunkter på arbetsmiljön m m behöver vi inte bry oss om vad hans inre drivkrafter är. Vill han ta revansch på en fattig uppväxt, visa för farsan att han duger eller bli den förste som äger och styr ett varuhusimperium som inkluderar också andra himlakroppar än Jorden, allt det blir ointressant. Något privat vi inte har med att göra.
Vi kan uttrycka detta som så att om individen följer samhällsavtalet och avtal ingångna med samhällsavtalet som grund, så länge är individen en moraliskt acceptabel aktör på marknadens spelplan.
Säger man att det är marknadsekonomin, eller "kapitalismen", som är boven bakom miljöproblemen visar man hur lite man förstått. I det kommunistiska Östeuropa fanns stora utsläpp av miljöfarligt slag. Det lär ha varit blyförgiftning som var en starkt bidragande orsak till det romerska rikets tillbakagång. Det romerska rikets ekonomiska system var inte av marknadsekonomiskt slag. Men vi ser här den avgörande faran: okunskap. Det var för att man inte kände till blyets farlighet som man kunde skadas av det i så stor omfattning! Under industrialismen kände man inte till riskerna med utsläppen från fabriker mer än att det på vissa platser blev svårt att andas. Dessa hälsoproblem ansågs tydligen inte stora nog för att stoppa maskiniseringsprocessen.
Miljöfrågan är alltså en medvetenhetsfråga och berör alla ekonomiska system. För att få ett godtagbart utfall bör givetvis samhällskontraktet utformas så att aktörer som följer det inte ställer till skada för individ och hälsa. Det är här vi bör fokusera vårt intresse för att få systemet att fungera. Och inte fråga om folk är egoister eller inte. Den som är företagare och egoist måste ta hänsyn till andra personers önskningar för att nå sina mål. Visar den framgångsrike aktören en altruistisk sida uppfattar vi vederbörande som högtstående, någon som nått den högsta ligan.
Vi ser att systemet drar nytta av vår naturliga själviskhet samtidigt som det fostrar till altruism.
För att förstärka denna process kan vi lära mycket av den väg sufismen anbefaller. Vi bör göra en insats i samhället men endast Gud vet det rätta värdet av asketens meditation i grottan. Är det inte en förädlad kärlek som därifrån sprids ut i etern, oss alla till gagn?
En utgångspunkten för vårt tänkande bör utgöras av individen. Inte minst individen med svag ekonomisk ställning bör beaktas. Vad kan göra denna individs ställning bättre? Det är en fråga vi bör ställa oss. En grundtrygghet sådan att du vet att det finns pengar till de mest basala utgifterna även om du råkar tillhöra de mindre bemedlade.
Ska en arbetslös person förbättra sin ekonomiska ställning bör givetvis ett avlönat arbete ses som ett lockande alternativ. Långa fasta anställningar tillhör nog det förflutnas värld och kan säkert bli föremål för romantiserande betraktelser. Kvarstår gör att den enskilde för att få mer än basinkomsten bör kunna ingå ett avtal med en företagare, eller kanske rättare med ett företag, för att i utbyte mot en arbetsinsats få en summa pengar, oftast i form av insättningar på ett konto. Vi har alltså kvantifierade prestationer och konton som storheter i värdeutbytet mellan individer och företag. Kontona finns hos olika banker. Dessa har en centralbank som bank och bakom denna finns guldreserv och en bankfond att nyttja vid kriser. Detta stabiliserar den monetära dimensionen.
Ingenting av det ovan sagda har berört egoism eller icke egoism. Ofta beskylls marknadsvänner för att försvara ett egoistiskt system. Detta är inte med sanningen överensstämmande, ty frågan om egoism rör individmoralen medan marknadsekonomin rör ett system. Detta system möjliggör både egoism och altruism.
När folk påstår att företagare är egoister för att de vill tjäna pengar menar de med "egoism" något så allmänt att vi alla kan klassas som egoister. Och då är naturligtvis omvärderingen vad som ligger närmast i stegriktningen. Vi känner oss plötsligt övertygade om att egoism är något bra. Det är kraften som får oss att arbeta. Varför vill vi arbeta? Enligt detta synsätt för att vi är egoister. Att egoism egentligen bör beteckna något annat, något som inte är förenligt med välvilja, solidaritet och altruism nämner man inte. Vi kan då få uppfattningar som går emot våra moraliska intuitioner. Bara för att det är bra med en egoism som får oss att arbeta blir det dåligt med en altruism som hjälper nödlidande. Altruism sägs cementera de nödställda situation. Hur som helst ter sig ett sådant här tänkande som ett tänkande som vill ändra de moraliska begreppens hävdvunna mening.
Jag vill alltså både vända mig mot uppfattningen att företagande generellt är egoism och uppfattningen att det allmänt är rätt att vara egoist och fel att hjälpa svaga, sjuka, handikappade, nödställda, folk i ekonomiskt trångmål osv.
Om ett företag går bra kan det producera mera, avlöna de anställda bättre, stå fast vid ingångna avtal, ge ökad utdelning åt ägarna. Det att ägarna kan ta ut en större vinst gör dem inte automatiskt till större egoister än då de inte kunde ta ut en lika stor vinst. Då vi inte enkelt kan veta andra människors motiv kan vi inte enkelt avgöra om någon är egoist eller inte. Vi får anlägga ett utilitaristiskt perspektiv och värdera konsekvenserna av de olika alternativen. Om den företagare vi får jobb hos är känd för att stå fast vid ingångna avtal, betalar oss hyffsat och är lyhörd för synpunkter på arbetsmiljön m m behöver vi inte bry oss om vad hans inre drivkrafter är. Vill han ta revansch på en fattig uppväxt, visa för farsan att han duger eller bli den förste som äger och styr ett varuhusimperium som inkluderar också andra himlakroppar än Jorden, allt det blir ointressant. Något privat vi inte har med att göra.
Vi kan uttrycka detta som så att om individen följer samhällsavtalet och avtal ingångna med samhällsavtalet som grund, så länge är individen en moraliskt acceptabel aktör på marknadens spelplan.
Säger man att det är marknadsekonomin, eller "kapitalismen", som är boven bakom miljöproblemen visar man hur lite man förstått. I det kommunistiska Östeuropa fanns stora utsläpp av miljöfarligt slag. Det lär ha varit blyförgiftning som var en starkt bidragande orsak till det romerska rikets tillbakagång. Det romerska rikets ekonomiska system var inte av marknadsekonomiskt slag. Men vi ser här den avgörande faran: okunskap. Det var för att man inte kände till blyets farlighet som man kunde skadas av det i så stor omfattning! Under industrialismen kände man inte till riskerna med utsläppen från fabriker mer än att det på vissa platser blev svårt att andas. Dessa hälsoproblem ansågs tydligen inte stora nog för att stoppa maskiniseringsprocessen.
Miljöfrågan är alltså en medvetenhetsfråga och berör alla ekonomiska system. För att få ett godtagbart utfall bör givetvis samhällskontraktet utformas så att aktörer som följer det inte ställer till skada för individ och hälsa. Det är här vi bör fokusera vårt intresse för att få systemet att fungera. Och inte fråga om folk är egoister eller inte. Den som är företagare och egoist måste ta hänsyn till andra personers önskningar för att nå sina mål. Visar den framgångsrike aktören en altruistisk sida uppfattar vi vederbörande som högtstående, någon som nått den högsta ligan.
Vi ser att systemet drar nytta av vår naturliga själviskhet samtidigt som det fostrar till altruism.
För att förstärka denna process kan vi lära mycket av den väg sufismen anbefaller. Vi bör göra en insats i samhället men endast Gud vet det rätta värdet av asketens meditation i grottan. Är det inte en förädlad kärlek som därifrån sprids ut i etern, oss alla till gagn?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)