Ny adress!!!

Den här bloggen, Om poesi m m, har idag fått en ny adress. Istället för den gamla metapoesi.blogspot.com är det nu www.poesi-varia.blogspot.com som gäller.

Om helighetens plats - kyrkan i förvandling

Kyrkor som tagits ur bruk ska numera ingå i kommersiella komplex, där man kan konsumera både varor och uppleveler av allehanda slag. Är detta, undrar kanske någon, ett utslag av att Mammon inte bara tagit sig in i templet utan också helt besegrat det?

Nej, jag menar att förändringan både kan och bör tolkas på ett annat sätt. Som Osho gjort gällande har vi idag behov av en ny typ av religiositet, en som gör oss fria och inte stänger in oss i små snäva boxar som kristen, katolk, jude eller muslim. Vi kan alltså idag föra tron till marknadsplatsen. Be där, medan du väntar på din tur att betala, en stilla bön i ditt inre! Låt dig uppfyllas av blommornas form, färg och doft! Finn ro över en kopp kaffe - eller té - medan du begrundar existensen och dess villkor!

Där, då tron kommit till marknadsplatsen, överskrider vi gränserna. Kommersen och vår förhöjda inställning till den, till följd av andligheten, (möjliggjord bl a av att kyrkobyggnader nu får en annan roll än enbart templets) gör att vi alla blir lika: Om vi är kristna eller muslimer spelar ingen roll då vi befinner oss bland varorna eller en stilla vrå i deras närhet. Om den ene ber via Jesus och den andre via Ali och en tredje kommer i kontakt med alltings innersta utan att ge detta namn och ansikte, det spelar ingen roll. Det är var och ens sak. Det är vårt förhöjda ansvarstagande. Det är den möjliga vägen. Det är den nödvändiga vägen. Den väg som gör att vi fokuserar på det säkert sanna istället för att döda varandra för eventuella sanningar - eller tolkningar av metaforer som uttrycker bildligt vad som bla, bla, bla...

Visst är det trevligt med de traditionella templen. Men inte minst viktigt är de mötesplatser som transcenderar traditionella begränsningar.

Om den s k finkulturens existens

Den kände musikern, sångaren, komponisten, ekonomen, författaren och filosofen Alexander Bard är en man med många strängar på sin lyra. Vissa av dessa har tydligen varit sådana som ligger bakom att den rysk-ortodoxa kyrkan skarpt motsätter sig införandet av religionsfrihet. Den saken ska vi här lämna därhän utan att därvid antyda att frågan saknar principiell betydelse - eller moralisk.

Vad som provocerade mig mest av Alexander Bards många yttranden i teveprogrammen Min Sanning var väl att Bard hävdade att finkulturen var död. Den finns inte längre.

Jo, jag förstår hur vi poeter ska förstå detta! Vi finns inte längre! Vi är inte fina nog att tas på allvar, läsas, förstås utan ska tystas ner och ignoreras. Det är inte poesin som gäller utan popen!

Vad är detta om inte att säga att det nu finns en finkultur av annat slag, att finkulturen helt enkelt förändrats!?

Finkulturen lever. Det vet alla som besöker Dramatens föreställningar. De kanske har egna reserverade platser. De betalar dyrt och umgås med jämlikar, medelklassens folk, kryddat med en och annan av överklassens festklädda folk. Man ser teater. Man blir berörda av pjäsen. Den får gärna ha radikalt innehåll. Det är fint och modernt. Man upprörs av orättvisor och gläds att det är teater. Sedan ska allt förbli vid det gamla.

Eller man betalar dyra pengar för att se upphaussade artister. Det är fint att besöka sådana koncerter. Man går dit, inte bara för att lyssna utan också för att visa upp sig.

Alexander Bard har fel, på mer än en punkt! Finkulturen lever! Vi ska vara glada att den lever, även om vi kan diskutera dess form! Ska vi inte utarmas till allmän fattigdom kommer vi ha vissa kulturella yttringar som det ligger ett mode i att konsumera. Detta är saker som djupt hänger samman med hur det är att vara människa och påstår man att finkulturen inte lever så är det bara för att hiva upp sin egen yttring på andras bekostnad.

Att de lärda borgerliga poeterna numera får sökas på antikvariaten, som kämpar med ekonomiska problem, är en annan sak. De är dömda att glömmas bort i dammet om de inte kan göra den nya digitala tekniken till sin.

Reflektioner kring den rådande situationen för euron

Grekland genomgår just nu en kris som jag inte har så stora insikter i att jag kan anföra något av betydelse. Det jag kan komma med är några vardagliga reflektioner så att säga ifrån köksbordet, där en rykande kaffekopp ledsagar mig i mitt tänkande - eller försök därtill.

Det finns vissa som gör gällande att Grekland skulle må bra av att lämna eurosamarbetet. Med en egen valuta skulle det bli möjligt att exportera mer till EU-länderna. Detta skulle alltså vara en framkomlig väg för Grekland.

Men vad med de andra länderna? Och vad om man trots byte av valuta inte lyckas sälja mer till EU-länderna?

Om Grekland ökar sin marknadsandel på grund av en sorts lågpriskonkurrens kommer andra EU-länder riskera att förlora en motsvarande marknadsandel. Inte nog med att en risk för att euron rasar samman helt infinner sig, utan också frågan hur mycket de andra euroländerna får betala då Greklands ekonomi går bättre.

Denna summa, beräknad, borde investeras i Grekland utan valutabyte!!! Det är den enkla reflektion man kommer fram till då man begrundar tanken bakom ett samarbete inom EU och EMU och då man begrundar situationen i Europa i allmänhet och Grekland i synnerhet.

Hur Grekland än går till väga måste man försöka skapa ett investeringsvänligt klimat som gör att ekonomin kan bära den offentliga sektorn (som alltså måste göras så effektiv som möjligt). Dessa elementa kan ingen stat undgå.

Frihet och förändring

Den ökade frihet som den nya tekniken medför har lovsprisats av mig på denna blogg. Den innebär dock att vi måste lära oss tekniken för att kunna utnyttja den. Alltså: ökad individuell frihet leder till ökat individuellt ansvarstagande.

En annan tanke: Då en person ansluter sig till en sekt görs detta mer eller mindre efter ett eget fritt val. Man kan anta att personen ifråga anser att värdet att gå med väger så tungt att det överväger att inte gå med. Om man menar att det är en gurus inflytande som fått personen att göra valet, kan samma sägas om politiska val: en karismatisk ledare får folk "under sitt inflytande" och får dem att välja som han/hon/ledaren vill. (Men är då inte detta vad väljaren vill..?)

I ett samhälle utan grundtrygghet skulle vi för att "köpa" trygghet ansluta oss till sekter och andra organisationer. Detta skulle, som väl Touqueville varit inne på, ske frivilligt. Behovet att söka trygghet uppstår inte om du redan befinner dig i en trygg situation. Du har jobb eller förmögenhet eller lever samman med någon som kan ge dig detta.


Om allmänheten menar att staten bör styras med friheten som ett högt satt värde kan ett statligt grundstöd fungera för att öka individens valfrihet, ty nu kan hon välja mellan att ansluta sig till samma sekter, organisationer, m m som förut MEN har också valet att låta bli.

Fria medier = fria skolor

Trots att ägarna av medierna till stor del är borgerliga är inte journalisterna detta. Detta förhållande har man framställt som ett problem i den pågående debatten på radio och teve. Och visst måste det ses som lite märkligt att journalisterna inte har en mer spridd ideologisk förankring. Varför gillar inte fler av dem en mer liberal inställning till exempelvis ägande och konkurrens? Eller har denna inställning krupit så långt vänsterut att konsensus råder? (Att många är miljöpartister får ses som glädjande, ty det tyder på att de är medvetna om problem som vi vanliga kanske blundar för då vi inte har kunskap om deras existens.)

Jag tror att ägarna måste starta egna institut som utbildar journalister och andra aktörer i mediebranschen för att vi ska kunna få fler journalister som vågar luta sig fullt ut mot de privata aktörerna. Efter en lång tid av mer eller mindre statlig styrning av utbildningsväsendet (staten tog över efter kyrkan) bör förändringar vidtas.

Istället för att staten tar bolagsskatt av företagen för att utbilda folk som får en bias till förmån för staten bör bolagsskatten sänkas och pengarna gå till bolag som utbildar folk. Då kommer dessa journalister att få en bias till förmån för de privata aktörerna. Alltså: Med olika ägarformer kommer vi få olika väderingar och olika metodiker. Det är pusslet av olika bitar som för oss så nära vi kan komma idealet om objektivitet. Detta ideal är omöjligt att helt uppnå. Det innebär i praktiken att vi fått ta del av olika synpunkter så att vi kan värdera dess enskilda komponenter och väga dessa mot varandra.