Existentialister som Sartre menar att vi har en stor frihet i livet. I en mening är detta naturligtvis sant. Den ensamstående mamman med ett lågavlönat arbete har ju faktiskt som ett av sina val att lämna bort barnet, strunta i att betala hyran, åka utomlands och starta en bordell som kanske blir lukrativ med tiden. I takt med sin eventuellt avtagande attraktionskraft kan hon anställa yngre förmågor som fortsätter att hålla rörelsen igång.
Ja, våra val är många. Många anser väl att ett val som det ovan skisserade inte är ett verkligt val. Vi tenderar inte att ta det på allvar, något som onekligen varslar om en viss social trygghet i vår position. Den som gör som kvinnan ovan lär han drivits av tvång och förtvivlan. Är dessa verkliga val enligt existentialisterna? Jag avstår från att besvara frågan, då jag inte vill kunna anklagas för hårklyverier.
Många av de val som teoretiskt är öppna och som infinner sig i våra tankar lär vara sådana som egot har intresserat sig för. Vill vi göra ett verkligt val, ett riktigt djupets val, lär vi vilja handla gott, underkasta oss Godhetens princip. Plötsligt har vi att bekämpa något inom oss själva. Plötsligt krymper valmängden ihop. Plötsligt är det som om vi har att följa en manual någon annan satt upp. Valfriheten, det vi förut kallade valfrihet, ter sig nu som bländverks sken. Även om vi inte kallar oss muslimer vill vi underkasta oss Guds vilja. Vi ser att denna vilja verkat i historien. För Sökaren blir det en uppgift att utröna innebörden av denna vilja.
Läser man de heliga texterna och ser ett samband mellan dem är det svårt att inte komma fram till slutsatsen att de bör läsas samman även om det förhåller sig som så att det är accepterat att vara jude och välja judarnas väg, att vara kristen och välja de kristnas väg och att vara muslim och välja muslimernas väg. Men den som läser dessa religioners texter och inser att det finns en verklighet som ytterst är Gud förstår av texterna att det knappast kan vara meningen att samhällena inte ska utvecklas bara för att en viss religion kodifierats. Vi har att skilja på tillståndet då religionen kom till och det tillstånd som uppstått till följd av religionen.
Religionen höjer våra sinnen. Den som förstår detta intresserar sig inte längre för massa val som egot kan göra utan intresserar sig istället för innebörden av Vägen, dvs av Guds mening med oss, med livet.
Vid tidpunkten t1 fanns det människor som inte riktigt kunde harmoniera sina viljor, samhället riskerade slitas isär av egoism och inbördes kamp. Religionen skapade en struktur och ett sinnelag för människorna sådant att de besjälade av detta vid tidpunkten t2 kunde utföra gärningar som de utan sinnelaget och utan strukturen kanske aldrig skulle snuddat vid i tanken. Vi har fått se skolor och sjukhus växa fram och inrättning efter inrättning har uppförts till följd av donationer, givna av ett sinnelag som religionen format, alltså även om donatorn själv råkar vara en sekulariserad ateist.
De som vill tillämpa religionen sådan den var vid dess tillkomst tar inte med i beräkningen den höjning religionen åstadkommit. Religionen har förädlat våra sinnen. Varför ska då hårda straff tillämpas? Varför ska vi i vår tid se sådant som borde vara ett passerat stadium då religionen humaniserat människan? Var det inte det som var Guds mening? Var det inte därför Job fick sin läxa, en lärdom som vi kan lära av?
Religionens lärdomar bör alltså undervisas till folk och vara föremål för resonemang, inte för fysiska bestraffningar. Det är åtminstone den ståndpunkt jag tror skulle kunna fungera som en minsta gemensamma nämnare i en värld där vi inser att hur gärna vi än vill det kan inte alla tycka likadant som vi själva och inser vi med Rumi att djupet kan uttryckas på olika sätt bör vi glädjas åt den förening i djupet som kan ske mellan olika religiösa personer, också mellan exempelvis muslimer och hinduer (jfr Kabir och Amir Khushrau). Ja, även ateister skulle kunna omfattas av denna förening, ty är de godhjärtade och besjälade av en tro på det Goda tror de på sitt sätt på Gud utan att veta om det.
