Är kärleken livets mening?

Det finns de som menar att livets mening är kärleken. Men inte ens om vi med "kärleken" avser ett av Guds namn kan detta, vid eftertanke, vara ett riktigt svar. Skulle kärleken vara livets mening? Det rör sig snarare om att kärleken är en av livets meningar. Att livet har många meningar. Kärleken är en.

Vad som utgör livets mening måste bestämmas av dess mål. På samma sätt som en mening i en text som denna blir en mening i kraft av sin punkt kommer en livsmening att vara en sådan för att den leder till ett mål.

Existentialisternas uppfattning är naturligtvis riktig. Du kan alltid säga: "Nej, jag anser inte att det du påstår vara livets mening är livets mening!" Kärleken kan många se som en egenskap hos livet. Vi lever. Vi hyser känslor. Vi känner fasa då något kallt berör oss på ett oväntat sätt då det just inträffat en explosion. Vi känner något annat då någon vi tycker om ler mot oss och smeksamt stryker sin hand över vår hud. Dessa känslor är viktiga för en människa. Men, kan man argumentera, de är inte livets mening.

Om Gud är kärleken och om Gud menar att vi ska vända tillbaka till Gud så är Gud meningen med livet. Kärleken är bara en av meningarna, på samma sätt som att kärlek bara är ett av Guds namn.

Sanningen är en annan av Guds namn, av livets meningar. Jag talar om den djupare Sanningen, inte om den som kallas "korrespondensteorin för sanning", att x är y om y är x.

Har vi utgått ifrån en källa och begåvats med känslor och har ett slut för färden så är livets mening den vi tillskriver färden. Att göra det bättre för andra är att visa kärlek. Att göra det bättre för sig själv är också att visa kärlek. Att undvika att framkalla fasa är ett gott värde då vi vet att det att känna fasa inte är en trevlig upplevelse.

Att visa kärlek utan att fordra något tillbaka kan naturligtvis leda till något gott. Följden kan emellertid också bli att man ses som naiv och att man utnyttjas av andra. Att man helt enkelt berövas sin peng. Det tas för givet att man ska ge men man får kanske bara motstånd av de som flinar bakom ryggen att man vill "ha en bättre värld".

Du lär inte utföra handlingar som gör livet drägligare för andra om du inte får något tillbaka. Du räknar med att du själv skulle uppskattat handlingen om du varit i den andres situation och gillar därför det du själv gör tills det gått upp dig att du handlat mot dina egna principer. Att du egentligen utförde en annan handling än den du ämnade utföra. Det du gjorde gav inte det goda resultat du hoppats på, men att du gjorde som du gjorde betydde att andra handlingar inte utfördes och att din "peng" inte förräntades, kanske för framtida stordåd.

Dock torde alla kunna vara överens om att en kärlek som inte fordrar något tillbaka är större än en kärlek som bygger på att man ska få något tillbaka.

Den som gör gott för att det är gott att göra gott är mindre egoistisk än den som gör gott för att Gud vill det och som attraheras av ett evigt liv. Vem av dessa två är det som tror på Gud? Vem av dem är det som utför goda gärningar? Kan vi verkligen bakbinda Gud och mena att det är den som i ord säger att hon tror på Gud som är den som gillas av Gud? Kanske menar Gud att det är handlingarna som räknas. Att det är vad en människa gör mot andra som räknas och vad de har i sinnet. Det viktigaste behöver alltså inte vara att tro att man får ett evigt liv om man handlar gott. Den vore naturligtvis en mindre egoist som skulle göra gott även om ett liv efter detta inte utlovades. Som kanske menar att ett rättskaffens liv på jorden är att föredra framför att sträva efter ett evigt liv, speciellt om denna strävan skulle förknippas med att våld utövas mot andra. Denna motsättning är naturligtvis rent teoretisk. I den utsträckning vi har ett liv efter detta så är det inget som utlovas oss för att vi är falska eller något som inte erbjudes den som gör gott och har ett gott sinnelag.

Religionen har inneburit en serie händelser i en berättelse som ger mening åt livet. Det riktiga bör inte vara att stirra sig blind på att kärleken ska vara livets mening, men göra vad man kan för att rena sig ifrån egoism, avund och hat så att man får ett kärleksfullt och ödmjukt sinnelag.

I annat fall kan vi likaså gärna säga att livets mening är att bilda bolag, att företa sig något för att åtgärda brister på marknaden och att den som har det rätta sinnelaget här strävar efter det ekologiskt och humanitärt hållbara och anständiga, inte efter att förfölja enskilda människor med en serie trixande och truxande.

Sinnelaget betyder något. Sinnelaget är avgörande. Så står det exempelvis i Koranen att den som tar ränta för att berika sig själv på andras bekostnad handlar felaktigt. Alltså: Den som tar ränta eller betalar ränta som inte innebär att man berikar sig på annans bekostnad behöver inte ha gjort fel. Är sinnelaget istället att utöka utbudet så att priset sänks på varorna och folk får det bättre har en kärlekshandling utförts.

Ekonomiska bubblor

Den debatt som förs och som riktar sig mot ekonomiska bubblor vänder sig mot spekulation men kan ibland vara onyanserad. Visst bör vi ägna våra krafter åt annat än att berika oss själva på ett sätt sådant att andra värden glöms bort!

En rad problem infinner sig dock snabbt. Hur vet du vad en annan människa tänker? Hur vet du att någon avser att spekulera på ett förkastligt sätt? Finns det verkligen objektivt konstaterbara kriterier sådana att är dessa för handen då vet man att något förkastligt spekulativt skett? Och är det alltid förkastligt att spekulera?

Svaret kommer naturligtvis att lyda: Det beror på.

Ja, klarare än så kan vi inte bli om vi inte anger vilka förutsättningar vi anser vara sådana att det hela blir förkastlig girighet och inte rationell ekonomisk planering med syftet att skapa ett ökat ekonomiskt aktivitetsutrymme.

Vi lär alla förstå att företagen drivs av profit. Att det måste vara på det viset, ty även om vi har mycket av ideell verksamhet kommer denna inte att bli verklighet om det inte finns vinster, förmögenheter och inkomster att ta medel ifrån för det ideella arbetet.

Profithungern är inte den enda drivkraften. En annan är naturligtvis rädslan att hamna på obestånd. Ju mindre socialt skydd det finns i ett samhälle desto hårdare och råare kommer kampen att vara för att klara sig. Företag arbetar där de ser att en investering kan ge avkastning. Folk har behov. Företag efterfrågar också saker. Investerarna vet att möter de upp här kommer de att få del av pengarna. Folk har ju att, till stor del, betala för det som bjuds ut.

Där det råder osäkerhet, exempelvis då en ny bransch kommer till, finns det både ett profitmotiv som lockar utan att ge omedelbar utdelning och en osäkerhet i hur många som ger sig in i leken. Hur snabbt konsumenterna reagerar på det nya är ovisst.

Det är klart att ett företag kan stå där med en serie varor eller tjänster som ingen efterfrågar. Den ekonomiska aktiviteten bland företagen har lockat många till branschen. Det har uppstått en bubbla. Denna spricker då det visar sig att alla inblandade inte får betalt.

De anarkokapitalister som argumenterar för ett statslöst samhälle har blott hårdhet och kyla att erbjuda de som misslyckats i sina satsningar. De som satsade tid, energi och pengar i något som med nödvändighet måste bli en bubbla, ehuru osäkert hur stor. Kommer luften att pysa ur den försiktigt eller kommer den spricka med en knall? Vi vet inte på förhand. Men vad vi vet är att exempelvis IT-bubblan var en nödvändighet och att säkert en hel del fastighetsbubblor också måste vara det.

Vill vi att företag ska öka utbudet finns det investerare som reagerar. Ibland, kanske oftast, tar man i för lite. Bostadsbristen blir bestående. Men ibland finns signaler om att det här kommer att klara sig ekonomiskt. Allt fler hakar på. Några får inte betalt. De måste ställa in betalningarna. Deras arbete var nödvändigt för att det vi ville ha skulle levereras. Är det verkligen rätt att belöna dem med hårdhet och kyla bara för att de inte klarade sig? Nej, konkurs, ackord, skuldsanering och försörjningsstöd åt utsatta måste vara en del av marknaden för att undvika en råhet som inte bara svaga grupper som ensamstående mödrar med låga inkomster bör få undslippa utan också företagare som inte gick i land med sina projekt på grund av att så mycket är svårt att överblicka, inte minst då företag från andra länder också kan konkurrera på marknaden utan att inhemska aktörer, eller andra utländska, alltid kan överblicka detta på ett tillfredsställande sätt.

Vi har också att medvetandegöra våra egna motiv. Måste man verkligen ge sig in i leken? Kan man inte stå utanför? Och den som ger sig in i leken behöver inte vara girig, trots vänsterns misstankar om detta. Vi vet ju inte till vad vinsten ska användas. Spekulation som innebär att man hakar på något andra startat med målet att eventuell vinst ska gå till ett projekt man bedriver kan vara betingat av girighetens motsats: av altruism.

Att inte gapa efter stora stycken är ett säkert sätt att på förhand vara vand vid det lilla, något som undertecknad kan vittna om kan vara vägen till den stora rikedom som den andliga vägen erbjuder, även för den som bara tagit några steg.

Om vår verkliga valfrihet

Existentialister som Sartre menar att vi har en stor frihet i livet. I en mening är detta naturligtvis sant. Den ensamstående mamman med ett lågavlönat arbete har ju faktiskt som ett av sina val att lämna bort barnet, strunta i att betala hyran, åka utomlands och starta en bordell som kanske blir lukrativ med tiden. I takt med sin eventuellt avtagande attraktionskraft kan hon anställa yngre förmågor som fortsätter att hålla rörelsen igång.

Ja, våra val är många. Många anser väl att ett val som det ovan skisserade inte är ett verkligt val. Vi tenderar inte att ta det på allvar, något som onekligen varslar om en viss social trygghet i vår position. Den som gör som kvinnan ovan lär han drivits av tvång och förtvivlan. Är dessa verkliga val enligt existentialisterna? Jag avstår från att besvara frågan, då jag inte vill kunna anklagas för hårklyverier.

Många av de val som teoretiskt är öppna och som infinner sig i våra tankar lär vara sådana som egot har intresserat sig för. Vill vi göra ett verkligt val, ett riktigt djupets val, lär vi vilja handla gott, underkasta oss Godhetens princip. Plötsligt har vi att bekämpa något inom oss själva. Plötsligt krymper valmängden ihop. Plötsligt är det som om vi har att följa en manual någon annan satt upp. Valfriheten, det vi förut kallade valfrihet, ter sig nu som bländverks sken. Även om vi inte kallar oss muslimer vill vi underkasta oss Guds vilja. Vi ser att denna vilja verkat i historien. För Sökaren blir det en uppgift att utröna innebörden av denna vilja.

Läser man de heliga texterna och ser ett samband mellan dem är det svårt att inte komma fram till slutsatsen att de bör läsas samman även om det förhåller sig som så att det är accepterat att vara jude och välja judarnas väg, att vara kristen och välja de kristnas väg och att vara muslim och välja muslimernas väg. Men den som läser dessa religioners texter och inser att det finns en verklighet som ytterst är Gud förstår av texterna att det knappast kan vara meningen att samhällena inte ska utvecklas bara för att en viss religion kodifierats. Vi har att skilja på tillståndet då religionen kom till och det tillstånd som uppstått till följd av religionen.

Religionen höjer våra sinnen. Den som förstår detta intresserar sig inte längre för massa val som egot kan göra utan intresserar sig istället för innebörden av Vägen, dvs av Guds mening med oss, med livet.

Vid tidpunkten t1 fanns det människor som inte riktigt kunde harmoniera sina viljor, samhället riskerade slitas isär av egoism och inbördes kamp. Religionen skapade en struktur och ett sinnelag för människorna sådant att de besjälade av detta vid tidpunkten t2 kunde utföra gärningar som de utan sinnelaget och utan strukturen kanske aldrig skulle snuddat vid i tanken. Vi har fått se skolor och sjukhus växa fram och inrättning efter inrättning har uppförts till följd av donationer, givna av ett sinnelag som religionen format, alltså även om donatorn själv råkar vara en sekulariserad ateist.

De som vill tillämpa religionen sådan den var vid dess tillkomst tar inte med i beräkningen den höjning religionen åstadkommit. Religionen har förädlat våra sinnen. Varför ska då hårda straff tillämpas? Varför ska vi i vår tid se sådant som borde vara ett passerat stadium då religionen humaniserat människan? Var det inte det som var Guds mening? Var det inte därför Job fick sin läxa, en lärdom som vi kan lära av?

Religionens lärdomar bör alltså undervisas till folk och vara föremål för resonemang, inte för fysiska bestraffningar. Det är åtminstone den ståndpunkt jag tror skulle kunna fungera som en minsta gemensamma nämnare i en värld där vi inser att hur gärna vi än vill det kan inte alla tycka likadant som vi själva och inser vi med Rumi att djupet kan uttryckas på olika sätt bör vi glädjas åt den förening i djupet som kan ske mellan olika religiösa personer, också mellan exempelvis muslimer och hinduer (jfr Kabir och Amir Khushrau). Ja, även ateister skulle kunna omfattas av denna förening, ty är de godhjärtade och besjälade av en tro på det Goda tror de på sitt sätt på Gud utan att veta om det.

Skrivandets faror

Det finns en fara i att skriva. Säkert flera. En av de största ligger i att någon annan tar över skrivandet eller planterar in något som man sedan automatiskt skriver utan att tänka efter om detta verkligen är något man vill. En fara finns inom en, i vad sufierna kallar "nafs" eller "egot" eller "Satan". Den Satan som vi har inom oss är den som vill motarbeta vår väg till enandet med Gud. Satan inom oss är den kraft som vill sätta krokben för de djupare lagren inom oss där vi först har självet i meningen "jag-själv" och sedan det djupare självet, "Gud-själv", dvs Gud inom oss då de ytligare lagren är bortskalade i den alkemiska förädlingsprocessen.

Detta kan tyckas djupt och avancerat och är det också. Det är inga ståndpunkter man gör till sina i tonåren. Under den tiden kan däremot egot spela teater för en. Satan inom en kan alltså leda en vilse. Det är en Satan man har att bekriga. Detta kallar muslimerna "det stora jihad".

Om jag läser en berättelse jag skrivit och stöter på scenen att en renrakad man i medelåldern, kanske övre medelåldern, påstås vara mycket vis, en domare som är filosof och inte jurist, måste jag fråga mig: Har jag skrivit detta? Har jag menat detta? Varför har jag skrivit som jag gjort? Varför beskrivs en man som mycket vis och som filosof och inte jurist och varför beskrivs han som renrakad? Varför var det inte en kvinna?

Naturligtvis kan det ha varit som så att en person som är runt tjugo inte ser en skäggig man som en modell att växa in i. Avståndet i ålder kan försvåra identifikation. Men förhållandet att personen, filosofdomaren, beskrivs som renrakad får en som äldre läsare att haja till. Det ses som en markering. En markering mot den skäggige vise mannen. De visa brukade ju beskrivas som män med långt vitt skägg och med gärna vit fotsid klädnad. När nu filosof-domaren i berättelsen beskrivs som renrakad kan detta tolkas som ett avståndstagande mot traditionen. Det är ett avståndstagande som inte kan gillas. Har man kommit lite längre på den väg som livet utgör och med målet att vägen just ska ha ett mål går det inte att bryta mot traditionen. Domaren i fråga kan visst beskrivas som filosof och inte jurist, markerandes att det inte är ett världsligt rättsligt förfarande som är aktuellt utan något annat, något djupare. Men skägget kan inte rakas av. Därför var det Satan som såg till att personen, filosofen och domaren, beskrevs som renrakad. Alltså: Antingen var det mitt unga otämjda ego, Satan inom en, som fick mig att beskriva domaren som renrakad ELLER så var det Satan utifrån, dvs Motarbetandets princip har verkat via en person som medelst mentala tricks fått kontroll över mitt tänkande för att styra mitt skrivande. (Det är ett beklagligt faktum att vi inte som enskilda får skriva och göra misstag utan det är andra som vill manipulera med oss, säkert ofta med uppsåtet att just få oss att begå misstag.)

Det kan tyckas vänt mot religionen att påstå att kärleken kommer inifrån och att religionen är något yttre. Men den som läser berättelsen kan bara tolka detta som att man vänder sig emot en religion som förlorat det inre. Som stelnat och blivit form. Säkert kan yttre manipulation ligga bakom att jag överhuvud taget tog upp frågan, men jag menar att jag fullföljer den teistiska traditionen, önskar inte bryta den genom att opponera mot den.

Den moraliska domstolen är alltså en form av drabbning inom en. Muslimer skulle kalla det för det stora jihad. Menar man att all religion har en gemensam kärna och att den religiösa praktiken varierar för att den är uttryck för sedvänjor som kan vara olika hos olika folk så kommer man nära Rumis uppfattning. Denne store poet menade, om jag förstått det rätt, att man inte behövde göra den stora vallfärden, man kunde gå runt kvarteret istället. (Låt vara att den andliga belöningen man får inte lär bli lika stor.) Sedvänjor måste man då också beskriva sådant som att ha en viss böneriktning eller att be på ett visst sätt. Det viktiga tycks ha varit att man ber på något sätt, spelar inte så stor roll om man står, sitter eller ligger, och att böneriktningen alltid är åt Gud för den som är troende.

Vi som tillhör den kristna kyrkan har vad jag vet ingen böneriktning, men de som tillhör muslimska församlingar har att vända sig till Mekka och de som tillhör judiska har, om jag förstått det rätt, Jerusalem som böneriktning. Men det framstår ibland som om det är rimligare att rikta sig ut genom fönstret även om det inte är den exakta böneriktningen, framför att vända sig mot grannens kök. Att grannens kök ligger i böneriktnngen kanske verkar distraherande, medan det inte är distraherande att ha fönstret i bönesriktningen. Betänker man då att profeten Muhammad gjorde sig av med ett par fina tofflor han fått då deras yttre form drog till sig hans intresse medan han bad kanske det kan te sig förståeligt om någon något modifierar bönerikningen.

Nå, detta är allmänna funderingar ifrån en Sökare efter Sanningen. Lärdomen tycks vara att vi inte kan hålla fast vid något bara för att vi i formell mening skrivit det utan pröva det och förkasta det om det är att betrakta som Satans trixande, behålla det som för oss mot det gudomliga djup som är Vandringens mål.

Giraffernas öde

Den sorgliga nyheten att det nu bara finns 80 000 giraffer kvar på jorden och att deras antal beräknas bli allt färre är en sorglig nyhet för mänskligheten. Först kommer väl de stora djuren att försvinna innan människan till följd av den artificiella intelligensen tar död på sig själv.

Den politiska spelplanen har förbittrats av allt större hat och allt större motsättningar. Jag säger inte att Sverige är värre än andra länder, där man väl haft motsvarigheter till SD under lång tid, därtill värre.

Vilka krafter är det som ligger bakom att det inte kan bli fred utan att människor ska forslas fram och tillbaka över jorden? Vilka är det som tjänar på ödeläggelsen av länder som Syrien och Irak? Man undrar varför inte dessa länder kan enas om en minsta gemensamma nämnare?

Sådana som påstår sig älska friheten, som Ludwig von Mises-instituten, är inte anhängare av det demokratiska styrelseskicket. Tvärtom tycks de reaktionärt blicka bakåt och mena att monarkin är det ideala styrelseskicket, menandes att då var staten inte staten utan en familjs privata egendom. Och om staten är något privat, då blir övergrepp och orättvisor legitima, eller?

Jag som trodde att den arabiska våren skulle innebära att demokratin skulle spridas till nya orter på jorden får se mig frustrerad. Demokratin sprids inte. Det är kaos och krig som sprids. Det är inte utan att man ibland frågar sig om det kanske trots allt hade varit bättre med monarkism. Men vad talar för det då Irak tidigare haft monarki utan att det höll och Frankrike hade monarki och det var, åtminstone enligt vissa, inte helt utan anledning som den avskaffades där.

Om folket i allmänna val får välja företrädare kan de välja mellan olika alternativ. Det största får mest inflytande. Detta borde attrahera vänner av marknadstänkande. Men om det nu blir tjaffs och hat i politiken måste det inte bli så i butiken. Där kan vi göra reella val. Butikerna förlorar på att diskriminera medan politiker på många håll får sin identitet av att skilja oss människor åt i vi och dom.

Vi som har rötter ifrån olika håll blir kluvna av ett sådant här synsätt. Vi vill vara människor men blir halva det ena, halva det andra. Det funkar tydligen inte att vi bara är människor. Vi ska delas in i klasser och sedan ska vi bråka med vararandra.

Jag frågar Gud: Var detta livets mening?

Praxeologi

Det finns ett Ludwig von Mises-institut i Sverige som inte vill att det ska finnas stater. Det ska inte längre finnas annat än privata initiativ. Man har en vetenskap som kallas "praxeologi" och som inte bör förväxlas med norska sjuksköterskors gren med samma namn.

Praxeologi ska vara läran om mänskligt handlande, en vetenskap. Men det som mest kännetecknar denna vetenskapsgren tycks vara att man inte kan diskutera öppet vad som utgör mänskligt handlande utan man har en serie dogmer som är fastslagna. Istället för foskning har man debatter.

Dock är man inte så dogmatiska att man slaviskt följer sin läromästare. Det som i mycket var en konstruktiv kritik mot en allt för stark tro på staten, som bland annat tog sig uttryck i tron att medelst politiska beslut tro sig kunna styra marknaden i strid med dess utbud- och efterfrågesignaler, har blivit något helt annat då man inte vill ha en stat. Vi blir då de stora företagens slavar. Istället för att företagen tjänar oss kommer vi att stå med mössan i hand utan rättigheter. Så blir den utan en stat då det är staten som bär upp rätten. Utan stat har vi ingen rättsordning. Individen får sin säkerhet till person och egendom till följd av att det finns lagar. Ett statslöst samhälle fungerar bara om det finns en stark teokratisk överbyggnad. Då blir kyrkan staten. Den valfrihet vi så månat om blir en dröm som bleknar bort om vi inte får välja mellan olika kyrkor och religioner. Om det inte finns en stat.

Det kommersiella är inte en religion. Även i tider utan frihet har det funnits handel. Vi menar väl att denna kan tillväxa och gå människors behov till mötes om det får finnas frihet mellan olika alternativ. Det är en gradvis process över flera generationer sådan att det är inom EU och motsvarande som marknaderna harmoniseras. Bankerna har vuxit ifrån häradsbanker till landskapsbanker och har nu nått fasen att vara nationella och i vissa fall har de sprängt nationsgränserna. I framtiden får vi kanske kommersiella världsbanker, inte att förväxla med Världsbanken. Banker som uppstår då det finns ett behov av dem i den internationella handeln och som lär bildas medelst en fusion av flera regionala banker eller medelst uppköp.

En gemensam valuta kan kännas mindre angelägen idag men den dagen kommer, tror jag, då vi har en gemensam valuta. En  gemensam marknad med frihet för individerna att göra olika val kommer naturligtvis att innebära att företag integreras horisontellt, vilket lär förbilliga varorna, möjliggöra en mer rationell hushållning med resurser. En följd av detta är ett krav på harmonisering av lagstiftningen och av krav på teknisk prestanda.

Det ska bli omval till parlamentet, extraval kallas det visst. Både ekonomi och ekologi har att uppmärksammas. En bolagsvänlig inställning har alltså att kombineras med en inriktning sådan att tillväxten kanaliseras i sunda banor. Det som sias om att jobben skulle bli färre med grönt inflytande tror jag inte på. Inte om det är ett grönt inflytande som kombineras med en bolagsvänlig inställning och med insikten om att EU behövs, inte bara för medlemsländerna utan också som samarbetspartners med andra regionala organisationer i världen. Att se detta splittras upp i små puttenuttiga enheter som inte kan hantera de faror världen står inför vore djupt olyckligt.

Politiskt paradigmskifte

På nätet, inte minst olika Facebook-sidor, kan man läsa hur folk försöker göra sak av att det efter Olof Palmes sorti skulle inträffat något nytt. Dessa kritiker av nyliberalism och kapitalism insinuerar att kapitalet skulle omstörtat samhällsordningen med våld, men sanningen är en helt annan, vilket lätt inses av den som vill göra internationella jämförelser.

"Vänsterspöket" Palme hade faktiskt, visar det sig, vissa likheter med "högerspöket" Nixon! Båda ska ha funderat på olika politiska lösningar, som prisstopp och lönestopp, för att bemästra marknadens utveckling. Alltså: över hela världen rådde vid den tiden (runt 70-talet) den föreställningen att politiska beslut skulle kunna "tämja" marknaden. En oönskad prishöjning skulle, trodde man (naturligtvis helt felaktigt), kunna dämpas eller förhindras om politiska organ bestämde att priserna inte fick höjas.

Idag vet vi att detta är en lösning som inte håller. Prishöjningen är tvärtom en nyttig signal som säger till marknaden att öka utbudet (då producenterna får signalen att producera mer då det efterfrågas mer) eller att konsumenterna konsumerar mindre (då konsumenterna får signalen att minska handlandet då deras efterfrågan inte längre har samma köpkraft).

Nixon ska ha varit välvilligt inställd till medborgarlön. Låt oss hoppas att detta frö får leva vidare in i en ny tid. Vi har fått ett nytt paradigm, ett mer liberalt sådant, ett paradigm som vi nu finner på väg att ersättas av något annat. Det är inte längre lika inne att tala om frihetliga lösningar och om en gemensam marknad. De protektionistiska signalerna kanske bara betyder att man inte vill ha samma radikala förändring, att man inte vill ha en fri rörlighet av allt bara för att man önskat en fri rörlighet av något. (Men om de som tror på ett samarbete över gränserna inte ställer upp för detta lär vi få se mycket gott rivas ner av människor som mer och mer tycks inriktade på ett isolationistiskt vi-mot dom-tänkande.)

En fri rörlighet av människor kan betyda att det blir en fri rörlighet av människor som kan få jobb eller klara sin försörjning dit de flyttat hän. Att man ska kunna flytta till ett annat land för att där få socialt stöd utan att först en tid ha arbetat var kanske ett alternativ som inte riktigt existerade i de EU-vänligas tankevärld då traktaterna skrevs. Hur gärna vi än vill ha fri rörlighet är det enligt min mening bättre om den icke avsedda rörligheten inte inkluderas i den fria rörligheten. De förflyttningar som sker av en icke löst fattigdom är ett problem att hantera, inte minst på ort, men EU-bygget bör inte klandras för denna rörlighet, då den rörlighet som var den avsedda var den som löste ett fattigdomsproblem: Som då en arbetslös i ett land får ett jobb i ett annat land där det råder högkonjunktur.

Ett alternativ är naturligtvis att den stat som folk flyttar ifrån får betala (något) för det sociala stöd som folk får i andra länder så att incitament skapas för att ta hand om de egna invånarna. Klarar man inte detta kan man söka vägledning hos de andra. Då de öppnat upp för investeringar i det egna landet, av kedjor och av möjligheten för företag att samarbeta med företag i nya medlemsländer, bör man också kunna ta till sig av andra länders kanske mer utarbetade vana att åtgärda de sociala problem som vi rimligtvis inte någon av oss vill se medborgare i EU lida under.

Denna inställning måste inte betyda att fattiga inte ska få röra sig över gränserna. Men problemet är rimligtvis det att EU bör arbeta fram en social strategi så att inte förtroendet för unionen undergräves av de element som så gärna skyller allt på EU.

Den fria rörligheten av varor bör på analogt sätt inte gälla alla varor. Att dumpa priset med dåliga varor bör ett land kunna värja sig emot.

Vi får se hur stora andelar protektionisterna får i de kommande valen. Kanske sluter sig länderna och vi får ett nytt paradigmskifte.