Modernismens värde - och risk!

Det går inte att förneka att modernismen, både inom poesin och bildkonsten, har skapat ett större utrymme för frihetens sak. Fler sätt att uttrycka sig innebär ökad valfrihet, och den fria formen är mindre förutsebar än den bundna och suggererar därför fram en känsla av frihet inom läsaren/betraktaren (dvs då verket fungerar, uplevelse och intention sammanfaller).

Dock kan jag inte komma förbi känslan av att den bundna formen, och därmed hantverket, fått minskad betydelse i och med modernismens framfart. Numera ser förlagen inte det som en självklarhet att knyta till sig poeter som nyttjar bundna fomer. Istället tycks förläggarna slutat bry sig om den klassiska formen, som inte alls behöver vara komplicerad men den tillvaratar värdet av takt och varierad upprepning (meter och rim).

Vad skulle ni säga om byggbranschen slutade bry sig om hantverket och lät målarna använda händerna för att lägga på färgen - bara för att det i några fall gett lyckade resultat?

Nej, satsa istället på att förstärka både den bundna diktens ställning och den figurativa konsten, den där inte formen helt upplösts i ett dis som låter allt upplösas. I det upplösta tillståndet fungerar inte kommunikationen längre. Dikten upplevs som mindre intressant om inte poeterna själva månar om att nyttja rim och meter.

Stat eller kapital?

För några månader sedan, möjligtvis ett år, hörde jag en ung poet deklamera dikter på biblioteket. Tillställningen var nog trevlig i sig, och dikterna knappast sämre än vad man rimligt kan begära av en ung debutant.

Men det kom smolk i bägaren! Åtminstone upplevde jag det olustigt att den unge poeten för sin debut fått statligt stöd. Själv menar jag att mina dikter är bättre, men det är inte det saken gäller. Utan att staten med sina stöd snedvrider konkurrensen!

Själv har jag blivit refuserad många gånger av det privata kapitalet bakom de stora bokförlagen. Jag inser dock att det finns en möjlighet för oss alla att på egen hand ge ut dikter. Staten bör dock göra som kapitalet (Google med Blogger i detta fall): Ge stödet så att det kan åtnjutas av alla - eller ingen!

Nobelprisets värde

Snart är det åter dags att dela ut nobelpris. Jag hoppas naturligtvis att det blir en poet som föräras priset. Det bör dock gå till på ett sådant sätt att man följer andan bakom priset, dvs vad Alfred Nobel ville med det. Att det finns en idealitet som kan lyfta och humanisera i litteraturen, det visste den store entrepenören och uppfinnaren.

Vet Svenska Akademien?

Poesi versus plockepinn

John Stuart Mill (1806-1873) var onekligen en stor tänkare, kallad socialliberalismens fader. Han är också känd för uppfattningen att poesi kvalitativt ger en högre upplevelse än plockepinn. Jag vill hålla med om att min upplevelse av poesi varit av annat slag än min upplevelse av plockepinn.

Men menar vi att vi i valet mellan poesi och plockepinn borde välja poesi, då poesin ger fler eller högre lyckoupplevelser, eller hur man ska uttrycka saken, tror jag att ett tankefel begåtts. Poesi och plockepinn är, tror jag, inte alternativa på det viset.

Vi kan skilja mellan tre typer av aktiviteter: 1) Slutna aktiviteter (de är slutna utåt men öppna inåt och utföres av individen ensam); 2) Halvslutna aktiviteter (sådana vi utför själva men då vi samtidigt kan hålla oss öppna mot andra); och 3) Öppna aktiviteter (vi utför tillsammans med andra).

Poesi är ur aktivitetssynpunkt av slaget (1). Ett universum kan öppnas inåt, men vi är slutna mot omvärlden. Vi kan inte prata tillsammans med andra då vi upplever poesi. Klassisk musik är också av detta slag, åtminstone för många. Ska jag kunna njuta av en operaföreställning måste jag konsumeras av den, dvs sluta mig för omvärlden. Det finns musik av annat slag, musik som medger att man småpratar med andra medan man lyssnar eller dansar för den delen, och som spänner, ur aktivitetssynpunkt, från (2) till (3).

Spelar man plockepinn kan man lyssna på radio samtidigt och småprata med nära och kära. Plockepinn är en aktivitet av typen (2).

Att spela fotboll, biljard, poker osv är att delta i en aktivitet tillsammans med andra. Den är öppen mot andra men man kan inte, om man vill spela väl, stänga av omvärlden. Det är snarare den inre världens privata funderingar och upplevelser man måste stänga ute. Öppna utåt, slutna inåt! Så kan man beskriva aktiviteter av detta slag, av typen (3).

Det utgör en värdering att säga att en aktivitet är högre eller mer värdefull än någon annan. Att som John Stuart Mill göra gällande att den som förstår hur man ska läsa poesi skulle föredra poesi framför plockepinn är att förenkla alltför mycket. Det finns ju en gräns för hur mycket poesi en människa kan ta till sig på en gång. Efter maten vill familjen kanske slappna av. De småpratar medan A läser veckotidningen, B virkar och C sysslar med plockepinn. Veckotidningen är ingen akademisk avhandling och behöver alltså inte vara en aktivitet av slaget (1). A kan titta upp från tidningen för att prata med B och C om något exempelvis gällande korsordet i tidningen. B och C svarar. B virkar och uppskattar att detta kan göras i andras sällskap. Virkning lär vara en (1)-aktivitet för nybörjaren, men blir en (2)-aktivitet för den tränade. Ännu har jag inte hört talas om något som virkats kollektivt, av flera på en gång, men teoretiskt lär en tröja kunna virkas på det viset, eller sannolikare ett jättestort överkast.

Slutsatsen av denna lilla analys måste bli att då jag känner för att läsa poesi värderar jag poesin högre än plockepinn (100 enheter åt poesi, 15 åt plockepinn), men då jag vill kunna umgås lite med andra men ändå göra något, då ingen vill göra något gemensamt, ja, då värderar jag plockepinn högre än poesi (80 enheter åt plockepinn, 2 åt poesi). Observera att det är upplevelsen av aktiviteten jag talar om inte om poesi eller plockepinn som fenomen, kulturella uttryck.

Poesin bör hur som helst inte ställas mot plockepinn som om de vore alternativa storheter. I det verkliga livet är de inga alternativ vi torde välja mellan. De kan snarare komplettera varandra. Och vi bör inte förakta den typ av avslappning som kan ges av plockepinn!

Poesins renässans - dröjer den?

Av de olika konstarterna är litteraturen konsten gjord av ord. Precis som skulptören formar sin skulptur av ett material, som marmor, formar författaren sitt verk av ord. Poesin borde därför vara ordkonstens konst. Den tycks stå inför en renässans. Ett paradigmskifte kan vara på väg, inte minst på grund av att den nya tekniken reducerar pappersbokens betydelse.

Men helt säkert är det dock inte att poesin går en ny och ljusare tid till mötes.

Tittar vi på bokförlagens utgivning får vi en bild som inte är helt tillfredsställande ur diktens synvinkel. Varför så många deckare, thrillers och melodramer och så få poesititlar? Det går tydligen lättare att sälja tjocka tegelstenar än tunna samlingar.

Talet att efterfrågan styr är bara halva sanningen. Utbudssidan betyder också något. Varför kräver inte förlagen att tegelstenarna sätts på vers? Då hade två ting uppnåtts:

1) Verkshöjden hade höjts, dvs boken hade blivit än mer en konstnärlig produkt,

och

2) Vi hade fått ett uppsving för ordkonstens konst, dvs poesin (inklusive epos, dvs längre berättelse på vers).

Du är välkommen att lämna dina synpunkter på vad jag här framfört!

Välkommen till bloggen!

Syftet med den här bloggen är att utan större krav diskutera diktens ställning idag. Vad kan göras för att öka intresset för dikten i en tid då tegelstenar, gärna med deckarens innehåll, eller hollywoodfruns, dominerar bokmarknaden? Kan dikten hävda sig i en tid då pappersboken fått konkurrens av nya medier?