Visst spelar det roll vilken avsikt man har med sitt handlande. Var det av misstag man räddade en person genom att knuffa till denne medan avsikten var en helt annan är hyllningen efteråt inte något som tycks passande.
Därmed inte sagt att det är effektivare med strängare straff för uppsåtliga brott. Just för att folk ska uppmärksamma avsikten, inte vara nonchalanta, kan det vara bättre att bestraffa oaktsamhet så att folk skärper till sig.
Vi vet alla att sexuella övergrepp mot barn äger rum. Vi kan se detta som ett sorgligt faktum. Som något hörande till den mänskliga naturen. Det bestraffas för att mängden av dessa brott inte ska bli större än nödvändigt och kanske också för att man anser att det här finns något i sig straffvärt.
Att ha en förlåtande inställning till mänsklig svaghet är nog det som räcker längst. Just därför ter det sig direkt stötande att människor kan missbruka vetenskapliga landvinningar! Genom att utsätta någon för övergrepp då de ska gå in i puberteten, vid tolvårsålder, förhindras "offret" att få den utveckling vederbörande kunnat få övergreppen förutan. Talet om att pojken eller flickan gagnas av övergreppen är ingen hållbar inställning i vår tid. Det var annorlunda under Antiken, exempelvis i Grekland, då det var mycket vanligt att en lite äldre man höll sig med en boy lover. Men det var inte vara i bingen de umgicks! Pojken fick följa med mannen till idrottsarenan och blev upplärd inte bara i idrott utan också i teoretiska ämnen. Detta ansågs som naturligt. Det var också naturligt att förhållandet bröts då pojken fick ett begynnande skägg. Då kunde förhållandet gå över i ett vänskapsförhållande mellan två jämställda parter. Pojken hade blivit man.
Så berättas det att Akilles umgicks med den man som fostrade honom och som också hade ett "kärleksförhållande" med honom. Jag känner mig tvingad att använda citationstecken då det ju onekligen framstår som ett lite ensidigt kärleksförhållande, alldeles oaktat att det säkert varit gagneligt för pojken att lära sig saker, inte minst sådant som har anknytning till idrott och som utgjorde en förberedelse för den soldatkonst det var nödvändigt för en fri man att behärska, speciellt om denne sökte allmän uppskattning av fria män.
Jämför detta med det tillstånd då en vuxen man förgriper sig på ett barn med vetskap att övergreppet skapar en fixeringspunkt som bromsar utvecklingen! Att vissa utsätts att inte utvecklas väl! Att man övervakar dessa barn när de vuxit upp och påstår det ena och det andra om dem, saker och tillstånd som beror på vad dessa härskande personer själva skapat! De hade kunnat handla annorlunda. De hade kunnat låta bli att utföra övergreppen då dessa varit planerade. De hade kunnat sökt vänskap istället för överordning. De valde en annan väg. De har uppenbarligen inte brytt sig om att barnen ska utvecklas. De var inga mentorer för dem. De lärde inte ut idrott. De lärde inte ut konster. Det var inte utveckling till man de tänkte på utan snarare på motsatsen: att pojkar skulle hållas tillbaka i utvecklingen, inte utvecklas till fria och självständiga män, för att detta tillfredsställer något härskarbehov hos den vuxne. Denne vill ha pojken, säkert också flickan, under sig också då barnet har blivit vuxen.
Jag menar att det av många förkastade Övervakningssamhället kan vara räddningen för många barn! Såvida rätt uppsåt finns i övervakarnas sinnen! Hur sorgligt det känns att se en människa och misstänka att denna människa säkert råkat ut för saker och ting och att det därtill kan vara noga planerat!!!
Framtid i frihet!
Inte i ofrihet!!!
