John Stuart Mill (1806-1873) var onekligen en stor tänkare, kallad socialliberalismens fader. Han är också känd för uppfattningen att poesi kvalitativt ger en högre upplevelse än plockepinn. Jag vill hålla med om att min upplevelse av poesi varit av annat slag än min upplevelse av plockepinn.
Men menar vi att vi i valet mellan poesi och plockepinn borde välja poesi, då poesin ger fler eller högre lyckoupplevelser, eller hur man ska uttrycka saken, tror jag att ett tankefel begåtts. Poesi och plockepinn är, tror jag, inte alternativa på det viset.
Vi kan skilja mellan tre typer av aktiviteter: 1) Slutna aktiviteter (de är slutna utåt men öppna inåt och utföres av individen ensam); 2) Halvslutna aktiviteter (sådana vi utför själva men då vi samtidigt kan hålla oss öppna mot andra); och 3) Öppna aktiviteter (vi utför tillsammans med andra).
Poesi är ur aktivitetssynpunkt av slaget (1). Ett universum kan öppnas inåt, men vi är slutna mot omvärlden. Vi kan inte prata tillsammans med andra då vi upplever poesi. Klassisk musik är också av detta slag, åtminstone för många. Ska jag kunna njuta av en operaföreställning måste jag konsumeras av den, dvs sluta mig för omvärlden. Det finns musik av annat slag, musik som medger att man småpratar med andra medan man lyssnar eller dansar för den delen, och som spänner, ur aktivitetssynpunkt, från (2) till (3).
Spelar man plockepinn kan man lyssna på radio samtidigt och småprata med nära och kära. Plockepinn är en aktivitet av typen (2).
Att spela fotboll, biljard, poker osv är att delta i en aktivitet tillsammans med andra. Den är öppen mot andra men man kan inte, om man vill spela väl, stänga av omvärlden. Det är snarare den inre världens privata funderingar och upplevelser man måste stänga ute. Öppna utåt, slutna inåt! Så kan man beskriva aktiviteter av detta slag, av typen (3).
Det utgör en värdering att säga att en aktivitet är högre eller mer värdefull än någon annan. Att som John Stuart Mill göra gällande att den som förstår hur man ska läsa poesi skulle föredra poesi framför plockepinn är att förenkla alltför mycket. Det finns ju en gräns för hur mycket poesi en människa kan ta till sig på en gång. Efter maten vill familjen kanske slappna av. De småpratar medan A läser veckotidningen, B virkar och C sysslar med plockepinn. Veckotidningen är ingen akademisk avhandling och behöver alltså inte vara en aktivitet av slaget (1). A kan titta upp från tidningen för att prata med B och C om något exempelvis gällande korsordet i tidningen. B och C svarar. B virkar och uppskattar att detta kan göras i andras sällskap. Virkning lär vara en (1)-aktivitet för nybörjaren, men blir en (2)-aktivitet för den tränade. Ännu har jag inte hört talas om något som virkats kollektivt, av flera på en gång, men teoretiskt lär en tröja kunna virkas på det viset, eller sannolikare ett jättestort överkast.
Slutsatsen av denna lilla analys måste bli att då jag känner för att läsa poesi värderar jag poesin högre än plockepinn (100 enheter åt poesi, 15 åt plockepinn), men då jag vill kunna umgås lite med andra men ändå göra något, då ingen vill göra något gemensamt, ja, då värderar jag plockepinn högre än poesi (80 enheter åt plockepinn, 2 åt poesi). Observera att det är upplevelsen av aktiviteten jag talar om inte om poesi eller plockepinn som fenomen, kulturella uttryck.
Poesin bör hur som helst inte ställas mot plockepinn som om de vore alternativa storheter. I det verkliga livet är de inga alternativ vi torde välja mellan. De kan snarare komplettera varandra. Och vi bör inte förakta den typ av avslappning som kan ges av plockepinn!
