Bland yttranden av alla dessa fiender till det ekonomiska systemet som finns kan man bl a gång på gång läsa att tagandet av ränta som pris för lån kräver att ekonomin hela tiden expanderar. Det sägs t o m att man måste ta nya lån för att klara av att betala gamla. Att detta är felaktigt ska nedanstående resonemang visa!
Då du tar ett lån kan du göra detta för att ditt företag behöver kapital. Du tar väl knappast ett lån om du inte menar dig kunna vinna något på att få denna köpkraft, dvs på att få i förväg den köpkraft du kommer att få senare (och som du nyttjar för att betala tillbaka lånet med). Det förväntas uppstå en mellanskillnad sedan räntan och amorteringen gjorts. I annat fall hade du inte lånat.
Detta är hur de flesta lånen utvecklas. Ett företag som lånar för att klara sina åtaganden och som exporterar sin produktion kan tjäna pengar på att exportera tack vare lånet. Exporten leder till att kapital förs till landet. Detta kapital används för att betala tillbaka lån och ränta. På vilket sätt tvingar räntan fram nya lån? På vilket sätt är det en skuldfälla att betala för att låna, när man lånar för att få inkomster?
När köpmännen i Champagne inte kunde betala vad de ville köpa kunde de få lån av penningutlånare som fanns på platsen och betala när mässan var slut. Hade de inte sålt mer än vad de köpt fanns möjlighet till längre krediter om någon pålitlig gick i god för dig. Naturligtvis har dessa lån kostat, oavsett om avgiften getts formen av en ränta på det lånade beloppet eller på annat sätt.
Vi ser här hur ränta och borgen är spontana svar på marknadsbehov. De fyller ett behov i omsättningen och har hållit uppe omsättningen av varor och därmed gjort att utbudet av varor på torgen och på andra ställen ökat. Det har varit något samhälleligt nyttigt att köpmännen kunnat låna. Det har varit något rationellt att de haft att stödja sig på någon pålitlig och att de fått betala för att låna. I annat fall hade även betalningsoförmögna kunnat pocka på rätten att låna för att företa något de menat ha vinster i utsikt. Kravet på borgen eller åtminstone av att någon pålitlig gått i god för dig och det egentligen självklara att ett lån, precis som andra tjänster, kostar något har gjort att de som vidtagit de projekt som haft vinst i stegriktningen också varit personer förmögna att ro det hela i hamn.
Om inte långivaren får ta ränta kan kanske köpmannen bara få låna av en vän. Vad blir följden av detta? Jo, rimligtvis att summan som kan lånas blir mindre. Då blir värdet av handeln inte bara lägre för köpmannen utan också av de som gagnas av köpmannens handlande: kunderna. Alltså, något för räntemotståndarna att begrunda: Utan ränta blir utbudet mindre. Då stiger priset. Betalar du hellre ett högre pris för en vara än att köpmannen betalar en ränta på sina lån? Är räntan låg, dvs priset lågt för lånet, har jag svårt att se att det är detta fall som menas då invändningar görs mot tagande av ränta, exempelvis i Koranen. (Hur som helst tycks den här frågan vara föremål för de visas tolkning på nästan samma sätt som historien om Moses och Khidr som skulle mötas "där de två haven(eller oceanerna) möts". Det var, har vi fått lära oss, inte i Kapstaden de skulle träffas. Det hade blivit en lång vandring för Moses. Det var olika former av kunskaper och lärdom som de två haven står för. En inre och en yttre. Den historien, liksom många andra, är full av betydelser som ger ett sällsamt djup. Tänker man efter får man mer och mer visdom ur sådana historier.)
Om bankfienderna får som de vill kommer bankerna inte kunna låna ut pengar då det finns någon som vill låna, alldeles oavsett om dessa är kreditvärdiga eller inte. Det är följden av att bankfienderna är emot vad de kallar, i sitt sätt att försöka mystifiera det hela (eller av en beklaglig okunskap), att "skapa pengar ur tomma intet". Om inte de skuldsedlar som av praktiska skäl fått sedlars och mynts form får skapas av bankerna kommer penningmängden att bli ansträngd.
Kan bankerna inte skapa pengar måste du ha in pengar exempelvis via export. Att smidigheten minskar är klart. Ekonomin reduceras till något slags nollsummespel, istället för att tillväxt ska kunna öka penningmängden där det finns växtkraft i samhället.
Redan guldsmederna i England tog emot folks pengar som insättning och lånade sedan ut pengar, "guldsmedssedlar", utan att det fanns en hundraprocentig matchning mellan dessa sedlar och de pengar som lämnats in till förvar. Då inte alla kräver tillbaka sina insättningar samtidigt kunde man låna ut mer än vad man hade. Jämför vi detta med våra dagars storbanker så förstår vi att dessa har mycket på tillgångssidan. Att de kan låna ut betydligt mer än insättningen så länge de har ett värde som är högre. Det viktiga är att de inte är slarviga i kreditgivningen, inte tar risker. Därför får vi acceptera att få nej många gånger då vi gör en låneansökan.
Krav att bankerna inte ska få låna ut mer än vad som är inlånat är löjliga krav. De räddar sin stympning av ekonomin, tror de, genom att ta statliga banker som ett kort ur rockärmen.
Men är det inte bättre med ett transparent system med privata banker och kreditinstitut än med ett grumligt där det bara finns en statlig bank? En statlig bank som kan bli svår att skilja på ifrån övriga statliga aktiviteter. De privata instituten får gå omkull om de inte sköts. Andra kan ta deras marknadsandelar.
