Ej dold mellan pärmar!

Min poesi finns till största delen gratis att läsa på nätet. Jag undrar vilken bild man skulle få av bokförlagens poeter om de inte fanns gömda mellan pärmar. Tunna häften som inte många läser mystifierar dem, medan nätpublicerade dikter inte gör så. Då är det dikterna själva som får tala!

Världens kortaste dikt

Då konceptkonsten gjort sitt inträde har även poesin förändrats. Den modernistiska dikten har utvidgats med ett antal dikter som så att säga leker med formen (låt vara att sådant, rent grafiskt, redan förekom under barockens nu avlägsna dagar).

Världens kostaste dikt påstås lyda "Blood". Således kortare i svensk översättning: "Blod." (Tyvärr känner jag inte till vem som skrivit dikten, men den saken tror jag den intresserade lätt själv kan ta reda på genom att söka i Guiness rekordbok.)

Dikten Blod har onekligen en betydelse, eller kan åtminstone på ett meningsfullt sätt begripas. Dock måste jag berömma mig av att ha kommit på två kortare dikter som nu följer. Först den kortaste, som lär vara världens kortaste dikt och som får sin mening av titeln, därefter den näst kortaste (som jag skrivit i vart fall).

Den första dikten har en engelsk titel så att den i sin betydelsemättade korthet kan förstås av hela världen.


Silence




(Nu följer, sedan den första således är klar, den lite längre dikten:)


Natur

O!

(Här följer omedelbart en tolkning till engelska:)


Nature

O!

Jag är väl medveten om att det finns ett pianostycke, en sonat, som består av att ingen spelar på pianot. Kanske heter denna sonat Silence. Men det är ett stycke som inte ska blandas samman med min dikt. Jag ska ärligt erkänna att denna typ av dikt och konst inte står högt i kurs hos mig. Lite löjligt känns det som. Sonaten som består av tystnad borde ha förtjänat namnet 'Silence' av att man önskade att klinkandet skulle ta slut eller att stycket arbetar sig, succesivt, ner mot allt nättare, mjukare och tystare toner. Dikten 'Silence' (som ju får sin betydelse av kombinationen titel och frånvaron av reciterade eller skrivna ord) visar väl värdet av den traditionella dikten, pekar på dess natur: Att ornamentera, eller varför inte orkestrera, ord enligt ett mönster, mer eller mindre regelbundet för att ur detta få välljud och betydelse. Både meningen som dikten språkligt består av och dess organisation i verser betyder något för recitationen. Har man inte detta klart för sig bör man komplettera över ämnet innan man fortsatt yttrar sig.

Det var det för den här gången. Fortsatt trevlig sommar!

Förändring av bloggen

Bloggen har nu förändrats på det viset att kommentarer ej längre är möjliga att göra. Det har visat sig att mina säkert många läsare nöjt sig med just detta, att läsa inläggen, och då det nu blir lite färre av den varan framöver vill jag inte göra någon djupt besviken genom att låta påskina att jag ständigt är beredd att kommentera kommentarer.

Så är inte längre fallet.

Jag upprepar: TACK FÖR DANSEN!

Tack för dansen!

Visserligen älskar jag poesi och lovar inte att för evigt upphöra med att dikta (så jubla inte för tidigt) men att publicera dikter på bloggar är kanske inte det optimala. Konkurrensen ifrån stencilhäften kan man kanske klara, men de seriösa läsarna fordrar måhända antingen en reguljär pappersbok eller eböcker för sin diktläsning.

Ja, hur ska jag då förhålla mig till detta inför framtiden? Jag tror det blir en nyttig sak att för ett tag upphöra med att publicera dikter på mina tre bloggar. Detta så att de sviter jag håller på med inte stressas fram utan kan springa fram i lugn och ro. Det kan ta år innan de är färdiga, dvs innan nästa publicering. Om jag ska publicera en ebok eller kanske låta dikter handmålas på sidentyg är en sak jag inte kan ta ställning till för närvarande. Det är inte minst en ekonomisk fråga, men framför allt är det en känslomässig sak.

För tillfället mäktar jag inte säga annat än TACK FÖR DANSEN!

Nyheter på eposbloggen!

På bloggen Dannes epos, www.dannesepos.blogspot.com, har jag idag publicerat dikterna 10-14 i sviten Nedslag i historien.

Om bloggens framtid

Framtiden för den här bloggen är osäker. Som så många andra frestas jag att skriva ner funderingar som man en tid senare undrar om det inte varit bättre att se som opublicerade.

Bloggandet har varit den refuserade poetens möjlighet att bli publicerad. Vad jag ska göra nu är naturligtvis att ifrågasätta hela den här grejen med mig som en skrivande person. De tre diktbloggarna får väl stå vkar som en sorts kyrkogård över vad som varit, medan den här bloggen läggs ner, tror jag.

Det är inte längre så att ens jag själv intresserar mig för mina egna tankegångar. Hur kan jag då kräva att en oberoende läsare ska läsa mina funderingar istället för att gå till Aristoteles, Platon eller någon annan som skrivit eller blivit återgiven i skrift.

Utilitarismen bevisad

Vad vi med moral menar är ju att vi ska göra gott och inte ont. Det som är moraliskt gott är inte detsamma som det som är fysiskt gott. Det moraliskt goda är att göra det fysiskt goda, undvika det fysiskt onda.

Varför det förhåller sig så här inser vi om vi tänker efter lite grand. Får vi välja mellan fysiskt välbehag och fysiskt obehag väljer vi fysiskt välbehag. Varför skulle vi välja annorlunda?

Ett svar på den frågan kan vara att vi är skadade och vill underkasta oss en fysiskt smärtsam operation. Dock genomgår vi operationen (något fysiskt ont) för att få uppleva något fysiskt gott (att den fysiska smärtan, onda, som operationen befriar oss ifrån gör att vi känner oss befriade ifrån detta onda och har då fått något fysiskt gott istället).

En fysisk smärta är alltså okej för att vi ska få ett fysiskt välbehag, relativt sett. Att befrias ifrån något som gör ont är ju vid jämförelse att få ett välbehag. Operationen, det fysiskt onda, valdes inte för att det var moraliskt gott i sig utan som ett instrument till något fysiskt gott: befrielsen av ett smärttillstånd.

Det moraliska tänkandet kan alltså vara antingen direkt eller indirekt. Det är direkt då vi väljer mellan olika alternativ och inte har ett alternativ som ett instrument för ett annat. Det är indirekt då ett alternativ väljs för att förverkliga ett annat, exempelvis att operativt avlägsna en böld.

Det moraliska tänkandet bygger också på en relativitet. Vi jämför olika tillstånd, antingen sådana som i tidsplanet är parallella som då vi väljer det fysiskt goda framför det fysiskt onda av två handlingsalternativ, eller för att ett alternativ väljs för att det leder till ett annat: operation väljs för att dess onda uppvägs av tillståndet efter operationen. Hade inte operationens onda uppvägts hade vi sagt att den inte var värd mödan och stått ut med vår smärta.

Den som menar att vi väljer bort tillstånd av lycka för att vi vill gå den religiösa vägen är ändå, som många påpekat, utilitarist. Man menar att Gud är regelutilitarist: Låt bli x antal handlingar som på jorden leder till lycka för att få en större lycka i Himlen! Att lyda Gud menar vissa vara av ett så stort värde att det uppväger alla andra handlingars sammanlagda värde.

Vi kan inte säga om en religiös person att han inte är utilitarist. För det första tror jag han inte bryr sig om etiketten, för det andra tror jag att han först ändrar ståndpunkt om han blir klar över att det handlingsalterantiv han valt antingen inte är vad Gud kräver eller inte kommer att leda till de förespeglade målen. Detta är naturligtvis i så fall inte Guds fel utan vilken syn på Gud individen haft.

Vad tycks utilitarismen vara om inte ett speciellt drag hos det moraliska tänkandet? Menar vi att vi ska utföra vår plikt, lite i Kants anda, är ju detta att tolka regelutilitaristiskt. Varför skulle vi utföra vår plikt om inte detta ledde till det tillstånd som sammantaget var bäst för oss alla? Och boven som väljer att bryta mot lagen gör väl detta av handlingsutilitaristiska skäl. Egenintresse och moral kan båda kläs i utilitaristiska termer och jag tror att vi här har problemet med att få en enighet i synen på utilitarismen i etiken.

Oändlighetens Ande som manifesterar sig i fysisk form, Naturen, fordrar visdom för att låta sig uttolkas.

Valfrihet och insikt

Något som för mig passerar smärtgränsen är försök att kontrollera andras tänkande. Var och en bör själv få stå för sina idéer, inte tillskrivas uppfattningar eller viljeyttringar av andra.

I ett demokratiskt samhälle borde det vara en självklar rätt för oss alla att få se våra ord i tryck. Om några stalkar andra för att sätta stopp för detta har demokratin fått ett odemokratiskt inslag. Det må vara hänt att medlemmar av frimurarsällskap e dyl har att rätta sig efter vad andra tycker, åtminstone inom vissa ramar, men jag är inte med i en sådan sammanslutning.

Något jag gillar hos Osho är att vi serveras ett budskap vi kan ta till oss var och en efter sina förutsättningar utan att göras till lärljungar. Det finns likheter med sufismen och denna studerar jag på egen hand utan att vara medlem av något sällskap.

Det förhållandet att Tage Linbom och Kurt Almquist var sufier bör inte tolkas som så att man för att gilla sufismen måste vara s k traditionalist. Vad denna traditionalism egentligen går ut på blir åtminstone jag inte riktigt klok på. Menar man att det är traditioner innan Franska revolutionen, eftersom man ogillar "moderna politiska ideologier", så har man sagt nej till den moderna samhällsutvecklingen. Ideologierna kom ju till som ett försök att ge svar på aktuella samhällsproblem.

Den islam, låt vara sufistisk, som de "konservativa tänkarna" Lindbom och Almquist konverterat till innebär i formell mening ett avbräck med traditionen i väst.

Att de två tänkarna konverterade och anslöt sig till sufismen bör ses som ett fritt val av individer. Vi har alltså av detta att se en sorts liberalism: X och Y konverterar till islam men menar inte att alla i samhället måste göra detta. Det är val betingade av att de vill gå en "inre väg". En sådan inre väg kallade Hafèz "rendi" och den kan utformas olika, eftersom det är just en individuell väg. Det må finnas ett mål gemensamt för oss alla men vi har alla att gå en egen, personlig väg för att komma dit. Vi kan inte gå någon annans väg, även om vi kan inspireras av andras vägval. Vi befinner oss på olika platser kulturellt, geografiskt, mentalt. Ja, då bör vi också få göra våra egna val för att ta oss framåt. Ingen annan bör välja åt oss.

Tolerans och frihet har vi vaskat fram ur detta ovanstående! Vi har i Tage Lindom och Kurt Almquists exempel sett vikten av att få skapa sina egna traditioner. Det var inte mor och far som fått de två filosoferna att bli sufier och muslimer. De kunde nog ha blivit sufier utan att bli muslimer, men, tror jag, den sufiorden de togs upp i ställde krav på islamsk religionstillhöringhet.

Sufismen finns i kristna och muslimska länder. Den finns i demokratier och i diktaturer.

Så är också den filosofi som säger att kapitalist, arbetare och kund bildar en treenighet på marknaden, en marknad som har själva Naturen som begränsande faktor och ram. Då vi i existentialistisk anda önskar medvetandegöra våra val på marknaden, bl a vad gäller konsekvenser mot andra och miljön, så är det något som i sig inte förutsätter existensen av ett demokratiskt samhälle. Jag tror Sartre skulle ha hållit med om att den existentiella situationen ställt speciella krav på oss i en sådan situation. I ett demokratiskt samhälle kan det vara öppet att vi har att var och en göra egna val.

Men får vi detta? Är det verkligen så att vi respekteras göra egna val? Eller är det bara socialism och fascism som räknas medan toleransens ideologier lever en alltmer tynande existens.

Jag tror att friheten bittert kommer att saknas när vi förlorat den på riktigt.

Ny adress!!!

Den här bloggen, Om poesi m m, har idag fått en ny adress. Istället för den gamla metapoesi.blogspot.com är det nu www.poesi-varia.blogspot.com som gäller.

Om helighetens plats - kyrkan i förvandling

Kyrkor som tagits ur bruk ska numera ingå i kommersiella komplex, där man kan konsumera både varor och uppleveler av allehanda slag. Är detta, undrar kanske någon, ett utslag av att Mammon inte bara tagit sig in i templet utan också helt besegrat det?

Nej, jag menar att förändringan både kan och bör tolkas på ett annat sätt. Som Osho gjort gällande har vi idag behov av en ny typ av religiositet, en som gör oss fria och inte stänger in oss i små snäva boxar som kristen, katolk, jude eller muslim. Vi kan alltså idag föra tron till marknadsplatsen. Be där, medan du väntar på din tur att betala, en stilla bön i ditt inre! Låt dig uppfyllas av blommornas form, färg och doft! Finn ro över en kopp kaffe - eller té - medan du begrundar existensen och dess villkor!

Där, då tron kommit till marknadsplatsen, överskrider vi gränserna. Kommersen och vår förhöjda inställning till den, till följd av andligheten, (möjliggjord bl a av att kyrkobyggnader nu får en annan roll än enbart templets) gör att vi alla blir lika: Om vi är kristna eller muslimer spelar ingen roll då vi befinner oss bland varorna eller en stilla vrå i deras närhet. Om den ene ber via Jesus och den andre via Ali och en tredje kommer i kontakt med alltings innersta utan att ge detta namn och ansikte, det spelar ingen roll. Det är var och ens sak. Det är vårt förhöjda ansvarstagande. Det är den möjliga vägen. Det är den nödvändiga vägen. Den väg som gör att vi fokuserar på det säkert sanna istället för att döda varandra för eventuella sanningar - eller tolkningar av metaforer som uttrycker bildligt vad som bla, bla, bla...

Visst är det trevligt med de traditionella templen. Men inte minst viktigt är de mötesplatser som transcenderar traditionella begränsningar.

Om den s k finkulturens existens

Den kände musikern, sångaren, komponisten, ekonomen, författaren och filosofen Alexander Bard är en man med många strängar på sin lyra. Vissa av dessa har tydligen varit sådana som ligger bakom att den rysk-ortodoxa kyrkan skarpt motsätter sig införandet av religionsfrihet. Den saken ska vi här lämna därhän utan att därvid antyda att frågan saknar principiell betydelse - eller moralisk.

Vad som provocerade mig mest av Alexander Bards många yttranden i teveprogrammen Min Sanning var väl att Bard hävdade att finkulturen var död. Den finns inte längre.

Jo, jag förstår hur vi poeter ska förstå detta! Vi finns inte längre! Vi är inte fina nog att tas på allvar, läsas, förstås utan ska tystas ner och ignoreras. Det är inte poesin som gäller utan popen!

Vad är detta om inte att säga att det nu finns en finkultur av annat slag, att finkulturen helt enkelt förändrats!?

Finkulturen lever. Det vet alla som besöker Dramatens föreställningar. De kanske har egna reserverade platser. De betalar dyrt och umgås med jämlikar, medelklassens folk, kryddat med en och annan av överklassens festklädda folk. Man ser teater. Man blir berörda av pjäsen. Den får gärna ha radikalt innehåll. Det är fint och modernt. Man upprörs av orättvisor och gläds att det är teater. Sedan ska allt förbli vid det gamla.

Eller man betalar dyra pengar för att se upphaussade artister. Det är fint att besöka sådana koncerter. Man går dit, inte bara för att lyssna utan också för att visa upp sig.

Alexander Bard har fel, på mer än en punkt! Finkulturen lever! Vi ska vara glada att den lever, även om vi kan diskutera dess form! Ska vi inte utarmas till allmän fattigdom kommer vi ha vissa kulturella yttringar som det ligger ett mode i att konsumera. Detta är saker som djupt hänger samman med hur det är att vara människa och påstår man att finkulturen inte lever så är det bara för att hiva upp sin egen yttring på andras bekostnad.

Att de lärda borgerliga poeterna numera får sökas på antikvariaten, som kämpar med ekonomiska problem, är en annan sak. De är dömda att glömmas bort i dammet om de inte kan göra den nya digitala tekniken till sin.

Reflektioner kring den rådande situationen för euron

Grekland genomgår just nu en kris som jag inte har så stora insikter i att jag kan anföra något av betydelse. Det jag kan komma med är några vardagliga reflektioner så att säga ifrån köksbordet, där en rykande kaffekopp ledsagar mig i mitt tänkande - eller försök därtill.

Det finns vissa som gör gällande att Grekland skulle må bra av att lämna eurosamarbetet. Med en egen valuta skulle det bli möjligt att exportera mer till EU-länderna. Detta skulle alltså vara en framkomlig väg för Grekland.

Men vad med de andra länderna? Och vad om man trots byte av valuta inte lyckas sälja mer till EU-länderna?

Om Grekland ökar sin marknadsandel på grund av en sorts lågpriskonkurrens kommer andra EU-länder riskera att förlora en motsvarande marknadsandel. Inte nog med att en risk för att euron rasar samman helt infinner sig, utan också frågan hur mycket de andra euroländerna får betala då Greklands ekonomi går bättre.

Denna summa, beräknad, borde investeras i Grekland utan valutabyte!!! Det är den enkla reflektion man kommer fram till då man begrundar tanken bakom ett samarbete inom EU och EMU och då man begrundar situationen i Europa i allmänhet och Grekland i synnerhet.

Hur Grekland än går till väga måste man försöka skapa ett investeringsvänligt klimat som gör att ekonomin kan bära den offentliga sektorn (som alltså måste göras så effektiv som möjligt). Dessa elementa kan ingen stat undgå.

Frihet och förändring

Den ökade frihet som den nya tekniken medför har lovsprisats av mig på denna blogg. Den innebär dock att vi måste lära oss tekniken för att kunna utnyttja den. Alltså: ökad individuell frihet leder till ökat individuellt ansvarstagande.

En annan tanke: Då en person ansluter sig till en sekt görs detta mer eller mindre efter ett eget fritt val. Man kan anta att personen ifråga anser att värdet att gå med väger så tungt att det överväger att inte gå med. Om man menar att det är en gurus inflytande som fått personen att göra valet, kan samma sägas om politiska val: en karismatisk ledare får folk "under sitt inflytande" och får dem att välja som han/hon/ledaren vill. (Men är då inte detta vad väljaren vill..?)

I ett samhälle utan grundtrygghet skulle vi för att "köpa" trygghet ansluta oss till sekter och andra organisationer. Detta skulle, som väl Touqueville varit inne på, ske frivilligt. Behovet att söka trygghet uppstår inte om du redan befinner dig i en trygg situation. Du har jobb eller förmögenhet eller lever samman med någon som kan ge dig detta.


Om allmänheten menar att staten bör styras med friheten som ett högt satt värde kan ett statligt grundstöd fungera för att öka individens valfrihet, ty nu kan hon välja mellan att ansluta sig till samma sekter, organisationer, m m som förut MEN har också valet att låta bli.

Fria medier = fria skolor

Trots att ägarna av medierna till stor del är borgerliga är inte journalisterna detta. Detta förhållande har man framställt som ett problem i den pågående debatten på radio och teve. Och visst måste det ses som lite märkligt att journalisterna inte har en mer spridd ideologisk förankring. Varför gillar inte fler av dem en mer liberal inställning till exempelvis ägande och konkurrens? Eller har denna inställning krupit så långt vänsterut att konsensus råder? (Att många är miljöpartister får ses som glädjande, ty det tyder på att de är medvetna om problem som vi vanliga kanske blundar för då vi inte har kunskap om deras existens.)

Jag tror att ägarna måste starta egna institut som utbildar journalister och andra aktörer i mediebranschen för att vi ska kunna få fler journalister som vågar luta sig fullt ut mot de privata aktörerna. Efter en lång tid av mer eller mindre statlig styrning av utbildningsväsendet (staten tog över efter kyrkan) bör förändringar vidtas.

Istället för att staten tar bolagsskatt av företagen för att utbilda folk som får en bias till förmån för staten bör bolagsskatten sänkas och pengarna gå till bolag som utbildar folk. Då kommer dessa journalister att få en bias till förmån för de privata aktörerna. Alltså: Med olika ägarformer kommer vi få olika väderingar och olika metodiker. Det är pusslet av olika bitar som för oss så nära vi kan komma idealet om objektivitet. Detta ideal är omöjligt att helt uppnå. Det innebär i praktiken att vi fått ta del av olika synpunkter så att vi kan värdera dess enskilda komponenter och väga dessa mot varandra.

Guds evolution

Den motsägelse som påstås finnas mellan skapelse och evolution har jag svårt att se. Varför måste Gud ha skapat världen fix och färdig? Varför kan inte Gud ha skapat en värld med en inbyggd förändringsbenägenhet?

Skillnaden mellan skapelseanhängare och evolutionister kommer att minska drastiskt om vi därtill har en panteistisk gudsuppfattning. Om vi tror på Gud eller inte måste bero på vad vi menar med Gud. Frågan vem som skapat Gud blir inget problem om vi ser att Gud är det som är (Han som är) utan att fråga oss efter om denna storhet skapats eller utvecklats ur en annan. Har så skett kan vi likväl se det som att det är olika faser hos samma storhet: Gud.

Två nya dikter på fri vers i...

...samma serie som de två jag nämnde i mitt senaste inlägg.

Men det är inte bara två nya dikter på fri vers jag publicerat idag utan också en på rim och meter, Tingens liv heter den, som jag publicerat under Blommans tro (15/2 2012).

Förr i tiden var man ingen poet om man inte nyttjade redan utarbetade former. Nu har den fria versen ändrat vår syn på poesin och det är inte längre nödvändigt att nyttja rim och meter.

Själv har jag alltid nyttjat den sunda principen om växelbruk.

Värdet av den formella dikten är lätt att uppfatta. Det räcker med att titta på sidan för att se regelbundenheten. Med fri vers är det annorlunda. Jag menar att jag rimmar i föreställningen i den svit dikter på fri vers som jag idag publicerat nummer 3 och nummer 4 av. Det gäller inte att väva samman två olika ordharmonier som ställs mot varandra, vilket ju görs i en rimmad dikt (med två eller fler rim). Nej, nu gäller det kontrast och harmoni mellan föreställningsentiteter. Just att rimmandet så att säga föregår bortom orden gör att den fria versen kan nå ett djup som inte alltid är möjligt med den rimmade versen som ju måste spela på yttre kvaliteter - även om naturligtvis också inre finns.

Skillnaden mellan begrepp och term kan nog vara till nytta för att göra lite klarare vad som jag tror att jag gjort i mina senaste dikter på fri vers. Kanske också tidigare fast inte på ett lika medvetet plan. Strängt taget har vi kanske att göra med konstitutionella kvaliteter hos den fria versen här, även om det inte är lika vanligt att så genomgående bygga upp dikten på principen som jag nu gjort (dock var det en iakttagelse under läsningen av de färdigskrivna dikterna som fick mig att inse detta).

Dikter på fri vers...

...har jag idag publicerat på bloggen Dannes dikter.

Adress: www.dannesdikter.blogspot.com

Handbok om teveserier?

Det slår mig att vår tids motsvarighet till den äldre populära romanen är tevekanalernas melodramer. Det finns väl inte en endaste kanal utan att den har en såpopera av mer eller mindre hög klass. Vissa av dessa anser jag väl värda den analys och uppskattning som tillkommit våra romaner. Finns det måhända sådana verk att tillgå vari tevemelodramens historia och teknik tecknats?

Om översättning och trohet

Den som översätter en text har att visa någon form av trohet mot originalet. Som det syndats på den punkten vad serietidningar anbelangar! Då jag som mycket ung läste ett fantomenäventyr reagerade jag på att en av bovarna, en förrymd fånge med mulatskt utseende, kallade någon annan för "svartskalle". När jag nu många år senare läst om äventyret slår det mig klart att det är ett ord som knappast skulle ha använts av personen ifråga, ej heller lär det förekomma i originaltexten.

Är man då på Semic press så andefattiga att man ej kan hitta på något ord som ska verka nedsättande utan att inkludera personen som uttalar glosan? Granskar vi saken noga finner vi att dessa nedsättande termer spridits till ungdomen via serierna, hårt styrda serier till lika.

Vi minns ännu hur Jonny Hazard uppfattades som antikommunistisk. I Sverige kunde man alltså inte publicera en serie om en hjälte som inte gillar kommunismen, en serie där en diktatur som inte respekterar de individuella fri- och rättigheterna utmålas som skurk.

Vi lär oss en hel del om detta!

Andra serier som inbegripit barn har mest varit något terapeutiskt för dess skapare, säkert ett intressant fall för själslivets experter, om det nu inte varit så att man tagit ett grepp om dessa så att de publicerar lögner i sina journaler, lögner som passar ihop med dessa redaktörers sjuka fantasier.

Leve den fria pressen!

Renässans för genren, ja...

I flera av mina inlägg har jag siat om en renässans för poesin, tack vare teknikförändringen. Jag har på intet sätt ändrat uppfattning. Fortfarande är det min bergfasta övertygelse att poesin kommer att uppskattas mer - och av fler -  då den blivit lättare tillgänglig.

Naturligtvis tar det tid innan detta nya läge slår igenom. Då kommer basen för diktsamlingen inte längre vara pappersboken. Men denna förändring säger ju inte att just mina dikter kommer att läsas av fler. Kanske får jag ta till mig att av de få som gillar dikter är det få som uppskattar just mitt sätt att skriva.

En konsekvens av detta blir naturligtvis att inte lägga energi på att skriva så mycket nytt. Det gamla, som jag samlat på mig under 30 år, har jag nu sovrat och putsat lite på - och publicerat på bloggarna.

Det kan dröja innan jag får mer att publicera. Vem vill skriva för en tyst publik, utan att någonsin få en recension? Vem vill förnedra sig inför de som publiceras av de etablerade förlagen och känna att de duger, men inte jag?

Jag har satt som min uppgift att läsa vad som publicerats i diktväg de senare åren och granska varför just de blivit publicerade och inte jag. När detta arbete är utfört kanske jag återkommer hit med någon kommentar.

Observera att jag ännu inte kommit till slutsatsen att de andra skriver skit och publicerats till följd av vänskapskorruptionens sötsliskiga band!

Skatt ej alltid fel

Inlägget om bolagsskatter tidigare idag får kanske en och annan av mina säkert många läsare att undra om jag ogillar skatter i allmänhet. Inget kan vara felaktigare. Men det är ingen god sak att gilla skatter som verkar emot sitt eget ändamål. En skatt som minskar kraften i ekonomin kan knappast klassas om god och dess existens måste ses som utslag av feltänk av ett eller annat slag. Visst skulle man kunna tänka sig att bolagen betalade in skatter men då enligt en annan konstruktion än dagens och då bör det röra sig om ett system med helst global acceptans.

En skatt jag personligen skulle vilja se införd är inte en skatt på finansiella transaktioner, då jag tror att denna skatt blir verkningslös, eftersom den bara kommer att betalas av andra än de som den är tänkt att drabba. Vill man exempelvis drabba bankerna kommer man att drabba dess kunder som får det dyrare att låna eller inte får lån alls. Eller får ännu en avgift för något, kanske för att få lov att komma in på bankkontoret.

Ja, bankerna vet redan hur de ska övervältra kostnader på kunderna. Ogillar man detta ska man gå en helt annan väg! Utan bolagskatt kommer ju överskotten i bolagen till viss del kunna lånas bolagen emellan. Vi kommer att av detta få nya kreditinstitut. Det är så marknaden fungerar. Det var så banker bildades: av köpmännens överskott!

Har man inte detta klart för sig bör man syssla med annat än politik. Knyppling kanske...

Nej, den skatt jag personligen kan gilla är köttskatten. Den borde vara en del av en hälsomässig skatteväxling. Mer skatt på köttprodukter (tio kronor kilot minst förenat med en extraskatt på importerat kött) och mindre på frukt och grönt.

Av detta får vi vinster för hälsa, miljö och ekonomi.

Föredömligt handlande

Det är, om jag ej missförstått en väsentlig bit, i grunden skattemedel som utgör kommunala bolags egna kapital. Vi har nu på nyheterna kunnat ta del av att en hel del kommunala bolag undgår skatt medelst s k räntesnurror. Man lånar och drar av räntor. Man beter sig som riskkapitalister.

Det finns kanske en och annan som menar att den offentliga sektorns bolag bör föregå med gott exempel. Och då lär väl svaret vara att agerar man på marknaden har man att göra företagsekonomiska övervävanden.

Vi får kanske oss en tankeställare av detta! Kanske hade det varit en bättre ordning om de kommunala bolagen inte behövde ta lån för att minska skatten utan istället använde skattepengarna som eget kapital i näringsverksamheter av olika slag. Främst det bolaget självt ägnar sig åt men vet man ej vad man ska göra med överskottet skulle det kanske kunna investeras i solcellspaneler, förbättrad kollektivtrafik eller något annat.

Miljöpartiet de gröna vill ha en översyn av bolagsskatterna. Det är bra. Som medlem av det partiet kan jag bara glädjas åt denna klarsyn ifrån mina partifränder.

Jag tror alltså inte att vi blir samhällsekonomiskt lidande av att näringslivets summa av eget kapital ökar. Det stärker kreditvärdigheten då ju efterfrågan på främmande kapital kommer att minska (relativt sett) samtidigt som kapital ifrån andra länder skulle kunna söka sig hit för att bygga elbilsfabriker och en hel mängd annat som det svenska teknikintresset och kompetensen skulle kunna realisera på europamarknaden.

Jag är ingen politiker

Jag är ingen politiker. Den här bloggen ska alltså inte ses som en politisk blogg. Att jag presenterat synpunkter få olika samhällsförhållanden beror snarare på att jag vill ge läsaren av mina dikter en bakgrund utifrån vilka dikterna kan träda fram som en relief.

Det finns många poeters om ger ut några diktsamlingar. De är möjliga att låna på bibliotek osv men inte lätt åtkomliga via nätet. Som om de är för fina och högtidliga att presentera sina dikter så att man medelst några klickningar med musen kan komma fram till deras alster!

De har blivit publicerade på mer eller mindre etablerade förlag och stänger dörren för oss andra. Som om vi skulle vara mindre utav poeter än vad de är! Man får nästan intrycket av att så fort deras dikter blir lätt åtkomliga så försvinner magin och de står där blottade på det skydd som fraser likt "...har givit ut fem diktsamlingar på ***förlag" kan ge dem.

Granskar man sedan deras gärningar finner man att de, trots eventuella studier i litteraturvetenskap, är tunnelseende. Som om de inte under studietiden blivit förtrogna med en uppsjö olika former av dikt! Som om de inte kan gilla flera av dessa - utan endast den form de själva valt för sin dikt!

Nå, nog om detta nu! Jag vill bara påtala att jag publicerat en fortsättning på diktsviten "Nedslag i historien". Den finns på www.dannesepos.blogspot.com.

Fattiga poeter och rika direktörer

Ibland får man en känsla av att satan belsebub djävulen verkligen existerar och lurpassar på en för att provocera en riktigt! Ta nu bara det förhållandet att bankdirektörer kan ha över en miljon i månadslön, medan jag, som snart fyller 50, får nöja mig med 10 000 kronor efter skatt! Det är som om hin onde vill få en förbannad, rasande, provocerad. Att man ska ösa glosor mot dessa välbeställda direktörer som inte bara är kritstrecksarbetare utan också kapitalister, ty har de inte haft kapital innan sin anställning så får de kapital till följd av den.

Och här har vi det förhållande som gör att jag trots allt accepterar tingens ordning: Anställningen är nämligen att se som en utbildning.

Vad kan man annat mena då tongångar börjat höras om att vi ska arbeta till 75 och dessa högavlönade företagsledare pensioneras tidigt, många gånger vid 55?

Det naturliga är väl att den som till följd av kvalifikationer får en företagsledande anställning vill nyttja sin nu ökade kompetens som pensionär: Att likt en Percy Barnevik bli en kapitalist som arbetar på marknaden, nu bättre rustad än tidigare, ty till följd av anställningen har både pengar och erfarenheter införskaffats (dvs kapitalisten är också rik på humankapital!).

Det som vissa sa till mig i min tidiga ungdom, att jag skulle få en annan syn på marknaden, mindre positiv, då jag inte längre utbildade mig (historia, svenska, filosofi, juridik, rättsociologi mer eller mindre oavslutat, mer eller mindre lyckat) utan fann mig stå utan arbete gick inte i uppfyllelse. Inga erfarenheter hos socialen, i kronofogderegistret, Försäkringskassan, arbetsförmedlingen hitan och ditan har kunnat rubba min tro på marknaden! Vad jag gjort är att jag räknat in de icke lönearbetande som en viktig komponent för att marknaden ska fungera bra. Visst är det bra med arbete och arbetslinje, men det blir inte bra om alla ska ha arbete. Det är såsig gallemattias att påstå att det är möjligt att skapa ett samhälle som fungerar och som ger alla lönearbete. Det är bättre att kompromissa med verkligheten än att förstöra den med sina drömmar. Vi såg hur det gick i Sovjet och på många andra håll då man inte vill lappa och laga utan ska skapa det perfekta samhället utifrån vad någon (manisk?) människa konstruerat bakom ett skrivbord.

Folk som har 30 000 kronor i månadslön tycket väl att det är jordens undergång om en 20 åring får 10 000 kronor efter skatt. Jag har inte den synen. Ska lönesänkningen leda till ett för lågt belopp kan ju de 13 000 som skulle bli den föreslagna bruttonlönen lätt förvandlas till en nettolön, nämligen om de som har ungdomslöner också har ungdomsskatter. Men ändringen bör gälla hela arbetsmarknaden så att man inte får en sänkning av den relativa lönen i restauranbranschen! Det måste kännas uppmuntrande att arbeta även då man gör något som kunderna gillar!

Hur ska vi kunna få fler jobb om inte lönekostnadsläget sänks för våra företag, inte minst för små- och medelstora? Sänks denna kostnadsbit kommer de kunna anställa och till följd av anställning producera mer. Då kan de också exportera mer. Exporterar vi mer kan vi importera mer. Följden blir att den kvotdel som består av importerade lågpriskläder och andra sådana produkter kan öka. Då kommer handeln vilja sälja till de med ungdomslön. Vissa varor och tjänster kommer att bli billigare för att marknaden vill nå dessa ungdomar med varor ifrån den nu utökade importen.

Bolagsskatten är en annan sak som bör uppmärksammas! Det är inte givet att vi får ett rikare samhälle för att vi har höga bolagsskatter. Ser vi det ur moralisk synvinkel bör vi inte ha några andra skatter än sådana som består utav beskattade inkomster. Om ägaren av ett företag tar ut 30 000 kronor i månaden är detta att beskattas som lön. Ingen skillnad mot de anställda alltså. Står pengarna kvar i bolaget bör de inte beskattas.

Varför ska ett företag som väntar med en ekonomisk aktivitet bolagsbeskattas medan de som agerat och fått förluster ska få göra förlustavdrag? Om vi tänker på de svenska bolagens intressen bör vi låta dem agera utefter vad företagsekonomiska intressen påkallar, inte för att minimera skatten. Moms, punktskatter m m, m m finns ändå. Och en hög bolagskatt leder inte bara till aktiviteter som sänker den utan riskerar att driva bolagen - och deras kapital - ut ur landet.

Om "Nedslag i historien"

På bloggen Dannes epos har jag idag lagt ut de fem första delarna av en diktsvit som jag kallar "Nedslag i historien" och som, om jag nu fortsätter projektet skulle kunna bilda ramen för vad jag har att skriva, fortsättningsvis, inom poesins domäner.

Då jag ser ett samband mellan att läsa och skriva vill jag inte sluta skriva dikter. Jag fruktar då att jag också kommer att sluta läsa dikter. Läser jag dikter kommer jag att vilja skriva dikter. Så har det varit, men kan kanske förändras med tiden. Yngre blir man blott till sinnet.

Fritt åt läsaren!

Det finns de som skriver för att tjäna pengar. Jag föraktar på intet sätt denna inställning. Att jag själv lägger ut mina dikter på nätet, med bloggen som plattform, beror på att jag vill att just mina läsare för det första ska ha lätt att komma åt mina dikter (via dator, surfplatta, mobiltelefon), för det andra ska slippa betala något för att läsa dem.

Då de stora bokförlagen satsar så skamligt lite på nyskriven dikt kan man gärna släppa greppet helt och nöja sig med den antikvariska uppgiften att trycka upp antologier och skärskilt populära skalders verk. Och lämna poesin åt poeterna och poesiälskarna själva! Förr eller senare kommer säkert former skapas som accepteras av de inblandade och som helt säkert kommer vara knutna till det redan mytomspunna 'molnet'. Inga fler ord om denna sak, åtminstone inte för tillfället.

Det förhållandet att författaren av dessa rader misstror de stora bokförlagen och låter läsarna läsa gratis betyder inte att jag är en fanatisk piratpartist. Att jag låter mina dikter läsas utan att ta betalt betyder ju inte att jag accepterar att andra publicerar mina dikter (åtminstone inte utan mitt informerade samtycke). Jag kan inte heller i min inställning se ett accepterande av att man ifrån sin dator ska kunna ta musik, film och annat bara för att man tekniskt funnit en lösning för att göra så.

Inbrottstjuvarna har sedan sekler funnit metoder för att ta sig in i människors hem!

Att olovligen ta sig in i en annan människas dator bör bedömas som att ta sig in i en annan människas hem - eller varför inte, nästan, i en annan människas hjärna.

De påföljder som kan tänkas för att göra så kan knappast inkludera andra än giljotinering och knutpiska! Det kan väl inte vara en stundens ingivelse att ta sig in i en annan människas dator för att ställa till skada. Förutan kännbara straff och förutan en internetpolis som endast sysslar med ordningen på nätet kommer vi finna att cyberspace inte bara utvecklats till anarki utan också till direkt krigföring mellan olika åsiktsriktningar som inte endast ser argumenteringen som ett verktyg för att nå sina politiska mål utan också att sabotera andras datorer!

Skärpning, herrar, fruar och fröknar politiker!

Inte 100 %

Folkpartiet liberalerna (eller är det nu bara folkpartiet?) har föreslagit sänkta ungdomslöner inom den kommunala sektorn (inkluderat landstingen). Hm, det här är ett förslag som man måste fundera lite kring, analysera, innan man säger att det är bra eller inte bra.

Förutsatt att

1) det stämmer som nationalekonomer säger att sänkta lönekostnader kommer att leda till fler anställningar och

2) att det som teorin säger också, åtminstone för något land, kunnat bekräftas av erfarenheten

3) samt att skatterna sänks för ungdomarna så att de netto inte får vidkännas någon påtaglig sänkning

4) och att förslaget utvidgas till att gälla hela arbetsmarknaden

så tror jag att det kan vara ett förslag värt att pröva.

Om det är så att minst en fjärdedel av alla ungdomar är arbetslösa och om arbetsgivarna på fyra månader kan spara in en månadslön, så borde en sådan här reform, kombinerat med vad som redan gjorts med sänkt restaurangmoms, kunna leda till att fler ungdomar får jobb inom de privata sektorn, inte minst.

Givet dessa förutsättningar, tummen upp för fp:s initiativ, men tummen ner för sjuksköterskor som vägrar arbeta med en ingångslön under 24 000 kronor/månad. Dessa är otacksamma mot de jobbskatteavdrag som genomförts. Tanken har ju varit att ge anställda en ökad köpkraft utan att höja lönen. Om nu några vill gå den gamla kostnadshöjande vägen och ständigt kräva höjda löner så måste vi ropa: HALLÅ DÄR, TÄNK FTER LITE GRAND!!! Vad blir följden av er inställning!? Jo, att alla andra grupper känner sig förfördelade och vill ha höjd lön!

Låt mig föreslå de protesterande sjuksköterskorna att ta sig an städuppgifterna på sjukhuset, med åtföljande lön! Är det inte viktigt med städningen på sjukhus? Är inte städarna värd en god lön? Vad skulle hända om det var dåligt städat på sjukhusen? Vad skulle vi vinna på att utbilda läkare och sjuksköterskor om vi inte städar ordentligt på sjukhusen?

Lite prosaiska funderingar ifrån en poet och livsfilosof. (Du har väl läst mina dikter - och då tagit del av livsfilosofin - på mina bloggar Dannes dikter, Dannes poetik och Dannes epos? Om inte sǻ skriv följande adresser i adressfältet och njut av läsningen: www.dannesdikter.blogspot.com; www.dannespoetik.blogspot.com; www.dannesepos.blogspot.com.)

Om filosofiämnet

Filosofiämnet vid våra universitet har länge delats upp i teoretisk filosofi (kunskapsteori, språkfilosofi, vetenskapsteori m fl) å ena sidan och praktisk filosofi (moralfilosofi, religionsfiosofi, konstfilosofi m fl) å den andra. Denna uppdelning är naturligtvis historiskt betingad men den avslöjar vad bepreppen kan göra med oss: Vi fås att tro att filosofin består av två distinkta delar, medan den som är insatt i ämnet förstår att om det sanna, det goda och det sköna kan både teoretiska och ateoretiska synpunkter anläggas.

Det kloka vore därför att upphöra med uppdelningen. Jag, som själv läst lite praktisk filosofi, menar inte att man ska sluta ge undervisning i filosofi som räknats som praktisk filosofi. Nej, tvärtom! Visst bör universiteten kunna ge fristånde kurser i etik, estetik, religionsfiosofi m m, exempelvis medicinsk etik, affärsetik e dyl. Men dessa kurser bör vara fristående, dvs inte leda vidare. Vill man bli filosof eller komma till en högre nivå bör man inte kunna springa förbi språkfilosofin och kunskapsteorin. Dessa två delar är ju väsentliga för allt filosoferande. Med kunskaper här kan man själv rasera de begreppssystem som lätt byggs upp av entusiasten utan ordentliga insikter i den analytiska filosofins landvinningar. System som inte förklarar utan fördunklar då de uppställda begreppen många gånger är onödiga eller illa definierade! De tillför intet, de drar ifrån!

Inte minst ämnen som allmän rättslära, om nu det ämnet alls ska finnas kvar, har blivit lidande av att vara ett slags fuskämne. Brister i analytisk filosofi leder antingen till uppbyggandet av luftiga teorier som lätt kan krympas ner till något mycket tunt om någon analytisk filosof fått något att säga till om. Ämnet, som vill vara allt(: juridik, filosofi, sociologi) har blivit ett ämne utan egen metod och som leder det kreativa arbetet ut på felaktiga vägar. Det hade varit bättre om denna energi kunnat kanaliseras i ett konstruktivt arbete (processrätt, rättshistoria). Den entusiastiske lockas in i något och kan i den situation han är i knappast vara bäst lämpad av avgöra den egna kompetensen. Är det verkligen rätt mot studenterna att ha kvar ett sådant ämne? Är det rätt mot skattebetalarna?  Vill rättslärda reflektera över begreppens natur eller normers natur och relationer bör de kunna göra det inom ramen av ämnen som straffrätt, processrätt, arbetsrätt. 

Eller varför inte över en kopp kaffe i hemmets lugna vrå?

Alkemistens värde + kommentar

en prosadikt av Dan Sondenius


Alkemistens värde

För alkemisten är konsten värd mer än guldet, ty försvinner guldet kan konsten återskapa det, men förutan konst finns ingen förnyelse. O gnista ifrån evighetens källa! O arm av Gud, du konst som skapar guld i tavelbetraktarens blick!

Kommentar: Prosadikten "Alkemistens värde" kan du också läsa på bloggen Dannes epos, med adressen www.dannesepos.blogspot.com. Där finner du också andra prosadikter som jag publicerat. Genren är inte den jag ägnat speciellt mycket uppmärksamhet tidigare, men jag minns att jag provade på formen redan under den första tiden, då jag prövade mig på skaldandets konst.

Jag fick förresten ett svarsbrev av en poet, Carl Magnus Seth, som skrev "tack för dina försök" bl a, bl a. Jag uppfattade då detta som ett nedlåtande bemötande, men den som läser mina dikter och jämför med lektörens eller för den delen med Svenska Akademiens ledamöter kommer kunna förvissa sig om att jag, även om jag inte är den bäste, inte ska nedklassas som någon som försöker skriva dikter. Jag skriver dikter.

Seth skrev nog blott prosa.

Arbetarmoral

För vissa har det tydligen varit svårt att förstå att arbetarklassens moral lite skiljer sig ifrån andra gruppers. Själv trodde jag att detta var mer eller mindre skitsnack som överakademiserade -68 presterat, men ack, nej: Vid samtal med människor förankrade i medelklassen och med ringa eller ingen kontakt med arbetarklassen fann jag att det stämmer. Det förhåller sig så att det finns en uppsättning värderingar och normer sådana att man kan tala om en särskild arbetarmoral.

Denna arbetarmoral gillar inte spekulation. Att den kapitalägande medelklassen här kan ha en annan uppfattning är kanske inte så konstigt då de ju mer eller mindre har som funktion i samhället att göra affärer. Alla dessa är naturligtvis inte sådana att de kan kallas spekulativa. Men att göra en vinstaffär har ibland sådana likheter med en spekulationsaffär att man kan tro att det rör sig om samma företeelse. Så är inte fallet.

Om en företagare på marknaden anpassar sin verksamhetsstrategi efter marknadens efterfrågan kommer han att tjäna pengar på att tillgodose vad marknaden efterfrågar. Vem kan kalla detta otillbörlig marknadsföring ens i moralisk mening? Det är ju strängt taget vad vi har företagen till.

Det spekulativa, som ogillas av arbetarklassen, är att hålla på något för att priset ska stiga. Exempelvis lär man regelmässigt inom arbetarklassen ogilla att någon håller på mjöl för att sälja när priset stiger till följd av att det mindre utbudet ökat efterfrågan på mjöl (något som också ogillades av vissa sultaner, jfr tidigare inlägg).

Att utnyttja arbetare utomlands för att göra en hacka är svårare att accepterera för arbetarklassen än för medelklassen. (Som ju inte gärna ser en sådan politik tillämpas här där man i så fall skulle riskera utgöra offren.) Arbetaren vill ha justa villkor för arbetare. (Att ge arbetarna en efter förhållandena på orten rimlig lön, anställningstrygghet och arbetsmiljö är inte att utnyttja dem!)

Samma moraliska inriktning hade också det lite äldre tänkande som kallades "ägardemokrati". Enligt denna vision skulle arbetaren också bli kapitalägare, åtminstone i viss utsträckning. På det viset skulle skillnaderna mellan klasserna minska utan att man gick den socialistiska vägen.

För att förstärka den gren som arbetaren sitter på kunde man också minska det tryck som bolagsskatten utgör, en skatt som storföretagen har lätt för att komma undan men som är svårare för mindre och medelstora företag.

Företag som bedriver verksamhet i landet och som alltså kan visa detta borde kunna uträtta något med pengarna ifrån en sänkt bolagsskatt. Inte bara leverera varor och tjänster utan också anställa folk, minska på miljöskulden osv.

För arbetarklassen utgör höga bolagsskatter inget värn utan snarare riskerar de bli ett hinder som driver företag och investeringar ut ur landet.

Politiskt tankefel

Vad jag förstår är också Stefan Löfvén, liksom företrädaren Håkan Juholt, motståndare till sänkt restaurangmoms (eller "krogmoms" som de envisas att säga). De båda s-pamparna menar att man istället för att sänka restaurangmomsen ska satsa på skolan. De har inte observerat att dessa två ambitioner inte behöver vara oförenliga.

Man har nämligen begått ett tankefel!

Vari består tankefelet? Jo, det består i att man tror att den offentliga sektorn går miste om pengar vid en sänkt restaurangmoms. Skillnaden mellan den tidigare högre momssatsen och den senare lägre utgör en summa som, tror Juholt och Löfvén, inte kommer att betalas av att folk konsumerar mer av det som nu fått en lägre momssats.

Det är viktigt att påpeka att även om inte restaurangbranschen tillväxer så mycket så att momsen i kronor och ören ger lika mycket som förut så kan sänkningen vara en lyckad affär också för den offentliga sektorn. Den som sparar pengar på den sänkta restauranmomsen kan ju anse sig ha råd att konsumera en kapitalvara med en högre momssats, en vara som i annat fall inte skulle ha köpts.

Vi har nu moms ifrån en sänkt restaurangmoms + moms ifrån en kapitalvara som i annat fall inte skulle ha köpts.

En sänkt restaurangmoms tycks tydligen gynna handeln.

Även om restaurangmomsen inte leder till sänkta priser kommer det förhållandet att momsen sänkts betyda att de som äger och driver verksamheten fått mer att spendera. Kommer inte detta leda till mer i inkomstskatt för det allmänna? Kommer inte de som äger restaurang och fått mer att spendera handla för dessa pengar? Kommer inte dessa köp innebära momspengar för staten?

Jag tror att dessa tankefel innebär att, om ändring inte görs, kommer uppgången för socialdemokraterna i opinionen att vara högst tillfällig. Skolan kan man ju satsa på helt utan att ställa två viktiga verksamheter mot varandra. Det har visat sig att mindre klasser är bra. Det är bra för elevernas utveckling.

Det kommer också, av helt uppenbara skäl, vara bra för poesin och det viktiga kulturarv som både politiker och bokförläggare nu för tiden gör allt för att försumma.

För bokförlagen i tiden!

Hur Tidens strömmar flödar är inte alltid lätt att förutse, men nog borde våra bokförläggare kunnat förutse mycket av den situation vi idag befinner oss i och agerat på ett annat sätt, ett sätt som gjort att poesin haft en aktad istället för en missaktad ställning i det svenska samhällslivet!

Stora bokförlag - jag talar om jättarna i Stockholm -har kanske gett ut en debutant om året. Ja, granskar man det hela lite närmare finner man säkert att ju högre upp mot direktionen man kommer desto fler förbindelser finner man mellan den lyckligt lottade poeten och förlaget. Naturligtvis måste man utåt ge sken av att en objektiv bedömning gjorts, men detta är rent ut sagt skrattretande då det knappast är ett område för objektiva bedömningar i strikt mening. Dock är det uppenbart att man mycket månar om vilka som ska vara i det egna stallet - och vilka som inte ska vara det.

Ni som befinner er i samma betrampade situation som jag men lyckligt nog råkar vara några decennier yngre, er avundas jag riktigt! Nu har vi ju fått en sådan situation av den utländska poesin konkurrerar med den svenska och ju större denna konkurrens är desto starkare blir incitamenten för att verkligen lära sig uttrycka sig på främmande språk. Halvgammal som jag är har jag dock förmått ta till mig både den arabiska och persiska ljudbilden någorlunda för att kunna njuta av dikterna då de reciteras av för detta ändamål lämpade personer. Det är en stor njutning och det förhållandet att jag inte kan förstå vad dikten säger är inte hela världen så länge det finns tolkningar att tillgå.

Befinner man sig i ett sådant läge att ett språk liksom öppnas upp lite grand, ja, då är det gudomligt att träffa på ord-för-ord översättningar. Prosaöversättningar av poesi kan faktiskt vara riktigt poetiska! Ibland kan dessa rent av vara att föredra framför försök att återskapa originalets form. En persiska med många vokaler och korta ord kan inte riktigt fås att harmoniera med en engelska som använder otympliga konstruktioner (för här nyttjas väl svenska inte alls sedan geniet Erik Hermelin la ner pennan).

Om jag hade arbetat på ett stort bokförlag hade jag försökt nyttja book-on-demand för att öka antalet utgivna poeter. Istället för att säga att diktsamlingar inte säljer  så dessa får vi vara sparsmakade med att ge ut så hade jag sett till att en lång rad nya samlingar skulle förknippas med bokförlaget genom att samlingarna först vid beställningar trycktes upp. Att det som många författare nyttjat, print-on-demand, blev något för förlaget: books-on-demand.

Jag hade också valt att storsatsa på e-böcker och marknadsföring via internet.

Det är nämligen ett faktum att om ingen marknadsför produkterna så får produkterna ingen marknad att tala om! Det som gäller för andra marknadssegment gäller också här och bryr man sig om dikten borde det vara naturligt att leva efter dessa marknadsföringens så insiktsfulla principer!

Leve konkurrensen!

Vi som levt under den tid som kallats "folkhemmets dagar" och idag tack vare den nya tekniken och globaliseringen kan blicka ut över världen, vi börjar nu förstå ett och annat. Exempelvis innebörden av att folkhemmet står i singular form.

Tanken var tydligen att alla skulle vara lika dana och förses med starkt vinklade nyheter. Inte minst Indien har fått lida av denna skeva rapportering. Hur många nyhetsinslag har inte visat upp skaror av avmagrade människor! Intrycket av att detta stora land varit jättefattigt har givits oss. Ingenting av den rika kulturen. Inga inblickar i den indiska medel- och överklassens liv!

Jag menar inte att fattigdomen inte är ett problem. Men man får ju sig onekligen en tankeställare om det är människor som är motståndare till marknadsekonomi och investeringar som samtidigt presenterar denna skeva bild. Det är ju ett ökat inslag av incitament för investeringar och företagsamhet som får något att företas. Det är simpel aritmetik!

Med en mer nyancerad rapportering hade vi kanske förmått inse att det indiska kastväsendet är historiskt betingat och varför det historiskt var nödvändigt som en sorts byggnadsställning. Systemet löser bristproblem och förmår krafter att kanaliseras i banor sådana att allt vatten inte flödar i samma fåra utan fördelas, hela samhället till gagn. Vid en senare tidpunkt då samhället är mer utvecklat kan kastgränserna suddas ut. Och är vi inte där idag!? Många yrken lär knappast förutan fyndiga tolkningar kunna placeras i en speciell kast. Gränserna upplöses där precis som gränsen mellan arbetare och tjänsteman gjort här.

Minns också att i asketen transcenderas alla kastgränser!

Nog om den saken nu! Jag vill bara göra reflektionen hur svårt det är som västerlänning att se indisk film där speciellt de som utspelar sig i historisk tid är en sorts sammansmältning av genrerna, en sådan som alltså Wagner drömde om. Hur lyrisk blir man inte när man medrycks av sången! Man minns därtill det grekiska dramats körpartiet och nås av historiens mycket djupa vindar.

Det är skandal att en stat som lägger miljoner på kulturstöd inte förmått uppmärksamma den indiska filmens situation i Sverige! På Limhamn har man sedan länge haft en seg konflikt mellan en biograf som visat indisk film och boende i hyresfastigheten vari biografen är/var belägen. Det är rent ut sagt anmärkningsvärt att en av världens riktigt stora filmnationer ska få sina filmer visade i en hyresfastighet så att grannarna störs! Nej, staten - och kanske också EU - bör skjuta till pengar för uppförande av ett biopalats värdigt den typen av filmer!

Prosadikt på bloggen Dannes epos!

Jag har idag publicerat en prosadikt, Prydnadens sång, på min blogg Dannes epos. En prosadikt är ju i egentlig mening inte ett epos, men jag publicerar mina prosadikter där, några av dem åtminstone, då jag inte finner någon bättre plats.

Bloggarna har lite ändrat inriktning sedan starten och läsaren bör uppmärksamma att man med "Konungen styr riket" menade "Regeringen styr riket", då man tolkade 1809 års Regeringsform under 1900-talet.

Så intelligenta var man på den tiden. Varför ska en annan vara sämre?

Finns ingen anledning.

Ny dikt publicerad!

På bloggen Dannes poetik har jag idag publicerat den fyrdelade dikten "Consider...". Den som gillar dikter i allmänhet och mina i synnerhet gör en god sak i att då och då titta in på mina poesibloggar, men som jag skrivit tidigare tror jag att det kommer att dröja lite innan nya dikter läggs ut. Det blir i så fall någon enstaka - som nu idag.

Jag tackar för ert stora tålamod att vänta!

Frihet versus planhushållning

Med förfäran lyssnade jag i går på folkpartiledaren Jan Björklunds utspel om friskolorna. Det är fel att dessa utnyttjas för "kortsiktig spekulation", hävdade Björklund och påstod att regleringar fordras som gör att en ägare av en friskola förpliktar sig att äga och driva skolan i minst tio år.

Det är sorgligt hur feltänkt detta är! Att det är ifrån en liberal ledare som utspelet görs är desto anmärkningsvärdare.

Vad är kortsiktig spekulation? Att äga en skola tycks mig vara alltför omständligt och tidskrävande för att täckas av begreppet. "Omständlig spekulation" vore en bättre term, tycker jag.

Det har berättats om en bagare som spekulerade i mjölpriserna under Bagdhadsultanatets tid. Bagaren köpte in så mycket mjöl han kunde för att sälja när priserna steg, inte minst till följd av hans aget agerande. En följd av spekulationen blev att folk svalt. Sultanen som nyttjade brödsubventioner som sin tids socialhjälp blev rasande på bagarens agerande och ålade honom att baka bröd för allt mjöl han hade. Därefter fick bagaren uppleva hur det känns att trampas ihjäl av elefanter.

Denna för oss så otidsenliga påföljd var naturligtvis till för att statuera ett exempel. Då bagaren kunnat se människor svälta var hänsynen till människolivets värde inget som bet på den upprörde sultanen.

Oavsett vad man tycker om ovanstående berättelse, som jag hittat i Robert Irwins "Companion to the Arabian Nights", står det klart att vad bagaren gjorde var kortsiktig spekulation. Han kunde ha handlat annorlunda. Han valde att tänka på sig själv trots att folk dog till följd av spekulationen. Han hade misslyckats om priset inte steg till följd av hans inköp. Förutsättningen för hans affär var att ingen satt inne med ett dolt mjöllager som skulle kunna pressa priset nedåt då bagaren tänkte sälja mjölet, en färskvara.

Skolor kan snarare liknas vid fastigheter. Jag har själv upplevt hur det är att bo i ett hyreshus som på kort tid byter ägare. Tre på mindre än ett år. Det som märktes var att sopförvaltningen på grund av en tvist en tid vägrade hämta soporna. I övrigt följde personalen med vid köpen och vi hade alltså inte att göra med nya människor hela tiden.

Därtill: om en skola måste vara i ägarens drift i tio år innan försäljning kommer vi här ha en serie spekulativa händelser. Varje tioårsperiods utgång blir ett gottebord för spekulanterna! Alla skolor har inte drivits lika lång tid. Finns det något att spekulera i kan priserna trissas upp inför försäljningen.

Om ett riskkapitalbolag äger en skola kanske det är ägarna av riskkapitalbolaget som byts ut. Det är alltså hela tiden samma riskkapitalbolag som äger skolan.

Nej, detta sätt att försöka planhushålla skolan duger inte! Det är vad eleverna får som är det viktiga.

§ "Den som äger och driver skola och medvetet sköter verksamheten på ett sådant sätt att villkoren för dess drivande inte längre gäller dömes till knutpiska eller om brottet är allvarligt till giljotinering."

Se, ett färdigt förslag till en paragraf att placera i skollagen! Det är självklart att verksamheten ska bedrivas under ett straffansvar. När ett företag kan behöva göra omdisponeringar av verksamheten går knappast att förutse år i förväg. Får de bra betalt kommer skolan att vara välskött om straffansvaret och kontrollen är utformat på ett bra sätt.

Bloggens kurs

I mitt senaste blogginlägg antydde jag att en del noveller kanske skulle publiceras på bloggen. Jag ville inte, skrev jag, besudla mina tre poesibloggar.

Vid närmare eftertanke har jag funnit att jag ej heller vill besudla denna blogg med dylikt. Det är så lätt att säga si och så om något som ligger nedpackat, men när man tar fram texterna igen tyngs man till sinnet och det enda sättet att bli fri är att släppa greppet och slippa bekymra sig om saken.

Jag vill istället rekommendera noveller av Ivan Turgenjev, Ivan Bunin, Guy de Maupassant m fl fina novellister.

Dock är det min fasta övertygelse om att framtidens läsning just består i att via läsplattan ladda ner en liten novell - eller dikt -  och läsa när tid infinnes. Tänk en bank varifrån man kan tillgå världens kulturarv och omgående börja läsningen!

Äldre litteratur läggs - och bör läggas ut - på nätet för gratis nedladdning!

Om bloggens framtid

Eventuellt kommer jag att lägga ut några noveller jag skrivit på den här bloggen. Då jag inte vill "besudla" mina poesibloggar med det slagets stoff finner jag det bättre att publicera dem här. Jag tror inte att det är någon idé att besvära de etablerade bokförlagen och jag vill inte heller slösa pengar på projektet.

Läsaren kommer alltså få gå mellan olika inlägg för att läsa klart novellen. Men spelar det någon roll? Har vi inte istället fått ett nytt medium för berättelsen, ett som lämpar sig för kortare partiers läsning åt gången? Läs alltså post 1 på bussresan till jobbet, post 2 under resan hem. En sorts följetong med andra ord.

Renässans och recitation

Den renässans för poesin jag talat om märks redan. På youtube kan man lyssna på dikter som recisteras och ibland åtföljs orden av instrumentens toner. Det är märkligt hur lätt det är att tillgå, om det får fungera utan virus och störningar, att komma till youtube och närmast omgående få lyssna på en dikt man tycker om. Och upptäcka nya världar ur diktens ofantliga skatt!

Det fordrades alltså en internationalisering och en teknikförändring för att dikten skulle få ett uppsving. I Sverige har vi närmast dragit på smilbanden, mer eller mindre hånleende, åt de etablerade bokförlagens satsningar på poesin. Vi förstår! Vi är inte helt utan hjärna: utgivningen bestäms av kontakters kontakter! Ska du få en dikt publicerad måste du antingen publicera den själv eller känna någon som jobbar på jätteförlagen.

Dessa förlag får in många manuskript. Ja, de anför detta som ett argument på hur svårt det är att få något utgivet - och hur lätt det är för den stackars skalden att både bli refuserad och bestulen på fraser!

Jag vet hur det känns!

Vad har man för upphovsrätt till opublicerade manuskript som man vill se tryckta?

Ovanstående må förklara både hur jag kan tro på poesin och beklaga dess situation. För egen del gör jag nu en paus med bloggarna Dannes dikter, Dannes poetik och Dannes epos. Det finns annat att göra i livet än att publicera sådant som kanske ingen ens kan läsa. Jag vet inte hur effektiva truxpettrarna är, vars främsta intresse tycks vara att stjäla ifrån oss och att förse oss med en negativ persona.

Farväl poesi, men jag ska komma tillbaka! (Detta för att någonstans publicera Jonathan Koppars bravader som är ett versepos på 200 dikter och det lär bli fler, då verket inte är avslutat - och kanske aldrig blir det, då det för närvarande inte känns lustfyllt att ens tänka på det.)

Wittgenstein och Gud

Den kände filosofen Ludvig Wittgenstein menade att det inte gick att anföra tron på Gud för att lösa problemet hur en sådan märklig värld som vår  kunnat komma till. Wittgenstein menade att den förklarande guden då måste vara mycket märkligare än skapelsen, eftersom guden kunnat skapa något så fantastiskt.

Visst är detta ett dräpande argument! Menar man att en så fantastisk värld som vår inte kan ha kommit till av sig självt utan måste vara produkten av en skapande gud så har man skyfflat problemet ett steg ifrån sig. Det måste vara en gud med fantastiska förmågor. Hur har den guden kommit till?

Ser man Gud som skild från sin skapelse får man alltså detta problem.

Då det finns andra sätt att förhålla sig till saken kan vi kanske anknyta till den kände författaren Dan Brown. Denne har i intervjuer visat stark förståelse och sympati för frimurarnas ibland ifrågasatta sak.

Dan Brown menar att det finns en skillnad mellan teister å ena sidan och deister å den andra. Enligt teisterna har världen skapats av en Gud som det senare går att komma i kontakt med via bön osv. Deisterna däremot tror på en skapande gud, en sorts mekaniker, eller enligt deras egen terminologi The Supreme Architect of the Universe. Denne har skapat världen och sedan dragit sig undan, överlåtandes åt människorna att förvalta skapelsen.

Den deistiska uppfattningen har mycket sympatiskt över sig.

Att Gud inte alltid besvarar teisternas böner eller inte kan det då de uppsända bönerna är motstridande har vi att förklara om vi inte ska ansluta oss till en deistisk mening. Att vissa böner inte är gällande, exempelvis att vinna krig eller fotbollskamper, medan andra kan vara det.

Hur kan det förhålla sig så? Jo, nu kommer vi till den tredje meningen, den Dan Brown inte nämnde, nämligen panteismen.

Enligt panteismen är tron på Gud ett närmast självevident påstående. Wittgensteins invändning är upplöst! Världen, skapelsen, är ett av Guds sätt att visa sig på. Finns det ett liv efter detta är detta en egenskap hos Gud, eller Naturen.

Så som världen är beskaffad kan vi visst genom bön få svar som man önskar. Det kräver naturligtvis att många besjälas av samma sinnelag och att det inte rör sig om något egoistiskt (som att Gud istället för en bilmekaniker ska fixa en motor som slutat fungera!).

De olika religionerna är ett språk för vad som under ytan måste vara, för att vara riktigt rimligt och alltså ej motsägas av Wittgensteins argument, en panteistisk uppfattning.

Romanens uppgift

Då jag 1982-83 läste ämnet Blocksvenska (=nordiska språk+litteraturvetenskap) vid Lunds universitet (för att ha något att göra i väntan på lumpen; studierna avslutades aldrig) fick jag av en docent i litteraturvetenskap veta vad som var romanens uppgift. Docent Erland Lagerroth förklarade allvarligt att romaner alltid ytterst handlade om etik. Om hur vi människor bör leva våra liv.

Jag tog det där till mig så gott jag kunde. Det lät genomtänkt, filosofiskt och bra. Likväl kände jag att påståendet docenten fällde inte var sant.

(Innan jag glömmer det bör jag, för att inte framstå som raljerande mot ifrågavarande docent, förklara att han hade en omfattande vetenskaplig produktion bakom sig i sitt ämne och enligt dagens regelverk skulle ha kallats professor, något som förnekades honom på den tid då det inte var kompetensen som avgjorde vilka som fick bära titeln utan den rätten tillkom den ämnesansvarige.)

Då Balzac målar upp sin värld i en lång rad romaner tror jag inte han gör det för att förklara för läsarna hur de bör leva. (Skulle inte detta, undrar man, ha kunnat klaras lite lättare genom ett snack över en kopp kaffe?) Det är inte en normativ uppgift han givit sig själv utan en deskriptiv, en beskrivande. Balzac har själv förklarat att han förstår sina karaktärers agerande. Vi ska alltså inte automatiskt tolka det som att författaren förkastar pappa Goriot eller de andra karaktärerna. Han förstår deras handlande och då han inte är ute i ett moraliserande syfte blir romanvärlden ett mångskiftande skimmer, som medger att läsarna gör sina egna värderingar, dock utan att avfordra dem dessa.

Moralfilosofin som akademisk disciplin har utarbetat modeller för vårt moraliska tänkande. Adam Smiths oberoende betraktare (impartial spectator) är en hypotetisk konstruktion som är tänkt att tjäna som grund för våra moraliska normer. Skillnaden mellan den oberoende betraktarens val av handlingar och det vi gör i verkligheten utgör normerna för vad som är gott och ont i moralisk mening, enligt denna moraliska tankemodell. Vi vet inte vad som är moraliskt rätt och fel genom modellen, bara hur vi kan komma fram till normerna.

Tankemodellen har ett stort värde. Den får oss att reflektera över vårt vardagliga mer reflexmässiga handlande. Vi blir därmed förmögna till att ompröva vårt handlande.

Detta tänkande har förts till en ytterligare nivå av exakthet av filosofen R M Hare. Dennes åtskillnad mellan en vardaglig prima facie nivå och en högre kritisk nivå, den s k ärkeängelns prövande och normskapande nivå, förklarar varför vi kan handla utan att reflektera över vad som är rätt eller fel (vi känner detta, har det i ryggmärgen, vi har inkorporerat det) å ena sidan och hur vi ibland kan kritisera våra egna normer för korrekt handlande å den andra, dvs det är nu inte fråga om vi har handlat rätt eller fel utan huruvida normerna för detta är riktiga eller felaktiga. Vi kan ompröva vårt handlande genom att kritisera principerna.

Jag tycker att R M Hares regelutilitarism kommer nära hur jag uppfattar det moraliska tänkandets natur. Vi har massa införlivande föreställningar vi tagit i arv efter föräldrar och skola. Dessa kombinerat med vardagligt kalkylerande om det bästa alternativet styr oss i vardagen. Då moraliska konflikter uppstår rensar vi bland principerna, anlägger nya och handlar sedan efter dessa.

Då jag för många år sedan blev vegetarian blev jag detta efter en lång räcka steg. Först fanns en olust inför det förhållandet att djur slaktas för att ätas. Inte minst hur de lever för att tillgodose våra syften. Sedan kom en svårighet att bemöta vegetarianer som hade synpunkter på mitt köttätande. Sist kom konkreta tips på hur jag kunde äta för att undvika kött. Att jag blev vegetarian är alltså en följd av att den mellanmänskliga interaktionen fått mig att ompröva mina principer och inkorporera nya. Dessa har jag hållit fast vid, men ska sanningen fram har jag någon enstaka gång hamnat på den kritiska nivån, den nivå som Hare kallar ärkeängelns nivå, där jag frågat lite i Benjamin Franklins stil, om jag inte kunde äta fisk då fiskarna äter varandra. Det har jag sedan avfärdat genom att ta till mig argumentet att man inte bör ta fiskarnas mat samt genom att se det som satans frestelse, dvs som en lockelse att avfalla ifrån den väg man själv konstaterat vara den rätta vägen.

Då jag som ung inte hade skrivit lika mycket poesi som idag och då i min enfald drömde om en framtid som prosaförfattare skrev jag en liten berättelse, som väl jag idag ser som en roman utan mitt, dvs där fanns början och slit, knappast mer.(Och mer än så måste ju en berättelse vara! Den måste ju ta tid att läsa och helst ska man hinna tröttna på den innan den är utläst så att man inte frustreras av att skiljas ifrån den!)

Den berättelsen var ett åskådliggörande av det moraliska tänkandet, låt vara att jag kanske inte uttryckte mig på det sättet på den tiden. Jag hade tagit till mig Adam Smiths lära om den oberoende betraktaren och hänförts av dess förklaringsvärde. En genial idé, tänkte jag. Idag skulle jag väl ha sagt att det var en fin modell för moralen. Och med en bakgrunden hade jag svarat docent Lagerroth att romaner också är konkretiserad sociologi. Att syftet kan vara att beskriva något vars syfte är att roa och väcka instämmanden, inte att förklara att si bör vi leva men inte så.

Tänker man sig ställd inför en moralisk domstol med skyldighet att avkunna en dom över sitt handlande, alltså i moralisk mening, kan man sägas ha hamnat på den kritiska nivån. Dömer man sig i moralisk mening att verka för ett jämlikt samhälle vill man inte utnyttja andra och man vill nyttja, om man kan och i den utsträckning det är skäligt, sitt eget överskott och sin egen förmåga till att avhjälpa brister, täcka andras behov, minska nöd. (Detta är något annat än vad "överklasssafarin" syftar till - Är dess mål att riva lyxhusen och göra lägenheterna i förorten större medelst sammanslagningar för att skapa en lägenhetsboende medelklass av alla? Förklara hur det hela ska finasnieras och organiseras så att vi kan snacka mer om saken sen!)

Detta jag skrev (romanen utan mitt) mellan 19 och 23 år lästes av andra, fast jag förstår inte vem som gav dem texten. Märkligt att man som ung kille inte fick ha sitt skrivande i fred. Synpunkter på mitt skrivande var att man inte ville ha min klasskampsretorik. Detta visar att ifrågavarande personer inte förstått berättelsens syfte. De förstod inte den moraliska domstolen som en modell för moraliskt tänkande. Som ekologist och liberal ville jag naturligtvis att folk skulle ifrågasätta sitt eget handlande för att sedan i sitt handlande inte mer tänka på saken. Det vara alltså en uppmaning för att en stund gå till moralens kritiska nivå, för att nu nyttja R M Hare's förträffliga terminologi. De som såg något löjeväckande i min berättelse är samma personer som inte förstår moralfilosofins tankemodeller, eller samhällsvetenskapliga modeller över huvud taget.

Jag kan konstatera att Bonniers refuserat mina dikter, exempelvis Ängens blomma, Befrielsens timmar, Stengravens inre och många andra dikter, men de har publicerat Jesper Svenbros dikt Historia (dagens dikt idag på P1, radion), som inte bara är felklassad då den kallas dikt men är prosa utan också ger uttryck för klart förlegade attityder och uttryckssätt, något som Bonniers borde hållit sig för goda att låta gå i tryck.

Gå till den kritiska nivån och ompröva principerna för er litterära utgivning!!!

Skolans poesi: alternativen!

Det är ett faktum vi inte kan förneka att en invandrare betyder importerad språklig kompetens. Om en arabisktalande ifrån Irak flyttar till Sverige tillförs Sverige dennes kunskaper i arabiska, det egna hemspråket. Vad invandraren har att göra är naturligtvis att lära sig svenska. För barnen blir väl detta inga större problem, men likväl bör deras specifika situation uppmärksammas och skolor som vänder sig till just dem få blomma upp här och var.

Fler kommer att kunna översätta språk ju fler tvåspråkiga det finns. För ungdomar födda i Sverige men med utländska föräldrar måste det vara nedtryckande att gå i en skola som så tydligt är avpassad efter den etniske svenskens behov. Denne sistnämnde ska dock inte behöva bli lidande av att det finns grupper med andra behov än vad denne själv har. Den tvåspråkiga kompetensen har väl inte den etniske svensken, men bör då kunna förkovra sig efter eget gottfinnande utan att få sämre undervisning för det.

Det är inte etniska svenskar som bör få en sämre undervisning. Det är tvåspråkiga invandrarungdomar som bör få en bättre. En friare skola med mer av egna val bör bli verklig, en skola där den som har arabiska föräldrar, för att ta ett exempel, bör få gå kurser i arabiska och få en svenskundervisning som är avpassad efter den tvåspråkiges situation.

Om inte undervisningen i svenska avpassas efter den tvåspråkige invandrarungdomens behov kommer denne att lyckas sämre än om en avpassning sker. Denna anpassning efter individen borde vara självklar. På samma sätt bör den etniske svensk som väljer att läsa arabiska som främmande språk inte läsa samma kurs som den invandrarungdom som har arabiska föräldrar!

Får elverna välja någon hantverkskurs också kommer nog intresset av skolan att öka. Skolan bör vara till för eleverna, inte tvärtom.

Ah, vad jag nu som lite äldre minns hur det blå budskapet en gång, för nu många år sedan, slog an gnistor i mitt inre! Att individerna själva skulle få makt över sin vardag, över sin verklighet, och inte likriktas av statliga läroplaner! Nej till planhushållning av våra själar, med andra ord!

Dock bör kärleken till de privata alternativen och konkurrensen inte betyda social misär. Det tidiga 80-talets altarnativtankar pläderade för skolpeng, barnpeng, äldrepeng. Hur kan man utifrån denna argumentation sluta sig till en önskan att avskaffa staten!? Hur kan man ens se det som en önskan att avskaffa skatterna, då det ju är dessa som var den tänkta grunden för skolpeng, äldrepeng m m!?

Anledningen att jag kom att välja miljöpartiet istället för de s k liberala partierna, trots att jag känner mig ganska mycket som en liberal, beror på att om man önskar se fler privata alternativ så kan man göra detta utmärkt i ett grönt parti men det är svårt att i ett blått leva med ett bristande grönt engagemang. För att bara ta ett exempel så är synpunkten att EU försvårar för afrikanskt jordbruk att exportera livsmedel till EU en sak som kanske de blå skulle kunna instämma i. Ett riktigt liberalt samhälle där priskonkurrens råder inom livsmedelssektorn skulle kunna slå ut dyrt europeiskt jordbruk och leda till höjda livsmedelskostnader i Afrika, eftersom vid export även Europa ska dela på maten. Vad skulle detta betyda för savannen? Hur skulle den ekologiska situationen bli om afrikanska jordbruk börjar sälja livsmedel till Europa innan de kan föda sig själva?

Folk som i EU ser nyliberalismen förverkligad måste tänka om. De slåss mot ett hjärnspöke de själva konstruerat. Istället är EU ett svar på vad ett helt fritt samhälle skulle kunna leda till (EU är en reglering). Exempelvis att livsmedelsimport slår ut det egna jordbruket med följd att god matjord inte odlas medan öknen väl är tänkt att odlas upp. Att så sker är inte fel men för att få råd med detta borde väl de afrikanska staterna sälja algolja och solenergi som de har förutsättningar att producera och som Europa behöver och sedan byta detta mot livsmedel producerad på god europeisk matjord.

Vi har här något som Adam Smith pläderade för, att länderna skulle producera vad de har förutsättningar för, men vi ser till att detta kan bli verklighet medelst regleringar (EU och frihandelsavtal) så att inte viktiga aktörer slås ut till följd av konkurrensen  med den dystra följden att länderna då inte kan producera vad de är lämpade för.

Oviktig är inte ståndpunkten att en skola åt alla sprider litteraturen, men den muntliga recitationen bör man arbeta för att bevara.

Om social ojämlikhet

Det påstås att skolan har stor betydelse för en människas utveckling, men jag tror att familjen har större betydelse. Om inte dikter uppskattats av den familj jag kom att uppfatta som min tror jag inte att skolans trista antologier betytt så mycket för min utveckling till poet.

Hjalmar Gullberg, Anders Österling, Nils Ferlin var poeter jag kunde läsa då jag besökte min mormor och jag nyttjade ofta tillfället, både till att läsa dikter och till att slå i hennes uppslagsböcker. På det viset tändes en gnista inom mig. Jag kom att gilla poesi, men också studier. Att läsa var något jag fick stor belöning av. Så länge det inte gällde glosor eller formler (vilket kom att utesluta språk, matematik och kemi ifrån vad jag hade energi att studera, men att läsa utanför studieplanen gjorde jag ofta och gärna).

Precis som lite äldre drogs med av den röda vågen kom jag att attraheras av den blå frihetsvågen. Folk undrade om jag med min utländska härkomst (dock född i Sverige och uppvuxen i svensk fosterfamilj) verkligen kunde stödja det blå alternativet (men min gröna ekologism förnekade jag inte). Den efterkommande utvecklingen har visat hur rätt jag haft!

Vi minns väl alla hur den förre s-ledaren Håkan Juholt gärna ville satsa på lärare men inte på sänkt restaurangmoms. Att få en macka billigare betyder måhända ingenting om man har en månadsinkomst som ligger i nåvå med vad många arbetslösa får om året i försörjningsstöd. Men för alla med lite modestare inkomster betyder sänkningen mycket. Det säger sig självt att effekten av den kan dröja, men vad jag här talar om är främst principen.

Alltså: Att man ifrån socialdemokratiskt håll nedvärderar arbeten i restaurang- och cafébranschen! Det är branscher som vid sidan av städbranschen har gett många invandrare jobb.

Satsar man på lärare tror jag detta inte löser något automatiskt. Det förhållandet att många elever inte har svenska rötter är en del av problemet med dåliga studieresultat. Som jag påtalat i andra inlägg skulle en friare skola med möjlighet till att läsa det egna hemspråket som ett ämne istället för exempelvis tyska, leda till bättre betyg för elever med invandrarbakgrund. Därtill skulle de få stimulans hemifrån, en gnista inom dem skulle tändas till studier inom andra områden.

Att köra ut folk ifrån förorten till rika villaområden är en tveksam strategi. De borde inte ogilla dessa områden utan istället lära sig förstå varför de finns. De kunde sedan titta på radhus och annat, bostadsrätter som är överkomliga i pris för ett par som båda har jobb.

Om båda har jobb kan de komma över bostadsrätten med den lilla trädgården. Om de har förmögenhet eller lite större inkomster kan de köpa en egen fastighet. Det finns alltså möjlighet att ta några steg till ett hus för den som bor i lägenhet. Det är fel att stirra på de stora husen. Då är det bättre att anlägga dervischens ädla perspektiv och se att dessa hus egentligen saknar värde. Nämligen om du inte traktar efter dem.

Det angelägna ur den sociala jämlikhetens synpunkt är att skapa fler jobb och att skapa fler bostäder då det råder bostadslöshet. Incitament bör alltså skapas för bostadsbyggande. Folk kommer då att få jobb som fastighetsskötare och inom de näringar som kommer att finnas i det nya området. Då de nya bostäderna uppförs kommer folk att sysselsättas. Möjlighet till ekologiskt tänkande finns på ett helt annat sätt då man ska bygga från början.

Precis som bostadsföretagen måste få dra av räntor för tagna lån (kostnader för det främmande kapitalet) måste privata vård- och omsorgsföretag få göra det. Jag fattar alltså inte varför man gör sak av att de privata aktörerna inom äldreomsorgen drar av räntorna och minskar skatten. Vad de gör är att de tillför sektorn kapital och att de skjuter upp skatten mot framtiden. De drar av räntan men betalar sedan av lån till bankerna som betalar skatt för sina vinster, för sina anställda. Vi ser här marknadens funktion av givande och tagande. Bara för att det kommer in ett led betyder inte att staten blir utan. Istället tillförs kapital.

Att tala om riskkapital då det gäller äldreomsorg är lite löjligt. Vill kapitalisterna ifråga inte göra en säker investering? Vad är det de riskerar? Knappast sitt kapital som de ju investerat i en bransch som säljer tjänster till äldre. Så länge de äldre lever kommer företaget få pengar. Lever de inte blir det inga pengar. Aktörer som inte sköter sig bör inte få nya uppdrag. Då blir det inga pengar.

Att ett bolag kan byta ägare är inte en större källa till oro än att en politisk majoritet i regionfullmäktige (eller i landstinget) kan ändras. Det viktiga för de äldre är att personalen inte byts ut.

Spekulation versus ansvar, ett klargörande

Vi sägs befinna oss i en finanskris. Bankerna har haft problem och det diskuteras hitan och ditan om införandet av en skatt på finansiella tjänster. Huruvida en sådan kan bli framgångsrik - eller kontraproduktiv - är något jag inte känner mig kompetent att bedöma. Det blir hypoteser endast jag kan ställa upp. Och sådant kan läsaren av dessa rader lika bra själv formulera.

Vad jag vill göra här är att klargöra en sak: Då man talar om spekulation gör man ofta detta i negativa termer såvida man inte tillsammans med andra, tänkta partners, diskuterar ett projekt vars lönsamhet man ej är hundra på.

För spekulanten är alltså spekulationen något positivt. För den som är fattig och inte har något att spekulera med kan den te sig negativ.

Då man talar om något moraliskt förkastligt är det vanligt att som exempel på något objektivt ont ange: att utan anledning stympa en annan människa.

Detta är enligt oss alla moraliskt ont! Jag menar att det också förhåller sig på det viset. Då man stympar folk har man ofta skäl anförda för ingreppet, exempelvis att det är en religiös sedvänja. Vi kan alltså konstatera att vad som är ont är beroende på ens världsbild. Det kan onekligen göra ont att få sin hand brännskadad, men undviker man att hela huset brinner ner genom att brännskada handen, ja, då har ju, relativt sett, en god handling utförts.

Menar man att Gud påbjuder omskärelse eller att detta ingrepp leder till att individen som vuxen psykiskt sett får ett bättre liv har vi inte ett fall av att utan anledning stympa en annan människa.

Den som stympar en annan människa utan anledning måste vara störd. Vi har alltså i naturens ordning, eller i Guds ordning om vi så vill, gjort klart att det som är absolut ont uppfattas som ont av alla. Det är våra hypoteser om världen, mer eller mindre välgrundade, och ibland så starka att de kan kallas bestyrkta fakta, som gör att vi kan säga att det som tedde sig absolut ont i moralisk mening blott var detta i en relativ mening. Detta relativa onda ses då inte som utslag av ondska, då det onda är tänkt att leda till något gott. Vad har vi här om inte ett fullfjädrat utilitaristiskt tänkande! Konsekvenserna spelar roll!

Ska vi diskutera affärsetik - och med affärsetik mena moralen för transaktioner av ekonomisk betydelse - kan vi konstatera att en spekulation som är kortsiktig och bara har egen vinst som mål tillhör kärnfallet av det som kan rubriceras som moraliskt förkastligt. Denna förkastliga spekulation ses som förkastlig då den sätter andra människors intressen på spel endast för att berika det egna jaget.

En berättigad kritik mot denna synpunkt är naturligtvis att den är snäv, kanske alltför snäv. Man tar inte hänsyn till vad personen som tjänat pengarna gör med dem. Han (oftast en sådan men inte alltid) kan mycket väl, kanske omedvetet, göra gott med vinsten han tjänar på den kortsiktiga spekulationen. Köper han en förgyllt golv kanske en firma som stod på konkursens fasansfulla branter får nytt liv med följd att en renässans uppstår för ornamentik inom byggnadsväsendet.

Vad du gör med dina pengar på marknaden är moraliskt relevant! Gillar du konst på väggarna och resonerar moraliskt menar du att det inte bara är du själv som bör ha konst på väggarna utan också alla andra som vill. Då är det en moraliskt god handling av dig att köpa en tavla. Den sålda tavlan visar att det finns en marknad för att sälja tavlor. Då målar konstnärerna fler. Det först stegrade priset plattas till med det ökade utbudet. Fler får tavlor på väggarna. Dit mål uppnåddes tack vare följden av dina handlingar!

Detta kan vi kalla finansiellt ansvarstagande, dvs att du med dina pengar agerar på ett ansvarsfullt sätt. Du agerar moraliskt då du köper sådant du vill att också andra ska köpa.

Detta resonemang är fullt analogt med att ens val av bränsle påverkar marknaden för bränsle. Vill du att folk ska tanka miljövänligt bör du själv tanka miljövänligt. Det kan t o m vara så att det är en oklok sak att motarbeta bilismen här, ty vill folk handla miljövänligt och att det ska gå att köra bil miljövänligt kan man stödja både bilindistri och miljötänkandet genom att köpa en miljövänlig bil. Det finns naturligtvis gränser för hur mycket en sådan satsning kan ge, men det finns också, tror jag, en gräns för hur mycket kollektivtrafiken kan expandera.

Vi kan alltså inte smita undan vårt individuella ansvar bara för att vi menar att regeringar har ett ansvar för att skapa en sådan struktur i samhället att folk får incitament att handla miljövänligt och på andra vis moraliskt gott.

Demokratins kris

Starka krafter vill begränsa demokratin. Vi människor ska inte få välja våra liv längre. Förr var det vänstern som begabbade den liberala viljan till frihet åt själen. Nu är det både höger och vänster som vill detaljstyra oss.

Istället för att se värdet av marknaden, av torget, där vi kan samlas och köpa och sälja vad vi behöver så begabbar man denna inrättning. Vi ska klä oss som mor och far har gjort. Vi ska dela deras tro och politiska värderingar.(Milda Matilda!!!)

Vissa personer som håller traditionen högt har cyklat riktigt långt ut i diket. Det är därifrån man nu hör deras röst. De beklagar sig över sakernas tillstånd. De kritiserar de som rör sig på vägen.

Hur mycket lättare hade det inte varit om de tagit det lite lugnare och istället för att attackera andra valt att respektera dem! Helt enkelt att sköta det råd som man förr kunde läsa på insidan av dassadörrar: SKÖT DIG SJÄLV OCH SKIT I ANDRA!

I ett frihetligt samhälle får du vara egoist. Jag högaktar kanske inte din inställning men förbjuder den inte. De som vill kollektivstyra oss låter oss inte få vara syndare (förstå mig rätt nu!). Hur många människor ska dödas i religionens namn innan vi förstår att den högsta tron måste få vara respekten för medmänniskans val? Råd gärna folk inför deras val, men lite tillspetsat, är det inte ditt fel om de väljer helvetet - som ju efter lite filosofisk analys visar sig inte finnas, men att även det som inte finns kan ställa till det för folk och samhällen, det finns det många prov på ur den skattkammare för sådant som den mänskliga historien utgör.

Jag menar att om vi istället för att säga nej till andra människors kulturyttringar sa ja till våra egna, om vi gillar dem, och visade andra värdet med dem, ja, då skulle folk ge och ta av det som var bra inom ramen för vad ett frihetligt rättssamhälle tillåter.

Om du vill vara mormon, baptist, hindu, muslim eller jude bryr jag mig inte om. Jag ogillar om du håller dig alltför mycket på den bokstavliga nivån och gillar om du dyker ner i det djup där alla religioner möts. Men en sådan väg vandrar man bäst i ett liberalt samhälle och inte i ett samhälle där en felaktig deklaration av religionstillhörighet kan innebära fängelse, kanske t o m döden.

En mångbottnad dikt medger att man når dess djup ifrån många olika infallsvinklar.