Religioner säger ofta att man inte ska ta ränta, att ocker är förbjudet. Frågan är då om detta ska tolkas som om det alltid är förbjudet med ränta. Eller ska vi kanske säga att precis som viss ränta kan räknas som ocker kan viss ränta räknas som ett acceptabelt pris för en tjänst, kanske på ett sådant sätt att man inte talar om den som "ränta", i vart fall inte i religiös mening.
Tänker vi en livsmedelshandlare föreställer vi oss en person som säljer grönsaker, bröd, kött, senap, ketchup, läsk, jäst m m. Ingen anser väl det som onaturligt att livmedelshandlaren tar betalt för vad han eller hon säljer. Livsmedelshandlaren har haft utgifter vid inköp från grossister. Lokalhyran måste betalas. Den egna bostaden har månatliga kostnader.
När livsmedelshandlaren tar betalt av dig får hon (eller han) pengar till att betala allt detta som vederbörande förpliktat sig att betala.
Ingen säger: "Du är en skurk som tar betalt för mjölken!" eller "Har inte folk rätt att äta?! Ska du tjäna pengar på detta grundläggande behov!?"
Om nu livsmedelshandlaren vill utvidga sin verksamhet så att utbudet kan bli större, till gagn för konsumenterna, ansöker hän om ett lån. Ett lån innebär att livsmedelshandlaren kan utvidga rörelsen och tjäna mer pengar samtidigt som lånet betalas tillbaka. Även vid en liten ränta som pris för lånet kommer värdet av detta att överväga kostnaden för livsmedelshandlaren. Det gagnar konsumenterna och hela samhället. Det leder till fler skattepliktiga transaktioner. Utan lånet: färre skattepliktiga inkomster. Då blir det mindre tjänster möjliga att utföra för den offentliga sektorn (speciellt om denna inte får låna mot ränta och räntefria lån i dessa sammanhang är nog inte vanliga).
Banken har att göra en kreditvärdering, alltså se till att livsmedelshandlarens bedömning har saklig grund, inte är verklighetsfrånvända drömmerier. Krav på säkerhet kommer att ställas. Kan livsmedelshandlaren inte betala tillbaka kommer säkerheten att tas i anspråk. Kanske får livsmedelshandlaren sälja sitt hus, kanske flytta till hyreslägenhet som en del av kunderna.
Ovanstående visar, tycker jag, det rimliga i att långivaren tar betalt för sin tjänst. Att priset för tjänsten kan vara ett procentuellt belopp av det utlånade beloppet är inte det väsentliga. Det väsentliga är att det borde ses som rätt att ta betalt för en utlåning som har påtagligt gagneliga följder. Att detta inte är att betrakta som förbjuden ränta, ens i religiös mening.
Att det finns ett alternativ som innebär att en intressent kommer in med eget kapital innebär att denne ska ha en del av den framtida vinsten - och inflytande över verksamheten. Kanske livsmedelshandlaren inte vill detta. Är den lilla räntan mindre betungande för livsmedelshandlaren än vad det är att släppa in en intressent i verksamheten borde ju räntealternativet vara att föredra också ur religiös mening, åtminstone om det är låntagaren man månar om.
Varför skulle inte banken få ta betalt för en tjänst som innebär att det blir något bättre livsmedelshandlaren tar betalt för?
