Vissa människor, särskilt på vänsterkanten, tycks tro att man är girig bara föra att man är marknadsvän. Ett sådant samband finns inte. Tvärtom kan girigheten uttrycka sig som en marknadsfientlig inställning. Den girige önskar att andra inte ska ägna sig åt affärsverksamhet och att beslut som kunde ha fattats av flera på en marknad istället ska fattas av en byråkrati där den girige vill ha en hög befattning, med passande lön.
Marknadsvännen kan mycket väl ogilla spekulationsaffärer, inte gilla att man tar risker, mena att rikedomen vilseför oss och att en enkel livsstil är att föredra, antingen för att den gör det lättare att följa den andliga vägen eller för att den enkla livsstilen helt enkelt gör att man inte blir så frustrerad. Blir man inte frustrerad för att man inte får det ena eller det andra, då man inte begär detta, infinner sig fortare det lyckotillstånd som många filosofer förr ansåg vara livets mening.
En marknadsvänlig inställning som kombineras med en enkel livsstil ser alltså ut att kunna baka en kaka som är stor och som räcker åt många. Därtill leder den till upplevelsen av att ha ett meningsfullt liv, både enligt den andliga uppfattningen och enligt den antikt filosofiska.
Det är alltså för att kakan kan bli större som man tror på marknaden. Detta betyder inte att allt ska avgöras av den. Det är kanske som så att mången företagare anser att rätten till vård bör grundas på andra avgöranden än plånbokens tjocklek. Den som känner företagandets villkor vet att det är hårt i många branscher. Det händer lätt att den som en dag var en framgångsrik företagare finner orderboken krympa. Att vi här finner skäl för en viss skattefinansierad offentlig sektor tycks uppenbart. Därmed inte sagt att driften ska vara offentlig. Det tycks mig vara en lämplighetsfråga som bör avgöras från fall till fall.
Det libertarianska alternativet tycks inte räcka hela vägen fram. Var man drar gränsen för det offentliga kan vara en intressant sak att ta reda på. Då jag efter att under årens lopp läst lite här och var om de libertarianska filosoferna har jag funnit Robert Nozick vara den mest lämpade att utgå ifrån. Det är för att han, om jag minns rätt, tar sin utgångspunkt i naturrättsläran och John Locke. Kanske mer om detta senare.
