Vilken form av litteratur, dvs ordkonst, som folk förbrukar har varierat med tiden. Helt klart finns det ett samband mellan medium och framgångsrik genre. Under Hellas tid var rapsoderna populära. De reciterade eller sjöng dikter och epos inför publik.
Människorna var inte samlade till följd av ett spontant infall utan det var en tradition att folk samlades till fest och att man då roades och oroades med allehandla verk som hade ordet som medium.
Ordet är alltså ett medium som fordrar ett medium för att verket ska kunna reproduceras. Säkert har mången skald, kanske på kamelryggen, reciterat något för andra deltagare i karavanen allt medan färden långsamt och metodiskt gått vidare, verk som aldrig lagts på minnet. Under dessa transporter, ackompanjerade av kamelernas lunk - och stora känsla för poesi - föddes och förkovrades dikter som än idag står sig, även om dagens poeter inte använder hyperboler i panegyriska oden för att lovsjunga härskare och stormän (utan snarare satir för att förminska dem).
Ordet måste alltså ha ett medium för att ordkonsten ska kunna reproduceras. Papperstidningen, pressen, blev inte bara födelsen av kortare texter sakprosa, en sorts kommenterande kortessäer, längre också för den delen, som kom att kallas "artiklar". Gränsen mellan reportage och krönika är inte glasklar och den är en gräns som traditionen arbetat upp, knappast genrens pionjärer som en Addison eller en Steel.
Det var inte bara sakprosan som i papperstidningen fick ett medium som glatt många, oavsett om de druckit sitt kaffe i ett kaffehus där tidningar funnits att läsa, eller om de, till följd av samhällsutvecklingen, kommit att läsa tidningen hemma, där också kaffet druckits. Också den skönlitterära prosan gagnades av tidningen. Ja, förutan papperstidningar är det väl osäkert om romangenren kunnat bli så populär som den blivit. Dickens och Thackery gagnades av följetongsformen i dagstidningar. Som böcker blir dessa verk tunga tegelstenar, verk som fordrar något annat av läsarna än gårdagens följetongsvariant: muskelstyrka och disciplin att avbryta läsningen vid lämpliga tillfällen. Läsaren, hon har idag berövats den spänning avbrottet innebar då dagens avsnitt var slut. Då man bara måste ha nästa dags tidning också så att den spännande läsningen kan fortsätta.
Poesin som levde så glatt när folk samlades och lyssnade på rapsoder i en tid då varken tidningar eller teve fanns har ändå levt vidare. Det är om något ett bevis på vilken kraft dikten innehåller. Att poesin innehåller något som kan sägas vara själva kärnan av den litterära upplevelsen: att underhållas av orden utan några direkta nyttoaspekter. Just detta kravlösa förhållande till nyttan har varit skönlitteraturens främsta nytta!
Tunna böcker har inte varit det optimala för dikten. Poesin har också förlorat på att den rimmade dikten inte vårdats av de stora bokförlagen. Jag tror dock att den fria versens genombrott gjorde det psykologiskt nödvändigt att för en tid ställa den regelbundna dikten i bakgrunden så att den nya formen kunde etableras och få sina lyriska kvaliteter erkända av den diktälskande allmänheten.
För en poet är det viktigare med en läsare som älskar poesi än tio tusen som sitter och bläddrar mellan pärmar för att snabbt komma vidare och utan att uppskatta poesi (av vilken orsak det nu än vara månde).
Den digitala tekniken har en stor förändringspotential till det bättre för poesin. Jag kan konstatera att Amazon erbjuder många kända klassiska diktverk, exempelvis av Kabir, för gratis nedladdning. Det är helt enkelt fantastiskt vad tillgängligheten har ökat och den kommer att öka mer och mer. Man kan gå in på websajter och påträffa sidor där dikter är inlästa, något som gort det möjligt för exempelvis författaren av dessa rader att höra hur Al-Mutanabbi, Hafez, Rumi, Mizra Ghalib m fl poeter låter i original. Youtube erbjuder en guldgruva, ja flera, för den som älskar poesi.
En dag kommer denna utveckling att åter väcka den svenska diktskatten till liv.
