Konsekvenserna måste beaktas

Det har förts fram ett slags moraliskt rättviseresonemang till försvar för att inte utjämna skillnader. Robert Nozicks "The entitlement theory" (översatt till "berättigandeteorin") säger att en egendomsfördelning är rättvis om en person förvärvat en sak på ett korrekt sätt via frivilliga överlåtelser.

Om en person är mycket rik och en annan extremt fattig är tillståndet ändå att se som rättvist om den rike har fått sin rikedom på ett lagligt sätt och inget brott begåtts mot den fattige. Han har inte lurats av någon. Ingen har stulit från honom. Han har inte fått jobb men det förelåg ingen laga skyldighet att anställa honom. Frågan är om det finns en laga skyldighet att hjälpa den nödställda för staten, den överlevande skyddssammanslutningen. Libertarianer ger inget klart svar.

Ser man på ett visst samhälleligt tillstånd lär det inte uppfattas som konstigt att beklaga sig över att exempelvis vissa inte har jobb eller att de inte får bra vård då de är sjuka bara för att de varit arbetslösa. Det var lågkonjunktur då de slutade skolan. Synd att så var fallet, borde man få lov att säga. Också att en orättvisa föreligger jämfört med dem som fick jobb i högkonjunktur direkt efter skolan.

Det förhållandet att vi kan fälla sådana påståenden på ett rimligt sätt tycks indikera att moralen inte kan stödja den libertarianska ståndpunkten här. Vi kan i praktiken önska en insats för att sysselsätta folk, om vi inte vill ge dem ersättning i pengar utan vederlag. De arbetslösa är arbetslösa för att privata företag inte funnit det företagsekonomiskt försvarbart att anställa folk som bedömts inte kunna skapa ett nettovärde med sin insats för företaget. Då kan det finnas en samhällelig vinst att kommuner, stat eller andra offentliga instanser sysselsätter dem, helst med en utbildning som gör dem lönsamma att investera i för privata företag. Från en socialliberal inställning kan det vara naturligt med detta omställningsprogram. Men libertarianer vill inte ha denna offentliga insats, om jag förstått det rätt.

Den naturliga libertarianska inställningen borde vara den ekonomiska. Att en ekonomi utan statlig inblandning gör att efterfrågan kommer att leda till produktion. Finns det efterfrågan på en butik med sportkläder kommer en sådan att etableras. Folk sysselsätts i handel och produktion. Libertarianer borde alltså säga att en fri ekonomi leder till det bästa slutresultatet. Att det är denna konsekvens som eftersträvas. Att man följaktligen kan tänka sig ett tillstånd sådant att något gått fel. Att den eftersträva följden inte infann sig. En större ekonomisk felsatsning kan innebära att ägarna finner det bättre att driva vidare företaget trots att det går med förlust. Förlusten skulle bli ännu större lägga ner direkt trots att det varit bäst ur marknadens synvinkel. Tillståndet med mördande konkurrens måste åtgärdas. Annars följer banker och andra kreditinstitut med i förlustspiralen nedåt.

Vi ser här hur både ur ett individperspektiv och ur ett marknadsperspektiv så måste libertarianismen i praktiken bli till socialliberalism.

Initiativ måste tas för att få bort aktörer från marknaden då mördande konkurrens riskeras och initiativ, offentliga, måste tas för att lindra situationen för individer som drabbas av arbetslöshet. Det går inte att säga att det moralen bjuder oss att göra inte är relevant när situationen i högsta grad är den motsatta. Det är just det som är relevanta att företag konkurrerar med förlust för att undvika större förluster och att folk blir arbetslösa. Att konstruera en teori för rättvisa som utesluter beaktandet av det mest relevanta i en ekonomisk krissituation är att bli dogmatisk och blunda för verkligheten.

Den fungerande liberalismen är socialliberal

Man behöver inte läsa många sidor av Ludwig von Mises betydande verk "The Theory of Money and Credit" förrän man inser att författaren ser en roll för staten såsom lagstiftare och tvistelösare (domstol). Mises är klok nog att inte överge staten som en instans med uppgift att vaka över individens rättigheter, inte minst den till egendom.

Varför har jag en rätt till vissa saker och inte till andra? Vi tänker oss två ensliga individer som lever i vildmarken av vad samlande, jakt och fiske kan ge. De träffas och kan kommunicera så att de förstår varandra. Den ene, låt oss kalla honom A, bjuder den andre, som vi kallar B, på en måltid bestående av fisk som A själv fångat och tillrett. B uppfattar naturligt gesten som en gåva. Vi ser att gåvan är en rättsfigur naturrätten ger oss. Den är sprungen av vårt genetiska behov av föda och av kontakt med andra människor. Då vi bjuds på något blir vi glada och vill bjuda tillbaka vid annat tillfälle. Eller som man också säger "då tillfälle bjuds". Här är det Ödet eller tillfälligheterna eller något annat utanför individen som gör att B uppfattar att nu kan jag bjuda tillbaka.

För att gåvan ska vara meningsfull förutsätts det att A äger något, dvs har en rätt att disponera över något. Den fisk A fångat och som han bjuder B på har A fått en rätt över. Få lär bestrida vad John Locke slog fast att den som i en sådan här situation, som kan kallas ursprunglig, har nedlagt ett arbete på en sak också förvärvat en äganderätt till saken ifråga.

Det nedlagda arbetet blir en sorts brytpunkt i ett rättsligt flöde sådant att det nedlagda arbetet förändrar "sakens" rättsliga karaktär. Något som förändrar en saks rättsliga karaktär är en rättslig disposition. Den rättsliga dispositionen överför en rättighet ifrån en person eller klass av personer till en annan. Fisken i vattnet, hav eller sjö, ägs av ingen såvida inte vattnet ifråga tillhör en mark och det har förståtts, alltså av lagen, att fisken är tillbehör till den fasta egendomen och inte för vem som helst att fiska upp. Vad som utgör en rättighetsöverförande brytpunkt bestäms av lagen. Alltså: lagen är resultet av ett missnöje med sedvanan. Om det är klart att det är arbetet att fånga fisken som förändrar det rättsliga ägandet av fisken och inte ägandet av mark och vattendrag så är det fiskaren som kommer att äga den fisk han fångar. Om det blir luckrativt att fiska kommer markägare att vilja få del av kakan. Fiskande på annans mark innebär ett visst slitage och det kan uppfattas som naturligt att markägare vill ha ersättning för slitaget. Det anses strida mot en naturrättslig princip att tjäna något på annans bekostnad. Markägaren kommer att blockera vägen för fiskarna, kanske både för dem som simmar i hans vattendrag och de som försöker få upp dem därifrån.

Vi ser här hur sunda principer marknadsekonomin bygger på. Det rör sig om ett rättstänkande. Så säger också rättsekonomer att ekonomi, inte minst köp, är dispositioner med rättigheter. Där rättsekonomer eftersträvar en lösning som är bra ur ekonomisk synvinkel breddar utilitaristen kalkylen till att innefatta även andra värden, och vi får av ekonomin ekonomism. Vissa kan ju tillskriva bildningen ett så stort värde att de anser denna vara värd högre energipriser, lägre löner och högre arbetslöshet för akademiker. Vi kan i en kalkyl tillskriva bildning, god miljö, trevnad m m ett ekonomistiskt värde men att här tala om ekonomiska värden blir svårt. Då måste lagstiftaren som normutfärdare ha uppmärksammat avigsidan med att inte tillskriva dessa begrepp ett värde att de på detta viset uppfattade moraliska ansvarssambanden blir så tydlig juridisk lag det är möjligt. En rättsnorm har att peka ut en klass av personer som ansvariga för att bildning förmedlas, god miljö är för handen och att trevnad är ett uppnått tillstånd. I annat fall kommer en dömande instans att utdela den felande en sanktion för normbrottet. Vi ser hur svårt ett sådant samband är att etablera i en rättsnorm. Det får stanna kvar i moralens norm-och ansvarssystem. För klimatfrågan är det annorlunda, också för den del av bildningsfrågan som vi räknar till utbildning.

Ludwig von Mises menade att staten kunde äga och driva företag men att det då blev på marknadens villkor, inte statens. Vi ser hör hur en libertariansk ståndpunkt genast vetter över i socialliberalism av John Stuart Mills slag. Ett företag har ju startats för ett syfte. Pengar åt ägarna är viktigt. En vitvarufabrikant tillverkar och säljer kylskåp för att folk behöver kylskåp och för att ägarna vill tjäna pengar på detta. De som jobbar i företaget vill också tjäna pengar. Är det fråga om ett bristyrke kommer lönen stiga. Om vitvarufabrikanten inte kan få tag i kompetent personal kommer vinsten att bli mindre och till slut vändas till förlust. Att höja lönen blir en investering i möjligheten att få fortsatta marknadsandelar.

Anarkokapitalister påstår att de inte vill ha någon stat. Vi ser att denna attityd är dogmatisk och att den varken harmonierar med Ludwig von Mises uppfattning eller med John Stuart Mills.

Finns inget företag som kan producera energi till företag och hushåll i regionen kommer ett offentligt företag att bildas, antingen i bolagsform eller som ett verk, alltså som en del av den kommunala förvaltningsapparaturen. Den juridiska klassificeringen är av underordnat intresse här. Det överordnade intresset är att kommunen samlar kapital i form av pengar, lokaler, maskiner och personal för att producera och sälja energi. Det är lika rationellt att en kommun agerar så som att den inte motsäger sig privata alternativ som vill producera och sälja energi. När marknaden är stark nog kan kommunen ifråga sälja sitt kraftverk och använda pengarna till annat. Om inte starka skäl talar för motsatsen.

Vi såg då vi diskuterade A och B att dessa naturligt fick ett ägande som kunde få rättsfiguren gåva till följd. Vi ser i exemplet med det kommunala energibolaget (jfr sådant fall i Californien) att offentliga organ kan agera på marknaden. Blott de som hänfallet åt en svårförklarlig dogmatism undgår att se offentliga bolags roll som att tjäna pengar eller andra värden genom ett bolag som kanske inte alltid måste gå med vinst. Vi kommer att tänka på järnvägens utveckling. Många marknader skulle inte ha odlats upp om varje sträcka skulle bära sig själv företagsekonomiskt. Det viktiga var att de var lönsamma samhällsekonomiskt. Om andra företag, privata, går bättre i större utsträckning än vad järnvägen går back är investeringen rättfärdigad för den har ju också positiva sociala konsekvenser för familjer som kan träffas och ungdomar som lättare kan få jobb. Sådant vi kallar ekonomistiskt värden.

Klimatet behöver forskning och inte minst luftrenare. Denna bit är för stor för enskilda företag att själva ta sig an. Det betyder inte att de inte behövs. Tvärtom. Genom upphandling e dyl kommer ju de statliga initiativen att stimulera anläggandet av luftrenare, laddningsstolpar m m som de privata företagen kommer att utföra i praktiken.

Är man socialliberal blir detta tänkande inte problematiskt men anarkoapitalister tycks av sina dogmer förhindrade att ge sitt gillande till offentliga satsningar på forskning och upphandling här, trots att de så lätt skulle kunna försvara sitt avsteg från dogmatismen med att hävda att "det inte skulle behövts om allt varit privat från början men nu har bolagen betalat bolagsskatt och för dessa pengar kan ju staten stimulera miljösatsningar."

Robert Nozick försvarar staten då den är att se som den överlevande skyddssammanslutningen. Nog kan vi anta att Nozick menat att klimatet var ett område för skyddssammanslutningens intresse. Nozick tycks mena att alla tillstånd som är en följd av legetima överlåtelser är rättvisa. Men är inte detta att missa poängen med ett rättviseresonemang? Vi anser väl något orättvist för att det inte finns skäl nog bakom en skillnad. Att förklara att C: fattigdom och ständiga hunger är okej för att C är handikappad är orimligt. Att D fått en hög lön och E en svältlön är inte okej bara för att alla lagar följts. (Kan inte Nozick se fackföreningarna som spontant framkomna skyddssammanslutningen för vissa grupper?)

Om någon halkar och bryter benet, ska man inte hjälpa den skadade upp bara för att trottoaren både var sandad och försedd med skylten "Halka"?

Vi ser återigen att verkligheten gör socialliberaler av oss (och ekologister) MEN att vi mycket väl kan ha ståndpunkten att OM inte de offentliga insatserna behövs, ja, då bör de inte heller utföras. Det tänkandet är strängt taget bara en variation av sanningen att vi bara bör inskränka friheten om vi upplever det nödvändigt.

Om begreppet "ansvar"

Vad menar vi då vi talar om ansvar? Greta Thunberg tycks i sitt korståg mot vuxenvärldens miljöbovar mena att den, de eller någon bör ta sitt ansvar. Gör man inte asvarsstrukturerna klara för sig kanske man inte pekar ut rätt "ansvarig". Vart kommer vi om vi säger: "Ta ert ansvar för klimatet!"? Inte speciellt långt.

Anledningen till detta oklara tillstånd är att vi inte skapat ett samband mellan den normstridiga handlingen "åsamkat miljöskada", "grov", "vanlig" eller "lindrig" sådan, med dels en klass personer som ska ha brutit mot normen, dels med en dömande instans som ådömer den felande en sanktion efter en prövning.

Att vi inte kommit så långt kan naturligtvis bero på att vi här befinner oss på det moraliska ansvarets område, inte på det juridiska.

I vårt moraliska tänkande tycker vi att det är fel att inte ta hand om soporna. Ofta menar man att det är den som skräpar ner som ska städa upp efter sig. Detta är säkert en genetiskt grundad moralisk intuition som modifieras i praktiska situationer då klassen av normutfärdare tycker så. Inom en familj kan man tycka att det är ändamålsenligt att pappan städar upp efter familjen då den haft sina måltider. Mamma lagar mat, pappa städar och de hjälps åt med bakningen. Vi ser ett rättviseresonemang bakom arbetsfördelningen.

Bakom normutfärdandet har vi en mer eller mindre utvecklad uppfattning om verkligheten. Religiösa föreställningar begränsar antalet acceptabla asvarsstrukturer. Vissa religiösa inriktningar gillar inte att människor avbildas i konsten eller att man dricker alkoholhaltiga drycker. Andra inriktningar accepterar alkohol men ställer krav på hur den konsumeras. Många känner sig moraliskt indifferenta kring alkoholen. De anlägger en mer praktisk attityd. Det är fel att dricka så mycket att man inte kan kontrollera sig själv. Man bör undvika att skada andra eller sig själv. De kan anlägga liknande synpunkter på idrott. Det leder väl förr eller senare in på ett moraliskt område men det rör sig inte om ett moraliskt fördömande. Den sanktion de inom sig utdömer då de själva är moralisk domstol kan få formen av en svag rekommendation: "Gör helst inte om det där! Du kan ju skada dig själv eller någon annan och det vill du väl ändå inte!"

Bara för att vi har ett juridiskt förbud har vi inte automatiskt ett moraliskt gillande av detta förbud. En del menar att världsbilden bakom den åberopade klimatnorm som överskridits inte stämmer. Att klimatet kanske ändrats men att det främst beror på att jordaxeln har ändrats eller att jorden i sin bana runt solen just nu kommer lite närmare solen men det kommer så småningom att ändras då jorden snurrat x antal varv till. Jordens bana runt solen är ju inte matematiskt fastställd eller ingraverad i etern.

Vi har ett flertal normativa system som vi försöker harmoniera med varandra. Tänker vi oss att det finns M1, M2,..., Mn individmoraliska normsystem så kommer en del av dessa instämma med den juridiska rätten, det juridiska normsystemet, medan andra inte kommer att göra det.

Vi har naturligtvis inte bara att värdera våra individuella handlingar utan också de olika normsystemen. Vi har att fråga oss vad ett visst utfall kommer att innebära.

Vi kan börja med att begrunda de möjliga marknadsutfallen. Vilket utfall är mest önskvärt? Varför blir inte utfallet just detta? Exempelvis, varför sker så många utsläpp av miljögifter i luft och vattendrag? Det är ju något som skadar både oss själva och andra arter. Ska vi inte väga in andra arters intressen?

"Fångarnas dilemma" kallas som bekant den situation då alla i spelet vill en sak som de vet är bra men ingen utför den då de vet att de slås ut om de agerar själva. Kostnaden blir för stor. Det finns anledning med ett politiskt initiativ.

Det initiativ som tas har till syfte att minska klimatskadan på ett ansvarsfullt sätt. Att bara stoppa utsläppen är inte ansvarsfullt. Då skulle världsekonomin tvärbromsa. Energipriserna skulle stiga så att få hade råd att värma sina hus, kyla sin mat eller belysa sitt arbete. Vad skulle det få för ekonomiska följder? Skulle de ses som miljövänliga? Forskningen skulle inte få pengar för det skulle inte finnas några pengar. Trycker centralbankerna upp nya blir det bara inflation av det hela, ty inte mycket kan produceras miljövänligt utan att tekniken för det först är på plats.

Ekonomin måste fungera och finansiera omställningen till ett hållbart samhälle. Inte bara en miljon nya laddstolpar utan en miljon nya koldioxidrenare. Ny kärnkraft kan det vara nödvändigt att investera i om inte laddstolpar ska vittna om storstilade men förfelade ambitioner.

Om x=z och y=z så är x=y

Folk som är kritiska mot bankerna menar att bankerna orättvist tjänar pengar på att låna ut pengar som skapas vid utlåningstillfället. Dessa kritiker vill ha ett stopp på fractional reserve banking och vissa av dem accepterar inte heller ränta. Det är att tjäna pengar på pengar och därmed förkastligt.

Detta är en felsyn av ganska stora mått. De som äger bankerna är inga fattiglappar. Det är bolag som representerar stora förmögenheter eller privatpersoner som representerar lite mindre förmögenheter, dock fortfarande stora jämfört med ett vanligt hushålls tillgångar.

Om utlåningen upphör kommer de som äger bankerna att placera om sina medel, kanske till andra länder. Den som blir lidande på detta är låntagarna. De som kunnat vara låntagare men inte blev det.

När ett lån beviljas är det inte ur tomma intet pengarna skapas. Det är ett skuldförhållande som ligger bakom. Det är en låntagare som beviljats ett lån för att banken bedömt låntagaren kreditvärdig, dvs förmögen att betala tillbaka lånet. Dessa kreditpengar har en cykel, en livstid. De lånas ut. Mängden pengar expanderar. Men lånet betalas tillbaka och mängden pengar minskar. Nya lån beviljas. Expansion av penningmängden igen då en ny cykel inleds. Osv. Det fina är att för de flesta lånen ska någon form av säkerhet ställas. Kan du inte betala tillbaka kommer du att behöva ta av andra pengar än de som du tjänat eller skulle ha tjänar till följd av lånet om det gick som du tänkt. Du driver kanske en liten rörelse. Får du lånet kan du finansiera ett projekt, kanske att förnya maskinparken så att företaget kan producera mer och effektivare. Också energisnålare. Om ränta inte tillåts minskar penningmängden, relativt om ränta tillåts. Om fractional reserve banking inte tillåts minskar penningmängden relativt det tillstånd då fiatpengar tillåts. Banken får då inte skapa de där 20 % extra pengarna. Tvingas låna ut mindre. Måste höja priset. Det blir svårare finansiera projekt.

Vad har det här med religion att göra? Det relevanta tycks vara vad pengarna används till. Om en säljare medvetet säljer en billig produkt som inte går att använda så kan detta inte rättfärdigas av att priset varit lågt. Köper du en borrmaskin billigt kanske du är en stolt innehavare av en borrmaskin en tid. Du menar att borrmaskinen står för ett värde. Det att kunna nyttjas om den behövs. När du väl ska bruka borrmaskinen och den inte fungerar så vet du att du närde en falsk föreställning. Borrmaskinen hade inte något värde. Den var billig men det hade varit bättre för dig att spara pengarna och köpa en riktig när du sparat tillräckligt med pengar.

Detta fall har inte med ränta att göra men lär väl falla under normen att välja rätt mått och vikt om Koranen ska användas som ledstjärna.

Reflektionerna kring kreditskapande, att kreditpengarna är uppbundna till en ökning av varu- och tjänsteproduktionen, ger oss en fingervisning om att kreditsektorn inte bör behandlas så att den inte kan leda till finansiering av nya projekt med nya pengar!!! Ska vi omfördela vad vi redan har blir det svåra prioriteringar att göra som fördyrar produktionen eller omöjliggör den.

Det att man inte ska tjäna pengar på pengar kan vara ett omdöme fällt alltför tidigt och utan att se vad pengarna används till. Om en företagare tar ett lån eller har en löpande kredit är syftet att kunna hålla en önskad produktion. Företagaren vill inte omdisponera sina medel för att få pengar via en försäljning utan föredrar att låna. Visserligen mot ränta. Men räntan ska inte ses isolerad. Den balanseras av att företagaren kan utöka produktionen med lånet och uppvägs än mer av att företagaren inte behövt minska sina tillgångar genom försäljning.

En försäljning för att finansiera ett nytt projekt försvagar företagarens kapitalbas med följd att kreditvärdigheten sjunker. Lånet förstärker företagarens position. Kan det ses som förkastligt att ta ett lån mot ränta? Inte om vi har det här fallet för ögonen.

Lånet ska ses i samband med vad det finansierar. Om företaget kan producera mer på kortare tid och göra av med mindre energi kan styckpriset på de producerade varorna bli lägre än förut eller hålla en högre standard. Detta måste rättfärdiga räntan. Det är inte den ränta som avses med det teokratiska förbudet.

Om en bank köper ett hus och säljer det till dig i små portioner tar banken inte ränta. Men nog lär den ta betalt! Det vore konstigt annars.

Den relevanta likheten mellan att låna pengar till ett hus och amortera av å ena sidan och att köpa andelar av huset från en bank å den andra gör att man kan säga att det är samma sak fast uttryckt annorlunda. Äganderätten kan inskränkas av lag och avtal. Pantbrev satta som säkerhet för bolånet kan vi kalla för x, tillsammans med lånet förstås, och avbetalning utan ränta av ett hus som banken köpt för att du sedan gradvis ska köpa det portionsvis kallar vi y.

Vi ser likheten mellan x och y. Vi ser att ett objekt ska nyttjas som bostad och att du som boende ska få hjälp av banken för att finansiera köpet av din nya bostad. Detta kallar vi z. Nu ser vi att x=z och att y=z och följaktligen att x=y.

Vissa drar slutsatsen att båda ska förbjudas. Varför? Varför skulle Gud vilja försvåra finansiering av bostadsköp?

När det gäller spekulation som att ta ett lån för att köpa bostäder och sedan sälja paketet vidare för att göra vinst så är detta att förkasta om det inte är transparent. Men även en bank som inte tar ränta skulle kunna sälja hus som håller på att avbetalas portionsvis utan ränta. Får banken problem med ekonomin kanske den tvingas till det. Då kan vi inte klassa det som en spekulationsaffär.

Ser vi sufismen som islams inre sida (finns också i en form som transcenderar religionernas skal) kan vi kanske se socialliberalismen som kristendomens yttre sida. Den sociala liberalismen skiljer sig ifrån den klassiska liberalismen genom att den balanserar kapitalismens avigsidor med ett socialt skyddsnät. Vi ser här hur det att man betalar skatt som finansierar social verksamhet upphäver behovet av att ge zakat, speciellt som ekonomin fungerar bättre om det blir lättare att finansiera projekt. Det är sådana projekt som gör att dina föräldrar fått jobb.

Både kristna och muslimer bör se socialliberalismen som en kraft att hålla sig väl med då den möjliggör harmonisk samlevnad mellan troende av olika inriktning. Om någon inte kommit till tro, bör det inte få vara den individens privatsak? På det viset får religionen extra djup och principen att det inte får finnas tvång i trosfrågor efterlevs.