Moraliska sanningar

Det finns folk som påstår att det inte finns några moraliska sanningar. Man ska kanske ha läst filosofi för att ha kommit fram till den här ståndpunkten. Vissa menar att filosofi är en vetenskap, andra förnekar detta.

Själv är jag av den bestämda uppfattningen att filosofi är en vetenskap. Fullt jämställd med litteraturvetenskap och historia, men olik fysik och matematik.

Kanske behövs det inte metafysiska laboratorier för att testa moralfilosofiska hypoteser. Eller så har man detta laboratorium inom sig i hjärnan. Att länka samman olika filosofiska tankemodeller för att snabbt hitta svar, alternativa sådana, på filosofiska frågor som ställts är naturligtvis en uppgift som åvilar filosofen i dessa multimediatider.

Ett tankeexperiment är onekligen något man kan använda för att falsifiera en hypotes. Som i alla andra sammanhang blir det svårt att verifiera en hypotes medelst experiment, alltså även tankeexperiment.

Vad vi bör fråga oss är hur en moralisk sanning kan vara beskaffad. Säger man att den är absolut måste man veta i vilken mening. Gäller det också handlingar utförda av andra än människor mot människor, varelser av det egna slaget eller ting?

Om vi begränsar området till handlingar utförda av människor, står det genast klart att det gäller att hitta ett fall som vi alla anser vara ett exempel på en moralisk sanning. Det gäller då att hitta exempel på vad som kan klassificeras som moraliskt goda respektive onda handlingar.

Låt oss anta att du möter ett barn medan du går på en grusväg. Ni har aldrig setts förut och hon har inte gjort dig något, inte ens sett åt ditt håll. Om du nu går fram och sparkar på barnet har du utfört en moraliskt ond handling. Denna handling är moraliskt förkastlig eftersom barnet kan anses ha en rätt att inte bli behandlat på ett sådant sätt.

Ska du använda våld mot någon måste du alltså ha skäl därtill. Förr i tiden och även i dag har man ansett att ett visst mått av våld, aga, kan få förekomma i barnuppfostran. Men inte ens den varmaste anhängare av aga i barnuppfostran anser att det är rätt att sparka ett barn som man inte har någon som helst relation med och som inte gjort något ont.

Det kan tyckas överflödigt att ange dessa förutsättningar för resonemanget. Jag menar inte att det är rätt att sparka ett barn man känner eller som gjort något fast här får man vara på sin vakt. Här närmar man sig gränsen för vad exemplet vill visa: nämligen att det finns fall då det är fel att sparka barn och som är så generella att de kan anses uttrycka moraliska sanningar.

De uttrycker helt enkelt moraliska sanningar! Det är inte bara fel att uppfostra andras barn, som talesättet lär oss, utan också och desto mer att plåga dem. Det är fel att sparka oskyldiga barn! Detta är en absolut moralisk sanning. (Ordvalet har naturligtvis betydelse: Att barnet är oskyldigt anger exempelvis att det inte är befogat med något slags bestraffning. Ordet "sparkar" anger också att den beskrivna handlingen är av ofogskaraktär. Det rör sig inte om "sparkar undan" som då en fader sparkar undan ett barn som annars hade bränt sig på ett ljus, blivit påkörd av en bil eller trillat nerför ett stup.)

Från god önskan till rättighet

En del tycks mena att välfärd inte går att kombinera med valfrihet. Detta bygger på en felsyn som därtill inte är historiskt förankrad.

Det var kyrkor och andra religiösa organisationer som såg till att skolan inte blev ett reservat för de besuttna. Med tiden infördes en allmän skolplikt. Ingen kan dock förneka att kyrkan haft en viktig roll för att vi fått en utbredd läskunnighet. Detta vara alltså privata initiativ, dock icke kommersiella, för att åstadkomma något gott: läskunnighet och bildning åt alla.

Våra dagars teknokratiska samhälle tar inte alltid hänsyn till den enskilda individen. Allt fler blir utbrända. Många kan inte få jobb och bränns ut. Då är risken uppenbar att man åter börjar stoppa in folk på institutioner om inte ett varningens finger reses.

LSS-reformen har gjort det möjligt för fler att bo i hem men ändå få ett stöd av något slag, då ett behov av detta finns. Ska detta inte riskera att bli en repression för frihetligt tänkande måste denna "trygghetsökning" kombineras med en åtföljande "frihetsökning".

Om all välfärd administreras av det offentliga riskerar välfärden att bli en ideologisk stötesten och stridsfråga. Detta kan undvikas om vi låter privata aktörer utföra välfärdstjänster, som inom området LSS, men att lagstiftningen blir en rättighetslagstiftning där gode män och andras förehavanden kan ställas under specialdomstolar. De allmänna domstolarna har inte den kompetens som erfordras för att till rimliga ekonomiska villkor avgöra tvister som har med skola, vård och omsorg att göra. Rättighetslagstiftningen måste få sin egen judiciella utformning. Anställda, brukare, vårdtagare, elever och anhöriga måste veta vart de ska vända sig för att avgöra en tvist.

Specialdomstolarna kan läggas ut på entreprenad och bestå av en advokat och några "sakkunniga" från branschen, kanske pensionärer med erfarenhet av området och väl ansedda som omdömesgilla och pålitliga.

Man kan också tänka sig domare från andra domstolar som ordförande i domstolen. Dessa specialdomstolar skulle alltså sammanträda vid behov. En fast anställd personal lär bara behövas om behovet av domstolarna blir stort. I annat fall kommer blotta existensen av dem föra utvecklingen i en rättssäkrare riktning.

Det har sagts ibland att man är emot välfärd för att man inte är röd. Detta kanske främst från de som har en socialistisk övertygelse. Detta är felaktigt, säkert medvetet felaktigt. På det viset kan socialisten framställa sig själv som god, andra som kalla och hårda högerspöken.