Vems anställningstrygghet?

Det talas ofta, speciellt från vänsterhåll, om vikten av anställningstrygghet. Och visst kan vi väl var och en hålla med om att det tycks konstigt att en gammal trotjänare sparkas medan en nyligen anställd får arbeta kvar. Detta tycks strida mot all moral. Dock är det inte alltid det är så enkelt. Den nyanställde kan ju vara en som är utbildad med allt det nya som fordras för jobbet medan den som arbetat länge inte har dessa nya kunskaper i bagaget. Hur många år måste det vara till ålderspensionen för att det ska te sig rimligare att låta den som arbetat länge i företaget gå? Det är en person som då inte längre betraktas som "en gammal trotjänare" utan som någon med förlegade kunskaper. På arbetsmarknaden behöver vederbörande individ ("hen") stöd, inte minst av utbildningsmässigt slag för att åter kunna göra sig gällande på arbetsmarknaden.

Nå, vi kan acceptera den moraliska ståndpunkten att den som arbetat länge bör få ha en rätt att stanna kvar. Men hur pass kan denna rätt göra sig gällande mot någon som inte har arbetat mindre med arbetsuppgiften utan kanske betydligt längre - låt vara hos en annan arbetsgivare?

Vi kan enkelt tänka oss en man som flyttar till en ny ort för att hans hustru, som tidigare varit arbetslös, där fått ett arbete. Mannen söker ett jobb och får det. Med sig har han en lång erfarenhet av det slags arbete han anställts för av sin nye arbetsgivare.

Plötsligt krymper orderboken! Ska "Först in-sist ut" eller "sist in-först ut" gälla kommer den här mannen att bli arbetslös. Men om det nu fanns starka moraliska skäl att låta trotjänaren arbeta kvar borde man kunna se denne också som en trotjänare. Visserligen har han bytt arbetsgivare och arbetsplats. Fråga: Ska man inte få göra det? Vad händer med ett samhälle och en ekonomi som inte låter folk flytta på sig? Kommer det att leda till ekonomisk tillväxt och fler jobb? Är det den mest moraliska positionen att säga "Flyttar du förlorar du jobbet!".

Vi ser att det hela inte är så enkelt som det först tycktes vara.

Milton Friedman och statliga ingrepp

Milton Friedman påstås vara motståndare till statliga ingrepp. Detta är väl sant då det gäller ekonomin. Jag tror inte att den lärde professorn var emot statliga ingrepp för att de var just statliga. Anledningen var naturligtvis uppfattningen att statliga ingrepp gjorde mer skada än nytta för ekonomin.

Orden "för ekonomin" är viktiga här! Det kan ju inte uteslutas att Milton Friedman accepterade statliga ingrepp på andra områden. Då han var anhängare av en stat, dvs att det åtminstone finns en liten stat, accepterade han också, uppenbarligen, att staten gjorde ingrepp i människors liv.

Sådana ingrepp kan ju dikteras av hänsyn till människors väl och ve. Att skydda människor inom statens territorium kan ju kräva att krav riktas på de som bor där. Att skydda gränserna så att staten kan bevaras och därmed den frihet den garanterar är ett skäl för statliga ingrepp i människors liv. Många har t o m menat att krig kan startas av denna anledning. Ett krig för friheten, åtminstone för att inte förlora den. Om friheten försvinner ifrån den ena staten efter den andra kanske frihetens gnista aldrig mer kan tändas. Utan stat av något slag är det fritt fram att blåsa ut frihetens låga. Väl rustad mot eventualiteter står knappast den som vägrar att organisera sig för framtida eventualiteter av obehagligt slag.

Om vi nu delar Milton Friedmans uppfattning att en marknad som lämnas åt sig själv kommer att innebära en bättre ekonomi än en sådan med statliga ingrepp, betyder det att vi ska säga nej till alla former av statliga ingrepp? Svaret måste bli ett bestämt NEJ.

Varför ska vi alltid föredra det ekonomiskt rikare alternativet? Vi kan alltså tänkas acceptera statliga ingrepp för att få ett mindre fördelaktigt ekonomiskt alternativ än det som blir följden av en Låt-gå-politik utan statliga ingrepp. Just det förhållandet att naturen inte klarar vilken exploatering som helst leder oss att acceptera statliga ingrepp i vissa fall. Ja, dessa miljömässiga skäl borde också ha fått en varm anhängare av Milton Friedmans läror att acceptera statliga ingrepp, ingrepp med syftet att ta hänsyn till vad som kallas "miljöskulden", rätt bokföra denna och således bromsa en ekonomi som i fritt, ohämmat tillstånd skulle kunna vara alltför framgångsrik. Så framgångsrik att vi i efterhand måste betala för att korrigera skador. Och då är det alltså inte fråga om framgångsrik på lång sikt!

Jag tror denna analys kan sluta vid konstaterandet att i en ekonomi helt utan miljökonsekvenser skulle staternas roll kunna begränsas men i den verklighet vi lever i måste det finnas storheter som är frikopplade från marknaden för att vi både ska kunna ha en god miljö och en väl fungerande marknad.

Om mat och produktutveckling

Sitter just och lyssnar på P1. En man har beklagat sig över att det hamnat frukt, ananas, på pizzan. En gastronomisk konservatism skiner igenom mycket av vad det som sägs.

Visst kan man ha synpunkter på korv som ligger och uppvärms hela tiden, på mackar och andra ställen. Kanske en och annan bilist som rest långt är av annan uppfattning...

Om man inte får lägga frukt på pizzor för att man då inte "är trogen pizzans italienska rötter" tycks man stängt vägen för veganer att äta sig mätta. Klart att rätterna måste utvecklas. Det är det centrala temat i vad som kallas produktutveckling.

Vi äter väl pizza för att det är gott. Italien kan ta åt sig äran av att ha uppfunnit den, men konceptet spränger nationella gränser och blir en världsrätt. Som vegetarian kan jag bara reagera med avsmak på synpunkter som inte medger förändring. Att ta vara på rester och göra en pizza av borde vara lika föränderligt som det det blir rester ut av!

Om lärares karriärvägar

Det talas ofta om nödvändigheten för lärare att göra karriär. Det sägs vara viktigt för elevernas kunskapsinhämtning att det finns vägar framåt/uppåt för deras lärare. Men är det inte i klassrummet det både börjar och slutar? Vilka karriärvägar måste en lärare ha? Jag menar, administrerande rektor eller studierektor, med ringa undervisningstid eller ingen alls, det är en post som borde gå till de som kanske försökt i klassrummet men inte riktigt "nått ända fram".

Läraryrket bör liknas vid coachen. Det är tränaren, exempelvis för ett fotbolls- eller ishockeylag, som bör utgöra modellen för den moderne läraren.

En fotbollstränare har en utbildning för uppdraget, dvs han har lärts upp av andra tränare och haft erfarenhet som spelare, innan han själv blev tränare. Målsättningen för coachen är att få framgång för laget.

Hur ser det då ut i klassrummet? En nyutexaminerad lärare är rimligtvis inte lika bra som en med erfarenhet. Ska det finnas karriärvägar och inte en jämn men god bas med högre lön för större erfarenhet (vilket jag intuitivt anser vara idealet då vissa saker kanske inte kan lönesättas utan bör prisas på andra sätt) bör det rimligtvis ske så att den nye läraren vägleds av en äldre. Den nyutexaminerade läraren får kanske hjälpa elever som inte tagit till sig vad den mer erfarne föreläst om eller instruerat. Den nye blir en resurs för den äldre.

Detta borde minska osäkerheten för nya lärare. De handleds in i sin roll och har inte att konkurrera med erfarna lärare genom att från start vara lärare med egen klass.

Lärare som vill forska och fördjupa sig i sitt ämne gör detta rimligtvis av kärlek till ämnet. Denna passion smittar av sig inte bara till de "assisterande lärarna" utan också till eleverna.

Att lärare får fördjupa sig och alltså slippa "stängas in" i ett klassrum är nog viktigare än vi vanligtvis föreställer oss.

Hycklande tolerans

Många världsligt inriktade agnostiker och ateister menar att den teistiska, religiösa uppfattningen är förknippad med stränghet i moralfrågan, medan de själva är toleranta och förstående. Ja, så är det kanske i teorin, den de själva snickrat ihop i sin religionsfientlighet.I verkligheten är situationen en annan. Religionen har i själva verket skapat eller rättare sagt vidareutvecklat skillnaden mellan rätt och fel och skapat ett sätt att förhålla sig till felsteg.

Religionen innehåller alltså också förståelsen och förlåtelsen som ett komplement till "läran om rätt och fel". Redan i Moseböckerna kan vi lära hur syndare får sina synder förlåtna och utraderade genom att offra. Denna uppfattning har sedan vidareutvecklats. Den kristna uppfattningen om Jesus som offerlammet sätter definitivt stopp på den offerkultur som fanns tidigare. Vi ska dock akta oss för att vara nedlåtande mot denna blodiga sed. Den är en del av religionens historia. Jag tar upp den för att illustrera att religionen redan från början innehållit sätt att förlåta felsteg.

De materialistiska ateister som menar att religionen är sträng ser alltså bara en sida av saken. I verkligheten kan dessa ateister vara de strängaste moralister men till skillnad ifrån teisterna har de ingen förlåtelse att komma med utan de som klassas som syndare av dessa självupphöjda moraldomare har ingen chans till förlåtelse. Något som visar att utan Gud, ingen kärlek.

Är DOMENS DAG relevant i vår tid?

Är det relevant i vår tid att tänka på Domens dag? Svaret är att så är fallet. Blott misstanken att vi inför en högre makt har att ansvara för vår jordiska gärning gör att vi har att fråga oss hur vi kan förändra oss själva medan vi lever för att få en frikännande dom på Domens dag, åtminstone slippa de värsta straffen.


Ska man förstå paradiset respektive helvetet som verkliga domäner eller är det fråga om bildspråk? Jag anser att det bästa svaret är att hålla öppet för både en bokstavlig och en bildlig tolkning. Vad vet vi om det hinsides? Tänk om verkligheten inte är konstruerad som vi trott?


Det ter sig alltså som om det finns två dömande instanser: 1) Vårt eget samvete i det här livet, och 2) en högre överprövande instans i ett (tänkt) hinsides rike/tillstånd.


Alla religioner tycks ha det gemensamt att de anbefaller människor att vid (1) döma sig till att bli motståndare till girighet, till att försöka gå en väg mot ett förstående tillstånd som visar solidaritet med medvarelserna och ytterst kärlek till dem, ibland uttryckt som Delens kärlek till Helheten. Som individens kärlek till Gud. Eller som Guds kärlek till sig själv via individerna. Alltså som att kärleken är så stor att den manifesterat sig som liv.


Personligen anser jag att vi vid (1) inte bara bör döma oss, om uttrycket tillåtes, till att bekämpa girigheten utan också till att kämpa för människors rätt att välja.


Det är i våra val vi förverkligar oss själva.


Således bör vi få välja mellan olika varor på en marknad och mellan olika tjänster på en marknad. Att vara emot girighet är ytterst samma sak som att vilja ge skolelever en rätt att välja sin egen utbildning, sin egen skola, för att på det viset växa mot ansvarstagande och social mognad.

Upplyst libertarianism - en idealistisk utopi

De utopier som sett dagens ljus är inte alltid idealistiska. I Thomas Mores Utopia fick medborgarna inte fritt välja hur de skulle klä sig (om jag nu blivit rätt underrättad av en som läst boken). Nähej, tänker man och gläds en smula att inte leva i en utopi, åtminstone inte i just den.


Den libertarianska modellen tycks beskriva en betydligt mer tilltalande utopi. Det finns mer av idealism i den, åtminstone enligt min mening. Att folk fritt får välja tycks mer idealistiskt än att någon ska begränsa deras fria val.


I den libertarianska utopin får alla välja som de vill. Och då det är fråga om en utopi och alltså inte om verkligheten kommer de enligt modellen att göra val som de blir tillfredsställande nöjda med. Köpmän handlar med det som folk vill konsumera. Producenterna producerar det som köpmännen vill handla med. Sådant som arbetslöshet och miljöproblem förekommer bara i begränsad utsträckning i utopin. Då alla är upplysta är de andligt mogna nog för att leva i ett helt fritt samhälle och de är tillräckligt informerade om konsekvenserna av konsumtions- och produktionsval.


De brister vi kan förknippa med ett marknadsekonomsikt samhälle i verkligheten är egentligen brister som kan förknippas med alla typer av samhällen. Långa köer var inflationen i ett kommunistiskt Östeuropa. Priserna kunde lagstiftarna hålla konstanta. Men det var endast de nominella priserna då de faktiska priserna per vara knappast låter sig påverkas av lagstiftningsbeslut. Ingen byråkrati kan fixa fram många billiga varor. Vad de kan göra är att skapa förutsättningar för en marknad att leverera just detta.


Fattigdom och överflöd är ett utslag av att medborgarna inte är upplysta nog, inte har den nivå av medvetenhet och andlig mognad som kännetecknar de långt komna inom religionerna och andligheten. En sikh är inte bara en köpman. Rollen som ansvarstagande religiös agent är en del av livet som bl a får sitt utslag i att man ger stöd åt folk som inte har. Även mindre bemedlade gör detta fast då i form av en arbetsinsats för att gratisrestaurangen ska fungera.


Vi ser i islams tidigare skede hur folk både kunde vara köpmän och bli rika på handel samtidigt som de gav socialt stöd åt folk som behövde.


Hade detta andliga sinnelag varit en del av den mänskliga naturen, en del av det att vara en social varelse, så skulle vi inte haft behov av stat och andra offentliga instanser. På frivillig väg hade människor sett till att alla som kunde arbeta gjorde det. Man skulle ha anställt folk istället för att låta dem gå arbetslösa. Folk hade utbildat sig för att de i sitt upplysta tillstånd visste vad de kunde klara av och vad omgivningen behövde av dem.


Tyvärr har vi inte detta upplysta tillstånd idag. Då det skapar rädsla att känna social oro kommer Robert Nozicks begränsade stat inte att fungera. Varför ska staten bara vara en skyddssammanslutning mot faror utifrån? Varför ska den inte i samma utsträckning ge ett skydd mot faror ininfrån? Svält, bostadsbrist, miljöproblem är inget vi kan skjuta framför oss. Det går inte att vänta på den dag då vi alla är tillräckligt upplysta för utopin. Vi fordrar en pragmatisk realpolitik nu, inte för att förneka utopin, utan för att försöka få den att bli verklighet utan frätande sociala och ekologiska problem.

Teologisk hedonism ingen orimlighet

Vissa människor vill göra en stark åtskillnad mellan materlialism å ena sidan och andlighet å den andra. Kanske har vissa gnostiska riktningars inställning betytt mer än man kan ana för åtskillnaden som görs mellan det materiella och det andliga.

Hedonismen är en uppfattning som förknippas med det materialistiska lägret. Dock går det inte att se på saken på ett fyrkantigt vis att man sätter det materiella och det andliga i en motsatsställning till varandra. I stället bör man i sann panteistisk anda hävda att allt är ett, alltså att också det materiella är gott! Det är en annan sak att asketism kan vara en metod för att höja sig upp ur de låga gropar man lätt kan hamna i om man ocensurerat ger utlopp för en materialistisk livsstil. Asketismen blir ett av flera instrument för att utveckla sig själv, alltså inte för att förneka det materiella i sig. Om målet med livet är rent fysiska, kroppsliga, materiella lär tidpunkten för allvarliga frustrationers inträde komma snabbt samtidigt som läran om avtagande gränsnytta lär oss att ju mer vi har av en sak desto mindre värderar vi den. Det materiella kan alltså inte vara en rak väg uppåt. Det är en väg som beskriver en omvänd U-kurva istället. Har man ingentig är det trevligt att äga, men ju mer man äger desto större risker löper man till följd av ägandet. Kurvan börjar planas ut där uppe på toppen för att sedan falla brant nedåt mot alkoholism och vällevnadssjukdomar.

Den impotente kan intyga att den mycket kroppsliga sexuella lyckan kan vara något helt annat, något förbundet med frustration, prestationskrav och misslyckanden. Det som betraktas som libertinens hedonistiska väg kan alltså leda någon annanstans än till ett lyckotillstånd.

Maslows behovspyramid kommer vi lätt att tänka på då vi begrundar vad som ger oss lycka, speciellt om vi är bekanta med uppfattningen att ju mer man har av en sak desto lägre värderar man varje enskilt exemplar. Det är detta fenomen som ger oss lägre styckpriser med större serier. Upp till en viss punkt, den då nya maskiner måste köpas eller ett skift till skapas för att utbudet ska kunna möta efterfrågan. Behovet av ökade investeringar blir en ny storhet att ta in i bedömningen. Men nog om det nu!

Den som gått uppför Maslows behovspyramid och som alltså ätit, druckit, klätt sig, läst m m kommer en dag att stå allra överst på behovspyramiden. På den punkten kommer andlig visdom att ge lycka åt individen. Det handlar inte bara om att få behovet av att läsa tillfredsställt. Nej, den hedonistiska principen är nu riktad mot något annat, mot något som ger stor lycka för de som upplever den, som förberett sig för vad som kan komma på denna nivå. Lyckan den får som reciterar heliga texter eller begrundar Guds underbara namn är av ett annat slag än den fysiska behovstillfredsställelsens väg till lycka. Men det är likväl en väg till lycka, vilket betyder att vi kan tala om en teologisk hedonism, något som var syftet att lyfta fram med denna bloggpost.

Skapar förmögenhetskoncentration djupa ekonomiska kriser?

På Nätverket mot bankernas skapande av pengar ur luft (Facebook) kan man läsa hur inläggsförfattare påstår att stora förmögenhetskoncentrationer och kapitalackumulation skapar djupa ekonomiska kriser. Frågan inställer sig naturligtvis genast om detta påstående är sant. Verkligheten tycks tala ett motsatt språk. Om hur stora förmögenheter, som den Bill Gate förfogar över, tenderar att ge oss ett större utbud av billiga produkter vi eftertraktar. Det tycks vara så att om vi styckar upp förmögenheterna och har en konkurrens mellan många små aktörer, då kommer priset att stiga och tillgängligheten på mjukvaror åt datorer kommer att minska.

Sanningen tycks alltså vara att det finns ett samban mellan låga priser och stora förmögenhetskoncentrationer. Vad vi bör önska är alltså att det blir bra för det sämst ställda, men utan att minska på det som tycks vara en viktig komponent bakom att de fattiga kan få det bättre, inte bara till följd av lågprisvaruhus utan också till följd av aktörer i övrigt inom handel och produktion av kapitalvaror.

Ska vi få bättre miljö så är det viktigt att kapitalet arbetar på ett grönare sätt. Det säger sig självt att denna omställning kan bli mycket effektivare om det är stora aktörer som agerar och inte bara små.

Om naturrätten som grund

Då man läser Robert Nozicks bok "Anarki, Stat och Utopi" slås man av hur författaren problematiserar statens legitimitet, men hur lite intresse som ägnas åt själva utgångspunkten: naturrätten. Det är John Lockes naturrättslära som bildar utgångspunkten för resonemanget. Då själva resonemanget kring staten och dess gränser bygger på vad människor i naturtillståndet kan göra är det förvånande att naturrätten tas för given.

Jag anser det berättigat att tala om en naturrätt. Att man i sitt tänkande över de möjliga mänskliga samlevnadsformerna utgår ifrån att vi en gång fötts fria och lika, alltså även om vi aldrig levt som fria och lika. Naturrätten innebär att friheten och jämlikheten kommer först, staten eller ojämlikheten kommer sedan.

Vi får två tillstånd att beakta:

1. Folk lever tillsammans utan att någon annan ordning finns än den att vissa tvingas lyda andra människor för att slippa bestraffningar.

2. En stat har bildats.

För båda dessa fall vinner vi på att utgå ifrån ett tänkt naturrättstillstånd där vi varit fria och lika. Ofriheten har alltså inte varit medfödd. Den har tvingats på oss antingen som ett förtryck eller som en nödvändighet.

Några anmärkningar kring de två fallen:

(1) I ett samhälle där den starke överordnar sig den svage bygger samlevnaden på dels hur den starke styrande är till sitt sinnelag, dels på hur fogliga de styrda är. Att vi här inte har en stat betyder att människor bildar grupper där de underordnas olika ledare. Det finns en risk för konflikter inom gruppen och mellan grupperna. Det riktiga är att säga att det verkligen finns konflikter. Vi kan jämföra med ett tänkt naturtillstånd för att bedöma om det finns rättvisa i samhället. Rättvisa föreligger, antar vi, om den mänskliga samlevnaden inte innebär ett brott mot naturrätten, dvs har människor fått sin frihet beskuren på ett eller annat sätt beror detta på att de kan anses ha avstått den till den styrande starke för att få beskydd. Du får inte hyra en lägenhet om du inte betalar hyra och uppfyller andra villkor i hyreskontraktet. På samma sätt kan du i det fria tillståndet utan stat inte leva tillsammans med andra i ett tillstånd av konflikter utan att avstå något för att få beskydd. Vi ser här hur Nozicks skyddssammanslutningar snabbt är på plats.

(2) Då en stat har bildats finns naturrätten i bakgrunden som ett bedömningsunderlag för huruvida samhället styrs på ett rättvist sätt eller inte. Staten inleder sin verksamhet med den styrandes direktiv till de styrda och utvecklas med tiden till en rättsordning. Då är det normer som styr handlandet. Vi får rättssäkerhet genom att folket kan förutse konsekvenserna av sina handlingar, vilket kan vara svårt om samhället styrs medelst diktat till invånarna, ty då kan olika personer bedömas olika trots att situationen är densamma. I en rättsordning så är normerna likadana då situationen är det och två olika personer kommer att behandlas lika. Sker inte detta har ett avsteg gjorts ifrån den bakomliggande naturrätten.

Vi ser att tillståndet i (1) föregår tillståndet i (2) och att ett tillstånd med stat har olika utvecklingsfaser: från diktat till allmän lag!

Nozick menar att naturrätten inte ger legitimitet till mer än en begränsad stat. Inga andra överlåtelser av makt från människorna till staten är legitima, enligt Nozick, än de som ger upphov till en begränsad stat. Detta måste bero på en felsyn! Berättiganderegeln är blott ett nödvändigt villkor, inte ett tillräckligt. Det är alltså inte tillräckligt att konstatera att inga brott mot naturrätten skett i den serie överlåtelser som föregått det nuvarande tillståndet. Tillståndet måste också anses överensstämma med naturrätten. Enligt svensk rätt kan man inte samtycka till en misshandel som är grov. Enligt naturrätten kan man inse acceptera uppenbart oskäliga avtalstillstånd. Dessa tillstånd anses strida mot naturrätten. Det är en uppgift för staten att åtgärda dessa. Det är för att vi människor av oss själva inte förmår upprätthålla naturrätten som staten behövs. Går staten utöver denna kompetens är den inte legitim enligt en naturrättsuppfattning. Enligt denna substantiella naturrättsprincip kommer en stat att se till att folk har någonstans att bo om de är hemlösa eftersom de i naturtillståndet skulle haft en rätt att bygga hus någonstans, att sätta bopålarna i marken. När nu marken ägs av andra och är ockuperad av motorvägar, åkerjord, byggnader m m utgör det ett brott mot den gällande rätten om den enskilde bara bosätter sig någonstans. Detta brott strider dock mot naturrätten. Kan den enskilde inte skaffa bostad har alltså staten att gripa in, exempelvis genom att stimulera byggandet eller att på annat sätt se till att den hemlöse får tak över huvudet. Nozick tycks mena att hemlösheten inte är en uppgift för det allmänna att adressera så länge alla överlåtelser varit i enlighet med naturrätten. Hur kan vi veta detta? Det ter sig rimligare att jämföra det rådande tillståndet med ett tänkt naturrättsligt för att på så vis bedöma huruvida ett verkligt rättsligt tillstånd föreligger eller inte.

Statens ansvar är ett övergripande ansvar inom statens territorium. I praktiken kommer det att åvila kommuner och andra konstitutionellt lägre nivåer inom det offentliga att ombesörja att exempelvis bostadsfrågan får en lösning. Kommunerna samarbetar i sin tur med ideella organisationer, privata företag m fl storheter för att leverera det önskade.

Staten får sin legitimitet av naturrätten. Så långt är det rätt. Men legitimiteten uppkommer inte endast medelst en serie fria lagliga överlåtelser utan staten bildas för att värna naturrätten. Statens uppgift är alltså att värna naturrätten och de val som människor skulle ha kunnat göra i denna om de kunnat leva utan lag. Men de kan inte leva utan lag. Naturrätten kränks av ett tillstånd av total frihet. Denna blir i praktiken ett slaveri för många människor, alltså ett uppenbart brott mot naturrätten. Staten behövs för att göra normerna tydliga och slå vakt om dem. Det är så man bör, tror jag, se på förhållandet mellan naturrätten och den gällande positiva rätten, den som staten stiftat. Hade vi klarat oss utan stat hade staten inte behövts. Vi har inte klarat oss utan en stat. I kampen om knappa resurser begås allehanda illgärningar. Staten och dess rättsordning behövs för att värna de rättigheter naturrätten ger oss. Sker detta finns rättvisa i staten. (Vissa menar kanske att det är konstigt att tala om en naturrätt och om statens uppkomst ur den utan ett gediget historiskt faktaunderlag. Dock, här har vi att göra med logiska relationer mellan olika normativa föreställningskomplex, inte om historiska fakta. Det är som om staten har sitt ursrung ur en naturrätt. Detta säger vi för att kunna avgöra huruvida den är rättfärdigad eller inte. Mer om detta i den filosofiska litteraturen!) 

Varifrån får vi vår rätt att säga att en orättvisa föreligger i ett samhälle? På vilket sätt kan vi säga att det är fel av en person att använda en annan som ett medel för sina egna mål? Varför kan vi säga att det är rätt att köpa och sälja gurkor på en marknad, men fel att köpa och sälja människor på en marknad? Slavmarknaden har varit en dyster realitet under större delen av mänsklighetens historia.

Det måste vara utifrån ett tänkande kring människans naturliga rättigheter som gör att vi kan säga att moralen vill bli lag, helt enkelt för att den i vissa uppenbara fall utgör rätten!

Penningens bytesvärde

Det är inte utan att man förundras varför så många som diskuterar på nätet vill ha varupengar istället för fiatvaluta. Att kräva att penningen är förankarad i ett speciellt varuslag tycks vara en passerad station i ekonomins utvecklingsresa. Ska framtida investeringar vara beroende på hur mycket guld det finns? Är det inte bättre att projekt som förväntas ge framtida vinster också leder till en utvidgning av penningmängden medelst krediter som expanderar penningmängden? Varje gång en kredit beviljas finns det också eget kapital och en förväntan om framtida inkomster som ska betala tillbaka lånet. Vi ser här penningens roll som abstraherat bytesvärde fullt klart och tydligt!

Där det finns efterfrågan på varor och tjänster finns det också efterfrågan på kapital. Denna efterfrågan på kapital får förmögenheter att arbeta. Pengarna förblir inte passiva. De aktiveras. De förväntade framtida inkomsterna leder till att lån expanderar penningmängden. Projekt realiseras. Varor och tjänster produceras. Lån amorteras tillsammans med att inkomster av produktionen inflyter.

Vi ser här att penningen inte behöver förknippas med en underliggande vara. Det är företagsamheten i stort som är den underliggande enhet som penningens värde grundas på.

Finns inte efterfrågan i ett visst område kan det vara klokare med ett regionalpolitiskt initiativ för att få kapital att arbeta i den regionen än att avgränsa området med en egen valuta. Vi ser hur exempelvis Umeå expanderat till följd av sitt universitet och för att det finns kommunikationer som gör det möjligt för folk att resa till och från staden.

Var går gränsen för den legitima staten?

Försök att ur filosofisk synvinkel dra en gräns för den legitima staten stöter på problem som den historiskt förankrade uppfattningen inte möter. Den som hävdar att gränserna för statens makt utstakats av traditionen har bara att jämka statens praxis så att den blir förenlig med naturrätten, med de mänskliga rättigheterna och andra skäl som man anser en stat bör uppfylla. En sådan uppfattning har gett en roll för både staten och dess kritiker: staten har att hålla sig inom gränserna, uppfylla målen, medan kritikerna har att se till att så sker på bästa möjliga sätt genom en rationell kritik av statens verksamhet.

Med den filosofiska synvinkeln är läget ett annat. Det ter sig märkligt hur man i Robert Nozicks anda kan acceptera en minimalistisk stat för att den ger människorna inom dess gränser skydd men inte en större stat som också avser att ge skydd åt skälva territoriet staten besitter. Har man accepterat den minimalistiska staten tycks man förpliktigad att också acceptera en stat som värnar miljön inom statens gränser. Skatt som tas ut i detta syfte kan alltså inte klassas som konfiskation. Det betyder inte att allt skatteuttag är försvarbart, bara att man inte kan åberopa filosofiska skäl mot skatten. Man har att nyttja ekonomiska skäl och teleologiska, dvs är skatten bra för sitt eget ändamål eller finns det andra sätt än att ta ut skatt som bättre leder till de uppställda målen?

Alla tycks vara överens om, undantaget anarkister och anarkokapitalister, att en stat behövs för att värna mot yttre och inre hot. Ett hot mot människors hälsa och mot naturen utgörs av utsläpp ifrån industrin. Då ter det sig logiskt att den som accepterar minimalstaten för att den ger skydd åt medborgarna ("medlemmarna av skyddssammanslutningen") också accepterar den lite större staten som värnar om luft, mark och vattendrag.

Får en industriidkare släppa ut vad som helst på sina marker? Krävs det att ägarna förstår konsekvenserna av företagets handling att släppa ut? Vi inser redan här att kunskaper är nödvändiga. Att det är bättre att veta vad man gör och kunna rätta sitt handlande därefter än att inte veta och eventuellt åläggas att rätta till eller ersätta skada efteråt. Även angränsande marker och längre bort liggande mål kan skadas av giftiga utsläpp som sprids i vatten, i mark, med vinden.

För att undvika ett fångarnas dilemma kan staten se till att utbilda folk så att marknadsaktörerna förstår innebörden av sin egen verksamhet vad gäller verkningar å natur och människa. Dessa statliga initiativ måste ses som i högsta grad legitima. Det kan vara privata eller offentliga huvudmän bakom skolorna, men att det är en uppgift staten kan åta sig att påyrka att kunskaper inhämtas i ämnet är naturligt. Det är för att marknaden ska präglas av "fair play" som krav ställs på alla aktörerna. Detta kan naturligtvis ses som en inskränkning av friheten, men vad är en frihet full av gifter värd? Det är en idioternas frihet ej värd att värna. Jord, luft och vatten, djur och människa är däremot storheter att värna. Den gröna staten tycks mig rättfärdigad så fort vi rättfärdigat den minimalistiska skyddsstaten. Vill du skyddas från stöld vill du också skyddas ifrån att industrin i staden gör din mark obrukbar och din fastighet värdelös.

Är en teokratisk anarkokapitalism möjlig?

Ett av de mer udda sätten att grunda ett statslöst samhälle på är av teokratiskt slag. Man kan ta del av dessa åsikter om man på Facebook eller andra siter surfar runt bland de s k frihetliga yttringarna.

Personligen är jag tveksam till följden:

1) Tro på den ortodoxa kristna kyrkan såsom en uppenbarad sanning.

2) Slutsats: Samhället bör styras på frivillig väg förutan stat.

Inte nog med att slutledningen inte är logiskt giltig i detta enkla utförande. Uppfattningen tycks också bygga på en felaktig föreställning om vad som utgör en stat. Anarkisterna tycks med stat mena det vi har i våra moderna stater. Då ter det sig lätt att vifta bort tänkare som Robert Nozick med meningar som att det är verklighetsfrånvända spekulationer spetsade med kvickheter.

Dock kan vi konstatera att i ett samhälle utan stat har det funnits ett krigstillstånd mellan olika grupper. Att staten inte innebär ett åtagande att hjälpa de fattigaste betyder att då staten kom till, antingen rent faktiskt eller logiskt ur ett naturtillstånd, kommer statens uppgift inte vara att hjälpa nödställda med mat och husrum utan att säkra gränserna, värna freden utåt mot andra och inåt mot upproriska. På detta stadium var det en uppgift för familjen, ätten, byn eller dylik mer individnära enhet att ge folk bistånd då de lider nöd. Religiösa organisationer har också vuxit fram och tagit sig an denna uppgift.

Betrakta följande slutledning:

1') Folk som lever i ett tillstånd av anarki känner otrygghet och vill ha en ordning för att kunna uppskatta friheten.

2') Staten innebär en ordning som låter individerna uppskatta friheten då den eliminerar den besvärande otryggheten.

3') Slutsats: En stat bör finnas så att individerna kan uppskatta friheten då deras otrygghet elimineras av staten.

Denna slutledning är lätt att följa. Låt oss använda den som ett mönster för att ge den teokratiska anarkismen en logisk utformning:

1'') Folk som lever i ett tillstånd av anarki känner otrygghet och vill ha en ordning för att kunna uppskatta friheten.

2'') Den ortodoxa kristna kyrkan innebär en ordning som låter individerna uppskatta friheten då den eliminerar den besvärande otryggheten.

3'') Slutsats: En ortodox kristen kyrka bör finnas så att individerna kan uppskatta friheten då deras otrygghet elimineras av den ortodoxa kristna kyrkan.

Här har vi fått en teokatisk samhällsordning där kyrkan fått statens roll, helt enkelt blivit en stat, då det är till kyrkan församlingsmedlemmarna kommer att vända sig för att slita konflikter och få vägledning i livets olika skeden. Denna ståndpunkt har ett konservativt, rent av reaktionärt skimmer över sig. Det är förmodligen inte vad anarkokapitalister med tro på ortodoxa kyrkan menat. Man säger sig komma till anarkismen via en tro på ortodoxa kyrkan. Hur är det möjligt? "Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör!" uppmanar oss Jesus Kristus som de ortodoxt kristna räknar som en del av den treeniga gudomen. Denna uppmaning ger inte intryck av att vilja bekämpa staten som organisationsform. Snarare får man ett intryck av att staten bör accepteras, om inte annat som ett nödvändigt ont. Ett implicit imperativ måste föreligga: "Gör staten så att individernas väg till Gud underlättas och försvåra vägar som leder bort från Gud genom att sprida synd!"

En religiös uppfattning kan inte vara värdeneutral. Hur kan man då ifrån en trosuppfattning komma till uppfattningen att en stat inte bör finnas? Är inte en stat som ger mat åt de hungriga, kläder åt de utan kläder och bostad åt de hemlösa bättre än ett tillstånd där folk lider nöd och hänvisas till godtyckliga förändringar i folks sinnen då en stat med en långsiktigt syftande rättsordning inte finns? Är det mindre frihet att leva i ett samhälle med en stat som ålägger en att visa respekt för andras intressen än att leva i en anarki där man hela tiden måste förhandla och ingå avtal för att kunna leva? På vilket sätt är det frihet att respektera en avtalsklausul, som alltså inskränker ens frihet genom att stipulera ett visst beteende, men ofrihet att följa en lag med samma innebörd eller en avtalsklausul som ersatt en dispositiv lagregel, dvs en lagregel som får avtalas bort men som gäller om inget avtalats så att folk ska kunna slita tvister och helst se till att tvisten inte uppkommer?

Om du upplever sanningen i en religion har du upplevt sanningen av vissa normer. Går det verkligen att säga att dessa inte väger tyngre än normer som går i annan riktning?  Det är inte svårt att förstå viljan att respektera folks olika livsval, men dit lär man inte komma genom en tro på en viss religion utan på insikten av valfrihetens värde, av att religionen är ett sorts språk, att vi kan säga samma sak på olika sätt, med olika språkliga fraser och med olika relgiösa symboler och riter. Därför bör samhället utformas så att människor själva får välja vilken religion de ska ansluta sig till. Du går så att säga från Moses till Khidr då du menar att olika religioner kan accpeteras i ett samhälle med valfrihet. Det är insikten om religionens natur och existentiella roll som gör att du kan sätta valfriheten som ett värde över en enskild religion, inte i meningen att den är mer värd, men att olika religioner kan vara lika mycket värda, och att det är ett värde i sig att individerna, medborgarna, gör egna val, då det ju inte ska finnas något tvång i religionen.

Menar du att det inte ska finnas en stat för att du är religiös måste det vara för att kyrkan ska ta statens roll och alltså bli stat, antingen direkt eller genom att utse organ som arbetar för kyrkans räkning då det gäller att se till att samhället fungerar.

Olika slag av frihet. Är anarkokapitalismen seriös?

Det finns folk som uttrycker politiska tankar som motsätter sig statens existens. De menar att staten är ond och att den begränsar människors frihet. Detta leder till två problem (minst):

1) Anarkismens ofrihet. För det första har vi fallet utan en stat. Trots den libertariansk/anarkokapitalistiska skönmålningen tenderar en situation utan offentlig sektor att te sig ofri för många. Robert Nozick har beskrivit den situation som lär uppkomma då olika företag konkurrerar om att ge människor skydd som en skiva schweizerost. Alla vet ju hur hålig en sådan är. Tänk dig nu att du befinner dig i ett av hålen omgiven av någon som är mycket rik och mäktig, en aktör som lägger mer och mer under sig. Du vill ta väg över hans mark, men han vägrar ge dig denna rätt. Den ursprungliga situationen med ett flertal ägare har förvandlats till en där en aktör äger dina omgivande grannfastigheter. Den situation Robert Nozick målar upp i inledningen av "Anarki, stat, utopi" är inte en sådan man förbinder med ord som frihet och självbestämmande. Du får leva inlåst ELLER underordna dig din mäktige granne.

Nozick tror att en minimal stat skulle växa fram. Sannolikt skulle en annan aktör arbetat upp en liknande maktställning i andra delar av det omkringliggande landet. Det finns hål i bägges maktstruktur. Schweizerostskivan är kvar. Antingen underordnar sig den ena den andra eller så går de samman och delar på väktarbolaget. En stat har uppkommit.

Invändningen att maffian skulle kunna utgöra en sådan här stat går att bemöta. Om maffian erbjuder skydd och får förtroende och om den ligger närmast naturrättens ideal lär inget gå att invända mot att maffian bildar stat och arbetar för att dess normer såsom landets lag ska efterföljas av alla. Vi ser detta i den s k undre världen: en maktkamp. De har inte fått makt över lagen. Det har andra krafter. Den som har makten lär tvingas göra stora eftergifter åt folket. Folket vill ha trygghet. Det är vad väktarbolagen säljer. En stat av ett eller annat slag växer fram och det kan bli en humanistisk stat till slut, oavsett ursprunget.

2) Statligt garanterad frihet. Många anarkister/libertarianer/anarkokapitalister argumenterar som om tron på staten betyder att allt ska överlämnas åt staten. Man ställer sig själva på högerfalangen och menar att de som är för staten, och som därför, i ett syfte att verka nedlåtande förmodligen, kallas "etatister", är socialister av ett eller annat slag. Detta beror på att man bortser ifrån den "etatism" som ligger närmast det egna tänkandet, nämligen en stat som inte inskränker friheten utan tvärtom garanterar den. En stat där du kan gå till domstol om du inte får ta väg över grannens marker så att du kan nå samhället bortom dennes domäner. En stat som slår vakt om religionsfrihet, föreningsfrihet m fl friheter. En stat som infört skolpeng för att skapa valfrihet åt elever, föräldrar, lärare och andra aktörer som kan ha egna idéer om hur en bra skola bör bedrivas. Det innebär ett större mått av frihet att låta dessa alternativ finnas än att påbjuda blott ett eller ett fåtal statligt planerade alternativ.

Det finns mer att tillägga:

3) En tredje punkt är varför det libertarianska tänkandet inte tar upp den kommunala sektorn. Jag har inte fått ett svar på frågan hur man tänker sig denna fråga löst. Om allt ska vara lämnat åt det privata kommer ingen hälsoskyddsstadga att finnas. Begrepp som "sanitär olägenhet" och "allmän fara" kommer inte att förbindas med konkreta handlingsplaner till befolkningens fromma. Vi ska tydligen lämnas att om och om igen uppfinna hjulet på nytt. Eller tror man verkligen att all kommunal verksamhet på en helt fri privat marknad kommer att vara sådan att den drar till sig kapital och lösningar som folk har råd med?

Blir det inte så att folket blir nöjt stadgar John Lockes naturrättslära en rätt till revolution. Då kommer väl maffian igen. Det kan börja med sophämtningen och fortsätta med andra uppgifter.

Det är viktigt att ett golv läggs så att alla är med. Det är också viktigt att inte sätta några tak. Den som kan göra sig själv gagnelig på marknaden kommer också att gagna det stora folkflertalet. Vi ser detta i livsmedelsvaruhusens framväxt. Vi ser det inom television, data och andra sektorer, inte minst att aktörer erbjuder gratistjänster, som bloggar, visar att marknaden då den fungerar gynnar både fattig och rik.

Marknad och girighet

Vissa människor, särskilt på vänsterkanten, tycks tro att man är girig bara föra att man är marknadsvän. Ett sådant samband finns inte. Tvärtom kan girigheten uttrycka sig som en marknadsfientlig inställning. Den girige önskar att andra inte ska ägna sig åt affärsverksamhet och att beslut som kunde ha fattats av flera på en marknad istället ska fattas av en byråkrati där den girige vill ha en hög befattning, med passande lön.

Marknadsvännen kan mycket väl ogilla spekulationsaffärer, inte gilla att man tar risker, mena att rikedomen vilseför oss och att en enkel livsstil är att föredra, antingen för att den gör det lättare att följa den andliga vägen eller för att den enkla livsstilen helt enkelt gör att man inte blir så frustrerad. Blir man inte frustrerad för att man inte får det ena eller det andra, då man inte begär detta, infinner sig fortare det lyckotillstånd som många filosofer förr ansåg vara livets mening.

En marknadsvänlig inställning som kombineras med en enkel livsstil ser alltså ut att kunna baka en kaka som är stor och som räcker åt många. Därtill leder den till upplevelsen av att ha ett meningsfullt liv, både enligt den andliga uppfattningen och enligt den antikt filosofiska.

Det är alltså för att kakan kan bli större som man tror på marknaden. Detta betyder inte att allt ska avgöras av den. Det är kanske som så att mången företagare anser att rätten till vård bör grundas på andra avgöranden än plånbokens tjocklek. Den som känner företagandets villkor vet att det är hårt i många branscher. Det händer lätt att den som en dag var en framgångsrik företagare finner orderboken krympa. Att vi här finner skäl för en viss skattefinansierad offentlig sektor tycks uppenbart. Därmed inte sagt att driften ska vara offentlig. Det tycks mig vara en lämplighetsfråga som bör avgöras från fall till fall.

Det libertarianska alternativet tycks inte räcka hela vägen fram. Var man drar gränsen för det offentliga kan vara en intressant sak att ta reda på. Då jag efter att under årens lopp läst lite här och var om de libertarianska filosoferna har jag funnit Robert Nozick vara den mest lämpade att utgå ifrån. Det är för att han, om jag minns rätt, tar sin utgångspunkt i naturrättsläran och John Locke. Kanske mer om detta senare.