Det finns många som kritiserar materialismen idag. De menar att girigheten drivit fram en längtan efter allt fler saker. Finns det inte annat att leva för, undrar man.
Ja, här har vi en del saker vi måste bena isär!
Många torde mena att de inte alls är materialister och att de inte äger så många saker.
Andra kan äga många saker men förhålla sig likgiltiga till dem.
En tredje grupp arbetar för att tjäna pengar. Är det många saker de är ute efter? Är det inte mat på bordet och pengar till hyran?
Skulle alla som arbetar inom sjukvården eller skolväsendet vara materialister som arbetar för att kunna stoltsera med många fina saker? Och om de nu vill använda sin lön till att köpa en oljemålning av en älskad konstnär eller en fin matta, vem är du att kritisera dem?
Om arbetaren konsumerar sin lön eller sparar i aktier...Vem ska moralisera över den saken?
Precis som jag i ett tidigare inlägg gjorde en distinktion mellan finansiella transaktioner utförda av banker och finansiella transaktioner utförda av privatpersoner, gör jag nu en åtskillnad mellan å ena sidan en skadlig egoism, en sådan som hotar samhällsgemenskapen, och en gagnelig strävan efter att åstadkomma något å den andra.
Den finns inom människan en psykologisk drift att göra något. Kanske är det den vuxnes sätt att bli gillad av pappa och mamma som sitter i, man kan göra sig lustig över det, men om folk inte får prestera något i samhället och om de aldrig belönas för vad de gör bra, ja, då tror jag luften går ur samhället.
Att leva med gamla utslitna saker och aldrig kunna köpa nytt, är det bättre än en längtan efter nya saker?
Det viktiga är att hela samhället ställs in i kretsloppsoptimerande spår. Att det bör vara en drivande kraft i samhället att minska utsläppen och förbättra tillståndet för miljön. Att neka människor att äga saker tror jag är kontraproduktivt. Det är bättre att visa på vägar som inte innebär att man måste tömma plånboken.
