Det finns vissa som har uppfattningen att staten ska planer allt. Få initiativ vill de överlåta åt medborgarna. Det säger sig självt att detta alternativ förverkligat är ett alternativ med en myckenhet av övervakning och tvång.
Det finns andra som har uppfattningen att exempelvis Kinas omställning skulle kunnat ske förutan statens synliga hand. Att det inte bara skulle gått lika bra utan ännu bättre att gå över till ett marknadsekonomiskt system förutan statligt agerande.
Jag tror att denna uppfattning grundar sig i att man klistrat fast vid skrivbordsstolen och inte kan komma loss. Verkligheten visar att det finns ett nära samband mellan marknad och offentlig sektor. Att marknaden inte frodas om inte staten utför ett arbete i dess rabatt.
Hur stort inslag en marknad kan ha av statliga aktörer går inte att besvara genom att titta i en skolboks facit. Det går att agera i en marknad på olika sätt. Staten kan driva utvecklingen framåt genom att beställa saker av privata aktörer, få dem att arbeta åt sig. Har inte rymdindustrin utgjort ett exempel på hur kapital och tekniskt kunnande tillvuxit till följd av ett statligt agerande, ett agerande bestående i att efterfråga just kapital och tekniskt kunnande för att komma ut i rymden, till månen m m?
Idag har vi också gjort insikten att kreditgivningen i viktiga avseenden måste försäkras av staten. EU bildar en bankunion just för att man ska veta hur en eventuell framtida kris ska hanteras. Denna får varken innebära att dåliga, oansvariga, aktörer belönas så att de kan fortsätta med sina felaktigheter eller att spararna drabbas av panik. Den reala ekonomins överskott, också de vanliga hushållens, måste få komma kreditmarknaden till godo. Då är det en gagnelig sak för alla, för systemet, att kreditmarknadens aktörer arbetar i ett regelverk sådant att kunderna, och andra aktörer, kan känna sig trygga. En kedja av fallande dominobrickor kan vara vacker att skåda på ett bord där inga störande föremål skämmer synen av skådespelet, men i finansvärlden vill vi inte se aktörerna drabbas av detta syndrom.
På samma sätt skyddar staterna den fria konkurrensen genom att motverka monopol och oligopol. Åtminstone där man inte vill ha dessa strukturer. Inom vissa områden kan det kanske anses rationellt med sådana inslag. Våldsmonopol för polisen. Dessa arbetar tack och lov inte på en fri marknad även om kanske en och annan menar att de rika får ett större skydd än fattiga. Systembolaget är ett utslag av att de tongivande krafterna i samhället menat att försäljningen av rusmedel bör ligga i ett monopolbolags händer.
Att statens agerande betyder något för marknaden vet vi då vi betraktar energisektorn. Alldeles oavsett vilka konklusioner vi kan komma fram till bakom ett skrivbord är det ett faktum att statens stödjande av kärnkraften samtidigt innebar att andra energikällor inte fick stöd. Om staten hade inrättat ett antal professurer i vågkraftsenergiteknik och skjutet till rikligt med pengar hade vi idag kanske fått mycket energi av vattenmassor som aldrig är stilla. Tänker vi oss antenner i vattnet som rörs av vågorna och att dessa vågor ger energi gäller det att kunna ta tillvara denna energi. Det är en förnyelsebar energikälla. Menar man att de privata aktörerna ska klara av denna bit blir det som det länge har varit. Inga stora framsteg görs. Det måste till något i stil med vad de offentliga krafterna i USA presterat kring NASA: att man har en vilja och att man söker medel att gå mot målen. Tomt pladder leder ingenstans. Att dumpa marknaden med en skenbart billig kärnkraftsenergi kan leda utvecklingen i allt annat än önskade banor. Medlen borde ha anslagits så att man kunde gå mot de önskade målen. Om begåvade tekniker fick arbetsförhållanden för forskning hade vi kanske både haft nya energikällor idag och nobelpris åt Sverige.
