Det är kanske inte konstigt att de stora bokförlagen refuserat många poeter under 1900-talets sista kvartal. Den så kallade nyenkla stilen grävde en grav för den traditionella poesins versformer. Det framstod som borgerligt och reaktionärt med ett annat slags poesi än den som var klädd i fria former. Helst så enkel som möjligt. Nästan så att det blivit snack, i små portioner, av diktningen.
En röd kulturelit med medelklassbakgrund satt, säkert förankrad i huvudstaden, och formade det poetiska landskapet. Men en underjordisk motståndsrörelse fanns. Stencilpoeterna dog inte ut. Nu har internet kommit. Friheten vill vara fri, inte dödas mellan grå trista pärmar.
Argumentet att poesi kan vinna på att refuseras, att poeten får chans att mogna så att en mer helgjuten framställning kan presenteras vid en senare tidpunkt, är visserligen ett starkt argument. Dock tror jag inte att man ska ta dikten så allvarligt att man gör sak av att en skald bearbetar ett existerande verk. Gjorde inte Tarqato Tasso detta? Jo, och tyvärr, var det många som menade! Om poeter som Hafez haft samma inställning som Tarqato Tasso hade kanske ingen vinbägare svingats i någon dikt under den tid då islam härskade med sitt rusdrycksförbud.
Det förhållandet att enstaka dikter inte haft något ställe att ta vägen, att få litteraturmagasin funnits och att dessa noga refuserat sådana som "inte var rätt" har inte varit bra för dikten som uttrycksmedel i Sverige.
Vill folk skriva medelst andra former är det väl okej för mig (jag läser ändå inte allt). Det är dock sorgligt att de som lever på att publicera och sälja ordkonst inte gillar konst av ord utan snarare likriktning, prosaisering, försnackning.
Att Svenska Akademien väljer in Clas Östergren istället för Lars Gustafsson talar sitt tydliga språk. (Jag hoppas att någon vill upplysa mig om att Lars Gustafsson sedan länge varit en av de aderton, att det är jag som missat något som varken har teve eller tidning just nu!) Man vill ha någon man kan styra över, någon som redan är bekant och fungerar med invalda tongivande "personligheter".
Ja just det ja: "kulturpersonligheter"!
Det är snart varken "kultur" eller "personlighet" kvar sedan likriktningens trösklar fått fortsätta sitt fruktansvärda värv.
