onsdag 19 mars 2014

Privatspanare?

Jag råkade lyssna på radions Ring P1 idag. Det var inte för att jag på något sätt åstundade att lyssna på åsikter, men jag hade radion på. Ett inslag fångade mitt intresse. Det var en man som tvingats kontakta alla banker då någon kommit över hans uppgifter och tydligen missbrukat dessa.

Det var en man som till skillnad ifrån mig har så mycket pengar att han kan överväga att köpa en båt.  Det är klart att en sådan person har  extra mycket att förlora av att andra gett sig tillgång till hans konto och därmed till hans pengar.

Det ligger således i sakens natur att det främst är, relativt sett, rika som kan komma ifråga för den här typen av brott, men även den som bara har några tusen i månaden lider stora men om andra kommer över pengarna.

Saken var, beklagade sig mannen, att polisen ansåg att man inte kunde gå vidare med ärendet. Trots att mannen sa sig veta var kortet använts och påpekat att man kanske skulle kunna se gärningsmannen på varuhusets övervakningskameror. Polisen ville inte gå vidare.

Man frågar sig om det är rätt att en instans ska kunna släcka en utredning. Om det inte borde finnas en möjlighet för privata instanser att driva ärendet vidare, att helt enkelt besvära sig över polisens beslut.

Det går att överklaga många beslut, eller besvära sig över dem som det heter på förvaltningsspråk. Den här saken bör också övervägas då man nu tydligen vill utreda om det är lämpligt att politiker sitter i våra domstolar. Ska domstolarna vara oberoende instanser känns det mycket fel att det ska finnas politiker i dem. Precis som politiska intressen skulle väga tyngre än juridiska. Som om den juridiskt utbildade domaren ska sitta med händer och fötter fjättrade av kommunister, sverigedemokrater och för den delen andra politiskt tillsatta nämndemän.

Behovet av att få kunskap om "förhållanden på orten" skulle man kunna få på annat sätt. Varför inte av att en obereonde jury kan få ge sin synpunkt på saken eller att man åtminstone ska kunna sända en videoinspelning av rättegång och dom till en jury för prövning. Till denna jury, som kanske skulle kunna vara öppen (enligt tankegångar framförda av P O Bolding, som på sin tid var professor i processrätt vid Lunds universitet), skulle domen och dess underlag kunna föras för prövning. Det blir en annan sorts prövning än den som ett överklagande till hovrätten innebär. Juryn, som kan ingå i underrätten eller ställas fri från den, gäller mer om man ifrån en allmän synpunkt kan säga att rättegången gått rätt till. Någon kanske utbrister: "Men det tar ju för tusan mycket längre tid att ta sig ifrån Järnspånsgatan 3 till Överstens gränd än vad som sägs i domen! Då kan ju den tilltalade inte vara skyldig!"

Den invändningen borde ha framförts av den tilltalades advokat. Vinner invändningen gehör skulle den kunna användas i ett ärende mot advokaten inför Advokatssamfundets disciplinnämnd.

För att tillgodose både allmänhetens behov av utredningsresurser då polisen sagt nej till fortsatt utredande borde fristånde privata utredare få finnas. Det är utredare som bör ha grunden för sin kompetens i dels skicklighet i polisiärt utredningsarbete, dels i en förmåga att förstå handelns och kreditväsendets intressen och rutiner.

Jag tror vår demokrati pockar på reformer av det slaget.