Påståendet att bankerna inte lånar ut inlåningen må vara sant i en bokstavlig mening, men substantiellt skulle en bank inte kunna låna ut något om den inte hade inlånade medel eller motsvarande tillgångar. Att en bank kan låna ut mer pengar än den har är inget konstigt. Det har alltid förekommit så länge det tekniskt varit möjligt. Om inget förtroende finns för kreditinrättningen rusar folk till dess kontor och vill ta ut. Detta leder naturligtvis till en kris. Vad skulle hända om företag som banker äger aktier i vill sälja dessa aktier och om ingen köpa bankernas tjänster?
Jo, att vi får en strukturomvandling av finansmarknaden!
Att ett företag lånar och betalar ränta kan tolkas som att företaget måste låna mer och mer, eftersom det inte bara ska betala tillbaka lånet utan också räntan. Men detta är att förväxla det ena med det andra! Företaget kommer ju att tjäna mer och därför låna mer. Precis som det finns ett lån för projektet x så finns det ett lån för projektet y. x har gjort y möjligt, dvs inkomsterna av x, möjliggjorda bla av lån har skapat en öppning för aktivt handlande av ekonomsik natur: Företaget tar ett lån och förverkligar projket y. Om detta går bra får man inkomster utöver vad som går till amorteringar och ränta (detta räknas ju strängt taget inte som en inkomst utan dras av). Nu kan projketet z förverkligas. För att underlätta detta tages ett lån. Osv.
Vari ligger det märkliga?
Visst finns det företag som inte kommer att klara av att betala tillbaka. Företag kommer att gå i konkurs osv. Det är därför det är viktigt, inte bara med kreditvärdering, utan också med sociala skyddsåtgärder. Företag som inte går bra fortsätter inte att låna. Inga nya lån: inga nya räntor. Istället: man avvecklar och betalar sina skulder, inklusive låneskulder, så gott man kan. Ackord och konkurs finns. Det vet vi. Det finns rutiga och randiga orsaker för att de finns. De är delar av systemets självsanerande mekanismer. Det är delar av vårt samhälle som våra libertarianer tycks blunda för. Det kanske blir så om man inte läser klart kursboken utan stannar vid de första kapitlen.
De inledande kapitlen i ekonomi innehåller ju gärna beskrivningar av bönder och fiskare som byter varor med varandra. En ekonomi byggs upp. Men den allmänna sektorns betydelse kommer först på tapeten när kursen fortskridit ett tag. Då boken närmar sig sitt slut.
Värdet av att studera hur rationella agenter agerar, dvs hur vi ekonomiskt borde agera, är inte att detta handlande per automatik blir verklighet om vi inte gör något. Så sker inte eftersom vi inte är dessa välinformerade rationella varelser som teorin förutsätter. Vi handlar många gånger dåraktigt eller vi förstår inte (exempelvis att vissa varor är farliga). Värdet av en modell är alltså att tjäna som handlingsvägledning för statens viktande av variablerna på marknaden så att det sammanlagda marknadsutfallet kan bli sådant att det något så när närmar sig vad den föreklade teorin säger borde hända, exempelvis att var och en får välja det alternativ som uppskattas mest. Friskolereformen med åtföljande skolpeng är ett utslag av att man försöker närma verkligheten till teorin. Göra det möjligt för folk att välja.
Kommer vi utan en stat alltid att välja det bästa? Kommer vi alltid att välja bra alternativ utan en stat? Eller kan en stat hjälpa oss att välja på ett sådant sätt som vi önskade kunnat göra av oss själva men inte förmått?
Utan stat: Vi har fyra aktörer. A, B, C och D. De vill byta varor med varandra. A är jägare, B är bonde, C är fiskare och D tillverkar kläder. De skulle önska en väg som kunde förbinda dem och göra det lättare att byta varor. Ingen av dem vill betala för anläggandet av denna väg som skulle gagnat det ekonomiska utbytet och därmed dem alla. De har hamnat i fångarnas dilemma. Hur ska de komma ut? Strid? En strid skulle kunna lösa situationen, men inte på det sätt som de önskar. De vill ju att vägen anläggs och att de kan handla med varandra på ett enklare och billigare sätt.
En väg skulle öka det ekonomiska utbytet. En väg leder till en bättre ekonomisk framtid.
Med stat: Om A, B, C och D avstår en del av inkomsten till en stat kommer staten att få medel att göra vad som gagnar alla och som de alla skulle önskat genomföra men inte kunnat själva. Det hade ruinerat dem. En väg finansieras av deras inkomster och lånar de av grannstaten E för att få mer pengar kommer vägen att bli klar fortare. Då kan den ge vinst fortare och betala sig fortare. Lånet kan vara en klok sak.
Utan stat blir det ingen väg. Staten har en roll för marknaden. Det är klart. Staten står för utbildning, vägar, försvar, kultursatsningar m m.
Vad skulle nu A, B och C säga om D präglade mer och mer pengar i tron att nu ska det handlas och då måste det finnas pengar? Utöver att värdet på varje mynt skulle minska med antalet, givet samma mängd varor och tjänster, kan vi nog mena att A, B och C skulle vilja ha ett ord med i laget. Den som kan ensidigt kontrollera penningmängden kommer kunna tjäna pengar för egen del på prisförändringar som sker då priserna anpassar sig efter den större penningmängden. Till slut antar marknaden att det ska komma än fler pengar ut på marknaden och Weimarrepublikens katastrofekonomi går i repris.
Vi ser att staten har en roll för att i allas intresse kontrollera penningmängden. Det som är privat är inte alltid det bästa för marknaden. Det är som med barns lekar. Det är inte alltid bäst att ingen vuxen är i närheten.
Om staten tar parti för A, ger stora skatteavdrag åt A, ger statliga bidrag till A m m så kommer de andra aktörerna att missgynnas. Detta visar att om staten ska vara ett instrument för alla i den så kan den inte gynna en och missgynna andra. Det är bättre att en privat kartellbildning får ske och att man begränsar antalet aktörer på marknaden än att just en aktör ska gynnas. Då måste de andra också få samma möjligheter och detta gör att mer kapital kan aktiveras.
