Politiskt tankefel

Vad jag förstår är också Stefan Löfvén, liksom företrädaren Håkan Juholt, motståndare till sänkt restaurangmoms (eller "krogmoms" som de envisas att säga). De båda s-pamparna menar att man istället för att sänka restaurangmomsen ska satsa på skolan. De har inte observerat att dessa två ambitioner inte behöver vara oförenliga.

Man har nämligen begått ett tankefel!

Vari består tankefelet? Jo, det består i att man tror att den offentliga sektorn går miste om pengar vid en sänkt restaurangmoms. Skillnaden mellan den tidigare högre momssatsen och den senare lägre utgör en summa som, tror Juholt och Löfvén, inte kommer att betalas av att folk konsumerar mer av det som nu fått en lägre momssats.

Det är viktigt att påpeka att även om inte restaurangbranschen tillväxer så mycket så att momsen i kronor och ören ger lika mycket som förut så kan sänkningen vara en lyckad affär också för den offentliga sektorn. Den som sparar pengar på den sänkta restauranmomsen kan ju anse sig ha råd att konsumera en kapitalvara med en högre momssats, en vara som i annat fall inte skulle ha köpts.

Vi har nu moms ifrån en sänkt restaurangmoms + moms ifrån en kapitalvara som i annat fall inte skulle ha köpts.

En sänkt restaurangmoms tycks tydligen gynna handeln.

Även om restaurangmomsen inte leder till sänkta priser kommer det förhållandet att momsen sänkts betyda att de som äger och driver verksamheten fått mer att spendera. Kommer inte detta leda till mer i inkomstskatt för det allmänna? Kommer inte de som äger restaurang och fått mer att spendera handla för dessa pengar? Kommer inte dessa köp innebära momspengar för staten?

Jag tror att dessa tankefel innebär att, om ändring inte görs, kommer uppgången för socialdemokraterna i opinionen att vara högst tillfällig. Skolan kan man ju satsa på helt utan att ställa två viktiga verksamheter mot varandra. Det har visat sig att mindre klasser är bra. Det är bra för elevernas utveckling.

Det kommer också, av helt uppenbara skäl, vara bra för poesin och det viktiga kulturarv som både politiker och bokförläggare nu för tiden gör allt för att försumma.

För bokförlagen i tiden!

Hur Tidens strömmar flödar är inte alltid lätt att förutse, men nog borde våra bokförläggare kunnat förutse mycket av den situation vi idag befinner oss i och agerat på ett annat sätt, ett sätt som gjort att poesin haft en aktad istället för en missaktad ställning i det svenska samhällslivet!

Stora bokförlag - jag talar om jättarna i Stockholm -har kanske gett ut en debutant om året. Ja, granskar man det hela lite närmare finner man säkert att ju högre upp mot direktionen man kommer desto fler förbindelser finner man mellan den lyckligt lottade poeten och förlaget. Naturligtvis måste man utåt ge sken av att en objektiv bedömning gjorts, men detta är rent ut sagt skrattretande då det knappast är ett område för objektiva bedömningar i strikt mening. Dock är det uppenbart att man mycket månar om vilka som ska vara i det egna stallet - och vilka som inte ska vara det.

Ni som befinner er i samma betrampade situation som jag men lyckligt nog råkar vara några decennier yngre, er avundas jag riktigt! Nu har vi ju fått en sådan situation av den utländska poesin konkurrerar med den svenska och ju större denna konkurrens är desto starkare blir incitamenten för att verkligen lära sig uttrycka sig på främmande språk. Halvgammal som jag är har jag dock förmått ta till mig både den arabiska och persiska ljudbilden någorlunda för att kunna njuta av dikterna då de reciteras av för detta ändamål lämpade personer. Det är en stor njutning och det förhållandet att jag inte kan förstå vad dikten säger är inte hela världen så länge det finns tolkningar att tillgå.

Befinner man sig i ett sådant läge att ett språk liksom öppnas upp lite grand, ja, då är det gudomligt att träffa på ord-för-ord översättningar. Prosaöversättningar av poesi kan faktiskt vara riktigt poetiska! Ibland kan dessa rent av vara att föredra framför försök att återskapa originalets form. En persiska med många vokaler och korta ord kan inte riktigt fås att harmoniera med en engelska som använder otympliga konstruktioner (för här nyttjas väl svenska inte alls sedan geniet Erik Hermelin la ner pennan).

Om jag hade arbetat på ett stort bokförlag hade jag försökt nyttja book-on-demand för att öka antalet utgivna poeter. Istället för att säga att diktsamlingar inte säljer  så dessa får vi vara sparsmakade med att ge ut så hade jag sett till att en lång rad nya samlingar skulle förknippas med bokförlaget genom att samlingarna först vid beställningar trycktes upp. Att det som många författare nyttjat, print-on-demand, blev något för förlaget: books-on-demand.

Jag hade också valt att storsatsa på e-böcker och marknadsföring via internet.

Det är nämligen ett faktum att om ingen marknadsför produkterna så får produkterna ingen marknad att tala om! Det som gäller för andra marknadssegment gäller också här och bryr man sig om dikten borde det vara naturligt att leva efter dessa marknadsföringens så insiktsfulla principer!

Leve konkurrensen!

Vi som levt under den tid som kallats "folkhemmets dagar" och idag tack vare den nya tekniken och globaliseringen kan blicka ut över världen, vi börjar nu förstå ett och annat. Exempelvis innebörden av att folkhemmet står i singular form.

Tanken var tydligen att alla skulle vara lika dana och förses med starkt vinklade nyheter. Inte minst Indien har fått lida av denna skeva rapportering. Hur många nyhetsinslag har inte visat upp skaror av avmagrade människor! Intrycket av att detta stora land varit jättefattigt har givits oss. Ingenting av den rika kulturen. Inga inblickar i den indiska medel- och överklassens liv!

Jag menar inte att fattigdomen inte är ett problem. Men man får ju sig onekligen en tankeställare om det är människor som är motståndare till marknadsekonomi och investeringar som samtidigt presenterar denna skeva bild. Det är ju ett ökat inslag av incitament för investeringar och företagsamhet som får något att företas. Det är simpel aritmetik!

Med en mer nyancerad rapportering hade vi kanske förmått inse att det indiska kastväsendet är historiskt betingat och varför det historiskt var nödvändigt som en sorts byggnadsställning. Systemet löser bristproblem och förmår krafter att kanaliseras i banor sådana att allt vatten inte flödar i samma fåra utan fördelas, hela samhället till gagn. Vid en senare tidpunkt då samhället är mer utvecklat kan kastgränserna suddas ut. Och är vi inte där idag!? Många yrken lär knappast förutan fyndiga tolkningar kunna placeras i en speciell kast. Gränserna upplöses där precis som gränsen mellan arbetare och tjänsteman gjort här.

Minns också att i asketen transcenderas alla kastgränser!

Nog om den saken nu! Jag vill bara göra reflektionen hur svårt det är som västerlänning att se indisk film där speciellt de som utspelar sig i historisk tid är en sorts sammansmältning av genrerna, en sådan som alltså Wagner drömde om. Hur lyrisk blir man inte när man medrycks av sången! Man minns därtill det grekiska dramats körpartiet och nås av historiens mycket djupa vindar.

Det är skandal att en stat som lägger miljoner på kulturstöd inte förmått uppmärksamma den indiska filmens situation i Sverige! På Limhamn har man sedan länge haft en seg konflikt mellan en biograf som visat indisk film och boende i hyresfastigheten vari biografen är/var belägen. Det är rent ut sagt anmärkningsvärt att en av världens riktigt stora filmnationer ska få sina filmer visade i en hyresfastighet så att grannarna störs! Nej, staten - och kanske också EU - bör skjuta till pengar för uppförande av ett biopalats värdigt den typen av filmer!

Prosadikt på bloggen Dannes epos!

Jag har idag publicerat en prosadikt, Prydnadens sång, på min blogg Dannes epos. En prosadikt är ju i egentlig mening inte ett epos, men jag publicerar mina prosadikter där, några av dem åtminstone, då jag inte finner någon bättre plats.

Bloggarna har lite ändrat inriktning sedan starten och läsaren bör uppmärksamma att man med "Konungen styr riket" menade "Regeringen styr riket", då man tolkade 1809 års Regeringsform under 1900-talet.

Så intelligenta var man på den tiden. Varför ska en annan vara sämre?

Finns ingen anledning.

Ny dikt publicerad!

På bloggen Dannes poetik har jag idag publicerat den fyrdelade dikten "Consider...". Den som gillar dikter i allmänhet och mina i synnerhet gör en god sak i att då och då titta in på mina poesibloggar, men som jag skrivit tidigare tror jag att det kommer att dröja lite innan nya dikter läggs ut. Det blir i så fall någon enstaka - som nu idag.

Jag tackar för ert stora tålamod att vänta!

Frihet versus planhushållning

Med förfäran lyssnade jag i går på folkpartiledaren Jan Björklunds utspel om friskolorna. Det är fel att dessa utnyttjas för "kortsiktig spekulation", hävdade Björklund och påstod att regleringar fordras som gör att en ägare av en friskola förpliktar sig att äga och driva skolan i minst tio år.

Det är sorgligt hur feltänkt detta är! Att det är ifrån en liberal ledare som utspelet görs är desto anmärkningsvärdare.

Vad är kortsiktig spekulation? Att äga en skola tycks mig vara alltför omständligt och tidskrävande för att täckas av begreppet. "Omständlig spekulation" vore en bättre term, tycker jag.

Det har berättats om en bagare som spekulerade i mjölpriserna under Bagdhadsultanatets tid. Bagaren köpte in så mycket mjöl han kunde för att sälja när priserna steg, inte minst till följd av hans aget agerande. En följd av spekulationen blev att folk svalt. Sultanen som nyttjade brödsubventioner som sin tids socialhjälp blev rasande på bagarens agerande och ålade honom att baka bröd för allt mjöl han hade. Därefter fick bagaren uppleva hur det känns att trampas ihjäl av elefanter.

Denna för oss så otidsenliga påföljd var naturligtvis till för att statuera ett exempel. Då bagaren kunnat se människor svälta var hänsynen till människolivets värde inget som bet på den upprörde sultanen.

Oavsett vad man tycker om ovanstående berättelse, som jag hittat i Robert Irwins "Companion to the Arabian Nights", står det klart att vad bagaren gjorde var kortsiktig spekulation. Han kunde ha handlat annorlunda. Han valde att tänka på sig själv trots att folk dog till följd av spekulationen. Han hade misslyckats om priset inte steg till följd av hans inköp. Förutsättningen för hans affär var att ingen satt inne med ett dolt mjöllager som skulle kunna pressa priset nedåt då bagaren tänkte sälja mjölet, en färskvara.

Skolor kan snarare liknas vid fastigheter. Jag har själv upplevt hur det är att bo i ett hyreshus som på kort tid byter ägare. Tre på mindre än ett år. Det som märktes var att sopförvaltningen på grund av en tvist en tid vägrade hämta soporna. I övrigt följde personalen med vid köpen och vi hade alltså inte att göra med nya människor hela tiden.

Därtill: om en skola måste vara i ägarens drift i tio år innan försäljning kommer vi här ha en serie spekulativa händelser. Varje tioårsperiods utgång blir ett gottebord för spekulanterna! Alla skolor har inte drivits lika lång tid. Finns det något att spekulera i kan priserna trissas upp inför försäljningen.

Om ett riskkapitalbolag äger en skola kanske det är ägarna av riskkapitalbolaget som byts ut. Det är alltså hela tiden samma riskkapitalbolag som äger skolan.

Nej, detta sätt att försöka planhushålla skolan duger inte! Det är vad eleverna får som är det viktiga.

§ "Den som äger och driver skola och medvetet sköter verksamheten på ett sådant sätt att villkoren för dess drivande inte längre gäller dömes till knutpiska eller om brottet är allvarligt till giljotinering."

Se, ett färdigt förslag till en paragraf att placera i skollagen! Det är självklart att verksamheten ska bedrivas under ett straffansvar. När ett företag kan behöva göra omdisponeringar av verksamheten går knappast att förutse år i förväg. Får de bra betalt kommer skolan att vara välskött om straffansvaret och kontrollen är utformat på ett bra sätt.

Bloggens kurs

I mitt senaste blogginlägg antydde jag att en del noveller kanske skulle publiceras på bloggen. Jag ville inte, skrev jag, besudla mina tre poesibloggar.

Vid närmare eftertanke har jag funnit att jag ej heller vill besudla denna blogg med dylikt. Det är så lätt att säga si och så om något som ligger nedpackat, men när man tar fram texterna igen tyngs man till sinnet och det enda sättet att bli fri är att släppa greppet och slippa bekymra sig om saken.

Jag vill istället rekommendera noveller av Ivan Turgenjev, Ivan Bunin, Guy de Maupassant m fl fina novellister.

Dock är det min fasta övertygelse om att framtidens läsning just består i att via läsplattan ladda ner en liten novell - eller dikt -  och läsa när tid infinnes. Tänk en bank varifrån man kan tillgå världens kulturarv och omgående börja läsningen!

Äldre litteratur läggs - och bör läggas ut - på nätet för gratis nedladdning!

Om bloggens framtid

Eventuellt kommer jag att lägga ut några noveller jag skrivit på den här bloggen. Då jag inte vill "besudla" mina poesibloggar med det slagets stoff finner jag det bättre att publicera dem här. Jag tror inte att det är någon idé att besvära de etablerade bokförlagen och jag vill inte heller slösa pengar på projektet.

Läsaren kommer alltså få gå mellan olika inlägg för att läsa klart novellen. Men spelar det någon roll? Har vi inte istället fått ett nytt medium för berättelsen, ett som lämpar sig för kortare partiers läsning åt gången? Läs alltså post 1 på bussresan till jobbet, post 2 under resan hem. En sorts följetong med andra ord.

Renässans och recitation

Den renässans för poesin jag talat om märks redan. På youtube kan man lyssna på dikter som recisteras och ibland åtföljs orden av instrumentens toner. Det är märkligt hur lätt det är att tillgå, om det får fungera utan virus och störningar, att komma till youtube och närmast omgående få lyssna på en dikt man tycker om. Och upptäcka nya världar ur diktens ofantliga skatt!

Det fordrades alltså en internationalisering och en teknikförändring för att dikten skulle få ett uppsving. I Sverige har vi närmast dragit på smilbanden, mer eller mindre hånleende, åt de etablerade bokförlagens satsningar på poesin. Vi förstår! Vi är inte helt utan hjärna: utgivningen bestäms av kontakters kontakter! Ska du få en dikt publicerad måste du antingen publicera den själv eller känna någon som jobbar på jätteförlagen.

Dessa förlag får in många manuskript. Ja, de anför detta som ett argument på hur svårt det är att få något utgivet - och hur lätt det är för den stackars skalden att både bli refuserad och bestulen på fraser!

Jag vet hur det känns!

Vad har man för upphovsrätt till opublicerade manuskript som man vill se tryckta?

Ovanstående må förklara både hur jag kan tro på poesin och beklaga dess situation. För egen del gör jag nu en paus med bloggarna Dannes dikter, Dannes poetik och Dannes epos. Det finns annat att göra i livet än att publicera sådant som kanske ingen ens kan läsa. Jag vet inte hur effektiva truxpettrarna är, vars främsta intresse tycks vara att stjäla ifrån oss och att förse oss med en negativ persona.

Farväl poesi, men jag ska komma tillbaka! (Detta för att någonstans publicera Jonathan Koppars bravader som är ett versepos på 200 dikter och det lär bli fler, då verket inte är avslutat - och kanske aldrig blir det, då det för närvarande inte känns lustfyllt att ens tänka på det.)

Wittgenstein och Gud

Den kände filosofen Ludvig Wittgenstein menade att det inte gick att anföra tron på Gud för att lösa problemet hur en sådan märklig värld som vår  kunnat komma till. Wittgenstein menade att den förklarande guden då måste vara mycket märkligare än skapelsen, eftersom guden kunnat skapa något så fantastiskt.

Visst är detta ett dräpande argument! Menar man att en så fantastisk värld som vår inte kan ha kommit till av sig självt utan måste vara produkten av en skapande gud så har man skyfflat problemet ett steg ifrån sig. Det måste vara en gud med fantastiska förmågor. Hur har den guden kommit till?

Ser man Gud som skild från sin skapelse får man alltså detta problem.

Då det finns andra sätt att förhålla sig till saken kan vi kanske anknyta till den kände författaren Dan Brown. Denne har i intervjuer visat stark förståelse och sympati för frimurarnas ibland ifrågasatta sak.

Dan Brown menar att det finns en skillnad mellan teister å ena sidan och deister å den andra. Enligt teisterna har världen skapats av en Gud som det senare går att komma i kontakt med via bön osv. Deisterna däremot tror på en skapande gud, en sorts mekaniker, eller enligt deras egen terminologi The Supreme Architect of the Universe. Denne har skapat världen och sedan dragit sig undan, överlåtandes åt människorna att förvalta skapelsen.

Den deistiska uppfattningen har mycket sympatiskt över sig.

Att Gud inte alltid besvarar teisternas böner eller inte kan det då de uppsända bönerna är motstridande har vi att förklara om vi inte ska ansluta oss till en deistisk mening. Att vissa böner inte är gällande, exempelvis att vinna krig eller fotbollskamper, medan andra kan vara det.

Hur kan det förhålla sig så? Jo, nu kommer vi till den tredje meningen, den Dan Brown inte nämnde, nämligen panteismen.

Enligt panteismen är tron på Gud ett närmast självevident påstående. Wittgensteins invändning är upplöst! Världen, skapelsen, är ett av Guds sätt att visa sig på. Finns det ett liv efter detta är detta en egenskap hos Gud, eller Naturen.

Så som världen är beskaffad kan vi visst genom bön få svar som man önskar. Det kräver naturligtvis att många besjälas av samma sinnelag och att det inte rör sig om något egoistiskt (som att Gud istället för en bilmekaniker ska fixa en motor som slutat fungera!).

De olika religionerna är ett språk för vad som under ytan måste vara, för att vara riktigt rimligt och alltså ej motsägas av Wittgensteins argument, en panteistisk uppfattning.

Romanens uppgift

Då jag 1982-83 läste ämnet Blocksvenska (=nordiska språk+litteraturvetenskap) vid Lunds universitet (för att ha något att göra i väntan på lumpen; studierna avslutades aldrig) fick jag av en docent i litteraturvetenskap veta vad som var romanens uppgift. Docent Erland Lagerroth förklarade allvarligt att romaner alltid ytterst handlade om etik. Om hur vi människor bör leva våra liv.

Jag tog det där till mig så gott jag kunde. Det lät genomtänkt, filosofiskt och bra. Likväl kände jag att påståendet docenten fällde inte var sant.

(Innan jag glömmer det bör jag, för att inte framstå som raljerande mot ifrågavarande docent, förklara att han hade en omfattande vetenskaplig produktion bakom sig i sitt ämne och enligt dagens regelverk skulle ha kallats professor, något som förnekades honom på den tid då det inte var kompetensen som avgjorde vilka som fick bära titeln utan den rätten tillkom den ämnesansvarige.)

Då Balzac målar upp sin värld i en lång rad romaner tror jag inte han gör det för att förklara för läsarna hur de bör leva. (Skulle inte detta, undrar man, ha kunnat klaras lite lättare genom ett snack över en kopp kaffe?) Det är inte en normativ uppgift han givit sig själv utan en deskriptiv, en beskrivande. Balzac har själv förklarat att han förstår sina karaktärers agerande. Vi ska alltså inte automatiskt tolka det som att författaren förkastar pappa Goriot eller de andra karaktärerna. Han förstår deras handlande och då han inte är ute i ett moraliserande syfte blir romanvärlden ett mångskiftande skimmer, som medger att läsarna gör sina egna värderingar, dock utan att avfordra dem dessa.

Moralfilosofin som akademisk disciplin har utarbetat modeller för vårt moraliska tänkande. Adam Smiths oberoende betraktare (impartial spectator) är en hypotetisk konstruktion som är tänkt att tjäna som grund för våra moraliska normer. Skillnaden mellan den oberoende betraktarens val av handlingar och det vi gör i verkligheten utgör normerna för vad som är gott och ont i moralisk mening, enligt denna moraliska tankemodell. Vi vet inte vad som är moraliskt rätt och fel genom modellen, bara hur vi kan komma fram till normerna.

Tankemodellen har ett stort värde. Den får oss att reflektera över vårt vardagliga mer reflexmässiga handlande. Vi blir därmed förmögna till att ompröva vårt handlande.

Detta tänkande har förts till en ytterligare nivå av exakthet av filosofen R M Hare. Dennes åtskillnad mellan en vardaglig prima facie nivå och en högre kritisk nivå, den s k ärkeängelns prövande och normskapande nivå, förklarar varför vi kan handla utan att reflektera över vad som är rätt eller fel (vi känner detta, har det i ryggmärgen, vi har inkorporerat det) å ena sidan och hur vi ibland kan kritisera våra egna normer för korrekt handlande å den andra, dvs det är nu inte fråga om vi har handlat rätt eller fel utan huruvida normerna för detta är riktiga eller felaktiga. Vi kan ompröva vårt handlande genom att kritisera principerna.

Jag tycker att R M Hares regelutilitarism kommer nära hur jag uppfattar det moraliska tänkandets natur. Vi har massa införlivande föreställningar vi tagit i arv efter föräldrar och skola. Dessa kombinerat med vardagligt kalkylerande om det bästa alternativet styr oss i vardagen. Då moraliska konflikter uppstår rensar vi bland principerna, anlägger nya och handlar sedan efter dessa.

Då jag för många år sedan blev vegetarian blev jag detta efter en lång räcka steg. Först fanns en olust inför det förhållandet att djur slaktas för att ätas. Inte minst hur de lever för att tillgodose våra syften. Sedan kom en svårighet att bemöta vegetarianer som hade synpunkter på mitt köttätande. Sist kom konkreta tips på hur jag kunde äta för att undvika kött. Att jag blev vegetarian är alltså en följd av att den mellanmänskliga interaktionen fått mig att ompröva mina principer och inkorporera nya. Dessa har jag hållit fast vid, men ska sanningen fram har jag någon enstaka gång hamnat på den kritiska nivån, den nivå som Hare kallar ärkeängelns nivå, där jag frågat lite i Benjamin Franklins stil, om jag inte kunde äta fisk då fiskarna äter varandra. Det har jag sedan avfärdat genom att ta till mig argumentet att man inte bör ta fiskarnas mat samt genom att se det som satans frestelse, dvs som en lockelse att avfalla ifrån den väg man själv konstaterat vara den rätta vägen.

Då jag som ung inte hade skrivit lika mycket poesi som idag och då i min enfald drömde om en framtid som prosaförfattare skrev jag en liten berättelse, som väl jag idag ser som en roman utan mitt, dvs där fanns början och slit, knappast mer.(Och mer än så måste ju en berättelse vara! Den måste ju ta tid att läsa och helst ska man hinna tröttna på den innan den är utläst så att man inte frustreras av att skiljas ifrån den!)

Den berättelsen var ett åskådliggörande av det moraliska tänkandet, låt vara att jag kanske inte uttryckte mig på det sättet på den tiden. Jag hade tagit till mig Adam Smiths lära om den oberoende betraktaren och hänförts av dess förklaringsvärde. En genial idé, tänkte jag. Idag skulle jag väl ha sagt att det var en fin modell för moralen. Och med en bakgrunden hade jag svarat docent Lagerroth att romaner också är konkretiserad sociologi. Att syftet kan vara att beskriva något vars syfte är att roa och väcka instämmanden, inte att förklara att si bör vi leva men inte så.

Tänker man sig ställd inför en moralisk domstol med skyldighet att avkunna en dom över sitt handlande, alltså i moralisk mening, kan man sägas ha hamnat på den kritiska nivån. Dömer man sig i moralisk mening att verka för ett jämlikt samhälle vill man inte utnyttja andra och man vill nyttja, om man kan och i den utsträckning det är skäligt, sitt eget överskott och sin egen förmåga till att avhjälpa brister, täcka andras behov, minska nöd. (Detta är något annat än vad "överklasssafarin" syftar till - Är dess mål att riva lyxhusen och göra lägenheterna i förorten större medelst sammanslagningar för att skapa en lägenhetsboende medelklass av alla? Förklara hur det hela ska finasnieras och organiseras så att vi kan snacka mer om saken sen!)

Detta jag skrev (romanen utan mitt) mellan 19 och 23 år lästes av andra, fast jag förstår inte vem som gav dem texten. Märkligt att man som ung kille inte fick ha sitt skrivande i fred. Synpunkter på mitt skrivande var att man inte ville ha min klasskampsretorik. Detta visar att ifrågavarande personer inte förstått berättelsens syfte. De förstod inte den moraliska domstolen som en modell för moraliskt tänkande. Som ekologist och liberal ville jag naturligtvis att folk skulle ifrågasätta sitt eget handlande för att sedan i sitt handlande inte mer tänka på saken. Det vara alltså en uppmaning för att en stund gå till moralens kritiska nivå, för att nu nyttja R M Hare's förträffliga terminologi. De som såg något löjeväckande i min berättelse är samma personer som inte förstår moralfilosofins tankemodeller, eller samhällsvetenskapliga modeller över huvud taget.

Jag kan konstatera att Bonniers refuserat mina dikter, exempelvis Ängens blomma, Befrielsens timmar, Stengravens inre och många andra dikter, men de har publicerat Jesper Svenbros dikt Historia (dagens dikt idag på P1, radion), som inte bara är felklassad då den kallas dikt men är prosa utan också ger uttryck för klart förlegade attityder och uttryckssätt, något som Bonniers borde hållit sig för goda att låta gå i tryck.

Gå till den kritiska nivån och ompröva principerna för er litterära utgivning!!!

Skolans poesi: alternativen!

Det är ett faktum vi inte kan förneka att en invandrare betyder importerad språklig kompetens. Om en arabisktalande ifrån Irak flyttar till Sverige tillförs Sverige dennes kunskaper i arabiska, det egna hemspråket. Vad invandraren har att göra är naturligtvis att lära sig svenska. För barnen blir väl detta inga större problem, men likväl bör deras specifika situation uppmärksammas och skolor som vänder sig till just dem få blomma upp här och var.

Fler kommer att kunna översätta språk ju fler tvåspråkiga det finns. För ungdomar födda i Sverige men med utländska föräldrar måste det vara nedtryckande att gå i en skola som så tydligt är avpassad efter den etniske svenskens behov. Denne sistnämnde ska dock inte behöva bli lidande av att det finns grupper med andra behov än vad denne själv har. Den tvåspråkiga kompetensen har väl inte den etniske svensken, men bör då kunna förkovra sig efter eget gottfinnande utan att få sämre undervisning för det.

Det är inte etniska svenskar som bör få en sämre undervisning. Det är tvåspråkiga invandrarungdomar som bör få en bättre. En friare skola med mer av egna val bör bli verklig, en skola där den som har arabiska föräldrar, för att ta ett exempel, bör få gå kurser i arabiska och få en svenskundervisning som är avpassad efter den tvåspråkiges situation.

Om inte undervisningen i svenska avpassas efter den tvåspråkige invandrarungdomens behov kommer denne att lyckas sämre än om en avpassning sker. Denna anpassning efter individen borde vara självklar. På samma sätt bör den etniske svensk som väljer att läsa arabiska som främmande språk inte läsa samma kurs som den invandrarungdom som har arabiska föräldrar!

Får elverna välja någon hantverkskurs också kommer nog intresset av skolan att öka. Skolan bör vara till för eleverna, inte tvärtom.

Ah, vad jag nu som lite äldre minns hur det blå budskapet en gång, för nu många år sedan, slog an gnistor i mitt inre! Att individerna själva skulle få makt över sin vardag, över sin verklighet, och inte likriktas av statliga läroplaner! Nej till planhushållning av våra själar, med andra ord!

Dock bör kärleken till de privata alternativen och konkurrensen inte betyda social misär. Det tidiga 80-talets altarnativtankar pläderade för skolpeng, barnpeng, äldrepeng. Hur kan man utifrån denna argumentation sluta sig till en önskan att avskaffa staten!? Hur kan man ens se det som en önskan att avskaffa skatterna, då det ju är dessa som var den tänkta grunden för skolpeng, äldrepeng m m!?

Anledningen att jag kom att välja miljöpartiet istället för de s k liberala partierna, trots att jag känner mig ganska mycket som en liberal, beror på att om man önskar se fler privata alternativ så kan man göra detta utmärkt i ett grönt parti men det är svårt att i ett blått leva med ett bristande grönt engagemang. För att bara ta ett exempel så är synpunkten att EU försvårar för afrikanskt jordbruk att exportera livsmedel till EU en sak som kanske de blå skulle kunna instämma i. Ett riktigt liberalt samhälle där priskonkurrens råder inom livsmedelssektorn skulle kunna slå ut dyrt europeiskt jordbruk och leda till höjda livsmedelskostnader i Afrika, eftersom vid export även Europa ska dela på maten. Vad skulle detta betyda för savannen? Hur skulle den ekologiska situationen bli om afrikanska jordbruk börjar sälja livsmedel till Europa innan de kan föda sig själva?

Folk som i EU ser nyliberalismen förverkligad måste tänka om. De slåss mot ett hjärnspöke de själva konstruerat. Istället är EU ett svar på vad ett helt fritt samhälle skulle kunna leda till (EU är en reglering). Exempelvis att livsmedelsimport slår ut det egna jordbruket med följd att god matjord inte odlas medan öknen väl är tänkt att odlas upp. Att så sker är inte fel men för att få råd med detta borde väl de afrikanska staterna sälja algolja och solenergi som de har förutsättningar att producera och som Europa behöver och sedan byta detta mot livsmedel producerad på god europeisk matjord.

Vi har här något som Adam Smith pläderade för, att länderna skulle producera vad de har förutsättningar för, men vi ser till att detta kan bli verklighet medelst regleringar (EU och frihandelsavtal) så att inte viktiga aktörer slås ut till följd av konkurrensen  med den dystra följden att länderna då inte kan producera vad de är lämpade för.

Oviktig är inte ståndpunkten att en skola åt alla sprider litteraturen, men den muntliga recitationen bör man arbeta för att bevara.

Om social ojämlikhet

Det påstås att skolan har stor betydelse för en människas utveckling, men jag tror att familjen har större betydelse. Om inte dikter uppskattats av den familj jag kom att uppfatta som min tror jag inte att skolans trista antologier betytt så mycket för min utveckling till poet.

Hjalmar Gullberg, Anders Österling, Nils Ferlin var poeter jag kunde läsa då jag besökte min mormor och jag nyttjade ofta tillfället, både till att läsa dikter och till att slå i hennes uppslagsböcker. På det viset tändes en gnista inom mig. Jag kom att gilla poesi, men också studier. Att läsa var något jag fick stor belöning av. Så länge det inte gällde glosor eller formler (vilket kom att utesluta språk, matematik och kemi ifrån vad jag hade energi att studera, men att läsa utanför studieplanen gjorde jag ofta och gärna).

Precis som lite äldre drogs med av den röda vågen kom jag att attraheras av den blå frihetsvågen. Folk undrade om jag med min utländska härkomst (dock född i Sverige och uppvuxen i svensk fosterfamilj) verkligen kunde stödja det blå alternativet (men min gröna ekologism förnekade jag inte). Den efterkommande utvecklingen har visat hur rätt jag haft!

Vi minns väl alla hur den förre s-ledaren Håkan Juholt gärna ville satsa på lärare men inte på sänkt restaurangmoms. Att få en macka billigare betyder måhända ingenting om man har en månadsinkomst som ligger i nåvå med vad många arbetslösa får om året i försörjningsstöd. Men för alla med lite modestare inkomster betyder sänkningen mycket. Det säger sig självt att effekten av den kan dröja, men vad jag här talar om är främst principen.

Alltså: Att man ifrån socialdemokratiskt håll nedvärderar arbeten i restaurang- och cafébranschen! Det är branscher som vid sidan av städbranschen har gett många invandrare jobb.

Satsar man på lärare tror jag detta inte löser något automatiskt. Det förhållandet att många elever inte har svenska rötter är en del av problemet med dåliga studieresultat. Som jag påtalat i andra inlägg skulle en friare skola med möjlighet till att läsa det egna hemspråket som ett ämne istället för exempelvis tyska, leda till bättre betyg för elever med invandrarbakgrund. Därtill skulle de få stimulans hemifrån, en gnista inom dem skulle tändas till studier inom andra områden.

Att köra ut folk ifrån förorten till rika villaområden är en tveksam strategi. De borde inte ogilla dessa områden utan istället lära sig förstå varför de finns. De kunde sedan titta på radhus och annat, bostadsrätter som är överkomliga i pris för ett par som båda har jobb.

Om båda har jobb kan de komma över bostadsrätten med den lilla trädgården. Om de har förmögenhet eller lite större inkomster kan de köpa en egen fastighet. Det finns alltså möjlighet att ta några steg till ett hus för den som bor i lägenhet. Det är fel att stirra på de stora husen. Då är det bättre att anlägga dervischens ädla perspektiv och se att dessa hus egentligen saknar värde. Nämligen om du inte traktar efter dem.

Det angelägna ur den sociala jämlikhetens synpunkt är att skapa fler jobb och att skapa fler bostäder då det råder bostadslöshet. Incitament bör alltså skapas för bostadsbyggande. Folk kommer då att få jobb som fastighetsskötare och inom de näringar som kommer att finnas i det nya området. Då de nya bostäderna uppförs kommer folk att sysselsättas. Möjlighet till ekologiskt tänkande finns på ett helt annat sätt då man ska bygga från början.

Precis som bostadsföretagen måste få dra av räntor för tagna lån (kostnader för det främmande kapitalet) måste privata vård- och omsorgsföretag få göra det. Jag fattar alltså inte varför man gör sak av att de privata aktörerna inom äldreomsorgen drar av räntorna och minskar skatten. Vad de gör är att de tillför sektorn kapital och att de skjuter upp skatten mot framtiden. De drar av räntan men betalar sedan av lån till bankerna som betalar skatt för sina vinster, för sina anställda. Vi ser här marknadens funktion av givande och tagande. Bara för att det kommer in ett led betyder inte att staten blir utan. Istället tillförs kapital.

Att tala om riskkapital då det gäller äldreomsorg är lite löjligt. Vill kapitalisterna ifråga inte göra en säker investering? Vad är det de riskerar? Knappast sitt kapital som de ju investerat i en bransch som säljer tjänster till äldre. Så länge de äldre lever kommer företaget få pengar. Lever de inte blir det inga pengar. Aktörer som inte sköter sig bör inte få nya uppdrag. Då blir det inga pengar.

Att ett bolag kan byta ägare är inte en större källa till oro än att en politisk majoritet i regionfullmäktige (eller i landstinget) kan ändras. Det viktiga för de äldre är att personalen inte byts ut.

Spekulation versus ansvar, ett klargörande

Vi sägs befinna oss i en finanskris. Bankerna har haft problem och det diskuteras hitan och ditan om införandet av en skatt på finansiella tjänster. Huruvida en sådan kan bli framgångsrik - eller kontraproduktiv - är något jag inte känner mig kompetent att bedöma. Det blir hypoteser endast jag kan ställa upp. Och sådant kan läsaren av dessa rader lika bra själv formulera.

Vad jag vill göra här är att klargöra en sak: Då man talar om spekulation gör man ofta detta i negativa termer såvida man inte tillsammans med andra, tänkta partners, diskuterar ett projekt vars lönsamhet man ej är hundra på.

För spekulanten är alltså spekulationen något positivt. För den som är fattig och inte har något att spekulera med kan den te sig negativ.

Då man talar om något moraliskt förkastligt är det vanligt att som exempel på något objektivt ont ange: att utan anledning stympa en annan människa.

Detta är enligt oss alla moraliskt ont! Jag menar att det också förhåller sig på det viset. Då man stympar folk har man ofta skäl anförda för ingreppet, exempelvis att det är en religiös sedvänja. Vi kan alltså konstatera att vad som är ont är beroende på ens världsbild. Det kan onekligen göra ont att få sin hand brännskadad, men undviker man att hela huset brinner ner genom att brännskada handen, ja, då har ju, relativt sett, en god handling utförts.

Menar man att Gud påbjuder omskärelse eller att detta ingrepp leder till att individen som vuxen psykiskt sett får ett bättre liv har vi inte ett fall av att utan anledning stympa en annan människa.

Den som stympar en annan människa utan anledning måste vara störd. Vi har alltså i naturens ordning, eller i Guds ordning om vi så vill, gjort klart att det som är absolut ont uppfattas som ont av alla. Det är våra hypoteser om världen, mer eller mindre välgrundade, och ibland så starka att de kan kallas bestyrkta fakta, som gör att vi kan säga att det som tedde sig absolut ont i moralisk mening blott var detta i en relativ mening. Detta relativa onda ses då inte som utslag av ondska, då det onda är tänkt att leda till något gott. Vad har vi här om inte ett fullfjädrat utilitaristiskt tänkande! Konsekvenserna spelar roll!

Ska vi diskutera affärsetik - och med affärsetik mena moralen för transaktioner av ekonomisk betydelse - kan vi konstatera att en spekulation som är kortsiktig och bara har egen vinst som mål tillhör kärnfallet av det som kan rubriceras som moraliskt förkastligt. Denna förkastliga spekulation ses som förkastlig då den sätter andra människors intressen på spel endast för att berika det egna jaget.

En berättigad kritik mot denna synpunkt är naturligtvis att den är snäv, kanske alltför snäv. Man tar inte hänsyn till vad personen som tjänat pengarna gör med dem. Han (oftast en sådan men inte alltid) kan mycket väl, kanske omedvetet, göra gott med vinsten han tjänar på den kortsiktiga spekulationen. Köper han en förgyllt golv kanske en firma som stod på konkursens fasansfulla branter får nytt liv med följd att en renässans uppstår för ornamentik inom byggnadsväsendet.

Vad du gör med dina pengar på marknaden är moraliskt relevant! Gillar du konst på väggarna och resonerar moraliskt menar du att det inte bara är du själv som bör ha konst på väggarna utan också alla andra som vill. Då är det en moraliskt god handling av dig att köpa en tavla. Den sålda tavlan visar att det finns en marknad för att sälja tavlor. Då målar konstnärerna fler. Det först stegrade priset plattas till med det ökade utbudet. Fler får tavlor på väggarna. Dit mål uppnåddes tack vare följden av dina handlingar!

Detta kan vi kalla finansiellt ansvarstagande, dvs att du med dina pengar agerar på ett ansvarsfullt sätt. Du agerar moraliskt då du köper sådant du vill att också andra ska köpa.

Detta resonemang är fullt analogt med att ens val av bränsle påverkar marknaden för bränsle. Vill du att folk ska tanka miljövänligt bör du själv tanka miljövänligt. Det kan t o m vara så att det är en oklok sak att motarbeta bilismen här, ty vill folk handla miljövänligt och att det ska gå att köra bil miljövänligt kan man stödja både bilindistri och miljötänkandet genom att köpa en miljövänlig bil. Det finns naturligtvis gränser för hur mycket en sådan satsning kan ge, men det finns också, tror jag, en gräns för hur mycket kollektivtrafiken kan expandera.

Vi kan alltså inte smita undan vårt individuella ansvar bara för att vi menar att regeringar har ett ansvar för att skapa en sådan struktur i samhället att folk får incitament att handla miljövänligt och på andra vis moraliskt gott.