Den sorgliga nyheten att det nu bara finns 80 000 giraffer kvar på jorden och att deras antal beräknas bli allt färre är en sorglig nyhet för mänskligheten. Först kommer väl de stora djuren att försvinna innan människan till följd av den artificiella intelligensen tar död på sig själv.
Den politiska spelplanen har förbittrats av allt större hat och allt större motsättningar. Jag säger inte att Sverige är värre än andra länder, där man väl haft motsvarigheter till SD under lång tid, därtill värre.
Vilka krafter är det som ligger bakom att det inte kan bli fred utan att människor ska forslas fram och tillbaka över jorden? Vilka är det som tjänar på ödeläggelsen av länder som Syrien och Irak? Man undrar varför inte dessa länder kan enas om en minsta gemensamma nämnare?
Sådana som påstår sig älska friheten, som Ludwig von Mises-instituten, är inte anhängare av det demokratiska styrelseskicket. Tvärtom tycks de reaktionärt blicka bakåt och mena att monarkin är det ideala styrelseskicket, menandes att då var staten inte staten utan en familjs privata egendom. Och om staten är något privat, då blir övergrepp och orättvisor legitima, eller?
Jag som trodde att den arabiska våren skulle innebära att demokratin skulle spridas till nya orter på jorden får se mig frustrerad. Demokratin sprids inte. Det är kaos och krig som sprids. Det är inte utan att man ibland frågar sig om det kanske trots allt hade varit bättre med monarkism. Men vad talar för det då Irak tidigare haft monarki utan att det höll och Frankrike hade monarki och det var, åtminstone enligt vissa, inte helt utan anledning som den avskaffades där.
Om folket i allmänna val får välja företrädare kan de välja mellan olika alternativ. Det största får mest inflytande. Detta borde attrahera vänner av marknadstänkande. Men om det nu blir tjaffs och hat i politiken måste det inte bli så i butiken. Där kan vi göra reella val. Butikerna förlorar på att diskriminera medan politiker på många håll får sin identitet av att skilja oss människor åt i vi och dom.
Vi som har rötter ifrån olika håll blir kluvna av ett sådant här synsätt. Vi vill vara människor men blir halva det ena, halva det andra. Det funkar tydligen inte att vi bara är människor. Vi ska delas in i klasser och sedan ska vi bråka med vararandra.
Jag frågar Gud: Var detta livets mening?
