Då jag startade den här bloggen tänkte jag att jag skulle ägna en del av inläggen på den åt att recensera den svenska diktutgivningen. Dock har mitt intresse för just detta avtagit markant då jag insett att jag som skrivit poesi under mer än trettio år aldrig blivit utgiven och knappast läst. Inte ens min egen tvillingbror mäktar ta sig igenom dikterna på det av mig avsedda sättet.
Min poesi framstår som ett ofullbordat faktum. Jag skriver alltså knappast för att gillas av andra. Då borde jag ha slutat med skrivandet för längesen. Dikterna har snarare varit en del av ett sökande, andligt och existentiellt. Inte av det dogmatiska och systematiska slaget utan snarare som en sorts kommentarer i marginalen.
Den katharsisupplevelse man kan få av att läsa dikt infinner sig ofta starkt då man skriver poesi. Just under skrivandet försätter man sig i ett slags trancetillstånd, ett intensivt tillstånd av koncentration som varar en kort tid. Då man är i detta tillstånd upphör omvärlden att existera. Dikten blir livet. Kommentaren blir liv. Sökandet, prövandet, blir mål och väg. Läsare finns inte då. Framtid finns inte då. Det förflutna har krympt ihop till ett intet.
Belöningen som skrivandet av poesi ger är stor. Det är därför jag har skrivit. Det har varit en lekfull sysselsättning som speciellt varit spännande då man prövat nya vägar.
Dock, förutan en sorts "The Poet´s Corner", där folk kan läsa sina dikter inför andra, blir mina dikter en röst i rymden. Den lust att skriva poesi, som jag ser som en sorts livslust, ett bejakande av livet, har avtagit markant. Det är naturligtvis illavarslande. Som om lusten att förhålla sig till livet avtagit. Jag har ju inte med självklarhet trettio år till att dikta under, och om jag så haft dessa år till mitt förfogande hade det inte gjort någon skillnad. Upplever man sitt skaldande som ett misslyckande måste andra vägar prövas för den kreativa ådran och lusten (så länge sådan existerar). Det är naturligt.
Lusten att läsa dikter har inte avtagit. Jag läser nu dikter ifrån andra tider och länder. Det är internet och nätbokhandeln jag har att tacka för denna möjlighet som verkligen berikar mitt liv.
Så jag får leva med att min dikt är ett slags ofullbordat faktum, en mening som påbörjades men aldrig riktigt avslutades. Det kan ju vara en bra bild för själva livet. Det är så mycket som inte fullbordas.
