söndag 8 september 2013


Ovanstående bild är en sida ur en serie som jag arbetat med, från och till, under några år. Nu experimenterar jag kring färgläggningen. Det enklaste blir kanske att färglägga digitalt, men här är ett prov på hur man på "vanligt sätt" kan arbeta med flera lager. Fler lager krävs innan bilden blir någorlunda acceptabel.

onsdag 17 juli 2013

Är det poesi de publicerar?

Skådat ur ett historiskt perspektiv kan vi konstatera att dikten alltid haft en utarbetad form. Den fria versen innebar egentligen inte att formens betydelse försvann. Istället individualiserades poesin. Varje dikt fick ha sin egen form, bilda sitt eget versslag. Vad man vann på detta var naturligtvis att rytmiska kvaliteter som tidigare inte var möjliga nu kunde få blomma ut och ge varje versrad en egen form och takt.

Det klassiska likhetskravet mellan versraderna var inte längre obligatoriskt. Det är en sak att inte vara petnoga här (även om man förr också tillät sig avvikelser ifrån normen), en annan att helt ge upp den klassiska dikten med dess krav på likhet mellan versraderna.

Då jag studerat vad de stora bokförlagen publicerat i diktväg under senare delen av 1900-talet och under det decennium som gått av det nya blir jag besviken. Det är precis som man haft en medveten agenda om att döda den klassiska dikten.

Det duger att översätta klassisk dikt - men nyskriven dikt på meter, nej usch och fy, har man spottat åt detta. Rimmad dikt på meter har betraktats som borgerlig och blivit motarbetad av "de svartklädda", dvs den röda kultureliten som, om jag gjort en riktig analys, står bakom att dikten idag blivit ett tuggande av närmast obegripligt slag (poesi ska väl komma med annat än navelskådande!). Ibland kan man undra om det är avsiktligt som förlagen publicerat unga poeters tomgångstuggande. Ett sådant sätt att försöka göra något av ingenting leder lätt till formuleringar som man kan göra sig löjlig över. De kan rent av tolkas som sinnessjukdom. Men det är inte poeterna som lidit av sinnessjukdom utan de ansvariga på de stora förlagen som publicerat detta och kanske avsiktligt tagit död på den traditionella diktens form. Med en annan hållning ifrån förlagens sida tror jag många unga poeter kunnat utvecklas och blommat ut som medelålders skalder istället för att överge dikten när de själva genomskådat den.

tisdag 16 juli 2013

Vad ska poesihatet betyda?

Poesins utveckling i landet tycks tyda på att det finns ett klart samband mellan andlig uppfattning och poetisk kvalitet, att poesin är ett uttryck för en sorts religiositet. Om inte denna finns har vi bara ett sorts vag prosa som ska föreställa poesi utan att ha poesins djup. Och hur skulle den kunna ha poesins djup om det andliga djupet saknas?

Om man inte har något att säga gör man en klok sak i att hålla truten.

onsdag 22 maj 2013

Ett deontologiskt felslut

Då jag lyssnade på youtube hörde jag en moralfilosof påstå att vi i valet mellan att välja att rädda vår dotter eller två vuxna män ifrån att drabbas av en olycka skulle ha valt att rädda vår dotter. Filosofen ifråga gjorde sak av att på detta sätt ha visat det utilitaristiska, eller konsekvensetiska, synsättets felaktighet.

Om vi nu utgår ifrån att han har rätt i att vi alla skulle ha valt att rädda vårt eget barn istället för två vuxna män, trots att det innebär att rädda fler om man väljer att rädda männen, uppstår frågan: Men innebär detta att deontologisk moral, alltså en sådan som ser det rätta handlandet i att följa regler oavsett konsekvenserna, är riktig? Jag menar att exemplet kan tolkas på helt motsatt sätt. Det är i själva verket ett mycket starkt stöd åt ett konsekvensetiskt tänkande.

Tänk själv efter! Vad skulle följden bli om vi tryckte tillbaka en så grundläggande moralisk intuition som att rädda det egna barnet? Det är inte bara en moralisk intuition utan en närmast fysiologisk.

Om inte föräldrar vakar över sina egna barn och hjälper dessa, ja, då tycks en av samhällets bärande bjälkar drabbad av svårartad röta.

Konsekvensbedömningar av moraliskt handlande innebär alltså något annat än att addera hur många man kan rädda.

Om däremot en barnskötare som är ute med en grupp väljer att rädda det egna barnet, som finns i gruppen, istället för att rädda ett barn som det vore naturligare att rädda, då det finns närmare e dyl, ja, då tycks barnskötaren ifråga bryta mot anställningsavtalet, mot juridiska normer. Man kan ju argumentera för att om man väljer att ha det egna barnet bland de man är anställd för att ta hand om så får man inte sätta det egna barnet i en särställning i förhållande till andra barn. Konsekvensetiskt: Hur många skulle vilja ha sitt barn i en grupp där pesonalen riskerar att kliva över barnet för att istället ta hand om ett eget barn som hamnat i samma svårighet som det förstnämnda överklivda barnet?

söndag 12 maj 2013

Offerlammets roll

Antar vi att Gud lät sig födas som människa för att offras måste vi begrunda offrets roll.

Offret försonar den syndande människan med Gud. Tiden innan Jesus var en tid av domedagspredikan. Läser man Gamla testamentet blir man ibland bestört av de hårda orden profeterna riktar mot sitt eget folk.

Folket offrade lamm m m för att bli fria ifrån begångna synder. Systemet lät så att säga människan kunna leva vidare som moralisk agent i samhället genom att ett erkännande av synden gjorts och ett föreskrivet offer gjorts.

Istället för straffpredikan kommer Jesus med ett försoningsbudskap, med ett kärleksbudskap. Det är mindre hårda ord och människan får i Jesus inte bara ett försoningsoffer utan också ett exempel på ett av Gud uppskattat sinnelag. Vi kan se det som att det är här Jesus blir Guds son, något som de äldre teologerna beskrev som att Jesus adopterades av Gud.

För den som är hågad för djupsinnig teologi måste det vara möjligt att gå vidare: att denna adoption innebar att det som är Gud implicit i oss alla nu kan sägas vara Gud explicit hos Jesus. Om Gud skapat världen, är i allt och allt är i Gud, kan det inte gärna förhålla sig så att Gud blir en människa utan att vara de andra.

Men kan offrets roll verkligen ha varit att försona människa och Gud? Denna försoning borde Gud kunnat ordna utan någon korsfästelse. Nej, offrets roll är naturligtvis att forma framtiden. På samma sätt som man önskat ersätta straffdom med ett mjukare tal kommer nu Jesus att bli kung över kungarna, dvs i Jesu ord och gärning kommer ett föredöme finnas för de världsliga härskarna. Dessa blir vasaller åt Jesus som konkretiserat Guds vilja och därmed personifierat Gud.

Gamla testamentet beskriver hur Gud interagerade med sitt folk. Det är dock inte bara med judarna denna interaktion skett enligt texten. Det sägs ju att något område av Gud givits filistéerna.

Då judarna tydligen var ett folk som bildades av marginaliserade människor och som sedan formades av en tro kom de att bilda en grupp möjlig att skilja ifrån kananeer, samariter och andra, vilka måste ha varit något slags nästkusiner till judarna.

Jesus expanderar Israel. De som nu följer tron hålles samman till ett folk, Guds folk, av tron. De består av en blandning av olika mänskliga grupper.

Det kan inte gärna finnas en motsättning mellan de olika religionerna härvidlag, dvs de beskriver hur Gud interagerar med människorna. Det utbildas olika traditioner i olika delar av världen. Så formas samhällen med en form av ordning, och det har önskats av Gud.

Tanken på Jesu snara återkomst har förbryllat många, gjort många besvikna, fått dem att säga nej till religionen. Men frågan är om det är så vettigt att förstå Jesu återkomst som Jesu återkomst. Det är väl snarare Människosonen som ska komma tillbaka, dvs det som finns inom oss alla som frön (Jesus säger att människosonen finns inom er) ska växa och slå ut.

Det är inom oss Gud finns och det är inom oss Människosonen ska komma tillbaka. När våra sinnen förändrats kommer vi inte vilja tillgripa våld för att lösa konflikter. I den fredliga anda som följer kommer vi att frapperas av frånvaron av våld. I den kryptiska Uppenbarelseboken beskrivs detta på motsatt sätt, dvs att det är med dunder och brak Jesu återkomst kommer att signaleras. Detta måste, tror jag, förstås som bildspråk.

Är Jesus Gud?

Under Jesu tid var frågan om Jesus var människosonen eller inte. Allt efter det att både tiden gått och teologin utvecklats har frågan istället kommit att bli: Är Jesus Gud eller inte?

Orden är ofullständiga, kan inte hundraprocentigt återge vad vi vill säga. Då man ska bedöma vad Jesus sagt eller inte går man ofta tillbaka till de grekiska handskrifterna. Det visar sig att ord har felöversatts. Men frågan vad Jesus egentligen sa är ju därmed inte löst. Han pratade ju inte grekiska. Har de på grekiska skrivande författarna återgivit Jesu arameiska, eller vad det nu var för språk han pratade, på rätt sätt? Eller har man skrivit vad man menade var lämpliga ord, vad Jesus borde ha sagt? Eller som man helt enkelt menar vara en tolkning av vad Jesus sa.

Frågan om Jesus är Människosonen eller Gud blir naturlig efter att ha läst ovanstående.

De som menar att Jesus är Gud tycks inte, kan man tycka, uppmärksamma att en allsmäktig och allvetande Gud inte behöver bli människa för att förstå det mänskliga livets villkor. Gud har ju sagts vara närmare oss än vår egen halspulsåder.

Detta kan tolkas som att korsfärstelsen m m bara är ett symboliskt drama som iscensatts för att göra budskapet sådant att folk kan ta det till sig. Alltså en marknadsföringsmetod. Blir resultatet ett förbättrat sinnelag kan man väl inte invända något mot det. De som menade att slaktandet av djur under vissa former kunde befria människor ifrån synd kom väl vid en viss tidpunkt fram till den ståndpunkten att en förändring borde till. Att en människa som offrades på korset kunde göra att ritualslaktandet kunde upphöra.

Personligen tror jag att en levande tro på Gud skulle kunna vara av polyteistiskt slag, men risken var/är uppenbar att de troende inte ser vad som förenar de olika inkarnationerna av den underliggande gudomen, varför prästerskapet och andra ansett att en sådan månggudatro skulle kunna framstå som löjlig. Många gudar gör varje gud liten. En Gud som omfattar allt blir väldig i kraft.

Skulle denne Gud behöva bli människa?

De som kritiserar tanken att Gud fötts som människa anför ofta som skäl mot ståndpunkten att en Gud är allvetande, inte behöver äta, gå på toaletten och andra sådana bestyr som förknippas med att vara människa, inte med att vara Gud. De torde dock missa att om Gud ska vara människa så kan den del som är på jorden inte vara allvetande. Jesus måste, alltså även om han skulle vara Gud som låtit sig födas på jorden, vara en människa. Känna hunger, mättnad m m, behöva sova, gå på toa m m.

Hur vi ser på Jesus kan inte vara annat än ett existentiellt val vi gör. Då det inte är lätt att reda ut de olika föreställningarna känns det naturligt att vi bör respektera de olika ståndpunkterna, speciellt om de är resultatet av en seriös analys.

fredag 10 maj 2013

En första orsak

I min senaste post med titeln "Ateismens dogmer" berörde jag i sista stycket Första orsakens argument. Detta argument att det fordras en första orsak för att något ska kunna finnas avfärdas ofta av ateister med argumentet att då måste det finnas en orsak till denna orsak. Eller: Vem skapade Gud om Gud skapade världen?

Jag tror att det är nödvändigt att harmoniera tron på Gud och naturvetenskapen. Men att tro på en dator måste inte innebära att man endast studerar samspelet mellan ettor och nollor.

Dock bör man inte hävda att man tror på något utan att kunna ge skäl för ståndpunkten. Att säga att man tror på Gud men saknar bevis och att man inte tror på naturvetenskapens bevis för att man tror på Gud, det är att ha gett sig själv en svag ståndpunkt.

Skapelsens fysiska sida måste förstås. Varför allt har kommit till och hur förståelsen av detta skeende kan kombineras med en tro på Gud.

Tron att universum kommit till av en stor smäll har många skäl för sig. Det ter sig rimligt att hävda att Big Bang var den tändande gnistan. Det är inte bara skolans undervisning som leder mig till den slutsatsen utan också min egen tolkning av fakta och av hur dessa förstås av folk med expertkunskap på området. Men dessa kan ha fel. Kanske har det funnits flera smällar. Kanske har universum alltid funnits men nyskapats då och då. Möjligt men inte lika rimligt.

Tron på Gud måste se annorlunda ut än att tro att Gud byggt en modell. Var fanns Gud i så fall då Han byggde modellen?

Det är att reducera Gud att göra Gud till en jättelik människa. Snarare är det så att Gud möter oss inifrån. Källan, vad som fanns innan universum, är Gud och den som finns i allt och alla. Det är på detta plan Gud verkar, tycks mig den rimligaste förklaringen.

På det viset får vi ett svar på vem som är den första orsaken: Gud är också ingenting och Gud har skapat allt av sig självt. Finns i allt och är allt. På detta sätt harmonieras teism och naturvetenskap.  Gud har alltid funnits. Om inte annat så var ju det ingenting som allt föddes ur en del av Gud.

Så Gud skapade universum. Var skapelse och skapande på samma gång. Slumpmässigheten är något ur delens perspektiv att uppfatta. I ett större kan det som ter sig slumpmässigt vara något annat. En eventuell fortlevnad efter döden kan ske i en av de många dimensioner naturvetenskapsmännen talar om existerar utöver längd, bredd, höjd osv. Ty finns vi efter döden måste vi finnas någonstans. Eller vara i något som ger oss upplevelsen av att existera vidare. Då kanske allt som finns här ter sig som bländverks sken. Då måste vår naturvetenskapsliga förståelse kompletteras: precis som kvantvärlden har egna lagar som inte gäller i vår vanliga för oss människor direkt iakttagbara värld så kan vi uppleva andra lagar då vi transformerats ifrån ett mänskligt stadium till ett annat.

Min syn på Gud förklarar hur Gud kan ha funnits alltid. Dock skulle man kunna komma förbi Första orsakens argument genom att hävda att skapelsen är sin egen orsak. Att det på något sätt var en självantändande gnista som satte igång en spontan skapelseprocess som lett fram till vår värld genom trial and error. Man bör inte stänga dörren för Gud i sin förståelse av universum genom att skapa sig en så stel bild av Gud att man inte kan ge den en levande roll i Alltet.

Ateismens dogmer

Vi är vanda vid att teister håller sig med dogmer och ibland strider om deras riktighet. Ofta har dessa strider karaktären av semantiska strider. Hade de två sidorna formulerat sig annorlunda skulle oenigheten upplösas, får man intryck av (exempelvis gällande treenigheten).

När ateismen brett ut sig blir det nu allt vanligare med ateistiska dogmer. Det är trosföreställningar om skapelsen.

Man menar, på fullt allvar, att det inte fanns en tid innan Big Bang. Därför kan det inte heller ha funnits en tid för Gud.

Detta måste vara felaktigt!

Om vi tänker oss ett mörkt omöblerat rum. Vi kan titta in i det rummet via ett fönster. Men då rummet inte är upplyst ser vi ingenting. Det finns ju inget i rummet. Plötsligt exploderar det dock. Vi ser ett starkt ljussken i det stora rummet och hör en väldig knall. Ljuset sprider sig i rummet. Sedan blir det stilla. Ljudet klingar av. Ljuset blir allt svagare. Slutligen finns det inget ljussken kvar. Allt är som förut. Rummet tycks åter obefintligt.

x tidsenheter senare exploderar det igen. Samma förlopp upprepas: ett ljussken som expanderar, en väldig knall.

Säger vi nu att tiden är relativ explosionen har vi två uppsättningar av tid, en för varje bubbla av ljus som explosionerna genererade. Skulle vi nu inte kunna tänka oss, åtminstone teoretiskt (det är vad jag föreställer mig att de teoretiska fysikerna gör angående Higgspartikeln!), att vi kan relatera de två explosionerna till varandra? Förr oss idag är det kanske inte praktiskt möjligt men om vi antar att något kan registrera ljus och ljud utanför explosionerna så skulle vi kunna sluta oss till att den ena explosionen föregick den andra. Kanske också våga oss på påståendet att det var ungefär på samma ställe i rummet de exploderade.

Då finns det en tid som är gemensam för de två explosionsrelaterade tiderna! Alltså är inte tiden något som hör Big Bang till! Det är korrekt att vi har en form av tid relaterad till vad som händer i den explosionsbubbla som vårt universum utgör (en "numerisk" sida av Gud), men det är också korrekt att påstå att det finns en tid som relaterar olika universa till varandra i ett rum utanför vårt universum, ett rum i vilket den stora smällen Big Bang ägde rum, om så den kom ifrån en annan dimension eller på annat sätt.

Ateister påstår också ofta att en Skapare inte kan såsom en första orsak förklara skapelsen. Men om man hävdar att en tärning måste ha rört sig för att falla på en yta och därför visa en siffra som finns på den motstående ytan har man inte därmed sagt att ingen kastat tärningen!

torsdag 9 maj 2013

Statligt litteraturstöd?

I medierna har man i veckan kunnat höra att de stora förlagen vill ha ett större statligt litteraturstöd. Detta av omtanka om den s k smala litteraturen.

Man tar sig för pannan! Betänk bara vad det förslaget innebär: att staten ska ge statliga stöd åt stora kommersiella bokförlag för att dessa ska ge ut smal litteratur.

Det är ju närmast ett vansinnesförslag!

För det första är det mindre bokförlag som står för utgivningen av den s k smala litteraturen. Poesi ger exempelvis de stora förlagen ut när det inte längre rör debutanter utan blivit poeter som etablerats i folks medvetande. Säkra kort med andra ord.

För det andra tjänar de stora bokförlagen pengar på att ge ut bestsellers. Vilket manuskript blir en bästsäljare?

Beror inte det på utbud och efterfrågan i samverkan? Med andra ord: Det är vad folk vill läsa och vad bokförlagen marknadsför stort som bestämmer vad som säljer. Bokförlagen skulle kunnat agera annorlunda.

Menar de att staten ska stödja dem för att de ska ge ut smal litteratur är det som att säga att det folk köper är fel sorts litteratur. Att det som de stora satsar på inte är rätt sorts litteratur, men "omständigheterna tvingar oss till det". Nej, ni har ett fritt val och vi ska respektera de val ni gör!

Är det några som ska ha statliga stöd för utgivning av smal litteratur så är det de förlag som står för utgivningen. De mindre förlagen. Det kan inte vara rätt att de stora satsar på de säkra korten (ur krass ekonomisk synvinkel), men sedan vill använda dessa vinster till annat än att ge ut böcker av mindre säljbart slag. Då ska staten, dvs skattebetalarna, komma in och stå för fiolerna.

Om en bok inte publiceras har vi idag den fina möjligheten att publicera på nätet. Om du bakar en kaka och ingen köper den måste du skänka bort den eller fundera över vad du ska ägna din tid åt i framtiden.

söndag 5 maj 2013

Om Gud och evolutionsteorin

Menar man att Skaparen inte kan skiljas ifrån sin skapelse blir tron på Gud tron på skapelsens gudomliga natur. Det går då inte att särskilja en Gud och säga "här ser ni att Gud finns". Det är en helhetssyn som får fälla avgörandet att man tror på en Gud som är ett med skapelsen.

Det bör dock framhållas att allt inte är gott i vår värld. Vad följer då av detta faktum om vi fortfarande menar att Gud inte kan skiljas ifrån sin skapelse? Jo, att det måste finnas vissa värden vi omfattar, som är nedlagda i oss, och som får oss att värdera ett som godare eller bättre än något annat. Gud har alltså i skapelsen lagt ett moraliskt imperativ: Realisera det goda!

Det är naturligtvis svårt att klart säga vad dessa värderingar är som Gud nedlagt i oss. Det enklaste är tror jag är att bena upp problematiken och skilja mellan olika typer av värderingar. Då vi lever i ett socialt sammanhang som utvecklats genom historien kommer naturligtvis många värderingar ha sin grund i denna kulturella kontext. Hade kulturen varit annorlunda hade en del av värderingarna också varit det. Detta har vissa tagit som bevis på alltings relativitet, åtminstone att moralen är kulturrelativ. Det är inte sant. Det är bara en del av värderingarna som på det viset är kulturrelativa.

Det gör ont att slå sig. Därför ska man undvika att tillfoga andra smärta. Man vill ju inte själv tillfogas smärta av andra.

Har man vuxit upp i ett samhälle med ett visst mönster bör man inte utan skäl bryta mot detta mönster. Man bör ju inte ställa till skada och skadar man andras intressen genom att bryta mot hur man alltid har gjort har man gjort något ont. Dock kan man fråga om det måste förbli på ett sätt bara för att det varit så under lång tid. Nya sätt att hantera saker och ting leder till omprövade seder. Vi bör alltså erkänna att en stor del av vår moral är beroende på samhället vi lever i. Att normerna skulle kunnat utformas på annat sätt. Men vill vi ändra dem måste vi göra det, rimligtvis, på det sätt som samhället ifråga föreskriver. I annat fall riskerar vi stabiliteten.

Just uppfattningen att Gud skapat världen är en uppfattning vi fått i arv. Då Darwin och andra ifrågasatte den tycktes man se det som något omoraliskt. Den moraliska världsordningen riskerades för att en teroetisk hypotes om utveckling framförts.

Många religiösa, åtminstone en del, förnekar all form av evolution, då de inte kan acceptera tankegången att människan har en släktning gemensam med chimpanser och näbbmöss. Menar man att Gud inte kan skiljas ifrån sin skapelse borde det inte vara svårt att inse att vi kan ha utvecklats ur en gemensam uratom.

Hur som helst är det inte märkligare än att Första Moseboken rymmer två motstridiga skapelseberättelser. Eller är de motstridiga? Kan inte den ena vara hur Gud tänkte det hela och den andra hur Gud gjorde det hela? Med reservation för att man fick använda den typ av förklaringsmodeller som var tillgängliga då skapelseberättelserna skrevs ner, dvs man fick klara sig utan mer avancerade vetenskapliga förklaringsmodeller.

De religiösa anser jag gör fel som förnekar evolutionsteorin. De borde åtminstone kunna medge att mycket tyder på att två grupper av samma art kan utvecklas olika om de lever i olika miljöer, exempelvis om en landmassa avskiljes ifrån en kontinent för att bilda en ö. Förnekar man miljöns betydelse för att arten bildat två tydligt olika typer gör man sin position onödigt svag. Teisten skulle ju kunna hävda att Gud skapat människan i Edens lustgård men därefter kom arterna att utvecklas enligt vad evolutionsteorin beskriver. Man skulle kunna hävda att spåren efter våra förfäder är bortsopade. Om dessa hade funnits så hade vi förstått att vi utvecklats parallellt med chimpanser och näbbmöss. Detta är en position som väl är lite svag i sig men uppbackad av stöd ifrån heliga skrifter har vi här en position möjlig att försvara, medan den som förnekar all evolution närmast gör sig löjlig.

Viktigt torde vara att påpeka att det inte finns ett moraliskt imperativ i att låta den starke överleva. Naturen visar på motsatsen: Elefanter som hjälper varandra bevisar att djuren inte alls är ute efter att döda de svaga. Tvärtom visar de att elefanter är förmögna till moraliskt tänkande.

Det är inte bara evolutionsteorin som teister bör ta på större allvar.De bör också undvika de otillåtna motsatsslutet att mena att en värld utan Gud inte har någon moral och att då vi har en moral också måste ha en Gud. Hypotesen som många för fram att grunden till moralen kan ligga i oss själva betyder att även om Gud inte finns så har moralen lagts ner i oss för att sedan utvecklas och nyanseras med kulturen, vilket betyder framväxten av en viss "moralisk relativitet".


lördag 4 maj 2013

Om jungfrufödelsen

Både kristna och muslimer påstår att den s k jungfrufödelsen var sann, dvs att Jesus föddes av Maria utan någon mänsklig biologisk far.

Betyder detta att Gud såg till att en kvinna födde ett barn utan en mans medverkan? Eller betyder det att det är Gud som är fadern?

Muslimer tycks påstå det förstnämnda. Kristna det sistnämnda.

Vet vi hur det förhåller sig?

Vi har skrifter, men dessa måste förstås.

Jag tror att jungfrufödelsen kan betyda att en tempelpräst varit inblandad med någon sorts insemination. Men denna tankemodell ska vi utesluta för det fortsatta resonemangets skull, även om den onekligen innebär att gudomligt och naturvetenskapligt kan låta sig förenas bakom rubriken "jungfrufödelse".

Muslimer tycks lätt kunna acceptera att ingen mänsklig man varit inblandad. Men de vänder sig emot tanken på att det är Gud som är fadern. Men om Maria, en människa, modern, står för Jesu kropp skulle ju Gud, en Ande, kunna stå för Jesu själ.

Det är en synpunkt. En annan är att om allt är gudomligt då är Jesus också det. Om Jesu vilja var tänkt att vägleda oss andra var han mer Gud än vi andra, dvs en riktning pekades ut, en form skapades, som vi som kom efter skulle fylla upp.

Man kan få en känsla av att muslimer kanske påstår att de vet något som inte ter sig lätt att veta: att Gud inte lät något av sig blandas in i ägget som sedan framfödde Jesus.

Kristna å sin sida talar ibland om Maria som Guds moder. Men om Gud är Jesu fader ter det sig konstigt att Maria är Guds moder. Hon borde väl snarare framstå som Guds hustru, Guds mänskliga hustru, kvinnan Gud valde som mor åt sin enfödde son. Säger man att Maria är Guds moder menar man något i stil med att visst födde hon Jesus men eftersom allt är gudlomligt är den som föder ett barn moder åt Gud.

Ska vi inte förfalla åt semantik torde det bästa vara att acceptera att dessa föreställningar kan vara svåra att beskriva i ord. Varför inte välja den disjunktiva varianten, dvs att det är sant att det är så eller att det är sant att det är si. Om vi menar att Jesus är född genom jungrufödelse, något jag inte påstår, men som både muslimer och kristna gör gällande, borde vi kunna säga att detta rymmer ett mysterium av sådant slag att vi inte kan säga om en skapande Gud avsiktligt gett sina anlag i arv istället för en mänsklig mans. Vi bör vara ödmjuka, inte veta om det är kristna eller muslimer som har rätt. Sanningen ligger kanske mitt emellan. Svårigheten kanske kan upplösas om vi väljer att beskriva med helt andra ord och föreställningar.

Inget att rekommendera

Det är en verklighet att leva med att mycket av det som skrivs refuseras. Därför vill jag inte rekommendera någon att börja skriva. Hip-hopen kombinerar en slags rimmad prosa, poesi ibland, med musik. Det är något för vår tid. Publiken är större och därmed inkomstmöjligheterna.

Inte ens sådana som Gustaf Philip Creutz läses i större utsträckning idag. Dikten har reducerats till något rent terapeutisk eller för det egna höga nöjets skull.

Jag vill inte påstå att poesin är död. Men det har varit ett misstag att ägna sig åt den, tror jag.