Starka krafter vill begränsa demokratin. Vi människor ska inte få välja våra liv längre. Förr var det vänstern som begabbade den liberala viljan till frihet åt själen. Nu är det både höger och vänster som vill detaljstyra oss.
Istället för att se värdet av marknaden, av torget, där vi kan samlas och köpa och sälja vad vi behöver så begabbar man denna inrättning. Vi ska klä oss som mor och far har gjort. Vi ska dela deras tro och politiska värderingar.(Milda Matilda!!!)
Vissa personer som håller traditionen högt har cyklat riktigt långt ut i diket. Det är därifrån man nu hör deras röst. De beklagar sig över sakernas tillstånd. De kritiserar de som rör sig på vägen.
Hur mycket lättare hade det inte varit om de tagit det lite lugnare och istället för att attackera andra valt att respektera dem! Helt enkelt att sköta det råd som man förr kunde läsa på insidan av dassadörrar: SKÖT DIG SJÄLV OCH SKIT I ANDRA!
I ett frihetligt samhälle får du vara egoist. Jag högaktar kanske inte din inställning men förbjuder den inte. De som vill kollektivstyra oss låter oss inte få vara syndare (förstå mig rätt nu!). Hur många människor ska dödas i religionens namn innan vi förstår att den högsta tron måste få vara respekten för medmänniskans val? Råd gärna folk inför deras val, men lite tillspetsat, är det inte ditt fel om de väljer helvetet - som ju efter lite filosofisk analys visar sig inte finnas, men att även det som inte finns kan ställa till det för folk och samhällen, det finns det många prov på ur den skattkammare för sådant som den mänskliga historien utgör.
Jag menar att om vi istället för att säga nej till andra människors kulturyttringar sa ja till våra egna, om vi gillar dem, och visade andra värdet med dem, ja, då skulle folk ge och ta av det som var bra inom ramen för vad ett frihetligt rättssamhälle tillåter.
Om du vill vara mormon, baptist, hindu, muslim eller jude bryr jag mig inte om. Jag ogillar om du håller dig alltför mycket på den bokstavliga nivån och gillar om du dyker ner i det djup där alla religioner möts. Men en sådan väg vandrar man bäst i ett liberalt samhälle och inte i ett samhälle där en felaktig deklaration av religionstillhörighet kan innebära fängelse, kanske t o m döden.
En mångbottnad dikt medger att man når dess djup ifrån många olika infallsvinklar.
tisdag 24 januari 2012
måndag 23 januari 2012
Demokratin och ledarskapet
Visserligen kan vi enkelt finna samhällen som gynnat poesin och poeterna mer än dagens demokratier. Men ska sanningen fram var detta något som skedde under en tid då kommunikations- och mediesituationen var helt annorlunda än dagens, dvs man hade inte så mycket att välja på och fick därför svårare än idag att undvika det sant goda: dikten!
Ja, många människor tycks göra allt för att undvika dikten! Det är dock inte en bra metod att nyttja tvång utan istället bör man informera om diktens existens och ge smakprov ur dess rika skatt. Är folk sedan så dumma att de väljer annat så...Jag tänker inte försvara dikten, lika lite som en juvelhandlare bör känna sig tvingad att försvara diamanternas värde. Vill folk inte köpa dem kan de enkelt låta bli.
Då vi nu trots allt har ett samhälle som kallas demokratiskt, kanske en skör blomma vi inte bör vara alltför ovarsamma emot, bör vi begrunda hur ledarna i samhället väljs.
Vi behöver kanske inte tänka så mycket på företagsledarna och föreningsledarna. Det får vara en sak för respektive bolag och förening att välja ledare. Gör man inget bra val kommer det att märkas och då vill man ha ett nytt val gjort så fort som möjligt.
Att Håkan Juholt inte blev långlivad på sin post tror jag mycket mer beror på en förändrad samhällsanda än vad samhällets alla experttyckare kommunicerat till oss. Socialdemokraterna är ett parti som knappast gjort sig kända för att utse sina ledare på ett öppet och demokratiskt sätt. Man tycks alltså varken vara speciellt sociala eller demokratiska då ledare ska utses. Något som nog straffat sig nu. En ganska okänd man presenterades plötsligt som ledaren. Jag fick de gamla öststaterna i tankarna. Ledaren plockas fram från någon kammare långt ifrån vanligt folk.
De som verkligen vill leda socialdemokraterna bör nu tänka mindre på hur man gjort förut (säga nej när man menar ja osv) och klart deklarera sin vilja att bli ledare samt önska att andra med liknande ambitioner gör likadant. Vad ledarvalet bör handla om är ju utöver den personliga lämpligheten en inriktning, en färdväg, för den framtida politiken. Ett stort parti måste med nödvändighet innehålla många nyanser och det demokratiska är naturligtvis att kandidaterna presenterar sina program och begär mandat för dessa.
Jag är visserligen inte socialdemokrat (utan miljöpartist) men väl demokrat. Därför hoppas jag att ett stort parti visar sig förmöget att tänka stort. Att de helt enkelt vågar visa att de inte räds demokrati och valfrihet.
Lyrisk blir jag om de väljer rätt.
Ja, många människor tycks göra allt för att undvika dikten! Det är dock inte en bra metod att nyttja tvång utan istället bör man informera om diktens existens och ge smakprov ur dess rika skatt. Är folk sedan så dumma att de väljer annat så...Jag tänker inte försvara dikten, lika lite som en juvelhandlare bör känna sig tvingad att försvara diamanternas värde. Vill folk inte köpa dem kan de enkelt låta bli.
Då vi nu trots allt har ett samhälle som kallas demokratiskt, kanske en skör blomma vi inte bör vara alltför ovarsamma emot, bör vi begrunda hur ledarna i samhället väljs.
Vi behöver kanske inte tänka så mycket på företagsledarna och föreningsledarna. Det får vara en sak för respektive bolag och förening att välja ledare. Gör man inget bra val kommer det att märkas och då vill man ha ett nytt val gjort så fort som möjligt.
Att Håkan Juholt inte blev långlivad på sin post tror jag mycket mer beror på en förändrad samhällsanda än vad samhällets alla experttyckare kommunicerat till oss. Socialdemokraterna är ett parti som knappast gjort sig kända för att utse sina ledare på ett öppet och demokratiskt sätt. Man tycks alltså varken vara speciellt sociala eller demokratiska då ledare ska utses. Något som nog straffat sig nu. En ganska okänd man presenterades plötsligt som ledaren. Jag fick de gamla öststaterna i tankarna. Ledaren plockas fram från någon kammare långt ifrån vanligt folk.
De som verkligen vill leda socialdemokraterna bör nu tänka mindre på hur man gjort förut (säga nej när man menar ja osv) och klart deklarera sin vilja att bli ledare samt önska att andra med liknande ambitioner gör likadant. Vad ledarvalet bör handla om är ju utöver den personliga lämpligheten en inriktning, en färdväg, för den framtida politiken. Ett stort parti måste med nödvändighet innehålla många nyanser och det demokratiska är naturligtvis att kandidaterna presenterar sina program och begär mandat för dessa.
Jag är visserligen inte socialdemokrat (utan miljöpartist) men väl demokrat. Därför hoppas jag att ett stort parti visar sig förmöget att tänka stort. Att de helt enkelt vågar visa att de inte räds demokrati och valfrihet.
Lyrisk blir jag om de väljer rätt.
torsdag 19 januari 2012
Skolans uppgift: Tjäna poesin!
Det ligger i allas intresse att skolan förmedlar en bild av poesin hur den varit i gångna tider och hur den är idag. Samt ge vissa smakprov på den motsvarande utvecklingen inom prosakonstens inte fullt så ädla domäner.
Det klagas ofta på att eleverna lär sig allt mindre. Detta påstående är bara ett groteskt prov på kontextens betydelse. Begrunda följande som illustration:
1) Eleverna lär sig allt mindre totalt sett.
2) Eleverna lär sig allt mindre av det som tidigare utgjorde kursfordran.
Det finns en avgrund mellan påståendena (1) och (2)! Vi kan alltså vara på det klara med att möjligheten finns att eleverna lär sig mindre av det deras föräldrar lärde sig, dvs att (2) är ett sant påstående, men att de utöver detta lär sig nya saker, exempelvis data och alla program som man måste kunna för att klara sig i cyberspace. Elever lär sig kanske mindre av tyska och latin, men är bättre på engelska och arabiska.
Jag minns min egen gymnasietid med en förskräckelse som växer med antalet år som gått sedan jag gick i denna typ av skyddad verkstad. Jag gick samhällsvetenskaplig linje, som det hette på den tiden. I dag skulle man kallat linjen för ett program. Det kanske är en sund utveckling att elever idag inte ska likriktas likt linjer utan istället ses som en human motsvarighet till datorernas mjukvara. Om man så vill mjuk mjukvara.
Det som borde få alla samvetsgranna människor att vilja stämma staten för falsk marknadsföring är naturligtvis att den samhällsvetenskapliga linjen inte var ett dugg mer samhällsvetenskaplig än låt oss säga ekonomisk eller naturvetenskaplig linje. Skillnaden var inte en skillad i art utan i grad. Lite fler timmar samhällskunskap på samhällsvetenskaplig linje än på humanistisk, ekonomisk, naturvetenskaplig linje. Den avgörande skillnaden var inte att de andra linjerna inte innehöll samhällskunskap utan att den samhällsvetenskapliga linjen inte var naturvetenskaplig, humanistisk eller ekonomisk.
För tusan: Det blir väl ingen samhällsvetenskaplig linje för att man har fem timmar samhällskunskap istället för tre! Nej, istället för detta ringaktande av de samhällsintresserade borde vi ha fått flera ämnen, på samma sätt som naturvetarna istället för naturkunskap hade fysik, biologi och kemi. Ekonomerna läste marknadsföring, distribution, redovisning samt stenografi. De hade både val att göra och flera ämnen som betygsattes i det som gav deras linje dess egenart.
På motsvarande sätt borde alltså samhällskunskapen på samhällslinjen bytas ut mot:
1) Entrepenörskunskap,
2) statskunskap med samhällsplanering,
3) socialkunskap,
4) ekonomisk geografi med branschkunskaper och
5) informations- och mediekunskap.
Inom informations- och mediekunskapen bör man naturligtvis behandla hur man använder datorer och andra redskap, något som är nödvändigt idag för att presentera de projekt kring vilka undervisningen helt bör byggas upp (dvs inga betygsatta läxförhör! Läxförhören bör bara vara till för att hjälpa eleverna att studera, inte att betygsätta dem. Det är på förhand utannonserade prov som ska stå för vilket betyg eleven får eller, än hellre, det projekt som utförts.).
Lägger vi till svenska, engelska, ett främmande språk, religion- och livsåskådningskunskap, filosofi och psykologi samt idrott så får vi mellan 12 och 15 ämnen som betygssätts.
Ämnet matematik borde inte heta så utan istället statistik och ekonomisk matte. För att minska den tråkiga tyngden och klargöra redan från början att det inte var hela matematiken man hade att bekymra sig om utan endast den som gällde förståelsen av samhällsförhållanden.
Eventuellt skulle den ekonomiska geografin kunna bytas ut mot rättskunskap eller sociologi. Se, då hade samhällslinjen också fått egna karaktärsämnen och ett inslag av fria val.
Om något av ovanstående genomförts idag är det säkert någon friskola som drivit detta för att profilera sig. Berömvärt i så fall! Lika berömvärt som det som skedde på min tid (79-82, förra seklet) var klandervärt.
Det klagas ofta på att eleverna lär sig allt mindre. Detta påstående är bara ett groteskt prov på kontextens betydelse. Begrunda följande som illustration:
1) Eleverna lär sig allt mindre totalt sett.
2) Eleverna lär sig allt mindre av det som tidigare utgjorde kursfordran.
Det finns en avgrund mellan påståendena (1) och (2)! Vi kan alltså vara på det klara med att möjligheten finns att eleverna lär sig mindre av det deras föräldrar lärde sig, dvs att (2) är ett sant påstående, men att de utöver detta lär sig nya saker, exempelvis data och alla program som man måste kunna för att klara sig i cyberspace. Elever lär sig kanske mindre av tyska och latin, men är bättre på engelska och arabiska.
Jag minns min egen gymnasietid med en förskräckelse som växer med antalet år som gått sedan jag gick i denna typ av skyddad verkstad. Jag gick samhällsvetenskaplig linje, som det hette på den tiden. I dag skulle man kallat linjen för ett program. Det kanske är en sund utveckling att elever idag inte ska likriktas likt linjer utan istället ses som en human motsvarighet till datorernas mjukvara. Om man så vill mjuk mjukvara.
Det som borde få alla samvetsgranna människor att vilja stämma staten för falsk marknadsföring är naturligtvis att den samhällsvetenskapliga linjen inte var ett dugg mer samhällsvetenskaplig än låt oss säga ekonomisk eller naturvetenskaplig linje. Skillnaden var inte en skillad i art utan i grad. Lite fler timmar samhällskunskap på samhällsvetenskaplig linje än på humanistisk, ekonomisk, naturvetenskaplig linje. Den avgörande skillnaden var inte att de andra linjerna inte innehöll samhällskunskap utan att den samhällsvetenskapliga linjen inte var naturvetenskaplig, humanistisk eller ekonomisk.
För tusan: Det blir väl ingen samhällsvetenskaplig linje för att man har fem timmar samhällskunskap istället för tre! Nej, istället för detta ringaktande av de samhällsintresserade borde vi ha fått flera ämnen, på samma sätt som naturvetarna istället för naturkunskap hade fysik, biologi och kemi. Ekonomerna läste marknadsföring, distribution, redovisning samt stenografi. De hade både val att göra och flera ämnen som betygsattes i det som gav deras linje dess egenart.
På motsvarande sätt borde alltså samhällskunskapen på samhällslinjen bytas ut mot:
1) Entrepenörskunskap,
2) statskunskap med samhällsplanering,
3) socialkunskap,
4) ekonomisk geografi med branschkunskaper och
5) informations- och mediekunskap.
Inom informations- och mediekunskapen bör man naturligtvis behandla hur man använder datorer och andra redskap, något som är nödvändigt idag för att presentera de projekt kring vilka undervisningen helt bör byggas upp (dvs inga betygsatta läxförhör! Läxförhören bör bara vara till för att hjälpa eleverna att studera, inte att betygsätta dem. Det är på förhand utannonserade prov som ska stå för vilket betyg eleven får eller, än hellre, det projekt som utförts.).
Lägger vi till svenska, engelska, ett främmande språk, religion- och livsåskådningskunskap, filosofi och psykologi samt idrott så får vi mellan 12 och 15 ämnen som betygssätts.
Ämnet matematik borde inte heta så utan istället statistik och ekonomisk matte. För att minska den tråkiga tyngden och klargöra redan från början att det inte var hela matematiken man hade att bekymra sig om utan endast den som gällde förståelsen av samhällsförhållanden.
Eventuellt skulle den ekonomiska geografin kunna bytas ut mot rättskunskap eller sociologi. Se, då hade samhällslinjen också fått egna karaktärsämnen och ett inslag av fria val.
Om något av ovanstående genomförts idag är det säkert någon friskola som drivit detta för att profilera sig. Berömvärt i så fall! Lika berömvärt som det som skedde på min tid (79-82, förra seklet) var klandervärt.
måndag 16 januari 2012
Poesins språk
Med poesins språk kan vi förstå antingen det sätt att nyttja språket som är säreget för just poesin eller det språk som poesin skrivs eller reciteras på. Det är den sista betydelsen jag ska uppehålla mig kring nu närmast.
Diktens ord är bubblor som stigit ur en inre källa. Det är som om luft ska stiga igenom ett lager av vatten. Poesins skapandeprocess hettar upp vattnet och vattenbubblor bildas. Poesin är inte orden i sig men kan inte vara utan orden. Detta förstår vi då vi betänker översättarens uppgift: Dikten försvinner inte under översättarens tolkningsarbete utan förs ifrån ett språk till ett annat. Att denna process innehåller delikata val och väl är omöjlig att utföra på ett sådant sätt att ingen kritisk anmärkning kan anföras betyder inte att dikten inte består då den översatts.
Har man som jag under många år läst litteratur på engelska - och fascinerats av det engelska språkets ljudvärden - kommer man förr eller senare till den punkt att man, om man som jag då och då skriver dikter, börjar skriva dikt på engelska. Är man inte bekant med det främmande språket kommer språket stå i vägen för dikten. Är man bekant med språket märker man inte så mycket av det under diktandet. Det är först efteråt då man upptäcker fel som en infödd inte skulle ha begått.
Det finns inget egenvärde att skriva dikter på ett främmande språk. För mig är det snarast något nödvändigt. Det är som om de engelska ord och fraser jag under läsningen konsumerar måste nyttjas. Det finns helt enkelt ett tunt lager engelskt vatten över min poesis källa. Då det är tunnare än det som det svenska språket utgör kommer det att bildas fler dikter på svenska än på engelska. Om inget annat, något utomstående, tillstöter och förändrar bilden.
Just vad jag upplever som ett ointresse för dikt i allmänhet i Sverige och för mina dikter i synnerhet gjorde att jag för några månader sedan fattade ett, dock kortlivat, beslut att överge svenska språket som medium för mina dikter. Jag tänkte ekonomistiskt: Om jag skriver på ett större språk finns det en större marknad för mina dikter. Då kanske det kan finnas ett visst, om än litet, intresse för vad jag skaldar. Jag tänkte kanske inte så mycket på de brittiska öarnas befolkning som på engelsktalande på annat håll, vilka kanske inte tar ett litet fel lika allvarligt som de tédrickande britterna.
Nå, nu kom jag att ändra mitt beslut! Varför? Jo, svaret har med skrivprocessen att göra. Det är poesins födelse ur ens inre, under en språkhinna, som gör att jag för att dikta måste nyttja det "vattenlager" som existerar. Jag är inte så bekant med den engelsktalande världen att den kan bli föremål för mina dikter annat än på ett djupare plan. Det som rör det som är gemensamt för oss människor så som människor och som kanske har något gemensamt med sufismen. Den mest anmärkningsvärda skillnaden är naturligtvis att jag lever under en tid då sekularismens vindar blåst ordentligt i Norden och då poesin inte längre betraktas som en hög konstform utan blivit en konstform med mycket låg status. Likheten ligger väl i den existentialistiska ansatsen och att man i en lite mindre vattendroppe idag kanske kan skåda reflexerna ifrån en större, ett hav, i går, vars inflytande på världshistorien kanske varit större än vi anat.
Om vi nu tänker lite på den första betydelsen av poesins språk, som jag nämnde inledningsvis, kan jag ge det rådet för den som vill prova på skaldandets konst att inte börja med sonetter utan med en enklare rimflätning. Först när man är vand vid rimmandet, då denna del av hantverket inte står i vägen för innehållet, och alltså inte blir huvudsaken, kan tid ägnas åt hur man rimmar.
Ett annat råd: Nöj dig inledningsvis med att ha ett regelbundet tryckmönster. Först när man naturligt får samma antal starka stavelser i varje versrad behärskar man denna hantverksdel och kan då gå över till att räkna stavelserna.
Ju mer vand du blir vid diktandets konst desto större risk löper du att spåra ur då du skriver för mycket. Den enda verksamma boten mot detta är att minska på antalet dikter som saknar bunden form. Den fria versen har fått många skalder att skriva strunt. Så har jag själv tvingats ägna många timmar åt att kassera dikter som saknar all form av regelbundenhet. Inga rim, ingen regelbundenhet vad gäller starka stavelser och ingen stavelseräkning. Då är det lätt att spåra ur. Sök formen!
Naturligtvis är detta råd till en skald som liknar mig själv som ung. Man ska därtill inte ta andras råd allför allvarligt! De är bara rekommendationer som man kan ta till sig eller förskasta efter behag. Dock är det en klädsam sak om en ung kan ta råd av en lite äldre och då på köpet slippa göra misstag som denne begått.
Avslutningsvis: På bloggen Dannes poetik (www.dannespoetik.blogspot.com) finns nu ett utdrag ur en längre dikt på engelska, en dikt jag har att bearbeta innan jag publicerar den i dess helhet. Dikten heter The Voyage.
Diktens ord är bubblor som stigit ur en inre källa. Det är som om luft ska stiga igenom ett lager av vatten. Poesins skapandeprocess hettar upp vattnet och vattenbubblor bildas. Poesin är inte orden i sig men kan inte vara utan orden. Detta förstår vi då vi betänker översättarens uppgift: Dikten försvinner inte under översättarens tolkningsarbete utan förs ifrån ett språk till ett annat. Att denna process innehåller delikata val och väl är omöjlig att utföra på ett sådant sätt att ingen kritisk anmärkning kan anföras betyder inte att dikten inte består då den översatts.
Har man som jag under många år läst litteratur på engelska - och fascinerats av det engelska språkets ljudvärden - kommer man förr eller senare till den punkt att man, om man som jag då och då skriver dikter, börjar skriva dikt på engelska. Är man inte bekant med det främmande språket kommer språket stå i vägen för dikten. Är man bekant med språket märker man inte så mycket av det under diktandet. Det är först efteråt då man upptäcker fel som en infödd inte skulle ha begått.
Det finns inget egenvärde att skriva dikter på ett främmande språk. För mig är det snarast något nödvändigt. Det är som om de engelska ord och fraser jag under läsningen konsumerar måste nyttjas. Det finns helt enkelt ett tunt lager engelskt vatten över min poesis källa. Då det är tunnare än det som det svenska språket utgör kommer det att bildas fler dikter på svenska än på engelska. Om inget annat, något utomstående, tillstöter och förändrar bilden.
Just vad jag upplever som ett ointresse för dikt i allmänhet i Sverige och för mina dikter i synnerhet gjorde att jag för några månader sedan fattade ett, dock kortlivat, beslut att överge svenska språket som medium för mina dikter. Jag tänkte ekonomistiskt: Om jag skriver på ett större språk finns det en större marknad för mina dikter. Då kanske det kan finnas ett visst, om än litet, intresse för vad jag skaldar. Jag tänkte kanske inte så mycket på de brittiska öarnas befolkning som på engelsktalande på annat håll, vilka kanske inte tar ett litet fel lika allvarligt som de tédrickande britterna.
Nå, nu kom jag att ändra mitt beslut! Varför? Jo, svaret har med skrivprocessen att göra. Det är poesins födelse ur ens inre, under en språkhinna, som gör att jag för att dikta måste nyttja det "vattenlager" som existerar. Jag är inte så bekant med den engelsktalande världen att den kan bli föremål för mina dikter annat än på ett djupare plan. Det som rör det som är gemensamt för oss människor så som människor och som kanske har något gemensamt med sufismen. Den mest anmärkningsvärda skillnaden är naturligtvis att jag lever under en tid då sekularismens vindar blåst ordentligt i Norden och då poesin inte längre betraktas som en hög konstform utan blivit en konstform med mycket låg status. Likheten ligger väl i den existentialistiska ansatsen och att man i en lite mindre vattendroppe idag kanske kan skåda reflexerna ifrån en större, ett hav, i går, vars inflytande på världshistorien kanske varit större än vi anat.
Om vi nu tänker lite på den första betydelsen av poesins språk, som jag nämnde inledningsvis, kan jag ge det rådet för den som vill prova på skaldandets konst att inte börja med sonetter utan med en enklare rimflätning. Först när man är vand vid rimmandet, då denna del av hantverket inte står i vägen för innehållet, och alltså inte blir huvudsaken, kan tid ägnas åt hur man rimmar.
Ett annat råd: Nöj dig inledningsvis med att ha ett regelbundet tryckmönster. Först när man naturligt får samma antal starka stavelser i varje versrad behärskar man denna hantverksdel och kan då gå över till att räkna stavelserna.
Ju mer vand du blir vid diktandets konst desto större risk löper du att spåra ur då du skriver för mycket. Den enda verksamma boten mot detta är att minska på antalet dikter som saknar bunden form. Den fria versen har fått många skalder att skriva strunt. Så har jag själv tvingats ägna många timmar åt att kassera dikter som saknar all form av regelbundenhet. Inga rim, ingen regelbundenhet vad gäller starka stavelser och ingen stavelseräkning. Då är det lätt att spåra ur. Sök formen!
Naturligtvis är detta råd till en skald som liknar mig själv som ung. Man ska därtill inte ta andras råd allför allvarligt! De är bara rekommendationer som man kan ta till sig eller förskasta efter behag. Dock är det en klädsam sak om en ung kan ta råd av en lite äldre och då på köpet slippa göra misstag som denne begått.
Avslutningsvis: På bloggen Dannes poetik (www.dannespoetik.blogspot.com) finns nu ett utdrag ur en längre dikt på engelska, en dikt jag har att bearbeta innan jag publicerar den i dess helhet. Dikten heter The Voyage.
lördag 14 januari 2012
Frihetens schimär
För några dagar sedan strölyssnade jag på radion och råkade få ta del av ett samtal mellan den förre folkpartiledaren Bengt Westerberg och professorn i socialpsykologi Lars Densik. Den förre folkpartiledaren sa sig vara emot omskärelse och man nickade lite gillande för sig själv åt att den före detta liberale partiledaren inte gått och blivit en före detta liberal.
Professorn i socialpsykologi å sin sida menade att Bengt Westerberg, alltså den före detta folkpartiledaren (Ola Ullsten är också en före detta folkpartiledare men ej åsyftad här), led av en sorts etnocentrisk blindhet, en oförmåga att se andra kulturer än ur den egna kulturens ögon. Hm, det ligger kanske något i den där synpunkten, tänkte jag och svalde en klunk kaffe.
Bengt Westerberg menade att individen själv, som myndig, borde få avgöra om ett kroppsligt ingrepp ska göras eller inte. Detta var, enligt Lars Densik, att göra våld på kulturen. Folk borde ha friheten att själva välja hur de definierar sig kulturellt, menade Densik och framstod plötsligt som en liberal: Staten bör inte bestämma om föräldrar låter omskära sina pojkar eller inte. Det är föräldrarnas ansvar.
Ställer vi saken individ versus stat blir svaret, åtminstone enligt min mening, enkelt: Det bör vara ett eget informerar val om man ska omskäras eller inte. Något en mycket ung inte rimligtvis kan förstå meningen av.
Ser vi saken ur förhållandet familj versus stat tycks svaret bli att det är familjen som ska avgöra saken, inte staten, ty staten bör liksom respresentera familjerna och inte dessa vara utlöpare av en allmän statsvilja.
Medicinskt kan man kanske invända att om en person ska omskäras borde det kanske ske så fort som möjligt. Då behöver den vuxne inte bekymra sig om vad som redan är gjort.
Vetskapen om att det finns familjer som ger sina egna amfetamin eller andra medel som ska verka sexuellt uppstimulerande får mig att tänka: Vad för rätt har vi att bestämma över de som praktiserar omskärelse SAMT vilka rättigheter har egentligen föräldrar mot sina barn? Ska pedofeli få tillåtas, exempelvis?
Professorn i socialpsykologi å sin sida menade att Bengt Westerberg, alltså den före detta folkpartiledaren (Ola Ullsten är också en före detta folkpartiledare men ej åsyftad här), led av en sorts etnocentrisk blindhet, en oförmåga att se andra kulturer än ur den egna kulturens ögon. Hm, det ligger kanske något i den där synpunkten, tänkte jag och svalde en klunk kaffe.
Bengt Westerberg menade att individen själv, som myndig, borde få avgöra om ett kroppsligt ingrepp ska göras eller inte. Detta var, enligt Lars Densik, att göra våld på kulturen. Folk borde ha friheten att själva välja hur de definierar sig kulturellt, menade Densik och framstod plötsligt som en liberal: Staten bör inte bestämma om föräldrar låter omskära sina pojkar eller inte. Det är föräldrarnas ansvar.
Ställer vi saken individ versus stat blir svaret, åtminstone enligt min mening, enkelt: Det bör vara ett eget informerar val om man ska omskäras eller inte. Något en mycket ung inte rimligtvis kan förstå meningen av.
Ser vi saken ur förhållandet familj versus stat tycks svaret bli att det är familjen som ska avgöra saken, inte staten, ty staten bör liksom respresentera familjerna och inte dessa vara utlöpare av en allmän statsvilja.
Medicinskt kan man kanske invända att om en person ska omskäras borde det kanske ske så fort som möjligt. Då behöver den vuxne inte bekymra sig om vad som redan är gjort.
Vetskapen om att det finns familjer som ger sina egna amfetamin eller andra medel som ska verka sexuellt uppstimulerande får mig att tänka: Vad för rätt har vi att bestämma över de som praktiserar omskärelse SAMT vilka rättigheter har egentligen föräldrar mot sina barn? Ska pedofeli få tillåtas, exempelvis?
torsdag 5 januari 2012
Upptäck lyriken, Göran Hägg!
Surfandes på nätet, blott för nöjets skull, stötte jag på en rubrik: Göran Hägg har upptäckt retoriken. Men vad skoj för honom, tänkte jag, att han upptäckt tretalets betydelse, det som vi som lyssnar på politiska debatter så tröttnar på, när politiker ska göra sig till och tala retoriskt och, vad de tror, vackert.
Det hade varit mer på sin plats om en docent i litteraturhistoria upptäckt lyriken! Man kan ju inte annat än beklaga docent Häggs brist på inlevelse och förståelse, ty om sådant måste det handla, då han i sin bok om Sveriges litteraturhistoria sågar Gustaf Philip Creutz, som jag menar skrivit en av de bästa dikterna på svenska språket. Det är Atis och Camilla jag tänker på.
Det förhållandet att Creutz hade den goda smaken att inte skriva mycket får inte förblinda oss ifrån det faktum att han skrev utsökt. Göran Hägg måste ha läst dikten som en litteraturstudent snabbläser ett verk, mest för att minnas det inför en kommande tentamen, inte för att njuta av det.
Creutz, Stagnelius och Tegnér är de tre största svenska författarna. Ska man sätta någon som högre än Creutz är det kvantitativa aspekter man väger in i kalkylen. August Strindberg har ju skrivit mycket och borde alltså peta ner Creutz. Jag menar att det vore fel att resonera så. Det förhållandet att Strindberg skrivit en del högstående verk i en lång rad av blandad kvalitet gör honom inte till en liten författare. Han är onekligen en stor dramatiker med mycket intensitet mellan raderna. Men till Creutz himlar kommer han inte, i vart fall inte till de som vi förs till i Atis och Camilla och några andra dikter.
Jag påstår inte att litteraturhistoria bör skrivas med stora objektivitetsanspråk, men ska man skildra Sveriges litteraturhistoria borde det vara enkelt att avstå ifrån de nedlåtande omdömen som Göran Hägg i den irriterade insändarskribentens stil gör om en av våra tre största.
Det hade varit mer på sin plats om en docent i litteraturhistoria upptäckt lyriken! Man kan ju inte annat än beklaga docent Häggs brist på inlevelse och förståelse, ty om sådant måste det handla, då han i sin bok om Sveriges litteraturhistoria sågar Gustaf Philip Creutz, som jag menar skrivit en av de bästa dikterna på svenska språket. Det är Atis och Camilla jag tänker på.
Det förhållandet att Creutz hade den goda smaken att inte skriva mycket får inte förblinda oss ifrån det faktum att han skrev utsökt. Göran Hägg måste ha läst dikten som en litteraturstudent snabbläser ett verk, mest för att minnas det inför en kommande tentamen, inte för att njuta av det.
Creutz, Stagnelius och Tegnér är de tre största svenska författarna. Ska man sätta någon som högre än Creutz är det kvantitativa aspekter man väger in i kalkylen. August Strindberg har ju skrivit mycket och borde alltså peta ner Creutz. Jag menar att det vore fel att resonera så. Det förhållandet att Strindberg skrivit en del högstående verk i en lång rad av blandad kvalitet gör honom inte till en liten författare. Han är onekligen en stor dramatiker med mycket intensitet mellan raderna. Men till Creutz himlar kommer han inte, i vart fall inte till de som vi förs till i Atis och Camilla och några andra dikter.
Jag påstår inte att litteraturhistoria bör skrivas med stora objektivitetsanspråk, men ska man skildra Sveriges litteraturhistoria borde det vara enkelt att avstå ifrån de nedlåtande omdömen som Göran Hägg i den irriterade insändarskribentens stil gör om en av våra tre största.
tisdag 3 januari 2012
För sanningen!
Ett av Guds namn sägs vara Sanningen. Visst kan vi var och en inse hur ödmjuka och goda vi kan känna oss, då vi talar sanning, medan en rad lögner lätt sänker humöret betydligt. Dock är det väl en djupare slags sanning vi talar om då vi förknippar Sanningen med Gud än den s k korrespondensteorin för sanning. Vissa påstår ju, om lite bildspråk tillåtes, att det är denna teori satan använder sig av för att få folk att vända sig bort ifrån Gud...
Om konkurrensen mellan olika aktörer blir en självklar sak, en sak som staten inte motarbetar utan aktivt befrämjar, så kommer vi inte att utsättas för samma indoktrineringsrisk som då staten ska sköta allt. En lögn riskerar att upphöjas till sanning om det är staten eller en annan monopolaktör som sköter allt istället för att olika uppfattningar får brytas mot varandra och vi var och en själva får ta ställning till skäligheten bakom det sagda.
Ett sådant sakernas tillstånd att vi alla får värdera det framförda fordrar dock inte bara upplyst despotism utan upplyst medborgarskap, dvs en riktig demokrati.
Att olika grupper får övervaka andra för att förminska enskilda anser jag bedrövligt.
Min poesi visar vägen till det djup som en panteistisk-nyplatonistisk uppfattning omfattar och som sufismen är den bästa uttolkaren av, enligt min mening, men döpt i Svenska kyrkan har jag lätt för att se Jesus som en mäster, en lärare på vägen. Ska jag vara lite provokativ ska jag kanske föra fram fyrenighetsläran för Svenska kyrkan att omfatta i vår tid, då jämställdhet ska råda. Jungfru Maria kallas ibland "Guds Moder" och då borde det ju vara naturligt att komma fram till tanken att den som fött Gud själv måste vara Gud, åtminstone en del av gudomen. Härifrån till en panteistisk uppfattning är steget inte långt. Ifrån detta öppnar vi dörren till den där okända sfär som Plotinus och andra nyplatonister orerade om. Ja, helt enkelt att allt är en del av Det Ena!
Om konkurrensen mellan olika aktörer blir en självklar sak, en sak som staten inte motarbetar utan aktivt befrämjar, så kommer vi inte att utsättas för samma indoktrineringsrisk som då staten ska sköta allt. En lögn riskerar att upphöjas till sanning om det är staten eller en annan monopolaktör som sköter allt istället för att olika uppfattningar får brytas mot varandra och vi var och en själva får ta ställning till skäligheten bakom det sagda.
Ett sådant sakernas tillstånd att vi alla får värdera det framförda fordrar dock inte bara upplyst despotism utan upplyst medborgarskap, dvs en riktig demokrati.
Att olika grupper får övervaka andra för att förminska enskilda anser jag bedrövligt.
Min poesi visar vägen till det djup som en panteistisk-nyplatonistisk uppfattning omfattar och som sufismen är den bästa uttolkaren av, enligt min mening, men döpt i Svenska kyrkan har jag lätt för att se Jesus som en mäster, en lärare på vägen. Ska jag vara lite provokativ ska jag kanske föra fram fyrenighetsläran för Svenska kyrkan att omfatta i vår tid, då jämställdhet ska råda. Jungfru Maria kallas ibland "Guds Moder" och då borde det ju vara naturligt att komma fram till tanken att den som fött Gud själv måste vara Gud, åtminstone en del av gudomen. Härifrån till en panteistisk uppfattning är steget inte långt. Ifrån detta öppnar vi dörren till den där okända sfär som Plotinus och andra nyplatonister orerade om. Ja, helt enkelt att allt är en del av Det Ena!
måndag 2 januari 2012
Jag blir lyrisk
Jag blir lyrisk inte bara av det förhållandet att vi nu har ett nytt år utan också för att jag i gratistidningen Metro, som ger oss många koncisa nyheter om det aktuella, kan läsa att vi sedan årsskiftet fått en ny kollektivtrafiklag. Nu ska det bli möjligt för kommersiella företag att etablera busslinjer.
Jag hoppas naturligtvis att även icke i sig själva lönsamma förbindelser trafikeras. Är de inte lönsamma i sig kan de ha ett stort samhällsekonomiskt värde och även företagsekonomiskt för andra företag än just bussföretag. Kommunikationerna gör marknaderna större genom att förbinda dem. Det blir väl en sak för det offentligas samhällsansvar att se till att dessa förbindelser trafikeras, oavsett bussföretagets ägarförhållanden.
Internet, Google, youtube, facebook m fl har ju gjort sitt till för att förkorta avståndet mellan mäniskor. Då skapas naturligtvis en sorts marknad som inte fanns tidigare. Allt betalas inte direkt med pengar men förr eller senare handlar det om att vi var och en vinner värden som vi genom dessa förbättringar nu fått lättare att så att säga byta oss till. Nu kommer poesin till oss inte bara via pappersböcker utan via e-böcker, youtube, bloggar, nätet i övrigt.
Kan det bli bättre?
Jag hoppas naturligtvis att även icke i sig själva lönsamma förbindelser trafikeras. Är de inte lönsamma i sig kan de ha ett stort samhällsekonomiskt värde och även företagsekonomiskt för andra företag än just bussföretag. Kommunikationerna gör marknaderna större genom att förbinda dem. Det blir väl en sak för det offentligas samhällsansvar att se till att dessa förbindelser trafikeras, oavsett bussföretagets ägarförhållanden.
Internet, Google, youtube, facebook m fl har ju gjort sitt till för att förkorta avståndet mellan mäniskor. Då skapas naturligtvis en sorts marknad som inte fanns tidigare. Allt betalas inte direkt med pengar men förr eller senare handlar det om att vi var och en vinner värden som vi genom dessa förbättringar nu fått lättare att så att säga byta oss till. Nu kommer poesin till oss inte bara via pappersböcker utan via e-böcker, youtube, bloggar, nätet i övrigt.
Kan det bli bättre?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)