På Facebook och andra fora på Internet sprider nu bankfiender systematiskt sin propaganda. De bildar ett flertal nätverk för att få så stor bredd som möjligt. Det är den klassiska kommunistiska strategin. Sedan tar de mörkröda över den inre styrande kretsen, är tanken.
Det är dock som om den strategin övertagits av andra. Som om det bland bankfiendernas led insmugit sig anarkokapitalistiska strömningar som bara vill utnyttja folks missnöje med bankerna för att ta bort statens Riksbankens inflytande över räntan och därmed över de privata lånen i ekonomin.
Så skrev exempelvis en ung flicka att hon ville att bankernas rätt att "skapa nya pengar ur luft" skulle vara en rätt för staten. Ja, det där lät i mina öron lika orealistiskt som socialistiskt. Varför tycka något sådant? Flickan själv kom med svaret: Man borde, skrev hon, utöver den statliga banken och den vanliga valutan också acceptera privata banker som fick skapa en egen valuta om de ville. Detta skulle vara något helt mellan den privata banken och dess kunder. Staten skulle inte lägga sig i. Om banken gick omkull fick den gå omkull. Någon statlig insättargaranti skulle inte finnas. Centralbanken ska bort. Den statliga bankens penningpolitik ska ytterst vara en angelägenhet för majoritetsbeslut av riksdagen.
Så ser vi här ett försök att splittra ekonomin genom att införa en statlig valuta och flera parallella privata. Den statliga skulle väl komma att nyttjas för statens handhavande. De privata för den privata sektorns angelägenheter.
Den som inte får lån av den statliga banken, lån i svenska kronor, ska kunna gå till en privat för att få lån i, ja, någon slags bitcoins. Räntan på dessa lån ska inte staten lägga sig i. Går banken omkull får du skylla dig själv.
Det sociala skyddsnätet ska alltså monteras ner i en penningreforms skugga. Den statliga banken ska bara ta hand om en del av pengarna. Resten ska få fritt spelutrymme. Ingen centralbank som höjer räntan ska finnas utan istället ska avtalsfrihet råda mellan privata banker och kunder om att skapa nya pengar i parallella valutor. När Riksbanken, centralbanken, är borta kommer väl dessa "bankfiender" visa sitt rätta jag och med den nya möjligheten att i privata bankers regi skapa nya pengar ur luft, kommer de iscensätta en inflation som endast skickliga spekulanter i längden kan tjäna på. (Det lär inte dröja förrän skottkärror, i det här fallet digitala, fordras för att vi ska kunna handla det livsnödvändiga - och då är grogrunden riktigt cementerad för det totalitära maktövertagandet.)
Det finns de som argumenterar emot centralbanker ifrån en högerposition. Den amerikanske republikanen Ron Paul gör det tydligen liksom Lyndon LaRouche, en politiker i USA som skapat en rörelse som förgrenat sig till Europa där man kallar sig "Europeiska ArbetarePartiet" (EAP). Vissa menar, med tanke på rötterna, att det varken är europieskt eller ett arbetarparti. Det får vara hur som helst med den saken. Det viktiga är att det finns krafter som inte vill ha en centralbank och som menar att Världsbanken och Internationella Valutafonden agerar fel. Jag har inte studerat deras argumentation så jag kan inte avgöra huruvida det ligger något i kritiken av dessa instituts agerande i u-länder. Det skulle, föreställer jag mig, vara en kritik som också kan drabba många andra slags aktörer, aktörer som inte tar inhemska intressenter på tillräckligt stort allvar med följd att en stabil marknad inte kan byggas upp. Så fort den ser ut att bli stark bryts den ner igen.
Det är här man önskade sig att biståndspengar kunde göra någon nytta. Genom investeringar som bygger upp en marknadsstruktur så att denna av sig självt kan försörja folk. Pengar som går direkt till länders statsbudgetar eller till projekt som innebär att den inhemska företagsamheten slås ut är kontraproduktiva och borde betraktas som minst lika stora fel som sådana kreditgivare kan göra sig skyldiga till.
Personligen tror jag att vi måste ha en Centralbank och att affärsbankerna måste ha en rätt att "skapa pengar ur tomma intet". Det tror jag också många bankkritiker menar. De använder sig av en list i sin iver att reformera det monetära systemet. Då går det fint att påstå sådant som att "andra måste arbeta för att tjäna pengar men en bank kan bara skapa dem ur intet". Räntan blir sedan pengar banken tjänar på pengar skapade ur intet.
Detta kan inte betraktas som en seriös argumentation. Det är ju inte banken som får pengarna som skapas! Det är låntagaren! Det är alltså låntagaren som tjänar pengar på att "pengar skapas ur luft"! Räntan är en inkomst som banken skulle kunnat få på annat sätt. Köpa och sälja aktier. Öppna spelhålor. Mångla ut rusdrycker. Producera pornografiskt material. Vad banken istället får betalt för är att ge dig pengar så att du kan använda dem för något du bestämt, inte bankens ägare!
Här ser vi sådant som ger mer makt åt folket: att folk kan låna pengar för vad de önskar förverkliga, att de kan välja mellan olika former av skolor. Att deras val är det val som betyder något. Att de styr i sin vardag, inte blott styrs av staten.
