Av de olika konstarterna är litteraturen konsten gjord av ord. Precis som skulptören formar sin skulptur av ett material, som marmor, formar författaren sitt verk av ord. Poesin borde därför vara ordkonstens konst. Den tycks stå inför en renässans. Ett paradigmskifte kan vara på väg, inte minst på grund av att den nya tekniken reducerar pappersbokens betydelse.
Men helt säkert är det dock inte att poesin går en ny och ljusare tid till mötes.
Tittar vi på bokförlagens utgivning får vi en bild som inte är helt tillfredsställande ur diktens synvinkel. Varför så många deckare, thrillers och melodramer och så få poesititlar? Det går tydligen lättare att sälja tjocka tegelstenar än tunna samlingar.
Talet att efterfrågan styr är bara halva sanningen. Utbudssidan betyder också något. Varför kräver inte förlagen att tegelstenarna sätts på vers? Då hade två ting uppnåtts:
1) Verkshöjden hade höjts, dvs boken hade blivit än mer en konstnärlig produkt,
och
2) Vi hade fått ett uppsving för ordkonstens konst, dvs poesin (inklusive epos, dvs längre berättelse på vers).
Du är välkommen att lämna dina synpunkter på vad jag här framfört!