Reglering bakvägen

Murray Rothbard, Ayn Rand och andra libertianska anarkister vill ha en helt oreglerad marknad. Dock tycks de vara anhängare av en reglering bakvägen. Du får inte bete dig hur som helst då du agerar på marknaden. Äganderätten får inte kränkas. Miljöfarliga utsläpp skulle kunna förbjudas om de kränker någons äganderätt. Om du har köpt en fin strandtomt ligger det i detta ägandes natur att du ska kunna njuta av frisk luft och rent vatten. Om granntomten köps upp av ett industriföretag för förvaring av tunnor med gift eller om det kommer in fabriksrök ovan din mark får dumöjligheten att kräva stopp i domstol. Din äganderätt har kränkts. Nyttan utsläppen och tunnorna gör är att de möjliggör en vinst av industriell verksamhet. Då du drabbas av en skada av denna verksamhet kan du få ersättning, köpas ut, då skadan är rörelserelaterad. Det blir i detta liberterianska scenario en sak mellan dig och företagen i fråga samt domstol huruvida verksamheterna ska fortgå eller stoppas. Vi ser att även Rothbard måste ha sett möjligheten av en reglering av marknaden via domstolar. Politik tycks bli juridik i det libertianska samhället. Det blir ett Common Law-system a la de anglosaxiska ländernas.

Är vägavgifter frihet?

Libertarianska riktningar som anarkokapitalism och s k objektivism (Ayn Rand) påstår att offentliga regler och instanser inskränker friheten. De tycks oförmögna att se det grundläggande sociala kontraktets frihetsskapande värde. De inser att en skyddssammanslutning kan växa fram. Åtminstone gjorde Robert Nozick det. Men de kan inte förstå att vad vi än avtalar om får till följd att vi måste underkasta oss en kompromiss. Många avtal innebär ett jämkande av två parters viljor tills de blir överens. De får inte allt men tillräckligt för att bli nöjda. Varför kan vi då inte acceptera ett kommunalt gatunät i utbyte mot rätten att fritt få röra sig i kommunen utan att behöva betala vägavgifter? Ska fastighetsägare ta betalt för att vi ska ha rätten att färdas låt oss säga från ett torg till ett annat i en stad kan vi både fråga var de fått den rätten ifrån och vad det betyder för den praktiska friheten att behöva betala vägavgifter för att ta sig fram. Självklart kommer fastighetsägare vilja ha betalt av bussbolag, taxibolag m fl för att de kör på deras mark. Är dessa avgifter uttryck för frihet samtidigt som de inskränker friheten? Att acceptera viss skatt för att vinna rörelsefrihet vänder sig dessa anarkister emot. Vissa saker som vi alla vill ha och behöver kan via regler tas undan den oreglerad marknadens mekanismer. Dessa bör istället, viktade så att de gagnar kretsloppstanken, verka inom andra områden. Genom entreprenad kan offentlig uppgift utföras av privat aktör. Om det anses lämpligt. Skolpeng och liknande innebär utökad valfrihet. Men också detta är libertarianerna emot. Kallar det för kommunism. Menar de allvar eller är det ett oärligt spel för att manipulera väljarna?

Hans Kelsens fyra fasers relevans

Den som önskat skriva om rättens förhållande till moralen men fått nöja sig med ansvarsbegreppets mer begränsade värld har naturligtvis att som utgångspunkt redogöra för vad som menas med ansvar. Sex olika beståndsdelar sammanbundna i en normativa struktur, med frasen "ska se till" som sitt centrum, var något ett logiskt tänkande lätt kunde acceptera. Självklart måste det begrepp som texten handlar om på något sätt definieras även om först en fullständig genomläsning av texten gör klart för vad begreppet egentligen står för. Också de olika underbegreppen måste definieras även om det inte alltid sker på ett fullständigt exakt sätt. Men synpunkten att redogörelsen för n-komponenten (alltså att ansvarsbegreppet förutsätter en norm) måste innehålla en redogörelse för Kelsens fyra faser är inte bara fel mot essän ifråga utan också mot ämnet och därtill mot Hans Kelsens själv. Ska en sådan redogörelse lämnas bara för att Kelsen lämnat ett väsentligt bidrag till normläran? Snarare bör det som är relevant för essän påpekas, resten förtigas. Eller ska man också orda om Harald Ofstads olika faser? Kelsens faser fanns omtalade i läroboken, "Rätten och förnuftet" av Aleksander Peczenik (vars främsta bidrag till svensk rättsteori väl bestod i insikten att det är realistiskt att påstå att den är något annat än ett "sätt att uttrycka sig") .

Ett omnämnande av Hans Kelsens faser vore närmast löjeväckande. Det skulle skänka läsaren intrycket av att det hade en speciell betydelse för ämnet att Kelsen börjat i statsrätten och slutat i folkrätt och statsvetenskap. Ska Axel Hägerströms djupgående studier i romersk rätt inte påtalas kanske en eventuell läsare får intrycket av att de inte var viktiga för Hägerströms teoribildning eller för den s k Uppsalaskolan. Nämner man Kelsens faser men inte Ofstads och Hägerströms kanske bilden målas av en spretande Kelsen som inte kan bestämma sig. 

Men jag har förstått varför vissa texter blivit tjocka böcker. Verkligen en fin insikt värd att tacka ödmjukt för! Något jag nu gör.