Det finns de som menar att livets mening är kärleken. Men inte ens om vi med "kärleken" avser ett av Guds namn kan detta, vid eftertanke, vara ett riktigt svar. Skulle kärleken vara livets mening? Det rör sig snarare om att kärleken är en av livets meningar. Att livet har många meningar. Kärleken är en.
Vad som utgör livets mening måste bestämmas av dess mål. På samma sätt som en mening i en text som denna blir en mening i kraft av sin punkt kommer en livsmening att vara en sådan för att den leder till ett mål.
Existentialisternas uppfattning är naturligtvis riktig. Du kan alltid säga: "Nej, jag anser inte att det du påstår vara livets mening är livets mening!" Kärleken kan många se som en egenskap hos livet. Vi lever. Vi hyser känslor. Vi känner fasa då något kallt berör oss på ett oväntat sätt då det just inträffat en explosion. Vi känner något annat då någon vi tycker om ler mot oss och smeksamt stryker sin hand över vår hud. Dessa känslor är viktiga för en människa. Men, kan man argumentera, de är inte livets mening.
Om Gud är kärleken och om Gud menar att vi ska vända tillbaka till Gud så är Gud meningen med livet. Kärleken är bara en av meningarna, på samma sätt som att kärlek bara är ett av Guds namn.
Sanningen är en annan av Guds namn, av livets meningar. Jag talar om den djupare Sanningen, inte om den som kallas "korrespondensteorin för sanning", att x är y om y är x.
Har vi utgått ifrån en källa och begåvats med känslor och har ett slut för färden så är livets mening den vi tillskriver färden. Att göra det bättre för andra är att visa kärlek. Att göra det bättre för sig själv är också att visa kärlek. Att undvika att framkalla fasa är ett gott värde då vi vet att det att känna fasa inte är en trevlig upplevelse.
Att visa kärlek utan att fordra något tillbaka kan naturligtvis leda till något gott. Följden kan emellertid också bli att man ses som naiv och att man utnyttjas av andra. Att man helt enkelt berövas sin peng. Det tas för givet att man ska ge men man får kanske bara motstånd av de som flinar bakom ryggen att man vill "ha en bättre värld".
Du lär inte utföra handlingar som gör livet drägligare för andra om du inte får något tillbaka. Du räknar med att du själv skulle uppskattat handlingen om du varit i den andres situation och gillar därför det du själv gör tills det gått upp dig att du handlat mot dina egna principer. Att du egentligen utförde en annan handling än den du ämnade utföra. Det du gjorde gav inte det goda resultat du hoppats på, men att du gjorde som du gjorde betydde att andra handlingar inte utfördes och att din "peng" inte förräntades, kanske för framtida stordåd.
Dock torde alla kunna vara överens om att en kärlek som inte fordrar något tillbaka är större än en kärlek som bygger på att man ska få något tillbaka.
Den som gör gott för att det är gott att göra gott är mindre egoistisk än den som gör gott för att Gud vill det och som attraheras av ett evigt liv. Vem av dessa två är det som tror på Gud? Vem av dem är det som utför goda gärningar? Kan vi verkligen bakbinda Gud och mena att det är den som i ord säger att hon tror på Gud som är den som gillas av Gud? Kanske menar Gud att det är handlingarna som räknas. Att det är vad en människa gör mot andra som räknas och vad de har i sinnet. Det viktigaste behöver alltså inte vara att tro att man får ett evigt liv om man handlar gott. Den vore naturligtvis en mindre egoist som skulle göra gott även om ett liv efter detta inte utlovades. Som kanske menar att ett rättskaffens liv på jorden är att föredra framför att sträva efter ett evigt liv, speciellt om denna strävan skulle förknippas med att våld utövas mot andra. Denna motsättning är naturligtvis rent teoretisk. I den utsträckning vi har ett liv efter detta så är det inget som utlovas oss för att vi är falska eller något som inte erbjudes den som gör gott och har ett gott sinnelag.
Religionen har inneburit en serie händelser i en berättelse som ger mening åt livet. Det riktiga bör inte vara att stirra sig blind på att kärleken ska vara livets mening, men göra vad man kan för att rena sig ifrån egoism, avund och hat så att man får ett kärleksfullt och ödmjukt sinnelag.
I annat fall kan vi likaså gärna säga att livets mening är att bilda bolag, att företa sig något för att åtgärda brister på marknaden och att den som har det rätta sinnelaget här strävar efter det ekologiskt och humanitärt hållbara och anständiga, inte efter att förfölja enskilda människor med en serie trixande och truxande.
Sinnelaget betyder något. Sinnelaget är avgörande. Så står det exempelvis i Koranen att den som tar ränta för att berika sig själv på andras bekostnad handlar felaktigt. Alltså: Den som tar ränta eller betalar ränta som inte innebär att man berikar sig på annans bekostnad behöver inte ha gjort fel. Är sinnelaget istället att utöka utbudet så att priset sänks på varorna och folk får det bättre har en kärlekshandling utförts.