Det finns kanske en och annan som tror att nedlagda företag är ett krisfenomen. Så enkelt är det inte. Det marknadsekonomiska samhällets stora överlevnadsvärde ligger just i detta att det hela tiden läggs ner företag. Skulle man hållit alla dessa företag under armarna, ja, då hade krisen snabbt infunnit sig och tett sig fruktansvärd.
Företag som inte är lönsamma, alltså varken företagsekonomiskt eller samhällsekonomiskt, läggs ner då ägarna inte vill förlora kapital i större utsträckning än nödvändigt. Marknaden ger oss rättigheter som konsumenter, men vi har inte alla rätten att vara företagare. Etableringsrätt och näringsfrihet till trots så är det marknadens dom som avgör om vi bör vara företagare eller inte.
Att man månat om bilföretagen har väl varit en önskan att få till stånd en mjuk övergång eller en överoptimistisk tro på att nya ägare ska skjuta in pengar. Räddningen har varit att Kinas marknad öppnats för bilföretagen. Genom att bräddas kan de överleva.
Om stöd inte hade givits hade vi kanske fortare fått en grönare form av bilism. Då stöden till de existerande företagen samtidigt kan sägas vara ett hinder för nya företag som skulle kunnat ta marknadsandelar inser vi snabbt att man bör vara försiktig med att ge mycket pengar åt en ägargrupp. Varför ska inte andra få? Varför inte de ägargrupper som vill ge oss miljövänligare bilar? Varför skulle just vissa företag ha stora statliga stöd och på det viset kunna överleva och bli spelare i Asien, medan andra företag, som inte fått stöd, nu får det svårare att konkurrera i Asien?
Ger vi pengar åt egna bilmärken samtidigt som vi stänger dörren för nya indiska shoppingbilar som kanske funnit kompanjoner i Europa om inte staterna satsat sitt stöd på konkurrenter med sämre inriktning för miljön?
Ibland kan man bli upprörd, både på hur stöden utformas och på hur vissa systemkritiker ser nedläggningar av företag som stora katastrofer. De predikar undergångsstämning, när sanningen är att våra samhällen har så mycket teknisk know how och så mycket kapital att det kan klara en omställning - men inte utan att företag läggs ner. Då frigörs resurser för startandet av nya.
Vi kommer aldrig få ett samhälle med välstånd och ha ett tillstånd där företag inte går omkull. Det är en del av vardagen. Det är därför tankar på basinkomst (medborgarlön) känns som något extra angeläget. Det skulle göra omställningen mjukare, åtminstone om det inte är en hög materiell levnadsstandard du till varje pris vill ha utan du kan nöja dig med en mer vanlig eller modest (bra för miljön kanske). Vill du ha en högre levnadsstandard kommer du väl att arbeta för att ha det och då bör givetvis variablerna i samhället vara sådana att ditt berikande av dig själv också berikar andra genom att ge jobb och en hållbar utveckling.
