Idag hörde jag på radions "Ring P1" hur en företagare gladde sig åt de nya tiderna. Han behövde inte ha med fast anställda att göra. Dessa upplevdes tydligen som besvärliga. Han hyrde istället in folk ifrån bemanningsföretag och var mycket nöjd med det.
Ett tag trodde jag det var en provokatör som ringde. Men vid närmare eftertanke insåg jag att det var en äkta glädje mannen uttryckte. Han var nöjd med utvecklingen.
Jo, det tror jag nog många företagare kan vara - och bli. Ska man försöka stoppa Tidens framforsande flodvåg eller acceptera förändringen och göra det bästa av den? LAS kan ha mycket som talar för sig, men det förhållandet att man lagstadgat om en anställningstrygghet det visat sig enkelt att kringgå är väl i sig nog för att vi ska börja tänka på alternativa trygghetsformer.
Kunde en basinkomst införas skulle folk få en grundläggande trygghet av den (se tidigare publicerade inlägg på denna blogg).
Det är inte så säkert att företagarna kommer att finna bemanningsföretagen bättre än att ha fast anställda medarbetare. Har människor en grundtrygghet som är skild ifrån anställningen och har de arbetsgivare/uppdragsgivare att välja mellan kanske de väljer bort en som uppfattar det besvärligt att sitta ner och snacka om saker och ting.
Någon nedrustning av arbetsplatserna bör inte accepteras. Det är inte värdigt att nonchalera vad vuxna människor anser om arbetsmiljön eller att byta ut dem så fort klagomål kommer. Människor bör inte slitas ut och förstöras på en otrygg arbetsplats där kanske farliga lacker o dyl förstör deras lungor. Får inte arbetstagare och uppdragstagare framföra sina synpunkter, ges de ingen laglig rätt för sina klagomål, riskerar vi att få allt lägre löner och allt sämre arbetsplatser. Först när landet förvandlats till en bananrepublik utan hemmamarknad, med massor av fattiga och tandlösa och ett fåtal jätterika som äger naturresurser och storförertag som arbetar mot utlandet, kanske det går upp för folk att det är viktigt att det finns drägliga arbetsvillkor och arbetande människor med köpkraft.
Fabriksarbetaren har väl under 1900-talet varit något av den arketypiska arbetaren. Bilden förändras. Kanske blir byggnadsarbetaren den nya arketypen. En byggnadsarbetare jobbar inte hela tiden på samma ställe. Det är ett ständigt byte av arbetsplatser. Man bygger ju inte bara på ett och samma hus. Ständigt nya medarbetare. Målare ser nya snickare och plåtslagare. Många trivs med detta.
En husläkare får också hela tiden se nya människor.
Det finns likheter med bemanningsföretagens personal här. Det går inte att säga att en utveckling åt detta håll skulle vara dålig. Det beror på vad vi gör av den.
