Det man lär sig i skolan är sanningen, är det nog många som utgår ifrån. Det framstår som en självklarhet. Dock vet vi väl alla att vetenskapliga teorier kan förändras. Att paradigmskiften, som de kallas, äger rum som förändrar det vetenskapliga tänkandet inom ett visst ämne.
Men även sådana vardagliga saker som etikämnets behandling i gymnasieskolans filosofiämne kan ge oss en tanke att reflektera över vad som egentligen är sant. Själv fick jag lära mig att det fanns etik, som handlade om moral, alltså var ett metaämne, ett ämne om moral, och att det sedan fanns eller åtminstone kunde finnas metaetik, metametaetik, metametametaetik osv i en oändlig serie.
Metaetik är tänkandet om etik och metametaetik är tänkandet om metaetik. Metametametaetik är tänkandet om metametaetik.
Detta måste ses som ett utslag av språkets makt över tanken! Visst kan vi tala om etik som det ämne som studerar de moraliska föreställningarna och det moraliska språket och visst kan vi tala om metaetik som ett ämne som studerar hur det etiska språket och metodiken är utformat.Därefter torde det vara slut. Allt meta efter metaetik är en del av metaetiken. Metaetiken är ett ämne som innehåller sin egen självreferens. Kanske kan man t o m säga att detta är fallet med ämnet etik. Att metaetiken alltså är en del av etiken.
Vi kan på motsvarande sätt se ämnet allmän rättslära som ett metaämne till rättsvetenskap och juridik, men metaämnet till allmän rättslära är den allmänna rättsläran själv. Ska den allmänna rättsläran ha ett metaämne utöver sig själv så torde det vara ett ämne om vetenskapen överhuvud, en sorts allmän vetenskapslära, som kanske ser likheter i funktion och angreppssätt mellan den allmänna rättsläran och andra ämnen. Man har alltså breddat analysen.
