På nätet, inte minst olika Facebook-sidor, kan man läsa hur folk försöker göra sak av att det efter Olof Palmes sorti skulle inträffat något nytt. Dessa kritiker av nyliberalism och kapitalism insinuerar att kapitalet skulle omstörtat samhällsordningen med våld, men sanningen är en helt annan, vilket lätt inses av den som vill göra internationella jämförelser.
"Vänsterspöket" Palme hade faktiskt, visar det sig, vissa likheter med "högerspöket" Nixon! Båda ska ha funderat på olika politiska lösningar, som prisstopp och lönestopp, för att bemästra marknadens utveckling. Alltså: över hela världen rådde vid den tiden (runt 70-talet) den föreställningen att politiska beslut skulle kunna "tämja" marknaden. En oönskad prishöjning skulle, trodde man (naturligtvis helt felaktigt), kunna dämpas eller förhindras om politiska organ bestämde att priserna inte fick höjas.
Idag vet vi att detta är en lösning som inte håller. Prishöjningen är tvärtom en nyttig signal som säger till marknaden att öka utbudet (då producenterna får signalen att producera mer då det efterfrågas mer) eller att konsumenterna konsumerar mindre (då konsumenterna får signalen att minska handlandet då deras efterfrågan inte längre har samma köpkraft).
Nixon ska ha varit välvilligt inställd till medborgarlön. Låt oss hoppas att detta frö får leva vidare in i en ny tid. Vi har fått ett nytt paradigm, ett mer liberalt sådant, ett paradigm som vi nu finner på väg att ersättas av något annat. Det är inte längre lika inne att tala om frihetliga lösningar och om en gemensam marknad. De protektionistiska signalerna kanske bara betyder att man inte vill ha samma radikala förändring, att man inte vill ha en fri rörlighet av allt bara för att man önskat en fri rörlighet av något. (Men om de som tror på ett samarbete över gränserna inte ställer upp för detta lär vi få se mycket gott rivas ner av människor som mer och mer tycks inriktade på ett isolationistiskt vi-mot dom-tänkande.)
En fri rörlighet av människor kan betyda att det blir en fri rörlighet av människor som kan få jobb eller klara sin försörjning dit de flyttat hän. Att man ska kunna flytta till ett annat land för att där få socialt stöd utan att först en tid ha arbetat var kanske ett alternativ som inte riktigt existerade i de EU-vänligas tankevärld då traktaterna skrevs. Hur gärna vi än vill ha fri rörlighet är det enligt min mening bättre om den icke avsedda rörligheten inte inkluderas i den fria rörligheten. De förflyttningar som sker av en icke löst fattigdom är ett problem att hantera, inte minst på ort, men EU-bygget bör inte klandras för denna rörlighet, då den rörlighet som var den avsedda var den som löste ett fattigdomsproblem: Som då en arbetslös i ett land får ett jobb i ett annat land där det råder högkonjunktur.
Ett alternativ är naturligtvis att den stat som folk flyttar ifrån får betala (något) för det sociala stöd som folk får i andra länder så att incitament skapas för att ta hand om de egna invånarna. Klarar man inte detta kan man söka vägledning hos de andra. Då de öppnat upp för investeringar i det egna landet, av kedjor och av möjligheten för företag att samarbeta med företag i nya medlemsländer, bör man också kunna ta till sig av andra länders kanske mer utarbetade vana att åtgärda de sociala problem som vi rimligtvis inte någon av oss vill se medborgare i EU lida under.
Denna inställning måste inte betyda att fattiga inte ska få röra sig över gränserna. Men problemet är rimligtvis det att EU bör arbeta fram en social strategi så att inte förtroendet för unionen undergräves av de element som så gärna skyller allt på EU.
Den fria rörligheten av varor bör på analogt sätt inte gälla alla varor. Att dumpa priset med dåliga varor bör ett land kunna värja sig emot.
Vi får se hur stora andelar protektionisterna får i de kommande valen. Kanske sluter sig länderna och vi får ett nytt paradigmskifte.
