Om ränta ska förbjudas kommer de aktörer som står för kapitalet att också stå för risken. Konceptet att man delar vinsten då det går bra och att banken tar förlusten, inte den enskilde, är inte något som är bättre för en finansierad framgång än vad lån mot ränta är.
Just förhållandet att folk kunde bilda bolag och att de kunde ta lån mot ränta gjorde att samhället fick resurser. Att de moderna samhällena blev ekonomiskt möjliga.
Om företaget A inte går bra så tas säkerheterna i anspråk för att betala låneskulden, inklusive räntan. Om det går bra så får banken räntan på lånet.
Om företaget B går omkull så står den icke räntegivande banken för risken och tar smällen. Då blir det mindre medel att låna ut, speciellt om hundraprocentig kapitaltäckning ska krävas. Om det går bra så tar den icke räntegivande banken halva vinsten, åtminstone en del som lätt kan tänkas överskrida räntan.
Jag undrar i mitt stilla sinne om det finns krafter som försöker spela på Khidrs betydelse för Moses, krafter som vill att vissa länder inte ska satsa på utbildning och vetenskap eller på en kreditmarknad som gör att folkets aktörer kan blomma upp som självständiga agenter, vilka kan tjäna sig själva, sitt land och sin Herre!
Att man ska ge medel till fattiga, föräldralösa och änkor, det är fint, det är stort, det är bra. Att sådana tankar fanns under 700-talet visar att den metala utvecklingen inte har samma banor som den takniska och det skänker hopp åt mänskligheten att sådana principer förmulerats. Men om man låter pengar skapas så att hjulen kan snurra och därvidlag tillåta en lägre ränta så är det väl att se som att ekonomi inte bara är tro utan också något som bör vara föremål för vetenskaplig analys och vetenskapligt tänkande. I botten bör dock alltid trons grundsatser ligga. Och den grund som all samhällsekonomi vilar på är att man likt Josef ska spara i ladorna under goda tider för att använda under dåliga.
