Det går inte en dag utan att nya inlägg publiceras på sociala media, inlägg som vänder sig mot bankerna och pengarna. Inte minst det förhållandet att vi betalar med kort idag när vi handlar, åtminstone många gånger, blir föremål för kritik.
Bankerna tar inte inlånade medel förvarade i kassavalv och ger till låntagaren. "Det är nya pengar som skapas vid insättningen" då ett lån beviljas, hävdar man.
Men vad betyder egentligen bankgarantin? Att dina pengar är säkra mot bankkonkurs upp till ett belopp av 900 000 kronor, om jag inte har fel. Bankgarantins syfte är att motverka panikuttag ur bankerna. Detta torde vara tillräckligt för att visa att insättningarna har betydelse för utlåningen. Att det inte behöver vara inlånade pengar som sätts in på ett konto borde alla förstå som inser att det inte är öronmärkta pengar, sedlar och mynt, som banken vill ha tillbaka. Det finns ingen klausul i kreditavtalet som säger att påföljd ska drabba låntagare som betalar tillbaka med andra sedlar och mynt än de som lånades.
Spelar det ingen roll vilka sedlar och mynt det är som betalas tillbaka är saken klar: Så länge det är gällande valuta som, enligt avtalet, betalas tillbaka är allt okej.
Om du är skyldig mig 1000 kronor och jag är skyldig dig 2500 kronor ger du inte mig först 1000 kronor för att sedan få 2500 av mig. Du kräver att få 1500 kronor. Detta är saldot på "kontot" över för förbindelse. Det finns väl ingen anledning att ondgöra sig över att det bara var nettot som betalades tillbaka.
Lika lite finns det anledning att göra sak av att vi betalar med digitala pengar. Dessa siffror som förs över från ett konto till ett annat är ju noteringar om betalningar och betalningsförmåga. Man bör se kortet som en plånbok med digitala pengar eller som ett anteckningshäfte över ens tillgångar på ett konto. Då vi handlar och betalar med kortet förs en notering om beloppet över från vårt konto till handlarens, säljarens, konto. Vi kan ta ut saldot i kronor och ören om vi vill. Vi kan alltså omvandla kortnoteringarna till pengar i sedlar och mynt. Men ska vi handla på nytt kan vi lika gärna föra över noteringar över vår betalningsförmåga, som minskar vid köp och ökar vid försäljning, som att först ta ut beloppet och sedan betala med sedlar och mynt.
Dessa kontonoteringar representerar betalningsförmåga. De står för ett abstrakt bytesvärde. Vi behöver inte byta med spannmål eller klippta järnstänger utan för över noteringar som motsvarar summan vi handlat för. Jag kan uppriktigt sagt inte förstå vari det konstiga ligger. Var finns det mystiska? Man har bara gjort ledet att ta ut sedlar och mynt överflödigt. Eller bokfördes inte kassan tidigare? Blev inte beloppet i sedlar och mynt som butiken tjänat på sin försäljning bokförd, alltså omvandlad till siffor i kolumner, noteringar över den ökade betalningsförmåga butiken via sin dagsförsäljning erhållit?
Att Riksbanken är en centralbank och som sådan en bank för bankerna ondgör sig bankfienderna över. Men är det inte härifrån bankerna lånar för att kunna låna ut? Noteras inte detta? Blir inte bankerna skyldiga att betala tillbaka? Hur kan man då säga att "pengar skapas ur tomma intet"? Det uppstår ju en fordran på det lånade beloppet. Banken får inte låna om den bedöms sakna betalningsförmåga.
Att det finns en centralbank gör banksystemet säkrare. Centralbanken värnar över bankerna och över penningen. Bankerna lånar ut till hushåll och företag. Centralbanken lånar ut åt bankerna. Allt blir föremål för dubbel bokföring.
Få innovationer har betytt så mycket för ordning och reda i finanserna som den dubbla bokföringen. Den gör det möjligt att spåra flödena och att se var problemen finns. Allt klumpas inte ihop i en kassa utan möjlighet för handlare eller skattmas att se vad som orsakat rörelsens tillstånd.
