Jämlikhet I versus Jämlikhet II

Då man talar om jämlikhet är det viktigt att ange under vilka förutsättningar resonemanget gäller. I annat fall får man intryck av att en del vill ha ett jämlikt samhälle under vilka förutsättningar som helst. De ser alltså hellre att alla är fattiga och lever likadant framför att några är rikare och andra är mindre rika.

Det sistnämnda fallet kan vi kalla för Jämlikhet II, alltså då det finns en skillnad innebärandes att vissa får bli rikare än andra.Man önskar ett jämlikt sanhälle, men man vill inte att alla ska leva likadant om priset blir fattigdom åt alla (med en massa konflikter till följd).

Ska vi därtill kombinera jämlikhet med frihet torde vi binda oss vid Jämlikhet II. Friheten innebär ju att folk får göra olika val. Kalle vill kanske hemskt gärna lära sig spela gitarr. Kanske älskar han instrumentet och drömmer om att få spela in musik och göra konserter inför fullstatta musikhallar.

Är det du som ska säga till honom att sluta drömma?

Kanske om du är hans pappa och han uppenbarligen saknar känsla för toner.

I ett fritt samhälle torde vi få låta Kalle göra sitt val, även om han materiellt sett blir fattigare än vad han hade behövt bli, dvs han kunde ha utfört ett annat val, ett val med större materiell levnadsstandard som följd. Men är det materiella allt?

Så länge man får sina grundläggande behov tillgodosedda borde det vara möjligt att leva efter andra kriterier än de materiella. Inte minst skulle detta kunna hålla nere miljöskulden.

Vissa vänder sig emot att en liten grupp människor äger mycket. Man vill ändra på detta.

Skulle det bli bättre för vanligt folk om de som ägde företag som gav oss kläder, livsmedel, kapitalvaror, resor m m blev fattigare? Har inte den lilla gruppens rikedom sin grund i att många människor berikats av deras tjänster? Om nu den lilla gruppen som berikat den stora på prisvärda varor och tjänster ska bli fattigare, kommer inte detta slå tillbaka mot den stora gruppen så att den också blir fattigare?

Jämlikhet I, dvs en jämlikhet av det slaget att ingen ska vara rikare eller fattigare än andra, tycks alltså innebära ett fattigare och ofriare samhälle.

Om samhället blir fattigare och penningmängden krymper, kommer de stora lyxvillorna då också att krympa? Sanningen är väl att priset på dem kommer att falla. Att folk kommer att bo i dem. Blir fattigdomen stor och energipriset högt får de väl sluta värma upp vissa rum, bära raggsockar om vintern eller kanske förse rummen med lägre innertak. Men husen kommer nog att stå kvar. Den grundläggande skillnaden, eller orättvisan, i boende kommer alltså att finnas kvar, även sedan man försökt få Jämlikhet I att bli verklighet.

Det är bättre att acceptera Jämlikhet II och sedan belöna altruistiskt tänkande och ett handlande som innebär att aktören inte försöker maximera sin vinst (efter eget val). Självklart ska en samhällelig grund finnas, stadfäst i lag, men utöver denna grund bör det finnas ett utrymme för de som lyckats att agera och för människor att sluta sig samman i organisationer för att uppnå mål.

Vi kan ju konstatera att det Mattecentrum som bildats nyligen och som ger gratis läxhjälp är ett företag av typen social entrepenör. Det är en organisation som lyckats få kapital av det privatägda näringslivet för att ge läxhjälp.

Näringslivet ägnar sig inte bara åt att tjäna pengar. Det finns annat som görs också, exempelvis att göra det möjligt för folk att blogga gratis. Där ser vi vad friheten kan innebära: att man inte bara tjänar pengar utan också människor, och andra ändamål, eftersom man gjort insikten att den som bara tänker på sig själv kommer att svikas av andra.

Om pengar och rätten

Människor vänder sig emot bankernas skapande av pengar ur luft och säger sig vilja ha ett humanistiskt samhälle. Man undrar varför bankerna blir föremål för just denna form av kritik. Det är ju en sak att vända sig emot lån ställda utan säkerhet eller utan granskning av låntagarens kreditvärdighet. Kan bankerna skapa pengar "ur luften"  i ett samhälle med låg inflation och ganska låg arbetslöshet borde den naturliga inställningen vara en annan:

Kan pengar skapas på ett sådant sätt att vi kan få ett högproduktivt samhälle utan att alla behöver arbeta? Kan medborgarna få en inkomst utan att de måste lönearbeta för denna? Hur ska detta kunna ske utan inflation eller andra skadeverkningar på ekonomin? Vilka kanaler ska pengaflödena vandra genom?

Att en bank ger en låntagare pengar mot att denne lovar att betala tillbaka beloppet plus ränta är en innovation som tillsammans med personlig ansvarsfrihet för bolagsmän har skapat våra moderna samhällen och dess välfärd.

Jag hör ingen invända emot att bolag kan bildas, aktiebolag, som inte innebär att ägarna av bolaget personligen är ansvariga för bolagets skulder. Det är aktiebolaget som förbinder sig till det ena eller det andra, inte dess ägare. Visserligen förekommer att företagare får gå i borgen för bolagets skuld, men det rör inte de stora bolagen, bolag där inte alla är personligen med om att driva verksamheten.

Också förhållandet att en börs skapades, att en delägare alltså kan sälja sin andel av företaget, har betytt mycket för utvecklingen.

De som vänder sig emot bankernas pengaskapande verksamhet påminner mycket om den s k rättsrealistiska eller rättsnihilistiska skolan inom rättsfilosofin. Dessa förnekade att rätten existerade. En sådan lära kan göra folk kriminella. Kanske inte så konstigt att det var just innan andra världskriget och dess fasor som detta rättsförnekande tänkande härjade som värst, likt en svårstoppad sjukdom. Men nu har ett större realistiskt tänkande blivit vanligt bland rättsfilosofer och jurister. Jag bara hoppas att man omtalar den s k rättsrealistiska skolan som just "den så kallat rättsrealistiska skolan".

Den som dömdes till fängelse fick nog tusan lära sig att rätten existerade alltid! Vad tjänade det till om domaren satt och inbillade sig att rätten bara var en föreställning i våra huvuden, när den dömde med sitt liv kunde falsifiera en sådan bisarr åsikt!

Nej, vi ska glädjas att pengarna kan komma till genom krediter, men det är inte ur tomma intet. Det är inte trollkonster. Det är för att rätten, det juridiska systemet, gör ett sådant positionerande möjligt. Rättsekonomer har sagt att ekonomi är överlåtelser av rättigheter. När du handlar utför du ett antal rättsliga positioner. Bryter du mot trafikreglerna signalerar detta åt polis att du kan få en ordningsbot e dyl. När du vandrar in i butiken signaleras det godkänt enligt lagen om du är ordentligt klädd, relativt sett (dvs lagenligt klädd). Att du beter dig som en kund förväntas bete sig. Inte välter omkull lådor med frukt och grönt utan plockar varor ned i en varukorg eller varuvagn för att sedan gå mot kassan. Allt du gör i butiken är laddat av betydelse. Så är också bankernas så kallade skapande av pengar. Det är en alltför stor skuldsättning man ska akta sig för. Problemet ligger väl inte här hos bankerna, ty gör de en god kreditvärdering och inte spekulerar oansvarigt är det andra som har att agera för att manipulera variablerna.

För att det inte ska bli en bubbla på fastighetsmarknaden bör politiker och andra agera för att öka utbudet. Om så inte sker får man en känsla av att beslutsfattarna antingen är okänsliga för signalerna eller ägnar sig åt spekulation. De vill inte fatta beslut om att öka bostadsbyggandet så att priserna kan sluta stiga för att en balans skapas mellan utbud och efterfrågan. Istället får priserna stiga. Med stor efterfrågan på bostäder exempelvis i Stockholmstrakten kommer behovet av lån vara stort. Folk lånar för att kunna köpa. Ju mer du skuldsätter dig desto bättre blir din köpkraft på bostadsmarknaden. Till en viss gräns.

När bubblan spricker är det knappast bankernas fel. Det är väl inte bankerna som ligger bakom att det inte byggs. Skulle så vara fallet är de naturligtvis delansvariga.

Den centrala framtidsfrågan är: Hur ska vi få pengar om datorer och robotar kan utföra allt mer? Skulle pengar kunna skapas på ett sådant sätt, eller distribueras, så att folk kan klara sig utan att alla arbetar? Kommer basinkomsten kunna bli en grundtrygghet som gör att arbetsgivarna slipper dansa runt LAS utan istället kan sälja och köpa arbete utefter ett äkta behov av utfört arbete?

Klassförakt

Har man som jag rötterna i arbetarklassen kan man inte undgå att reagera då en akademiker och professor som Gunnar Myrdahl använde ord som "småskuttare" om egna företagare. Det var överklassens kyliga arrogans mot hårt arbetande vanliga människor. Då tappade den kände professorn masken och avslöjade sig.

Jo, han var väl socialdemokrat! Det fanns bara ett parti och inom universiteten fanns det väl knappast mer än en ekonomisk uppfattning. Utan pedagogisk konkurrens var valet enkelt för den som ville komma sig upp: att gillas av makten betydde att skaffa sig rätt partibok!

Har man inte det kan det gå en illa. Men friheten är värd att kämpa för! Nu har vi fått ett annat samhällsklimat och ett uttalande som det av Gunnar Myrdahl hade inte gjorts utan konsekvenser.

Detta förhållande att man kallar egenföretagare för "småskuttare" eller "egna företagare" med en obehaglig betoning på det första ordet, dvs signalerande att man menar att de är konstiga, "egna", är något som visar sig på nytt idag.

Det är inte på restaurangpersonalens sida som socialdemokraterna ställer sig i den konflikt de själva varit med om att skapa: den mellan lärare och restaurangpersonal.

Lärarna är akademiskt utbildade och har ej sällan medelklassbakgrund. Restaurangpersonalen har oftast ingen akademisk utbildning utan en praktisk utbildningsbakgrund och torde i många fall vara sprungna ur arbetarklassens breda led.

Vilka är det socialdemokraterna vurmar för? De tycks göra allt för att framstå som det SAP vi under min skoltid skojade lite om: "SAP" för "Sveriges Akademikers Parti".

Ja, hade du en pol mag i statskunskap kunde du bli direktör och få förvalta fondmiljoner. Var du en ur arbetarklassen som startat eget kallades du "småskuttare".

Dagens invandrare vet hur det känns!

Gunnar Myrdahl borde ha åtalats för hets mot folkgrupp!

RÖR INTE RESTAURANGMOMSEN!!!

Den ger jobb åt folk som inte är akademiker och mat åt folk som inte alltid vill äta hemma.

(Socialdemokraterna får skärpa sig! Att "arbetare" bytts ut mot "akademiker", det känner nog många att så är det, men om man nu vill bestraffa ett socialt beteende, att äta på restaurang, ta en fika på ett café, ja, då ser vi hur bokstaven "a" så sakta tar form framför partinamnets inledande "s".)

Lögnens murar rämnar

Tack vare den nya tekniken, tack vare datorer, internet och bloggar har frihetens vindar kommit till oss. Många av de vallar mot sanningen som byggts upp rämnar nu. De går inte att upprätthålla längre.

För diktens del kommer det att finnas en chans till överlevnad, till verklig växt. Vi kan ju konstatera att den nyenkla stilen var en stil som bredde ut sig som en sorts GMO-planta. Den skuggade och försvagade de andra plantorna, plantor som fanns tidigare.

Det var ifrån Stockholm och intellektuella radikaler som takten bestämdes. Den rimmade dikten blev något för landsbygden, för gamla tanter eller förvirrade gubbar, sådana som inte "var nyttiga i folkhemmet".

När skolan äntligen befriats ifrån en enda form och friheten kommit till föräldrarna och eleverna, för vars skull skolor och andra läroinrättningar bör finnas, finns förutsättningar att situationen blir annorlunda i framtiden.

Det är för de enskilda människorna som stater och myndigheter finns. Jag tror inte att världens ungdomar vill styras till ett slaveri utan de vill, som väl de flesta, få bilda sig en egen uppfattning om saker och ting utan att någon annan ska bestämma vad de ska tycka och tänka.

FRIHET-JÄMLIKHET-BRODERSKAP

En fråga om sjukvården

De bankkritiska rösterna har inte bara ondgjort sig över att bankerna skapar pengar ur luft (något man väl vore tacksam för om de kunde), bland dessa röster finns också en kritik mot sjukvården som man menar vara nedrustad.

För min del tycks det klart att en allt äldre befolkning kräver en del omprioriteringar. Att landstingsskatten kanske får höjas några ören för att möta behoven av insatser.

Men att säga att vården blivit sämre är att påstå att den producerar sämre, dvs att den vårdar färre, gör färre sjuka friska.

Sanningen är att man idag kan rädda livet på fler sjuka än någonsin förr. Magnetröntgen och annan utrustning kostar pengar. Sjukvården gör en fantastisk insats. Då den kan hjälpa fler kommer också fler kunna vända sig till den för att få vård.

Det är klart att detta kostar pengar! Om teknik tas fram som kan rädda allt fler till liv och hälsa men resurser inte föres till driften av denna utrustning, då är det klart att detta får konsekvenser.

Det är en problematik som bör adresseras på ett helt annat sätt än att framställa en allmän krisstämning. Säger man att allt är fel och folk tycker att det inte stämmer, ja, då har man missat målet. Vad som är fel bör klart framgå så att vi kan få ett adekvat samtal, ett samtal som en demokratisk rättsstat är värd.

Poesin och dess medium

Vilken form av litteratur, dvs ordkonst, som folk förbrukar har varierat med tiden. Helt klart finns det ett samband mellan medium och framgångsrik genre. Under Hellas tid var rapsoderna populära. De reciterade eller sjöng dikter och epos inför publik.

Människorna var inte samlade till följd av ett spontant infall utan det var en tradition att folk samlades till fest och att man då roades och oroades med allehandla verk som hade ordet som medium.

Ordet är alltså ett medium som fordrar ett medium för att verket ska kunna reproduceras. Säkert har mången skald, kanske på kamelryggen, reciterat något för andra deltagare i karavanen allt medan färden långsamt och metodiskt gått vidare, verk som aldrig lagts på minnet. Under dessa transporter, ackompanjerade av kamelernas lunk - och stora känsla för poesi - föddes och förkovrades dikter som än idag står sig, även om dagens poeter inte använder hyperboler i panegyriska oden för att lovsjunga härskare och stormän (utan snarare satir för att förminska dem).

Ordet måste alltså ha ett medium för att ordkonsten ska kunna reproduceras. Papperstidningen, pressen, blev inte bara födelsen av kortare texter sakprosa, en sorts kommenterande kortessäer, längre också för den delen, som kom att kallas "artiklar". Gränsen mellan reportage och krönika är inte glasklar och den är en gräns som traditionen arbetat upp, knappast genrens pionjärer som en Addison eller en Steel.

Det var inte bara sakprosan som i papperstidningen fick ett medium som glatt många, oavsett om de druckit sitt kaffe i ett kaffehus där tidningar funnits att läsa, eller om de, till följd av samhällsutvecklingen, kommit att läsa tidningen hemma, där också kaffet druckits. Också den skönlitterära prosan gagnades av tidningen. Ja, förutan papperstidningar är det väl osäkert om romangenren kunnat bli så populär som den blivit. Dickens och Thackery gagnades av följetongsformen i dagstidningar. Som böcker blir dessa verk tunga tegelstenar, verk som fordrar något annat av läsarna än gårdagens följetongsvariant: muskelstyrka och disciplin att avbryta läsningen vid lämpliga tillfällen. Läsaren, hon har idag berövats den spänning avbrottet innebar då dagens avsnitt var slut. Då man bara måste ha nästa dags tidning också så att den spännande läsningen kan fortsätta.

Poesin som levde så glatt när folk samlades och lyssnade på rapsoder i en tid då varken tidningar eller teve fanns har ändå levt vidare. Det är om något ett bevis på vilken kraft dikten innehåller. Att poesin innehåller något som kan sägas vara själva kärnan av den litterära upplevelsen: att underhållas av orden utan några direkta nyttoaspekter. Just detta kravlösa förhållande till nyttan har varit skönlitteraturens främsta nytta!

Tunna böcker har inte varit det optimala för dikten. Poesin har också förlorat på att den rimmade dikten inte vårdats av de stora bokförlagen. Jag tror dock att den fria versens genombrott gjorde det psykologiskt nödvändigt att för en tid ställa den regelbundna dikten i bakgrunden så att den nya formen kunde etableras och få sina lyriska kvaliteter erkända av den diktälskande allmänheten.

För en poet är det viktigare med en läsare som älskar poesi än tio tusen som sitter och bläddrar mellan pärmar för att snabbt komma vidare och utan att uppskatta poesi (av vilken orsak det nu än vara månde).

Den digitala tekniken har en stor förändringspotential till det bättre för poesin. Jag kan konstatera att Amazon erbjuder många kända klassiska diktverk, exempelvis av Kabir, för gratis nedladdning. Det är helt enkelt fantastiskt vad tillgängligheten har ökat och den kommer att öka mer och mer. Man kan gå in på websajter och påträffa sidor där dikter är inlästa, något som gort det möjligt för exempelvis författaren av dessa rader att höra hur Al-Mutanabbi, Hafez, Rumi, Mizra Ghalib m fl poeter låter i original. Youtube erbjuder en guldgruva, ja flera, för den som älskar poesi.

En dag kommer denna utveckling att åter väcka den svenska diktskatten till liv.

Basinkomst, en arbetslinje

På nätet, inte minst Facebook, ser man hur grupper bildas som företräder basinkomst eller medborgarlön. Det är sällan man ser något konkret om hur man tänkt sig att basinkomsten ska finansieras. Själva idén måste jag säga att jag ställer mig sympatisk till, men med bristen på konkretion vill jag inte säga att jag är för införandet av basinkomst.

Det jag vänder mig emot är att många tycks vilja ställa basinkomsten mot arbetslinjen.

Många människor lever idag inlåsta av ett regelverk som säger vad de får och inte får göra. Får man "inget riktigt jobb" rankas man lågt i dagens samhälle. Såvida man inte haft turen så att man kan leva på en ärvd förmögenhet.

I det regelverk som "Arbetslinjen" företräder finns många förbud mot arbete. Visst har man infört en regel som säger att den som får pengar ifrån Försäkringskassan får arbeta och tjäna upp till ett visst belopp. Men det upplevs säkert av många som något på nåder.

Med en basinkomst hade du själv fått bedöma när du ska arbeta om du är sjuk. Med basinkomst kan en arbetare i en godistillverkande fabrik gå ner i arbetstid för att odla ekologiskt i sin trädgård, något som inte hinns med i ett stressigt arbetsliv där övertid kanske begärs ibland för att tillfredsställa folks behov av godis.

Kanske kan en basinkomst få vissa att arbeta mycket mer än vad de gör idag. Det är alltså felaktigt att ställa basinkomst och arbetslinje mot varandra som om de vore oförenliga storheter.

Både hälsa och miljö hotas av en felaktig livsstil. Det går inte att vända sig emot bankerna även om det säkert inte skadar att dessa som alla andra tar hälsa och miljö på största allvar. Att bygga upp en miljöskuld betyder att skjuta upp allt större kostnader på framtida generationer.

Denna fråga, den om hälsa och miljö, är den övergripande frågan, basinkomsten en underordnad.

Om Koranens tillkomst

Följande är några reflektioner jag gjort efter att ha lyssnat på en tysk professor som hävdade att vissa delar av koranen var äldre än profeten Muhammed och att de manuskriptdelar man påträffat i Yemen visade att den var oklar. Ovokaliserade ord kunde ha många betydelser m m.

Tar vi frågan om ordens betydelser först kan vi väl konstatera att ordens betydelser sannolikt har blivit fler med tiden. Att orden på den tid det är fråga om inte hade lika många betydelser som idag. Det var därför lättare då att läsa dessa ovokaliserade manuskript än vad det är idag. Därtill lär de haft karaktären av minnesanteckningar, dvs de "rapsoder" som läste koranen kunde ha dem som stöd, men dessa rapsoder har sannolikt lärts upp av lärare som noga kontrollerat att eleven lärt sig läxan.

Man kan säga att koranen fanns i "Molnet", för att nu använda en modern liknelse. En modern digital bok kan ju ses som existera i Molnet. Läsaren laddar ner den, dvs får ett avtryck av den i läsplattan, men det är bara ett exemplar av boken, inte boken själv.

Enligt muslimsk uppfattning hittade inte profeten Muhammed på koranen. Inget hindrar därför att det påträffats avtryck av den som är äldre än profeten. Det var i en människas form ängeln Gabriel visade sig för profeten. Historien förtäljer oss helt enkelt inte om denne fått ett material för att recitera för Muhammed. Det vore inget konstigt om "tidigare nedladdningar" så att säga varit på prov.

Det som är det bekymmersamma här är att den tyske vetenskapsmannen och programmet som tog upp hans synpunkter verkade ha agendan att framställa koranen som obegriplig eller som ett falsifikat. En vetenskapsman borde ha haft en annan inställning, tagit upp den muntliga traderingens betydelse och framhållit att vissa delar av koranen inte skulle vara klara för alla. De skulle bli tydligare efter hand, dvs ju mer du lär dig desto mer förstår du - eller nya tidsförhållanden kommer att uppenbara betydelserna i dess fulla vidd.

En text som ska fungera som rättesnöre kan liknas vid en arkitekts ritning. Ritningen styr uppförandet av huset. När huset är färdigt är ritningen en plan över lokaliteterna. Den har fått en annan betydelse.

En text som fostrar till humanism och förståelse kommer vid en senare tidpunkt, om den får genomslag i samhället, att få en betydelse den inte ägde vid dess första läsning.

Om ränteförbud

De som vänder sig emot ränta borde, för att vara konsekventa, vända sig emot oskälig ränta. Räntan är ju något fundamentalt i ekonomin och förstår vi pengar som abstraherade bytesvärden inser vi att räntan är ett pris för att köpa sig bytesförmåga.

Det centrala borde alltså vara vad man använder denna bytesförmåga till. Är man emot rusmedel ska man alltså inte köpa starka drycker för pengarna, än mindre tjäna pengar på att producera sådana. Den förkastliga vinsten borde alltså vara att tjäna pengar på att producera och sälja rusmedel eller något annat som man håller som förbjudet, inte att nyttja den köpta bytesförmågan till att köpa en traktor. Detta köp kommer ju förbättra resultatet och köpet hade inte gjorts om inte lantbrukaren haft detta i åtanke, att traktorn ska göra det möjligt för honom att öka produktionen och tjäna mer pengar så att han kan betala av lån plus ränta.

Banken hade inte beviljat lånet om inte 1) det bedöms sannolikt att produktion och förtjänst kommer att öka och 2) säkerhet för lånet ställs (pant i fast egendom, hypotek i rörelsen eller varför inte traktorn själv).

Skulle verkligen islams grundare ha menat att ett lån för att skaffa mat åt umma, alltså församlingen av troende, skulle vara förbjudet? Långivaren tjänar inte pengar på att låna ut pengar. Långivaren tjänar pengar på att låntagarens resultat blir bättre. Det kan ses som ett slags joint venture där banken är passiv deltagare med en fastställd lägre ränta som sin förtjänst.

Den som skjuter till pengar i en annans projekt vill få avkastning för pengarna. Vilka ord man än använder är vinsten investerarens ränta.

Vi kan ta ett annat exempel för att illustrera ränteförbudets konsekvenser:

JAK-medlemsbanken presenterar sig som ett räntefritt alternativ. Man kan tycka att detta är bra. Det låter bra. Men är det bra? Vi bör tänka efter och begrunda vad det handlar om!

Du kan låna av JAK-medlemsbank om du också sparar i banken. För att få ett lån idag förbinder du dig att betala tillbaka lånet men också att spara i banken. Det du sparar lånar JAK-medlemsbanken ut till andra. Du får inte ränta på ditt sparande.

Man kan tycka att det är okej. Lånet du tog var ju utan ränta.

Men den som behöver låna idag har inte tid att först spara i några år. Då kan hon istället använda sina egna pengar, tagna ur spargrisen, istället för att först spara hos JAK. Nej, du lånar för att du behöver pengar just då.

En följd blir att när du köpt vad du ska med ditt räntefria lån har du ingått ett avtal som förpliktar dig att spara, kanske under flera år. Under denna tid då du sparar utan att få ränta kommer dina sparade medel att bli mindre och mindre värda till följd av inflationen. Även om inflationen är låg, säg två procent, så innebär detta att din sparade hundralapp bara är värd 98 kronor. Är det bara en hundralapp du sparat? Är det bara ett år du sparar den?

Vi ser att detta sparande inte ter sig särskilt attraktivt. Man kan till och med hävda att det inte är sparande. Det är något annat: förvarande!

Bankerna och statens viktiga roll

Innan jag tar upp vad som bör vara statens roll anger jag något av bakgrunden:

Om du är en företagare och inte kan låna mot ränta riskerar du att inte få låna alls. Då får vi inte en ekonomisk aktivitet som relativt enkelt kan uppstå om bankernas kreditskapande verksamhet får generera medel, pengar, för ekonomin. För små som stora företag.

Om ränta inte tillåtes och du tvingas förlita dig på en intressent som delar vinsten med dig men som inte kräver något av dig vid förlust, bör du betänka att denna intressent får dig i ett fast grepp. Det kan låta fint att dela vinst och förlust, men om det är detta du vill borde ni ha blivit bolagsmän från början. Om du nu fått pengar och resultatet blir sämre än väntat, vem är då boss för firman? Du eller den intressent som satsat pengar i din verksamhet?

Får du låna mot ränta kommer du att ha banken som intressent. Den vill naturligtvis att du ska betala tillbaka vad du lånat plus priset för lånet, räntan.

För att räntan, priset för lån, ska hållas låg finns en Riksbank som värnar penningvärdet. De kan höja eller sänka räntan eller låta bli att göra något alls. Den som satt sig in i saken förstår att Riksbanken bör vara oberoende.

De som menar att Riksbankens oberoende är ett hot mot den parlamentariska demokratin bör då också mena att det är ett hot mot den parlamentariska demokratin om vi inte får bestämma färgen på dina morgontofflor.

Vi har i demokratisk ordning bestämt att en instans, en centralbank, ska värna penningen. Men det betyder ju inte att staten uttömt sitt handlingsutrymme!

Staten har en mycket viktig roll då ekonomin går sämre. Då blir det färre lån eftersom färre bedöms kreditvärdiga. För att kompensera detta måste staten använda vad den lagrat under goda tider. Genom att göra så tillförs ekonomin kapital. Minskad penningmängd genererad av bankerna balanseras något av att staten använder "överskottsmedel". Genom att byggen, anläggningsarbeten e dyl sätts i gång medelst dessa pengar kommer fler hållas sysselsatta än annars. Det blir också billigare att påbörja det som anses nödvändigt då ekonomin är lite sämre än att göra det under högkonjunktur. Dock kan det byggas mer och mer även i goda tider om företagen får använda sig av utländska underleverantörer.

Jag kan konstatera att bankfienderna inte bara vill begränsa bankernas roll i ekonomin utan det är ifrån det hållet som kritik mot överskottsmålen höjs. Håller inte staten överskottsmålen blir Sverige rankat lägre i kredithänseende och lån utomlands blir dyrare.

Får de som vandrat vilse i tanken och kritiserar bankerna och staten då de tänkt och handlat rätt makt i landet, ja, då ser vi hur de mörka molnen hopar sig på himlen.

Låt oss slippa det ovädret!

Evig tillväxt: ett måste?

Kritikerna av det ekonomiska systemet i allmänhet och av bankerna i synnerhet menar att systemet kräver ständig tillväxt. De menar att det fordras tillväxt för att räntorna kräver att låntagarna tjänar mer så att de kan betala dessa och samtidigt amortera av skulden. Är detta ett riktigt tänkande?

Svaret måste vara: NEJ!

Om lånet hade inneburit att låntagaren inte tjänat någonting sedan räntorna betalats hade jag förstått resonemanget. Då hade låntagaren/företagaren tvingats låna för att betala räntorna.

I de allra flesta fallen så kan låntagaren betala tillbaka lånet plus räntan. Lån plus ränta gör det möjligt för låntagaren att få en inkomst. Hur många företag kan expandera utan lån? Det måste vara sådana egen företagare som helt lutar sig mot en icke så liten ärvd förmögenhet, eller vid sidan av företaget har ett arbete med hög inkomst. Eller varför inte en partner.

De flesta företagen torde vara beroende av lån. Om de inte förväntas få intäkter i framtiden lär de inte beviljas något lån. De ställer säkerhet, får lån, betalar tillbaka lånet med ränta. Utöver detta har de pengar till de egna behoven.

När företaget ska avvecklas kan det fortfarande ha lån. Men det har också fordringar och tillgångar. Finns ett plus kommer ägaren eller dennes arvtagare kunna få detta. Finns ett minus kommer fordringsägarna få sin fordran nedsatt, dvs de får inte tillbaka allt.

Om en kris inträffar i omvärlden som gör att det inte längre finns samma ekonomiska utrymme som tidigare, så kommer färre att befinna sig i en situation att de kan betala tillbaka lån. Antalet kreditvärdiga blir färre, bedömer man. Antalet nya lån kommer att minska som en följd av detta.

Vi ser att systemet är flexibelt, möjligt att anpassa sig. Visst kommer det att kännas om den ekonomiska tillväxtens kurvor förvandlas till nedåtpekande kurvor! Men tänk efter! Skulle det se bättre ut förutan centralbank och utan ett bankväsende som dagens? Kommer krisen att kännas mindre bara för att det inte är ränta som betalas utan det är en intressent som förväntat sig få avkastning på eget kapital men som inte får det?

Om det finns färre pengar kommer det finnas färre finansieringsmöjligheter. Om ditt företag inte förväntas gå bra i framtiden spelar det ingen roll om det är en bank eller någon annan som hjälper dig med finansieringen. Du kommer att få svåra tider. Är du inte stark, både psykiskt och ekonomiskt, kommer du kanske inte kunna genomleva dessa svåra tider. Då är signalernas språk: avveckla rörelsen!

Alltså: Bara för att bankerna tar ränta på lånen är detta inte i sig något som tvingar fram ett behov av evig ekonomisk tillväxt. Men om det inte blir ekonomisk tillväxt utan en stagnerande framtid, ja, då kommer företag att tvingas lägga ner eller åtminstone om sin verksamhet. Folk som satt huset i säkerhet kommer att tvingas ändra livsstil. Du får sälja huset, betala din skuld och sätta dig i lägenhet!

Jag som aldrig fått pengar till att köpa ett hus kan intyga: Det går bra det också!
 

Detaljhandelns växelpengar

Det klagas på att storbankerna vill gå mot ett kontantlöst samhälle. Att man inte kan gå till banken och sätta in  sina kronor och ören, samlade i plaströr eller dylikt. Butikerna kan inte som förut vända sig till bankerna för att dessa ska ta hand om en summa kronor och ören.

Samlar du kronor och ören bör du välja att handla för dessa. Om dina barn har samlat på kronor och banken inte tar emot pengarna bör du agera bank och ta emot dina barns pengar. Du kan skriva upp summan och mena att barnen har rätt till denna summa vid ett senare tillfälle.

Du kan också gå  och handla något åt barnen för pengarna de samlat. En god förälder låter, föreställer jag mig saken, barnen få vara med och bestämma, kanske helt, över vad som ska köpas med pengar barnen själva sparat.

Nå, det viktiga är att om bankerna inte vill ta emot fysiska pengar längre bör handeln agera och själv ta hand om de fysiska pengarna. De har så mycket kapital i omsättning att de skulle kunna starta en egen bank eller någon slags service för att lösa problemet med kontanter utan att man ska blanda in de banker som inte längre vill ha med saken att göra. Kanske kommer den bank som tar hand om dessa pengar snart också få ta hand om kundernas sparpengar. I ett fritt samhälle är marknaden sådan att kunderna ska kunna göra dessa val, val rörande de egna pengarna.

Bankerna och demokratin

Jo, det är sant att en del bankfientliga röster ser bankerna som odemokratiska institutioner. De menar att bankerna hotar vår demokrati. Att hushåll och företag har lån i bank ser man som att man sitter i bankernas nät. Det ses som odemokratiskt.

Frågan är alltså: Hade det varit mer demokratiskt om du inte fått låna pengar till ditt husköp? Är det odemokratiskt att låna till köp av bostad? Betyder det att det är demokratiskt att inte kunna köpa en bostad? Att brist på pengar är god demokrati?

Jag har en annan uppfattning!

Genom att underlätta för hushåll och företag gör bankerna det lättare för folk att genomföra sina preferenser. När folk kan göra verklighet av sina drömmar, vad de vill och önskar, har demokratin ökat. Bankerna skapar ett demokratiskt kapital då de ser till att företag och hushåll kan finansiera vad de vill genomföra.

Självklart ska en sådan tjänst kosta lite grand! Du säger väl inte att det är odemokratiskt att handlaren tar betalt för den limpa bröd du lagt ner i varukorgen! Du menar nog inte att varuhusen är emot hygien bara för att de tar betalt för rengöringsmedlen!

Kapitaltäckning

Bankfientliga röster gör sak av att bankernas kapitaltäckningskrav uppges vara "bara 12 %". Man tycks vilja att denna siffra höjs till 100 %.

Vad blir följden av en sådan förändring? Jo, att våra storbanker snart skulle hamna i den division där JAK-medlemsbanken finns! Dessa lånar ut vad som sätts in i banken. Banken har inte så stor andel av kreditmarknaden...

Jag vill betona att i ett fritt samhälle är det viktigt att en aktör som JAK-medlemsbanken finns. De bör få konkurrera med andra kreditinstitut. De kritiserar storbankerna för att de tar ränta på lånen de ger. Men är räntorna låga upplever kanske många detta som ett mindre problem, som ett skäligt pris man är villig att betala, medan förhållandet att JAK-medlemsbanken inte betalar ut ränta på insatta medel kan framstå som ett problem. Har du lånat av JAK-medlemsbanken måste du spara ett motsvarande belopp. Du får ingen ränta. Det kan ta flera år innan du får ta ut dina pengar. Om det är rimligt upplåter jag till andra att bedöma.

Frågan uppstår då man tar del av de bankkritiska rösterna: Är det ett problem att kapitaltäckningskravet är lågt?

Om banken kräver säkerhet för ett lån kommer säkerheten kunna realiseras om låntagaren inte betalar tillbaka vad hon lånat. Säljs en fastighet och pengar lösgöras till banken har banken på så sätt fått en sorts täckning för lånet.

De som menar att en bank bara ska få låna ut insatta medel och att som man säger "inga nya pengar ska få skapas av en kredit" vandrar en väg som kommer att leda till ekonomisk kris. Det kommer bli allt svårare att finansiera projekt i Sverige. Företag kommer tvingas söka sig utomlands för att kunna fortsätta verksamheten. "Bank nekar lån" kommer vara en vanlig rubrik som tryckt i tjocka svarta bokstäver kommer att pryda våra löpsedlar och förkunna krisens hemska budskap: Det saknas pengar för att hålla ekonomin i gång! Det saknas pengar för investeringar, för löner, för inköp av vad som fordras för den dagliga verksamheten.

En "stötdämpare", en regulator för fluktueringar i förhållandet till utlandet, kommer att försvinna. Såvida inte företagen går över till euron och öppnar konton i utländska banker. Då kommer väl allt fler kontor också att flytta dit. Medan bankkritkerna kräver höjda bolagsskatter och svångrem för att klara krisen.

Vi får acceptera att bankerna inte lånar ut till allt. Att det krävs att vi är kreditvärdiga och att vi kan ställa säkerheter vid större lån. Men några reformer med innebörden att bankerna inte kan arbeta för att hjälpa våra företag bör inte bli verklighet. Bankerna suger inte musten ur företagen utan hjälper dem att expandera eller överleva genom att bistå med finansieringen.

Grön tillväxt utan pengar?

Den som önskar att samhället blir grönare måste också mena att medel bör gå till den gröna sektorn, dvs till miljövänlig produktion, inte minst av energi, och till att värna om natur och miljö.

Studerar vi historien kan vi konstatera att vi fått ekonomisk tillväxt sedan penningen löskopplades ifrån guldet. Då det blev möjligt för banker att skapa krediter, dvs inte bara låna ut inlåning, frigjordes också medel för tillväxt.

Vi kan konstatera att en fristående centralbank som vakar över penningvärdet är en viktig ingrediens för tillväxt, en annan att krediter kan skapas av bankerna vid utlåning.

Utan ett värn om penningen kommer marknadsekonomin inte att fungera. Fundamentet, relationen mellan köpare och säljare, är också en relation mellan låntagare och långivare, urholkas då inflationen blir hög. Den som har stora skulder kan komma ur sin skuldknipa till följd av att inflationens brasor bränner bort skuldernas bråte, men till vilket pris? Någon framtid av ekonomisk stabilitet kan inte byggas på en så bräcklig grund. Det har historien visat oss.

De som ser att företagen betalar räntor kan tro att företagen sitter fast i bankernas nät. Att räntorna är det obehagliga klistret. Sanningen är en annan, åtminstone då räntorna är låga. Det är utlåningen, skapandet av krediter, som gjort det möjligt för företagen att expandera.

Tänker vi oss att en ny biogasanläggning ska uppföras blir frågan: Hur ska den finansieras?

Visst kan man tänka sig att använda skattemedel. Men varje krona som går till biogasanläggningen betyder minskade resurser åt något annat. Den som är fiende till att bankerna skapar krediter måste mena att medel ska tas i från annan verksamhet. Att ekonomin är ett nollsummespel. Det gäller att prioritera.

Det lär inte bli någon ny biogasanläggning.

Betänker vi sedan att samma personer som är emot att bankerna skapar krediter medelst utlåning också är de som är fiender till centralbankstanken och, som om nu inte detta vore nog, också är emot EU och fri konkurrens, ja, då får vi en bild tecknad av dessa mörka skuggor: att allt detta som betytt tillväxt och låg inflation är sådant som inte kan tas för givet!

Plötsligt kan vi mötas av tankar på att avskaffa Riksbanken och ställa penningvärdet under riksdagens kontroll (och därmed göra den till ett offer för ryckiga politiska popularitetsvindar). Vi kan få ett förbud för banker att skapa krediter medelst utlåning till företag och hushåll (trots att säkerheter kan ställas och goda ekonomiska framtidsutsikter finns). Vi kan få ett avbräck av handeln med omvärlden med följd att priserna stiger här hemma och att sortimentet blir mindre. Och inga nya biogasanläggningar får vi!

Företag som arbetar för att producera miljövänlig energi kommer att klara sig bättre om de får låna.Vad de tjänar i framtiden används för att betala tillbaka lånen, inklusive ränta. Med ett stabilt penningvärde kommer vi få låga räntor och alltså inga prisstegringar av den anledningen. Vi kommer kunna använda skattemedlen på ett rationellare sätt. Se till att barn och gamla får omsorg. Se till att ungdomarna får utbildning. Att kulturen får sitt. Att sjukvården får nödvändiga resurser istället för att konkurrera om medlen med sådant som vi idag kan finansiera genom att företagen får nyttja framtida intäkter tack vara att bankerna tillåts skapa krediter (vilket skulle vara godtagbart under de i detta inlägg angivna förhållanden även om det var "ur tomma intet", men inga krediter skapas ur ingenting; det finns en kontext runt omkring som ger mening åt vad som sker).

Utöver detta ska man naturligtvis också se till att bolagens behov av eget kapital tillgodoses. I annat fall lär de inte bedömas som kreditvärdiga. Ju mer de har av eget kapital desto lägre blir deras lånekostnader och desto mer kan de expandera.

Individens frihet

Det förhållandet att en människa ger sig rätten att kränka en annan är en av många förklaringar till att krig och konflikter förekommer. Den ena människans lust att härska över den andra minskar individens frihet.

Många människor vänder sig idag mot materialismen. De använder så grova medel i sin argumentation att man får intryck av att vi alla är materialister som lever förkastliga liv. Ibland undrar man också om deras ideal är att vi går omkring bland soporna, desperata efter att finna något att återanvända.

Det som är sopor bör göras till industriella resurser. Alkemistens ideal om att göra guld lever vidare. Får vi (nå, vetenskapsmännen och producenterna) kunskap om hur avfall kan förvandlas på molekylär nivå kanske sopberget kan bli en guldgruva, en resurs för att tillverka material via molekylära förändringsprocesser.

En viktig sak för den som menar att det är fel med materialism och egoism: att själv välja en väg som innebär motsatsen.

Möjligheten att göra individuella val finns så länge det finns frihet för individerna. Värnar man penningens värde kommer det bli möjligt för folk att göra reella val. Värnar man inte penningens värde är det åter igen de sämst ställda som kommer att få sin köpkraft urholkad. Panikens spöke riskerar bli verkligt för dem.

De som har gott om pengar kan tjäna pengar på att inflationen tar fart.

Om pengavärde och människovärde

Det finns uppenbarligen ett samband sådant att värnar man inte penningen värnar man inte människan. Det som hände i Tyskland under 20-, 30- och 40-talen talar sitt tydliga språk: Inflationen galopperade. Man hade inte insikt om hur man skulle värna penningen. Den förlorade snabbt sitt värde. Säckar av sedlar för att betala det för dagen nödvändiga fordrades.

Att det har byggts upp ett system med centralbanker som bank över bankerna är ett sätt att värna penningen. Värnar man inte penningen värnar man inte heller människan, ty ytterst är det ju krig som lär bli följden om det ekonomiska systemet briserar.

Historien har visat oss.

Om girighet och psykologi

Det finns många som kritiserar materialismen idag. De menar att girigheten drivit fram en längtan efter allt fler saker. Finns det inte annat att leva för, undrar man.

Ja, här har vi en del saker vi måste bena isär!

Många torde mena att de inte alls är materialister och att de inte äger så många saker.

Andra kan äga många saker men förhålla sig likgiltiga till dem.

En tredje grupp arbetar för att tjäna pengar. Är det många saker de är ute efter? Är det inte mat på bordet och pengar till hyran?

Skulle alla som arbetar inom sjukvården eller skolväsendet vara materialister som arbetar för att kunna stoltsera med många fina saker? Och om de nu vill använda sin lön till att köpa en oljemålning av en älskad konstnär eller en fin matta, vem är du att kritisera dem?

Om arbetaren konsumerar sin lön eller sparar i aktier...Vem ska moralisera över den saken?

Precis som jag i ett tidigare inlägg gjorde en distinktion mellan finansiella transaktioner utförda av banker och finansiella transaktioner utförda av privatpersoner, gör jag nu en åtskillnad mellan å ena sidan en skadlig egoism, en sådan som hotar samhällsgemenskapen, och en gagnelig strävan efter att åstadkomma något å den andra.

Den finns inom människan en psykologisk drift att göra något. Kanske är det den vuxnes sätt att bli gillad av pappa och mamma som sitter i, man kan göra sig lustig över det, men om folk inte får prestera något i samhället och om de aldrig belönas för vad de gör bra, ja, då tror jag luften går ur samhället.

Att leva med gamla utslitna saker och aldrig kunna köpa nytt, är det bättre än en längtan efter nya saker?

Det viktiga är att hela samhället ställs in i kretsloppsoptimerande spår. Att det bör vara en drivande kraft i samhället att minska utsläppen och förbättra tillståndet för miljön. Att neka människor att äga saker tror jag är kontraproduktivt. Det är bättre att visa på vägar som inte innebär att man måste tömma plånboken.

Om ränta och tillväxt

På nätet kan man läsa folk som menar att så fort vi har en ekonomisk tillväxt så har vi också räntor att betala.Man gör sak av detta. Menar att den ekonomiska tillväxten skapar räntorna. Men är det inte räntorna som skapar den ekonomiska tillväxten?

Tänk efter: Om företaget inte lånar kan det inte expandera. Expanderar företaget går det bättre. Det kan sysselsätta fler och tillgodose fler konsumenter. Även företagets leverantörer gagnas av expansionen.

Utan nytt kapital, ingen expansion. Genom att låna blir det möjligt för företaget att expandera. Räntan är ett pris på lånet. Lånet betalas av efterhand, precis som en maskin skrivs av efterhand.

Visst är det tragiskt när folk inte kan betala tillbaka. Dock har vi konkurs- och ackordsförfaranden som gör det möjligt att för fordringsägare att få något ifrån företaget. Vi har säkerheter, hypotek m m som ser till att lån ska vara säkra, att fordringar i allmänhet ska vara så säkra man kan begära.

Om det är låg ränta kommer priset för lån att vara lågt. Finns det goda förutsättningar för investeringar och drivande av företag finns drivkrafter för eget kapital att bilda bolag, sysselsätta folk, producera, handla, ja, utvidga ekonomin.

Företagen hade inte skaffat sig lån om de inte menat att en mellanskillnad uppstår mellan resultatet efter lån minus ränta och amorteringar, sådan att ett lån anses berättigat. De som vänder sig emot bankerna här vänder sig också emot de företag som lånar till sin verksamhet. Dessa blir mer eller mindre idiotförklarade.

Sanningen är en annan.

Finansiella transaktioner, en distinktion

Det är en sanning ingen kan förneka att vårt agerande på marknaden har betydelse. Om alla får för sig att nu ska man köpa hus kommer folk att "följa John" och sälja sitt gamla hus för att köpa nytt. Många kommer åtminstone få för sig att det nu är ett gyllene läge. Att det är nu man bör slå till. Med följd att priserna stiger.

Det är en uppgift för medier m m att informera marknaden om det förhållandet att värdestegringen inte kommer att hålla i sig. Skickas sådana signaler ut lär luften kunna gå ur bubblan istället för att den ska få växa och sedan spricka.

Dock lär det vara svårt att i praktiken genomföra detta. Vad jag försöker påtala är endast att det är individernas agerande som skapat bubblan. Om en husköpare vill låna för att kunna köpa sitt efterlängtade hus, som han nu menar det är tillfälle att köpa, uppstår frågan: Hur bör banken agera? Gör banken, bolåneinstitutet, fel om det beviljar lån? Fastigheten får fungera som säkerhet. Man har kontrollerat köparens ekonomi. Inkomst och förmögenhet tyder på att betalningsförmåga finns. Gör banken fel som beviljar lån?

Svaret torde blott kunna vara ja om banken ligger bakom att priserna trissats upp och är medveten om att man trissar upp priserna för att kunna tjäna pengar. Högre priser betyder större lån. Den husköpare som trodde att det var tillfälle nu finner kanske att han får betala dyrt för det.

Om du vill låna för att spela och du har förmåga att betala tillbaka är det väl du själv som gör ett misstag som lånar.

Om alla nu får för sig att man ska spara i guld kommer många vilja köpa guld. Då stiger priset på guld. Men vilken investering har du gjort om prisstegringen inte håller i sig? Guld har ju inget absolut värde. Så fort folk får för sig att spara i annat minskar intresset, relativt sett, för guld och då faller priserna. Denna prisbubbla är en följd av individernas agerande, inte av bankernas.

Banker har till uppgift att utföra finansiella transaktioner och att tjäna pengar på dem. Deras roll kan inte vara att alltid lägga band på låntagarna. Om vi som vanliga människor kan nöja oss med något enklare behöver vi kanske inte skuldsätta oss. Vi behöver inte låna eller inte låna så mycket. Bubbelbildningen blir inte lika lätt förödande om vi som individer tänker efter och inte sätter likhetstecken mellan livskvalitet och hög materiell levnadsstandard.

Kortet = vår plånbok!

Det går inte en dag utan att nya inlägg publiceras på sociala media, inlägg som vänder sig mot bankerna och pengarna. Inte minst det förhållandet att vi betalar med kort idag när vi handlar, åtminstone många gånger, blir föremål för kritik.

Bankerna tar inte inlånade medel förvarade i kassavalv och ger till låntagaren. "Det är nya pengar som skapas vid insättningen" då ett lån beviljas, hävdar man.

Men vad betyder egentligen bankgarantin? Att dina pengar är säkra mot bankkonkurs upp till ett belopp av 900 000 kronor, om jag inte har fel. Bankgarantins syfte är att motverka panikuttag ur bankerna. Detta torde vara tillräckligt för att visa att insättningarna har betydelse för utlåningen. Att det inte behöver vara inlånade pengar som sätts in på ett konto borde alla förstå som inser att det inte är öronmärkta pengar, sedlar och mynt, som banken vill ha tillbaka. Det finns ingen klausul i kreditavtalet som säger att påföljd ska drabba låntagare som betalar tillbaka med andra sedlar och mynt än de som lånades.

Spelar det ingen roll vilka sedlar och mynt det är som betalas tillbaka är saken klar: Så länge det är gällande valuta som, enligt avtalet, betalas tillbaka är allt okej.

Om du är skyldig mig 1000 kronor och jag är skyldig dig 2500 kronor ger du inte mig först 1000 kronor för att sedan få 2500 av mig. Du kräver att få 1500 kronor. Detta är saldot på "kontot" över för förbindelse. Det finns väl ingen anledning att ondgöra sig över att det bara var nettot som betalades tillbaka.

Lika lite finns det anledning att göra sak av att vi betalar med digitala pengar. Dessa siffror som förs över från ett konto till ett annat är ju noteringar om betalningar och betalningsförmåga. Man bör se kortet som en plånbok med digitala pengar eller som ett anteckningshäfte över ens tillgångar på ett konto. Då vi handlar och betalar med kortet förs en notering om beloppet över från vårt konto till handlarens, säljarens, konto. Vi kan ta ut saldot i kronor och ören om vi vill. Vi kan alltså omvandla kortnoteringarna till pengar i sedlar och mynt. Men ska vi handla på nytt kan vi lika gärna föra över noteringar över vår betalningsförmåga, som minskar vid köp och ökar vid försäljning, som att först ta ut beloppet och sedan betala med sedlar och mynt.

Dessa kontonoteringar representerar betalningsförmåga. De står för ett abstrakt bytesvärde. Vi behöver inte byta med spannmål eller klippta järnstänger utan för över noteringar som motsvarar summan vi handlat för. Jag kan uppriktigt sagt inte förstå vari det konstiga ligger. Var finns det mystiska? Man har bara gjort ledet att ta ut sedlar och mynt överflödigt. Eller bokfördes inte kassan tidigare? Blev inte beloppet i sedlar och mynt som butiken tjänat på sin försäljning bokförd, alltså omvandlad till siffor i kolumner, noteringar över den ökade betalningsförmåga butiken via sin dagsförsäljning erhållit?

Att Riksbanken är en centralbank och som sådan en bank för bankerna ondgör sig bankfienderna över. Men är det inte härifrån bankerna lånar för att kunna låna ut? Noteras inte detta? Blir inte bankerna skyldiga att betala tillbaka? Hur kan man då säga att "pengar skapas ur tomma intet"? Det uppstår ju en fordran på det lånade beloppet. Banken får inte låna om den bedöms sakna betalningsförmåga.

Att det finns en centralbank gör banksystemet säkrare. Centralbanken värnar över bankerna och över penningen. Bankerna lånar ut till hushåll och företag. Centralbanken lånar ut åt bankerna. Allt blir föremål för dubbel bokföring.

Få innovationer har betytt så mycket för ordning och reda i finanserna som den dubbla bokföringen. Den gör det möjligt att spåra flödena och att se var problemen finns. Allt klumpas inte ihop i en kassa utan möjlighet för handlare eller skattmas att se vad som orsakat rörelsens tillstånd.

Inte fullt så illa...(om bankerna)

Banksystemet råkade i gungning till följd av att man sålt lån som paketerats in, COL, som vanligt folk inte haft en susning om. Jag ska inte förklara vad det är fråga om mer än att, vet man inte vad man köper riskerar man att överraskas på ett obehagligt sätt.

Staterna visade att bankerna inte skulle få falla under krisen. Reglerna sågs över. Då bankerna inte har så lätt att försäkra sig hos försäkringsbolag får de se till att försäkra sig på andra sätt. Ytterst kommer den goda omtänksamma staten in med en räddande hand. Det är den synliga handen, inte den osynliga.

Den osynliga handen kunde här inte utföra sitt arbete. En väl fungerande marknad är en marknad med informerade aktörer. De har inte information om allt, men om det som är relevant. Om bankerna säljer paketlösningar som inte är transparenta kommer marknaden att grumlas. Det behöver man inte vara matematiker för att förstå.

Visst, vi fick en finansiell kris! Det är i sig inget bra att få en sådan, men man kan dock lära av den. En sak som ju marknadens aktörer själva lär ha lärt sig nu är att inte upprepa misstaget. Vem har förtroende för ett aktör som upprepar ett begånget misstag? Nej, marknaden saneras då aktörerna vill vara sina efterfrågare till lags. Med "efterfrågare" menar vi de som nyttjar bankens tjänster. Som på olika sätt interagerar med dem och gör att det blir möjligt för dem att få avkastning på satsat kapital.

Krisen har informerat marknaden. Då informationsgraden har höjts har marknaden börjat fungera bättre.

De som ondgör sig över att banksektorn är stor måste försöka förstå att detta har rutiga och randiga orsaker: Banksektorn hade aldrig blivit så stor om det inte varit för att den reala ekonomin vuxit till följd av bankernas tjänster!

Den reala ekonomin är idag större än någonsin tidigare. Fattigdomen bekämpas runt om i världen. Inte minst mediernas bevakning ökar markadsaktörernas och samhällsmedborgarnas grad av upplysning. Då blir det förhoppningsvis åtgärder för att förstärka skyddet för byggnadsarbetare runt om i världen. Blir man medveten om säkerheten kommer man att höja den. Är man inte medveten om den händer ingenting. Det är som med bankernas kunder och övriga efterfrågare: Är de inte medvetna om vad de köper för paket kommer de inte att sluta köpa dessa paket.

Att bankernas verksamhet är transparent nog för politiker och medborgare att bedöma vad de sysslar med, vilka konsekvenserna kan bli, är viktigt. Men att ondgöra sig att flera procent av arbetsstyrkan sysslar med det finansiella är inget man bör göra. Tjänster som efterfrågas och gör nytta, som skapar framtida företag och framtida välstånd, kan åtminstone inte enbart skötas av robotar.

Att värna de utsatta

Bankfienderna framställer sig på nätet som sådana som är radikala och som i bankerna ser "stygga kapitalistiska krafter". Jag har i andra inlägg på denna blogg förklarat varför en sådan uppfattning är felaktig. Den är rentav farlig då den vänder sig emot det ekonomiska systemets finansieringsfunktion. Företag och hushåll finansierar tack och lov inte all sin konsumtion eller produktion via upplåning av främmande kapital. Man nyttjar också eget kapital.

Visst ska vi inte låna mer pengar än vad som behövs. Men en del av kritiken mot bankerna är ju att de inte är tillräckligt generösa mot människor som anser sig ha behov av lån. Men skulle de vara generösa här skulle de riskera det ekonomiska systemets fortlevnad genom att en stor ekonomisk kris skulle riskera bli följden om bankerna inte beaktar hur kreditvärdiga låntagarna är, dvs om de inte tar hänsyn till låntagarens återbetalningsförmåga.

Det främmande kapitalet hjälper till att expandera ekonomin. Men det är bättre att inte expandera ekonomin framför att vara så generös med långivningen att folk inte kan betala tillbaka lånen. För ekonomin kommer ju att krympa den dag folk ska betala tillbaka lån, men inte förmår. De tvingas gå från hus och hem. Alla deras inkomster, om de nu har några, kommer att gå åt till att betala tillbaka. Då framstår det som klart bättre att inte ta ett lån och utifrån den situationen agera inför framtiden, kanske ändra framtidsplaner.

Vill man värna de fattiga, vilket man bör naturligtvis, finns det andra sätt än att kritisera det ekonomiska systemets sätt att finansiera sin egen utvidgning. Man bör helt enkelt se till att folk kan leva under värdiga omständigheter. Skolpeng och barnbidrag, bostadstillägg och ersättning via Försäkringskassan vid sjukhusbesök är olika sätt att mildra för de sämst ställda.

Det är inte bara fattiga människor som är utsatta, här och utomlands, naturen är också utsatt och bör inte offras för att ekonomin ska expandera. Istället bör ekonomin fås att expandera på ett sådant sätt att tillväxten används för att värna miljön. Exempelvis att staten inte är neutral kring vilka energislag som används.

Milton Friedmans tankegångar om att staten inte bör vara aktiv i ekonomin tror jag främst gäller att den inte bör driva företag utan låta de privata aktörerna ta hand om den biten. Vi vill ju att solenergin ska nyttjas. Om nu staten storsatsat på att producera solpaneler hade de privata aktörerna fått svårt att konkurrera och kanske avstått ifrån att satsa på energislaget. Staten bör agera på ett sådant sätt att de privata aktörerna stimuleras till att agera miljömässigt gott. Då bör de alltså få tjäna pengar på att producera solenergi. Det finns alltså en möjlighet, som jag misstänker att Milton Friedman inte vänt sig emot, att subventionera produktionen av solenergi, antingen via skattereduktion till producenterna eller konsumenterna eller till direkta stöd.

Att inte vara neutral mellan olika energislag kan ses som ett slag mot vissa ekonomiska intressenter. Det är inte så. Tvärtom. Vi vill ju inte att oljebranschen ska sluta tjäna pengar. Sannolikheten att det är dessa krafter som investerar i solenergi är betydligt större än att exempelvis författaren av dessa rader gör det (då fattiga kyrkråttor inte har kapital för agerande på marknaden). Producenterna av olja kommer att få tjäna på att producera solenergi, algolja mm, men också på att producera olja. Ett minskat utbud av olja på marknaden och ett högre pris betyder en långsiktigare hushållning med de knappa oljeresurserna, men också större marginaler för producenterna.

Vinstutdelning och finansiell stabilitet

Det är mycket förvånande att t o m moderata ministrar vänder sig emot (hög) vinstutdelning till bankerna. Man oroar sig för att bankerna är stora. Man tänker på den finansiella stabiliteten.

En liten reflektion ifrån en vanlig medborgare utan förmögenhet och nästan utan inkomst också är följande: Om inte bankerna får dela ut vinster till sina ägare, hur går det då långsiktigt med den finansiella stabiliteten?

Ser man inte längre det historiska sambandet mellan inlåning och utlåning, mellan att starta ett företag och ha skäl att driva det vidare?

Konstaterar vi att bankerna är viktiga för det ekonomiska systemet tycks vi ha förstått att det är något som bör drivas av professionella. Att det inte är något som hux flux bör förvandlas till ideell verksamhet utövad av idealister. Ska bankerna kunna fortsätta bedriva sin samhällsnyttiga verksamhet måste de få göra vinst. Denna vinst måste få delas ut till ägarna. Hur skulle det se ut om staten fick för sig att förbjuda privata banker att dela ut vinster till sina ägare? Katastrofen skulle komma rusande emot oss.

Hur ser det ut om bankerna får dela ut vinster? Jo, att företag som inte idag äger banker men är missnöjda med dem ser att de tillsammans med andra likasinnade kan gå samman för att i bankverksamhet disponera över sitt överskott.

Värna det egna kapitalet!

I en tid då det gått mode i att kritisera bankerna, t o m moderata ministrar gör detta, finns det anledning att fråga sig efter alternativa vägar, vägar sådana att man inte "hamnar i bankernas nät".

Själv har jag svårt att förstå hur någon kan göra sak över ett bolån på 2,5 %, men jag måste medge att det finns en risk med banker! Risken är dock inte systemet som sådant. Risken ligger i hur individerna agerar på marknaden. Allt fler tar snabba mobillån som inte fordrar säkerhet. Ganska höga belopp kan lånas. Räntan förefaller hög. Vi ser en risk här att inte minst ungdomar hamnar i en situation de inte klarar.

Om folk rutinmässigt lånar utan att fråga sig om de verkligen måste kan krisen bli ett faktum. Folk lär sig inte spara och hamnar då, tyvärr, lättare i en situation som de inte bemästrar.

Vill man motverka "bankernas makt" finns det bara en väg att vandra: att minska behoven av lån. Om bolagsskatten minskar kommer företagens behov av främmande kapital att minska. De kan då expandera med eget kapital i större utsträckning. De blir kreditvärdigare. Lånar de samma summa som i ett fall utan sänkt bolagsskatt kommer de ha större förmåga att betala tillbaka denna. Kreditvärdigheten har ökat.

Att sänka bolagsskatten tycks vara ett sätt att minska beroendet av banker. Genom att öka vikten av det egna kapitalet i företagen. (Jag påstår inte att det ska vara några dramatiska sänkningar.)

Vi har också andra vägar att minska det så många är rädda för idag, nämligen storbankernas dominans: Vi kan få en kredit av handlaren då vi ska köpa en kapitalvara. Även om om du ska köpa sådant som livsmedel, kanske för att ställa till ett större kalas, kan de vända dig till ett annat kreditinstitut än en storbank. Du kan nyttja ICA-banken exempelvis.

Du kan låna, för att handla möbler, i en storbank. Du kan också välja att nyttja IKEA-bankens tjänster. I ett fritt samhälle bör det stå individen fritt vilket alternativ hon väljer.

Är du företagare och behöver kapital kanske islamic banking kan vara ett alternativ. Det viktiga är att ingen ska känna att hon är i klorna på en enskild kreditgivare utan kan välja bland flera. Går det dåligt i ekonomin kan vi aldrig hundraprocentigt gardera oss mot kriser. Till och med krascher kan inträffa. Då är det bättre att en bank går i graven än att ett helt system gör det.

De som vill förstatliga bankerna basunerar ut ett farligt vägval. Det är bättre att göra vad man kan för att få konkurrens på kreditmarknaden. Det är riktigt att det inte bara bör vara storbanker där. Så är ej heller fallet. Individerna bör få välja och inte minst politikerna bör få se vilka aktörer som klarar sig bra och vilka som inte gör det. Detta kan ge oss lärdomar.

Bankfienderna skyller på bankerna då det går dåligt. Men också när det går bra. Det är tydligen aldrig den andra partens fel - eller en tredjes, dvs det finns ju någon som skuldsätter sig och kanske förstår vi nu varför säkerhet fordras. Så att det inte blir helt på tok för illa.

Vad tror ni en försäkringstjänsteman skulle säga om en bank vill försäkra sig mot förluster? Det rör sig om så stora summor att jag inte är helt övertygad om att det skulle skrivas ett försäkringsavtal. Därför är det en god sak om bankerna har marginaler. De måste nämligen försäkra sig på andra sätt än via traditionella försäkringsbolag. De vill helt naturligt också måna om vad som vi alla bör måna om: det egna kapitalet.

Månar inte Sverige om företagens egna kapital står krisen snart åter framför dörren.

Om pengars tillkomst: Problemet?

Det finns allt fler som menar att pengar skapas ur tomma intet av bankerna. De påstår att bankerna utvidgar penningmängden. Det hela framställs som ett problem: bankerna skapar pengar, penningmängden utvidgas. Detta är inte bra.

Men var finns problemet? Att avgöra när pengar skapas är en meningslös sysselsättning. Även om nya pengar skapas av Riksbanken eller av en bank då de sätter in ett belopp på låntagarens konto är väl detta inget problem. Menar man att det måste vara fysiska mynt och sedlar i vår digitala tid?

Sanningen är att de pengar som skapas inte skapas av bankerna ensamt utan är ett utslag av två parters agerande enligt en rättsordning. Det är lagen som gör att valutan är en valuta. Vad banken gör då den sätter in ett belopp på låntagarens konto är att rättsligt positionera sig, disponera över rättigheter. Nu får låntagaren en rätt till pengar. Låntagaren har dessförinnan, vid avtalets ingående, förklarat sig villig att avstå en del av sin framtida inkomst. Vad som skapas är alltså de pengar som ska komma sen, något som visar den tydliga likheten med ett skuldebrev. Låntagaren förpliktar sig att betala ett visst belopp, det belopp som lånas plus ränta.

Bankväsendets fiender riktar in sig mot två saker: 1) Man vill ersätta Riksbankens värn över penningen med ett värn utövat av Riksdagen, och 2) Man vill inte att bankerna ska kunna utöka penningmängden.

Jag vet inte varför men jag får Milton Friedman i tankarna. Att värna penningmängden måste ju göras. Den får inte öka mer än summan av varor och tjänster. Men om penningmängden ökar till följd av att låntagare idag vill ha en mängd pengar de kommer att få i framtiden, nyttja detta belopp och samtidigt betala tillbaka det, om detta resulterar i en ökad produktion, dvs i varor och tjänster, ja, var är problemet?

Det enda problemet är risken för att skuldsättningen ökar. Tyvärr tycks samma människor som vill äventyra hela rikets ekonomi genom att ta bort Riksbankens makt och ge den till politiker utan sakkunskap också vara de främsta kritikerna till att banker inte "lånar ut när folk behöver det".

Problemet är bara att om bankerna lånar ut till folk  och företag som förlorat sin kreditvärdighet så kommer penningmängden att öka! Dessa låntagare kommer inte vara i stånd att producera fler varor och tjänster, vilket betyder att de som saluför det existerande utbudet kommer kunna höja priset, något som minskar penningens värde.

Konkurrens eller samarbete?

På nätet kan man läsa allt fler inlägg som riktar sig mot bankerna och det ekonomiska systemet. Man vänder sig emot banker som påstås skapa pengar ur tomma intet och gör gällande att vi sitter i deras klor, eftersom vi lånar av dem.

Är detta sant? Är det sant att våra företag sitter i bankernas klor om företagen vinner på lånen och inte funnit någon som velat riskera eget kapital för projektet?

Vad banken gör är ju att hjälpa företag, och privatpersoner, att få köpa vad de inte har, nämligen pengar. Om du hade skjutit till pengar i rörelsen hade banklånet kunnat undvaras. Men alla är inte beredda att riskera sina pengar.

Företagets behov av pengar rör något som har med framtiden att göra. En butiksägare vill utvidga butiken så att utbudet kan bli större. Utbudet blir inte större idag, men utbyggnaden gör det möjligt att utöka utbudet i morgon, alltså vid en framtida tidpunkt.

Är det då inte passande att en del av kostnaden för utbyggnaden betalas med framtida inkomster? Butiksägaren fördelar kostnaden genom att dels ta av sitt eget kapital (det hon har idag), dels låna (dvs förse sig med pengar hon får i morgon; det är ju då hon ska betala tillbaka lånet).

Har man gjort denna insikt känns det inte konstigt att bankerna medelst lånet utökar penningmängden. Utbyggnaden ska ju utvidga ekonomin. Det känns inte heller konstigt att det är en ökad belåning. Det främmande kapitalet ska ju betalas tillbaka och har banken gjort en riktig kreditvärdering och butiksägaren skött sig kommer butiksägaren netto att vinna på lånet.

Om våra företagare inte skulle vinna på banklån, skulle de låna ändå?

Varför sparar du inte i madrassen i trettio år för att ha pengar att köpa ditt hus med?

Bankerna sägs arbeta i ett grymt ekonomiskt system som bygger på fri konkurrens. Är det fel att butiksägaren konkurrerar med andra butiker? Är det fel att banker konkurrerar? Det är väl bra att handelns aktörer skapat banker som konkurrerar med de traditionella stora. Det ökar konkurrensen.

Men allt är inte konkurrens! Vad banken gör med låntagaren är att ingå ett avtal. Detta avtal är inte ett uttryck för konkurrens utan för motsatsen. För samarbete.

Den som vänder sig mot bankernas verksamhet måste, i ärlighetens namn, göra klart i vilken utsträckning man menar att beskattningen av bolagen bör minskas.

Om pengar och bankers värde

Det finns, har jag noterat, grupper på Facebook som vänder sig emot bankerna. Man vill att dessa ska arbeta för självkostnadspris och ondgör sig över att bankerna går bra.

En fråga som genast infinner sig är: Varför ska bankerna förvandlas till någon sorts ideell verksamhet, när det exempelvis är accepterat att bönder tjänar pengar på att producera grödor för vår mathållning. (Nå, bönderna själva menar kanske att det är andra, mellanhänder, som tar hand om vinsterna...)

Finner man att bankerna gör ett gott arbete kanske den negativa synen på dem försvinner. Då blir det kanske acceptabelt att banker på ett eller annat sätt tar betalt för sitt arbete.

Det finns dock alternativ för den som inte gillar de vanliga bankerna. Vi har exempelvis JAK-medlemsbanken som ett av dessa alternativ. Dock har man påtalat det tråkiga i att behöva spara räntefritt i banken under flera år för ett belopp som motsvarar det man lånat. Att binda sina pengar under flera år utan att vinna något på sparandet ter sig ofördelaktigt. Det tycks vara ett alternativ man väljer om man av ideologiska skäl vänder sig emot att ha något med vanliga banker att göra.

Bankfienderna ondgör sig över att dessa trollar fram pengar ur intet. Man gör också sak över hur mycket pengar det finns i den finansiella sektorn. Saken framställs som om det är vanliga människor som sitter fångade i bankernas klistriga nät, medan några smartingar tjänar mer och mer på detta förhållande.

Sanningen är en annan! Sanningen är att det är pensionspengar och företags sparande som i stor utsträckning finns i den finansiella sektorn och detta som ett tecken på att marknaden producerat ett överskott av motsvarande storlek. Nog kan det vara rationellt att spara en tid och vänta med den reala investeringen tills tiden är mogen för projektet! Visst vill vi väl alla att sparandet ska göra nytta, producera varor och tjänster folk har gagn av, men om ett överskott ska spenderas allt för kortsiktigt kommer nog en rad olyckliga affärer att göras, med ökad risk för förlust.

Istället för att snubbla genom att ha för bråttom sparas medel och ger bankerna resurser att låna ut. Bankmotståndarna säger inte något om att det idag är normalt att ett företag vid sidan av eget kapital har främmande kapital. Detta främmande kapital utgörs av lån.

Genom lån kan företag utvidga sin verksamhet. En större serie producerade varor ger ett lägre styckpris. Detta betyder ett lägre pris för kunden. Får konsumenterna lägre priser stiger efterfrågan. Vi ser här hur företagen får en ökad avkastning. De pengar de tjänar mer till följd av lånet överstiger ränta med amorteringar. I de flesta fall. Är bankerna omsorgsfulla vid kreditgivningen kommer lånen att utvidga ekonomin på ett sätt som skapar ökade vinster. Det är ett långsiktigt tänkande, inte ett sådant kortsiktigt som blir fallet om alla som sparar istället bränner av kapitalet nu i illa genomtänkta projekt.

Det finns ett historiskt samband mellan bankers inlåning och utlåning. Då vi idag har långt fler sparformer än att ha pengar på ett eget bankkonto, vi har fondsparande  m fl former, så är sambandet inte lika lätt att se idag men det finns där och är den grund som all sund bankverksamhet vilar på.

Då du öppnar ett bankkonto hos en bank ingår du i ett avtalsförhållande som har stora likheter med ett enkelt skuldebrev. Det finns alltså en relation mellan en långivare och en låntagare. Parterna kan inte överlåta fordringen. Den är "icke till order".

Det är viktigt att slå fast att bankverksamhet kan vara fullt förenlig med ett icke egoistiskt och moraliskt godtagbart agerande. I själva verket är många av de värden som åstadkommits av bankerna, alltså värdeökningar, av sådant slag att många människor skulle vilja beteckna dem som något moraliskt gott.

Mer om basinkomst

Detta är en fortsättning på ett tidigare publicerat inlägg!

Psykologiska förväntningar har stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Hur blir det då om vi alla får en basinkomst på låt oss säga 10 000 kronor i månaden?

Att denna delvis finansieras med en allmän lönesänkning på motsvarande belopp tycks vara en förutsättning för att tanken ska kunna tas på allvar under förhållanden som råder idag. Om Kalle har en lön på 20 000 kronor i månaden kommer han sedan basinkomsten införts fortfarande ha en sammanlagd inkomst på 20 000 kronor, men 10 000 kronor kommer ifrån basinomkomsten. Detta betyder att han fått ersättningen för arbetet sänkt till hälften. Nå, då han har 10 000 kronor som bas kommer han kanske inte uppleva det som betungande att han får en lägre inkomst av arbete än tidigare.

Och skulle det nu vara så att den lägre inkomsten för arbete upplevs som en tröskel kommer vi att ha ett incitament för arbetsfördelning. Basinkomsten tycks relevant för ett samhälle med många robotar och många tillfälliga anställningar.

Är det inte åt det hållet vi går? Vad blir följden om den vanliga människan, medborgaren, inte får del av vad datorer och robotar producerar? Om deras effektivitet och lönsamhet inte kommer vanligt folk till del? Blir det inte en kapitalkoncentration av sådant slag att de som blir rika på förändringen måste expandera utomlands, då hemmamarknaden blir svagare och svagare? Datorer och robotar blir effektivare och effektivare? Ska den vanliga människan bli en slav åt roboten?

Basinkomsten tycks kunna ge individerna en del av vad robotar och datorer producerar. Om inkomsten av arbete upplevs som sänkt då lönen av arbete sänks med basinkomsten, kommer måhända en del att sänka sin arbetstid. 10 000 kronor i basinkomst och 10 000 kronor som arbetslön. Med en arbetsvecka på fem dagar kommer varje arbetsdag i månaden att ge den anställde Kalle 2 000 kronor. Kanske väljer Kalle att vara ledig ytterligare en dag. Att använda den arbetsdagen med att odla något själv. Förmodligen kommer det finnas många som vill arbeta den tid som Kalle avstår att arbeta. Om det bara låter sig organiseras.

Detta med organisation och administration av både basinkomst och arbete, inte minst arbetstid, är själva kärnan i detta dilemma. Samhället håller på att omorganiseras till följd av datorisering och robotisering. Om inte människan hänger med och skapar nya flöden för arbete och pengar, säkert finansierade, kommer samhällsförändringen att bli kännbar.

Det går dock inte att huvudlöst kasta sig in i något nytt utan att ha de ekonomiska sambanden klara. Då jag lyssnat på eller läst vad företrädare för basinkomst eller medborgarlön har att säga har jag aldrig stött på en synpunkt kring arbetslönen. Man får nästan intrycket att denna ska förbli oförändrad. Att pengar kanske ska trollas fram från ingenstans, kanske av Riksbanken, för att månatligen ges medborgarna villkorslöst.

Är det realistiskt?

Basinkomst

För ett tag sedan läste jag ett inlägg som påpekade att det måste bli mycket dyrt att betala ut en basinkomst åt alla, låt oss säga på 10 000 kronor i månaden. Onekligen måste man ge inläggsförfattaren rätt i att den summa man kommer fram till vid en addition blir hisnande. Men låt oss tänka efter lite grand!

Vi ska inte bara ifrån den erhållna summan, alltså vad basinkomsten kostar, subtrahera vad samhället tjänar på att försäkringskassa, socialtjänst och annat blir billigare, likaså pensioner, eftersom dessa kommer att ersättas av basinkomsten. Vi ska utöver denna summa dra en summa motsvarande basinkomsten ifrån alla lärartjänster, polistjänster, åklagartjänster, domartjänster, vaktmästartjänster osv.

Det är inte bara den offentliga sektorns löner som ska minskas med basinkomsten. Samma gäller för den privata. Och det är här tanken på basinkomst börjar bli problematisk! Det handlar inte om att folk inte vill arbeta. De som idag sliter ut sig på arbetsplatsen kanske skulle vilja arbeta mindre om en basinkomst infördes. Men skulle inte detta kompenseras av att de som är arbetslösa idag, eller studerar för att göra något, tar jobbet då de vill tjäna pengar, kanske för en jordenruntresa eller för att kunna köpa ett hus, sådant som basinkomsten inte räcker till för? Basinkomsten tror jag skulle innebära en bättre fördelning mellan arbete och fritid än vad vi har idag.

Detta fordrar emellertid en annan slags arbetsmarknad. Och här har vi den andra svårigheten med basinkomst! Basinkomsten fungerar för ett samhälle där arbetsmarknadens utbud av lönearbeten inte i första hand består av anställningar på heltid ifrån unga år till ålderspension utan kanske mer av tillfälliga arbeten eller osäkrare anställningar. Men är det inte så idag att man kringgår LAS genom att ha vikariat som inte är alltför långa?

Mycket tyder på att den individuella tryggheten i framtiden inte kan utgöras av en anställning. Men ska inte vanliga människor få ut något av att robotar och datorer är långt produktivare än vad människor är? Ska inte dessa vinster som en datorisering och robotisering innebär leda till fördelar för den vanliga människan, dvs för den människa som inte äger massa saker?

Studier har visat att en människa som har en grundtrygghet arbetar bättre än en som måste arbete för att få det basala.

Som jag ser det måste basinkomstens förespråkare presentera en godtagbar modell för den dubbla bokföringen av löner och basinkomst. Så länge man inte presenterar ett förslag som visar hur en basinkomst kan betalas in av bl a privata företag, betalas ut till en stor del av befolkningen, och innebära bland mycket annat att lönen för en anställning sänks med ett belopp motvarande basinkomsten, är det svårt att ta tanken på större allvar. Alltså: Ett företag får då betala till en basinkomst utan att få ett arbete utfört som motsvarar basinkomsten. De får dock folk som kan köpa deras produkter och folk kommer inte behövas i produktionen i samma utsträckning i framtiden. Att ersätta en lön för ett arbete med en avgift för en basinkomst som får till följd att folk kan köpa produkter tillverkade av robotar och datorer är dock en omställning som kan vara svår att utföra både praktiskt och mentalt.